Senast publicerat
Senast publicerat:

”Det blir intensivt med arbetsveckor på upp till 60 timmar”

Rigmor Beck-Friis
Sedan i januari tjänstgör Rigmor Beck-Friis som sektionschef för planeringssektionen vid Joint Intelligence Direction and Support, J25 vid Natohögkvarteret i Norfolk, USA.

Foto: Jason Scott / JFC Norfolk

Överstelöjtnant Rigmor Beck-Friis är fjärde generationens officer i familjen och tjänstgör sedan i januari som sektionschef för J25 vid Natohögkvarteret i Norfolk, USA. Hon berättar om utmaningen att tjänstgöra i en internationell stab under uppbyggnad, men också om hur hon och hennes nordiska kollegor tagit med sig ett mer lyhört ledarskap in i Natokommandot.

Linda Sundgren

Klockan är åtta på lördagsmorgonen hos Rigmor Beck-Friis när hon kopplar upp sig för intervjun med Officerstidningen på Teams. Hon sitter i vardagsrummet i sin lägenhet, belägen i ett bostadsområde 25 minuters bilresa från Natohögkvarteret i Norfolk – Allied Joint Force Command, JFC, Norfolk – i delstaten Virginia i nordöstra USA. Fläkten i taket ovanför henne är avstängd för tillfället men hon berättar att värmen är krävande, trots att det bara är i början av maj. 

– Just nu har vi 32 grader, men hur varmt det blir i sommar återstår att se. Jag är uppvuxen i Boden och är van vid ett helt annat klimat så jag har inte riktigt acklimatiserat mig ännu. Men som tur är har vi otroligt bra uniformer som gör att man inte svettas alltför mycket. Vintertid har vi våra gröna uniformer, men på sommaren har vi tropikuniformerna. Annars hade det blivit alldeles för varmt. 

I januari påbörjade Rigmor Beck-Friis sin befattning som sektionschef för planeringssektionen vid Joint Intelligence Direction and Support, J25, på ett tre år långt kontrakt. Sektionen är en funktion inom ledningsstaben och har till uppgift att understödja J5 och J3 med underlag för operativ planering och genomförande av operationer. Hon vill inte berätta hur många de är på hennes sektion, men säger att det handlar om medarbetare från Norden och Europa och att fler individer från olika länder är planerade att påbörja sin tjänstgöring under året. Natokommandot i Norfolk är under uppbyggnad och tills dess att alla befattningar är tillsatta löser man uppgifter med stöd av tillrest personal som kommer dit tillfälligt för en kortare eller längre period. 

Jag är uppvuxen i Boden och är van vid ett helt annat klimat så jag har inte riktigt acklimatiserat mig ännu.

– Den här veckan och nästa har vi personal från andra kommandon och nationer på besök som hjälper oss att planera. Det är väldigt välkommet, men det blir också intensivt med arbetsveckor på upp till 60 timmar. Vi försöker använda deras tid så bra som möjligt när de är här. Att låna ut människor till oss är ganska dyrt för nationerna. Det handlar om kostnader för resor och boenden i USA plus den tid som de är borta från sina ordinarie arbetsuppgifter hemma, så självklart vill vi vara effektiva, säger hon. 

Liknande läsning:

Rigmor Beck-Friis är ledningssystemofficer med inriktning mot underrättelse- och säkerhetstjänst. Intresset för internationell tjänstgöring väcktes när hon tjänstgjorde i den FN-ledda insatsen i Mali 2015 till 2016, som planerings- och projektansvarig på ledning- och sambandsavdelningen och under en tid som chef för avdelningen. 

– Hemma är det så många olika uppgifter som behöver lösas, men när man är utomlands kan man fokusera på kärnuppgiften. Sedan är det intressant att jobba tillsammans med människor från andra länder och kulturer. Man lär sig mycket av varandra.

R B F-4

Sista helgen i april hölls en Natofestival i centrala Norfolk. Varje nation hade skapat sin egen vagn där sådant som symboliserar hemlandet visades upp.

Foto: Jason Scott / JFC Norfolk

Hon har dagliga kontakter med andra staber inom Natostrukturen. Främst med kommandot i Brunsuum i Nederländerna, som Sverige fortfarande tillhör, och JFC i Neapel. Kommunikationen mellan USA och Europa kräver en del planering med hänsyn till tidsskillnaden på sex timmar. 

– Jag försöker lägga möten så tidigt som möjligt på dagen för att det ska bli bra för dem och om vi börjar ett möte när klockan är åtta på morgonen här så är den två på eftermiddagen i Brunsuum. Men det är inte alltid som staberna i Europa tar samma hänsyn till oss och när personal i flera länder deltar kan det bli möten klockan tre på natten för vår del, säger hon och fortsätter: 

– Men samordningen är helt nödvändig, det skulle inte fungera annars. Och är det något som man är duktiga på inom Nato så är det att samordna. Ingen kan bara fatta ett beslut och säga att så här ska vi göra. Vi är 32 medlemsländer som gör det här tillsammans. 

För Rigmor Beck-Friis innebär befattningen på JFC Norfolk att hon behöver anpassa sig till både livet i USA och till den kultur och struktur som råder inom Nato. Men hon säger att hon och hennes nordiska kollegor också gör avtryck hos övriga nationer genom sättet de leder och samverkar på. 

– Vi är bra på att lyssna och ta in andras synpunkter och det tror jag är en styrka för oss. Ända tills ordern är påskriven har vi en dialog. Jag uppfattar att även de som kommer från länder utanför Norden uppskattar vårt sätt att arbeta. Men jag håller också på att lära mig hur Nato fungerar och en sak man måste kunna acceptera här är att man ibland landar i att I agree to disagree

Ingen kan bara fatta ett beslut och säga att så här ska vi göra. Vi är 32 medlemsländer som gör det här tillsammans.

Rigmor Beck-Friis är fjärde generationens officer i rakt nedstigande led i familjen. Den första officeren i släkten som hon känner till är Carl Erik Andersson. Han var född 1889 och tjänstgjorde som korpral vid 4:e skvadron på Kronprinsens husarregemente, K 7, i Malmö. Själv är hon uppvuxen i Boden med en pappa som var officer vid Norrlands signalkår, som hade förbandsledningen förlagd till Bodens garnison. Hon säger att hon aldrig upplevde någon press hemifrån att söka sig till Försvarsmakten, men redan när hon som 16-åring gick med i Lottakåren beslutade hon sig för att bli officer. Eftersom hon ville ta sig fram på egna meriter sökte hon till Livregementes husarer, K 3, i Karlsborg istället för till Boden när det var dags för värnplikten 1995.  

– Min pappa var en väldigt omtyckt officer på regementet i Boden och jag ville stå på egna ben. Sedan var Karlsborg närmare både Stockholm och Göteborg och det var platser som jag tyckte var roliga att besöka då.   

Rigmor Beck-Friis säger att hon är genuint intresserad av sitt arbete och känner en stark tillhörighet med organisationen, men att familjen är det hon värderar högst. Hennes två tonårsdöttrar flyttar till USA i augusti för att börja skolan där, medan maken ansluter nästa år när sonen har gått ut gymnasiet. Hon säger att hon saknar familjen samtidigt som hon är tacksam för att de inte var med i januari när hon först anlände. 

– De första nätterna övernattade jag hos en kollega och hans familj. Sedan blev det ett tillfälligt boende under tre veckor och jag sov på en madrass på golvet och satt på golvet och åt. Mig gjorde det ingenting, men om jag samtidigt hade behövt ta hänsyn till familjen med barn som skulle introduceras i nya skolor hade situation varit annorlunda. 

R B F-3

Natos kommando JFC Norfolk är inhyst i en del av det som sägs vara världens största marina militärbas i delstaten Virginia i USA.

Foto: Jason Scott / JFC Norfolk

Hennes make är idag skvadronchef på K 3 i Karlsborg och även han hoppas bli erbjuden en militär befattning inom Nato när han flyttar hit. Att leva i USA är dyrt och att försörja en familj på bara en lön plus medföljandetillägg kan vara svårt. 

– Allt utom bensinen är mycket dyrare än hemma och jag har tagit av mitt buffertsparande för att kunna köpa en bil här. Som lite äldre har man ju oftast hunnit spara ihop ett kapital, men för yngre som vill åka hit kan det nog vara svårare. Vi hoppas att det ska finnas en lämplig militär befattning till maken, annars kan han ta en civil tjänst i Nato. Här är man bra på att hjälpa till för att medföljande ska kunna arbeta, säger hon. 

JFC Norfolk är placerat på det som sägs vara världens största militära marinbas med en fyrfilig motorväg in till basen. Beslutet om att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder ska tillhöra Natokommandot i USA fattades i juli förra året och nu pågår en utbyggnad som ska ge plats åt alla nya befattningar med tillhörande faciliteter. Idag är Rigmor Beck-Friis och hennes kollegor grupperade i kontorsbaracker på en begränsad yta. Skrivborden är placerade i öppna kontorslandskap där det är lätt att störa varandra och det saknas utrymmen att äta och umgås i.  

– Jag tycker att det funkar bra, men det gäller att kunna koppla bort bruset runtomkring. Kollegor som har varit här lite längre har införskaffat hörselskydd för att inte blir störda. Det jag kan sakna är dedikerade utrymmen för att äta lunch eller en mäss att samlas och dricka kaffe i. Äter gör man oftast vid skrivbordet eller i konferensen om den inte är bokad, säger hon.

En vanlig arbetsdag går Rigmor Beck-Friis upp klockan fem på morgonen för att vara på jobbet innan sju. Då brukar det finnas plats på parkeringen närmast stabsbyggnaden. Första koordineringsmötet med dem som deltar i planeringen börjar klockan åtta. Sedan är det ytterligare två koordineringsmöten under dagen, administration och skrivarbete innan hon tar bilen hem någon gång efter klockan 16.30. Hon säger att hon uppskattar pulsen som präglar internationella staber och umgänget med kollegorna. Ibland arrangeras det gemensamma evenemang för att främja det kulturella utbytet och öka sammanhållningen. 

– Det är väldigt få röda dagar här, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma våra högtider även om det är vanliga arbetsdagar. Den 22 maj firade Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige en gemensam nationaldag tillsammans. Det blev mycket lyckat och förhoppningsvis kommer det att bli en ny tradition.

Fakta

Rigmor Beck-Friis

Ålder: 49 år.

Familj: Make, officer och skvadronchef på K 3. Tre barn på 14, 16 och 18 år.

Karriär: Värnplikten i Karlsborg 1995–1996. Examen från officersutbildning med inriktning ledningssystem 1998. FMTM (idag FMTIS) 2013. Mali 2015–2016. Sedan januari i år sektionschef för J 25 vid Nato JFC Norfolk.

Fritid: Umgänge med familj och -vänner, att bygga saker (alltifrån kök till totalrenovering av gamla möbler) och fotografering. Skriver gärna med bläck och håller på att lära sig skriva med glaspenna.

I hörlurarna: ÖB:s podd Gå på marsch, och FMTIS Hörbarhet Femma. Gillar också Gräns i P1. Allra helst lyssnar hon på musik. ”Just nu går genren Epic Barock varm. Hur en våglängd kan uppfylla ett rum och påverka en -sinnesstämning – helt otroligt.”

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Varannan anställd i Försvarsmakten har upplevt tystnadskultur och ju högre upp i organisationen man kommer desto mer utbrett är det. Arbetsställen som präglas av den här typen av problem riskerar att tappa i förtroende och bli mindre effektiva än andra. Det visar forskning om tystnadskultur och destruktivt ledarskap som publicerats de senaste åren.

Linda Sundgren
Tystnadskultur
På arbetsplatser med tystnadskultur riskerar den som för fram kritik att hamna i social och karriärmässig karantän.

Foto: Björn Öberg

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om tystnadskultur i Försvarsmakten.

Hälften av Försvarsmaktens anställda har någon gång upplevt tystnadskultur under sin tjänstgöring. Det visar en forskningsrapport från Försvarshögskolan. Att åtgärda problemen kan vara både svårt och tids­­krävande, men nu pågår ett arbete vid Försvarsstabens HR-avdelning med att ta fram ett analysverktyg för att upptäcka den här typen av destruktivt ledarskap ute på förbanden.

I december publicerade Officerstidningen en artikel som beskrev problem med tystnadskultur vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC. Chefer anklagades för att hålla varandra om ryggen och medarbetare vågade inte lyfta kritik av rädsla för repressalier. Efter den publiceringen hörde personal från andra förband av sig och berättade om liknande problem hos dem. Däribland ett skyddsombud som efter att ha lyft allvarliga arbetsmiljöproblem blivit motarbetad, förflyttad och nekats befattningar som han varit kvalificerad för med oklar motivering.

”Jag och flera kollegor har försökt att lyfta arbetsmiljöproblem, men vi har mötts av en ovilja att agera och i vissa fall av direkta repressalier. Jag upplever att det finns en stark kultur av mörkläggning, intern korruption och att personal som försöker följa arbetsmiljöregler motarbetas”, skriver han till Officerstidningen.

En yrkesofficer berättar hur nära relationer mellan vissa medarbetare och chefer på hans förband påverkar beslut och arbetsmiljö på ett negativt sätt. Den som för fram kritik riskerar försämrade karriärmöjligheter och att skällas ut offentligt.

– Cheferna tar inte sitt ansvar som arbetsgivare och de gömmer sig bakom kommandostyrning och order. Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån, säger han.

Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån.

Under senare år har det forskats allt mer inom området tystnadskultur. I början av året publicerades en vetenskaplig artikel i Scandinavian Journal of Psychology, baserad på en studie om destruktivt ledarskap i den svenska försvarsmakten. Enligt studien har runt hälften av de drygt 850 försvarsmaktsanställda som deltog i undersökningen någon gång upplevt inslag av tystnadskultur, antingen på sitt nuvarande förband eller hos en tidigare organisationsenhet. Studien leddes av Maria Fors Brandebo vid Institutionen för ledarskap och ledning på Försvarshögskolan. Hon forskar och undervisar om destruktivt ledarskap och tystnadskultur i Försvarsmakten sedan ett 20-tal år.

– Tystnadskultur är ganska vanligt i Försvarsmakten och när jag presenterarar vår forskning för officerare är det fler som säger att de känner igen sig än de som inte gör det. Ibland blir jag förvånad över deras öppenhet i de här frågorna. Många gånger konstaterar de bara att ’så här är det’, säger Maria Fors Brandebo. 

Maria Fors Brandebo, Försvashögskolan

Maria Fors Brandebo

Försvarshögskolan

Forskning visar att det finns skillnader i tystnadskulturens utbredning inom olika yrkes- och åldersgrupper i Försvarsmakten. Bland annat är yngre militärer längre ner i organisationen och civila medarbetare mer benägna att säga ifrån än yrkesofficerare som kommit längre i karriären.

– Ju högre upp i hierarkin man kommer desto vanligare tycks det vara med tystnadskultur. Sannolikt beror det på att individer på lägre nivå har mindre att förlora än de högre upp. Att riskera att behöva lämna uniformen efter många år i yrket kan vara ett enormt steg jämfört med en yngre medarbetare eller civilanställd som byter jobb, säger Maria Fors Brandebo. 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), sedan årsskiftet en del av Arbetsmiljöverket, publicerade i höstas forskningsstudien Tystnadskultur på arbetsplatser. Av de cirka 7 000 personer från olika branscher och sektorer som deltog i studien, hade 26 procent upplevt tystnadskultur.

– Vi såg att tystnadskultur är något vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet, säger Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet som var forskningsledare för studien från Mynak och fortsätter: 

– Ibland är den som utövar tystnadskultur väldigt medveten om sitt agerande medan det i andra fall handlar om att man gör på ett visst sätt därför att man ’alltid har gjort så’.

Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden.

Arbetsplatser med tystnadskultur präglas av tre samspelande faktorer, enligt Mynaks rapport: tystnad (rädsla eller ovilja att säga ifrån), censur (att tysta varandra) och dövhet (en ledning som inte lyssnar och som förnekar problem). Skälen till att individer skapar tystnadskultur varierar. Medarbetares tystnad kan bero på en rädsla för repressalier eller på att det upplevs som meningslöst att säga ifrån. Den som censurerar andra kan göra det för att exempelvis gynna den egna karriären medan nonchalans mot kritik kan bero på att chefer vill slippa omhänderta besvärliga frågor eller vill undvika att framstå i dålig dager uppåt i organisationen.

– Vanligast är att man upplever dövhet i organisationen, hela 42 procent uppgav det. 30 procent hade upplevt tystnad och 24 procent censur. Till viss del skiljer sig resultaten åt mellan män och kvinnor. Vi ser att män oftare censurerar varandra medan kvinnor oftare upplever organisatorisk dövhet, säger Lotta Dellve.

Lotta Dellve

Lotta Dellve

Professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medarbetare som inte vill anpassa sig till tystnadskulturen riskerar att bli motarbetade och utsatta på olika sätt. Det kan handla om social utfrysning, att bli förfördelad i fråga om exempelvis kurser och utbildningar eller en utebliven befordran. 

 – Den som inte anpassar sig riskerar att pekas ut som sårbar och svag, framför allt på mansdominerade arbetsplatser. Du kan också hamna utanför gemenskapen. På chefsnivå kan vi se att linjechefer som går mot normen i organisationen visserligen har en starkare röst att använda uppåt, men även de riskerar att bli utfrysta. De håller sig därför ängsligt undan och filtrerar kommunikationen uppåt, säger Lotta Dellve.   

Maria Fors Brandebo ser liknande mönster av konsekvenser för dem som går emot tystnadskutlur i Försvarsmakten. Medarbetare som ifrågasätter missförhållanden eller lyfter problem kan hållas tillbaka på olika sätt.

– Chefer kan genom sitt agerande skapa en oro och rädsla för repressalier som gör att medarbetarna slutar att säga ifrån och försöka påverka. I vår senaste studie såg vi också att den som inte fick gehör hos närmaste chef och därför valde att gå till högre chef, kunde få höra att man inte ska skvallra på chefen, säger Maria Fors Brandebo.

Hon berättar att den studien också visade tydliga skillnader mellan hur civila och militära medarbetare agerar.

– Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden. De vill inte vara besvärliga och riskera att hamna i frysfacket. Militärer är ofta otroligt tåliga och står ut med mycket, säger hon och fortsätter.

– Civila medarbetare som upplevde problem gick oftare till sin närmaste chef, till högre chef eller till HR, men då kunde de få höra att de inte passade in i organisationen. De visste inte det militärer vet, att man inte ska säga ifrån eller göra något som kan få chefen att framstå i dålig dager. När vi frågade de här individerna vilket råd de skulle ge till andra i samma situation, sa de att ’säg ingenting och gör ingenting. Det blir bara värre då ’.  

Tystnadskultur

Illustration: Björn Öberg

Maria Fors Brandebo menar att det finns flera parametrar i det militära systemet som bidrar till att skapa en grogrund för tystnadskultur. Bland annat pekar hon på hierarkier och befordringssystem.

– Karriärsystemet gör att du är beroende av positiva omdömen och goda vitsord från högre chefer för att komma vidare. Alltså är det inte bara dina faktiska meriter som avgör om du blir befordrad eller får relevanta befattningar utan också din relation till chefer. Det skapar en rädsla för att gå i klinch med andra. Längre fram är i karriären är det kanske den individen som sitter i en nomineringsnämnd när du ska ansöka om att bli befordrad, säger hon.

Även det sätt på vilket Försvarsmakten leds kan påverka öppenhet och vilja att yttra sig.

– Organisationer som kännetecknas av att man ska följa order och där det är viktigt med lydnad, löper större risk än andra att drabbas av tystnadskultur. I den typen av organisationer är det svårare att samtidigt uppmuntra individer att säga ifrån och påtala fel, brister och misstag. Det kan vara en svår balansgång, säger Maria Fors Brandebo.

En metod som chefer ibland använder för att bemöta kritik om tystnadskultur är att hävda att det endast handlar om ett fåtal missnöjda individer, snarare än en utbredd kultur. Men den typen av respons är något man som chef bör vara försiktig med, menar Maria Fors Brandebo.

– Då skickar man en tydlig signal ut i organisationen att den typen av kritik inte bör lyftas, och då ska det väldigt mycket till om någon annan vågar säga ifrån. Jag brukar säga till chefer som tycker att de har gnälliga medarbetare att de ska vara glada för det. Det visar att det finns tillräckligt mycket tillit för att det ska uppfattas som meningsfullt att lyfta problem. Det är när man inte får höra något som man ska börja bli orolig.

Tystnadskultur kan påverka en arbetsplats på olika sätt. Det kan skada tilliten och förtroendet mellan individer och chefer och hämma motivation, handlingskraft och produktivitet. Det kan också leda till ohälsa med sjukskrivningar som följd och problem med personalförsörjningen.

– Om man inte vågar prata om sådant som är fel eller om det uppfattas som meningslöst för att man ändå inte får gehör, kommer det att påverka organisationens utveckling. Problem försvinner inte bara för att man inte pratar om dem. På arbetsplatser med tystnadskultur brukar folk heller inte trivas särskilt bra och det kan påverka möjligheten att behålla och rekrytera personal, säger Maria Fors Brandebo.

Många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att omvända en arbetsplats där tystnadskultur råder och skapa en sund arbetsmiljö, kräver omfattande insatser, menar forskarna. Det kan handla om personalförändringar, införande av rutiner och nya sätt att förhålla sig till varandra. Maria Fors Brandebo säger att det i grunden handlar om att bygga tillit och förtroende.

– Man behöver jobba med tilliten och många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att byta ut chefer är inte den enda åtgärd som krävs. Det måste även till andra insatser.

– Det handlar sällan bara om enstaka chefer utan också om hur individer runt de här cheferna agerat. Du kan ha vänt dig till chefer högre upp i organisationen och till kollegor som du tappat tilliten till. Att återskapa tillit tar väldigt lång tid och det kommer inte att gå från en dag till en annan. Det kanske inte ens räcker med ett år ett två. Man måste tänka långsiktigt, säger Maria Fors Brandebo.

Även Lotta Dellve menar att de chefer som bidragit till att skapa tystnadskultur inte kan vara dem som ska lösa problemet.

–Man behöver ta tag i de chefer som sprider en toxisk känsla på alla nivåer, även de allra högsta nivåerna. Det kan också finnas problem med chefsrekryteringen som man behöver fundera över. Många av de tuffa chefer som står ut länge skapar många problem under sig, säger hon.

Enligt Lotta Dellve behöver man skapa arenor där medarbetare och chefer kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det kan handla om exempelvis veckomöten och regelbundna arbetsplatsträffar.

– Det handlar om att skapa trygghet för en tillitsfull kommunikation med trygga grupper, trygga chefer och ett tryggt och säkert klimat där kritik tas på allvar. Det är grunden för att kunna lösa problemen, säger hon. 

Men enligt Lotta Dellve behöver även de chefer som varit en del tystnadskulturen, bli lyssnade på.

– De har kanske blivit dysfunktionella i det här avseendet därför att de har varit i en kultur väldigt länge där de lärt sig att det är bästa sättet att agera på. Det är så de har överlevt. Men för att kunna åtgärda problemen behöver man definitivt ta in någon utifrån eller från högre upp i organisationen som tar över ansvaret under en period. Det är de organisationer som gjort på det sättet som har lyckats bäst, säger hon.

Fakta

Tecken som pekar på ­tystnadskultur

  • En underförstådd gemensam uppfattning att tystnad är den lämpliga reaktionen på ­kritiska frågor.
  • Att det finns en rädsla för repressalier om man lyfter problem.
  • Att det finns en uppfattning att det är meningslöst att lyfta problem eftersom chefer/ledning ändå inte lyssnar.
  • Att medarbetare som vill lyfta kritiska frågor tystas av kollegor.
  • Att kritik som förs fram under arbetsplats­träffar och andra möten inte dokumenteras, hanteras och följs upp på ett korrekt sätt.


Källa: Forskningsrapporterna Tystnadskultur på arbetsplatser och Den destruktiva loopen

 

Åtgärder för att lösa problemen

Lotta Dellve och Maria Fors Brandebo om åtgärder för att lösa problem med tystnadskultur:

  • Byt ut de chefer som sprider en toxisk stämning och som har bidragit till att skapa tystnadskultur. Dessa chefer saknar tillit och förtroende hos medarbetarna och kan inte vara med och lösa de problemen som de själva varit med att skapa.
  • Ta hjälp av en utomstående resurs eller chefer högre upp i organisationen under en övergångsperiod.
  • Skapa arenor för kommunikation som veckomöten, arbetsplatsträffar och skyddskommittémöten. Ta kritik på ­allvar och var noga med att dokumentera, åtgärda och återkoppla till med­arbetarna.
  • Skapa rutiner för att omhänderta situationer där medarbetare inte får gehör hos cheferna i ­linjen. Som att inrätta en visselblåsarfunktion och informera om hur den fungerar.
  • Räkna med att det kommer ta tid att återskapa tillit och förtroende i organisationen, ibland ett år eller mer.
Ur arkivet: