Senast publicerat
Senast publicerat:

Från jordgubbsmjölk till skarpskjutning – vardagen på Camp Valdemar

71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, försvarar Natos östra flank. Insatslivet på Camp Valdemar står mellan två ytterligheter – där hotet om krig är ständigt närvarande, men där vardagen är lik den hemma på Revingehed. Samtidigt har styrkan just avslutat estländska Hedgehog 25 – en 96 timmars ihållande övning med högt risktagande och utbildning i gravtjänst.

I barackerna ryms bara det allra nödvändigaste – plåtskåp, ett bord, två sängar och två soldater på femton kvadratmeter. Sociala ytor och toaletter finns inte. Soldaten Madeleine gör sig i ordning för dagen.
Foto: Emil Malmborg

– God morgon, vi får vara lite tysta för Klara är inte vaken än, säger soldaten Madeleine och öppnar dörren.

Klockan är 06.30 på ett ganska morgonkyligt Camp Valdemar, eller har vi hamnat i en studentkorridor i Lund? I den långa grå barackkorridoren trängs Star Wars-tofflor i plast med hålfyllda Converse och färgglada sneakers. I barackerna finns inga sociala ytor eller toaletter, bara femton kvadratmeter stora rum där det får plats plåtskåp, ett bord, sängar med metallstommar och två soldater. Därför har korridorerna blivit viktiga, här har det både ätits hämtpizza på golvet och burits ut bord för kortspelskvällar.

Från rum 209 går soldaterna Madeleine och Klara en stund senare ut genom dörren för att fortsätta till matsalstältet och sin slottid för frukost.

Frukost på Camp Valdemar

”När man är i fält strider man så som man skulle vilja strida om det skulle vara skarpt, men när vi är här på campen är det som hemma på P 7”, säger soldaterna Klara och Madeleine.

Foto: Emil Malmborg

Liknande läsning:

Här sitter vi – stora, starka soldater och dricker jordgubbsmjölk. Men så är insatslivet i Lettland.

Klara är sjukvårdsgruppchef och tillhör liksom Madeleine 712:e kompaniet. Hon kommer senast från Livgardet och sökte sig till Södra skånska regementet, P 7 inför insatsen. Hon tar en dryckesförpackning i papp och konstaterar:

– Ja, den är ju ganska ovärdig. Här sitter vi – stora, starka soldater och dricker jordgubbsmjölk. Men så är insatslivet i Lettland.

•••

Det är en av de första dagarna som det är vårsolsvarmt på campen. Och det blir snabbt riktigt varmt. Här finns ingen grönska – bara grå baracker, grått grus och gråa plattor på marken. Soldathemmet undantaget, där man på träterrassen kvällen innan visade hockey-VM på storbildsskärm. Nu fylls den snabbt upp av soldater med uppkavlade ärmar.

Madeleine, som är stabsassistent och signalist, kom till P 7 för tre år sedan. I höst läser hon vidare till specialistofficer med inriktning mot sjukvårdslogistik. Men i grunden är hon folkmusiker, och fiolen har förstås följt med till Lettland. Ibland har hon gjort fältpräst Magnus Hedin sällskap när han spelat munspel om kvällarna. Det gjorde han senast vid korum i fält under den estländska övningen Hedgehog 25 som just avslutats.

Rum på Camp Valdemar

Barackerna på Camp Valdemar består av cirka 15 kvadratmeter stora rum. Soldaten Madeleine delar rum med kollegan Klara.

Foto: Emil Malmborg

Madeleine dricker helst sitt kaffe inne på soldathemmet. Här står två bryggare bredvid varandra – en med svagt kaffe, en med starkt. 

Vid bokhyllan lämnar fältpräst Magnus Hedin tillbaka böcker. Han har läst ut En ond tid av Deepti Kapoor och berättar att han strax ska gå och hämta en påse Ahlgrens bilar. Varje gång en soldat fyller år så delar han ut en påse, trehundra går ut under insatsen. 

– Jag gratulerar alla soldater som fyller år. En av mina uppgifter är att bevara det mänskliga i en omänsklig situation, det är det jag försöker göra.

I ett moment hade vi 14 stupade som låg på marken i väntan på förflyttning.

Under Hedgehog 25 tillbringade Magnus Hedin två dygn i stridsfordon 90 med skyttesoldaterna. Tillsammans med kvartermästaren på 715:e kompaniet höll han också utbildning i gravtjänst.

– I ett moment hade vi 14 stupade som låg på marken i väntan på förflyttning. Då höll jag en ceremoni för dem inan de lyftes upp på lastbilsflaket och fördes bort. Det blev en stillhet där, ett uppstannande i ”ja, tänk om det varit jag eller någon av mina kamrater?”, säger Magnus Hedin och fortsätter:

– Vi måste inte bara förbereda oss med vapen och ammunition, vi behöver förbereda oss mentalt också för att klara påfrestningarna vi har framför oss.

Lettland49

Fältpräst Magnus Hedin höll utbildning i gravtjänst under övningen Hedgehog 25.

Foto: Emil Malmborg

Vilka reflektioner tar du med dig hem till andra fältpräster?

– Att det ställs stora krav på oss att vara med i fält. Man behöver steppa upp, vara med på fälttesterna och faktiskt fysiskt klara av det här jobbet.

•••

Campen är stor. Utöver boende och lektionssalar ryms här uppställningsytor, drivmedelsmack, nationellt stödelement, NSE, med förråd, sjukvård, militärpolis, kompaniledningarnas byggnader, garage och spolplatta. Och idag står det vård på schemat. De senaste två veckorna har inneburit övning i ett snöfyllt, regnigt och hagelstormande Estland. Efter att bataljonen omgrupperat från Camp Valdemar inleddes Hedgehog 25 med egna övningsmoment på kompanierna vartefter 71:a bataljonen gick in i övningen som B-sida.

På spolplattan har packsoldaten Mikaela dragit på sig såväl regnställ som gummistövlar för att sanera två ledningslastbilar och göra dem redo att skickas hem. Under Hedgehog 25 övades spridd gruppering, plutonsvis uppdelning där varje pluton löser sin egen logistik.

– Det var utvecklande att testa. Det var mycket att få in med både sömn för förare, att kunna upprätta förläggning och gruppera om, säger hon.

Det här med att gruppera annorlunda – det skulle vi behöva öva mer på.

I fordonsgaraget tar bröderna Samuel, teknisk chef, och Johannes, stridsfordonsförare på en sjukvårdspluton – båda tillhörande 715:e kompaniet – en titt på hur Johannes bandvagn mår efter Hedgehog 25.

– Vi fick verkligen öva hela kedjan inom alla spår i Estland. Det var en utmaning på sambandssidan, där estniska gemensamma system har fått användas. Det fanns både taktiska och språkmässiga utmaningar med interoperabiliteten, säger Samuel och fortsätter:

– Och det här med att gruppera annorlunda – det skulle vi behöva öva mer på.

Övningen var inte bara förlagd till övningsfält.

– Det är speciellt att öva nära civilbefolkningen. Jag gjorde en felaktig högersväng och där var en gammal dam med rullstol. Man blir mycket mer tänkande i var man är. Vi kan råka skrämma om vi kör för fort eller kör fel, eller så kan vi få hjälp om vi går vilse. Det påverkar även hur vi grupperar. Vi fick bland annat låna en lada. Det skapar andra förutsättningar och är något jag tror vi behöver öva mer på, säger Johannes.

Lettland27

"När någonting händer med honom så kommer alltid kollegorna till mig", säger Samuel, teknisk chef, som är på plats i Lettland med sin bror Johannes, stridsfordonsförare.

Foto: Emil Malmborg

Dagarna före avfärd funderade Samuel mycket kring sina tidigare två insatser i Mali, där tristessen var det som var svårast att förbereda sig för.

– Detta är något helt annat. Vi lever jättefint här. Blir du uttråkad på Camp Valdemar är det ditt eget fel. Här finns bra wifi, det går att ringa hem när man vill och här är ett fint gym.

Och utbildningsmöjligheter har det funnits gott om. En av de första utbildningarna som genomfördes på plats i Lettland var utbildning till stridssjukvårdare – CLS, Combat life saver – som Johannes deltog i.

– Det är lättare att utbilda här. Eftersom alla jobbar hela tiden är tid ingen begränsning, säger Samuel och får medhåll från Johannes:

– Men CLS-utbildningen var tuff, framför allt den tre dagar långa slutövningen. Vi fick vårda i kanadensarnas helikopter, och under slutmarschen gick vi två kilometer med bårar och stred samtidigt.

Det är lättare att utbilda här. Eftersom alla jobbar hela tiden är tid ingen begränsning

För Samuel har fler arbetstimmar inneburit en möjlighet att komma ikapp med materielvården.

– Våra vagnar är i toppklass nu. Vi har till och med hunnit fixa de små felen, det hade arbetstiden aldrig räckt till på P 7.

De lever olika liv på campen. För Johannes del har det blivit många kortspelskvällar med soldaterna i korridoren. Samuel har inte missat en enda gudstjänst. Men de möts också, flera gånger i veckan.

– Ja, och sedan kommer han och knackar på och frågar om jag vill spela något, säger Johannes. Såväl spelkonsoler som Skipbo följde med bröderna till Camp Valdemar.

– Vi har suttit och ”gibbat” (spela dataspel, reds. anm.) en del och spelat kortspel, men han har sådan jäkla tur, säger Samuel och ler åt sin bror.

Lettland23

Rummen är små så korridorerna i barackerna har blivit viktiga – där har det både ätits hämtpizza på golvet och burits ut bord för kortspelskvällar med soldaterna i korridoren, berättar Johannes.

Foto: Emil Malmborg

Hur är det att ha lillebror med på insatsen?

– När någonting händer med honom så kommer alltid kollegorna till mig, som på vägen hem från Estland när han blev åksjuk. De vill ju berätta allt gott han gör, men också alla misstag, för jag är faktiskt storebror även när vi är här.

•••

Fåglarna kvittrar i tallarna utanför campens inhängnade område.

– På Revingehed finns en plats som heter Rävlyeskogen, om du kör österut i tallskogen här så finns terräng som påminner om den – hundra gånger i storlek, säger överstelöjtnant Henrik Rosdahl, chef för 71:a bataljon.

Två dagars skarpskjutning väntar, samt fortsatt vård och förberedelser för att börja ta hem förbandet. Insatsen pågår totalt under sex månader och lagom till högsommaren blir det hemkomstceremoni på P 7 ute på Revingehed.

– Krigsdugligheten för förbandet har ökat markant med övningarna här, från enskilda soldatfärdigheter till funktionerna i bataljonen till vår förmåga att anpassa oss och hitta nya lösningar, säger Henrik Rosdahl.

Henrik Rosdahl

”I allt vi gör tänker vi krig", säger överstelöjtnant Henrik Rosdahl, chef för 71:a bataljon.

Foto: Namn Efternamn

Sedan Oak Resolve 25 har bataljonen övat på olika nivåer, och i olika sammanhang, i Lettland. En pluton på 712:e kompaniet övade med Kanada, Spanien och Italien strid i bebyggelse under Excercise Gambler Royale. När Sverige för första gången deltog i Natotävlingen Iron Spear, där allierade samlas för skarpskjutning med både stridsvagnar och stridsfordon, tog besättningarna från P 7 första platsen i klassen för stridsfordon. Utöver det har övningsfältet intill använts frekvent.

Vi har vågat ta lite risker jämfört med hur vi normalt sett gör hemma i Sverige.

– När vi övat har vi bland annat haft fokus på anpassningar i hur vi använder våra egna sambandssystem, vi grupperar på ett helt annat sätt och agerar annorlunda kopplat till hur vi använder våra sambandssystem, säger Henrik Rosdahl och fortsätter:

– Jag är förvånad över hur adaptivt och agilt det har kunnat vara, men det är för att vi har vågat ta lite risker jämfört med hur vi normalt sett gör hemma i Sverige.

Lettland16

Efter att den estländska övningen Hedgehog 25 avslutats står det vård på schemat på Camp Valdemar.

Foto: Emil Malmborg

Den estländska övningen Hedgehog 25 är just avslutad.

– Vi har blivit testade i funktioner och vi har testat våra nya lösningar – som anpassade sätt att agera och gruppera. Och med 96 timmars ihållande övning i ganska risigt väder har soldaterna verkligen fått pressa sig. Cheferna också, säger Henrik Rosdahl och fortsätter:

– Det har varit en tuff övning, esterna uppfattar jag har en högre vilja att ta större risker när de övar, och det är någonting vi behöver förhålla oss till när vi är här. Jag tror att de uppfattar hotet från Ryssland som mer nära.

Generalmajor Jette Albinus, chef för Natos nordliga division, har beskrivit situationen i Lettland som att det inte är fred utan en hybridfas.

– Vi är medvetna om, och hanterar, var vi befinner oss på konfliktskalan. Det har påverkat mig och förbandet på så vis att i allt vi gör tänker vi krig, säger Henrik Rosdahl.

•••

I garaget delas ammunition ut inför helgens skarpskjutning och så pågår vård och inventering. Madeleines stridsledningsvagn är just färdigstädad invändigt.

– Jag har utvecklats väldigt mycket i min befattning, inte minst i hur man arbetar här bak med kvartermästare och teknisk chef, säger hon.

Lettland09

"Vi svenskar uppfattas nog som lite hardcore här. När det snöade ställde vissa nationer in sin verksamhet", säger Madeleine.

Foto: Emil Malmborg

Klara dyker upp vid vagnen, hon har spenderat förmiddagen med optikvård. De två soldaterna har bara känt varandra i tio månader.

– Men vi bara klickade, man bygger djupa relationer i den här firman. Här äter man, sover, bajsar, spyr, är blöt och så har man ändå kul, säger hon och tar upp en bild på sin mobiltelefon.

Den är från en strapats i april. Madeleine sitter på marken med sin fot upptryckt i Klaras armhåla. Det var utbildningskontroll för kompaniet som skulle klara sig utan vagnarna, och efter en lång marsch följde en natt utomhus i minus sex grader.

– Vi svenskar uppfattas nog som lite hardcore här. När det snöade ställde vissa nationer in sin verksamhet, medan vi sover ute när det är minusgrader – vi hade inga sovsäckar och sov under presenning, säger Madeleine.

– Men vi kokade kaffe och jag tryckte upp hennes vita tår i min armhåla och försökte få upp stridsvärdet. Och så skrattade vi åt eländet, säger Klara.

– Vi hann sitta en kvart, då blev förläggningen påskjuten och vi släppte allt. Kontrasterna är stora, men man hittar glädjen för man har varandra här.

Efter önskemål från förbandet skriver vi inte ut soldaternas efternamn.

Fakta

Natos multinationella brigad i Lettland

Natos multinationella brigad i Lettland, MNB-LVA, leds av Kanada och består av 3 000 soldater. Den reducerade 71:a bataljonen från Södra skånska regementet, P 7, är först på plats från Sverige. Styrkan kallas LNLV 25 – Land Nato Latvia 2025 och utgår från Camp Valdemar som ligger vid Adazi militärbas, strax utanför Riga.

Sverige och Danmark delar växelvis på ansvaret för att sätta upp en bataljon tillsammans med 13 andra nationer. Brigaden är en av åtta multinationella stridsgrupper – Nato forward land Forces – som Nato har etablerat längs sin östra flank.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Försvarsmakten låter FOI utvärdera Noaks roll och framtida form. Samtidigt var oklarheter om ansvar och innehåll nära att stoppa årets försvarsmaktsgemensamma konferens. Nu genomförs den ändå – efter nya samtal mellan Försvarsstaben, Ledningsregementet och nätverket för kvinnor i Försvarsmakten.

Maria Widehed
Jämställdhet

Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har fått i uppdrag av Försvarsmakten att utvärdera Nätverk officer/anställd kvinna, Noak. I beslutet, som Officerstidningen har tagit del av, beskrivs Noaks status inom myndigheten som oklar. Försvarsmakten skriver att nätverket ”saknar förankring i arbetsordningen och uppdrags-/kommandokedjan”.

Central nivå uppges sakna en lägesbild av nätverkets organisation, styrning, prioriteringar och verksamhet. FOI ska bland annat undersöka mandat, roller och beslutsvägar samt vilket stöd nätverken får lokalt genom finansiering och arbetstid.

Utvärderingen ska också undersöka vilka konkreta effekter Noak har haft på Försvarsmaktens verksamhet samt om det finns belägg för att nätverket har påverkat kvalitet, effektivitet eller samordning. I bakgrunden till beslutet hänvisar Försvarsmakten bland annat till inträdet i Nato.

Beslutet om att utreda Noak fattades den 2 juni i år av personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad. Sex dagar senare gav Försvarsstabens cyberenhet, FST cyber, uppgiften att genomföra Försvarsmaktens Noak-konferens den 3 till 4 december till Ledningsregementet, LedR.

Det är ovanligt med en konferens där alla personalkategorier får möjlighet att delta och göra sig hörda.

Konferensen genomfördes tidigare årligen av Högkvarteret, men upphörde under pandemin. När central nivå inte återupptog den frågade Noak vid LedR 2025 om förbandet kunde arrangera en konferens för hela Försvarsmakten. Den genomfördes i Enköping i december förra året med omkring 430 deltagare.

Bland deltagarna fanns överbefälhavare Michael Claesson och försvarsmaktsförvaltare Rickard Wilhelmsson. På Instagram beskrev ÖB efteråt Noak som ett viktigt forum för dialog, kunskapsdelning och råd till chefer i linjen – som ”sanden mellan stenarna”.

– Vi fick mycket positiv återkoppling. Det är ovanligt med en konferens där alla personalkategorier får möjlighet att delta och göra sig hörda. Ofta riktar sig konferenser till chefer eller personer i vissa befattningar, säger fanjunkare Louise Rosdahl, ordförande för Noak vid LedR.

Enligt henne fördes efter årsskiftet sedan diskussioner om vem som skulle ansvara för höstens konferens. Louise Rosdahl uppfattade att Försvarsstaben inte ville ta ett övergripande ansvar och beskedet blev att LedR återigen fick genomföra konferensen, med stöd från förbandschefen.

I uppgiften till LedR inför årets konferens står att den ska bidra till att behålla kvinnor i Försvarsmakten, utveckla kultur och ledarskap samt öka förståelsen för hur normer och beteenden påverkar arbetsmiljö och chefskap. Konferensen ska kunna samla upp till 500 deltagare. Senast den 31 augusti skulle LedR lämna en skriftlig genomförandeplan till FST cyber.

Enligt Louise Rosdahl var planeringen i stort sett färdig i augusti. Inbjudan skulle skickas ut av stridskraften, eftersom det skulle ge konferensen större legitimitet i organisationen.

Det handlar om allmänt otydlig kommunikation från Försvarsstaben.

Men strax före utskicket fick LedR besked om att processen pausats för fortsatt beredning på högre nivå. Enligt Louise Rosdahl ändrade stridskraften och Försvarsstaben därefter i inbjudan. Ändringarna skulle bland annat tydliggöra att Noak-konferensen och Försvarsmaktens jämställdhetskonferens i januari 2027 inte är samma sak. En person från Försvarsstaben hade också bjudits in som talare – utan dialog med gruppen som planerade konferensen vid Noak LedR.

Noak vid LedR meddelade då att nätverket inte längre ville ansvara för planeringen.

– Det handlar om allmänt otydlig kommunikation från Försvarsstaben. Om stridskraften och Försvarsstaben först är tydliga med att planeringsansvaret ska ligga på organisationsenheten och ansvarsfördelningen sedan förändras under processens gång, bedömer vi att det är naturligt att även det övergripande planeringsansvaret följer med, sa Louise Rosdahl då.

Konferensen var dock aldrig formellt inställd. Kommunikationschefen vid LedR, Sara Svallin, skrev i ett svar till Officerstidningen att den formella uppgiften låg kvar på förbandet, som inte har velat kommentera frågan ytterligare.

Försvarsmaktens presschef Jonas Beltrame-Linné uppgav samtidigt att myndigheten skulle invänta FOI:s utvärdering innan man gick vidare med konferensen.

– Vi kan inte föregripa den. Vi ser fram emot resultatet och därefter kan vi ta nästa steg, sa han då.

När det visades ett stort stöd för att genomföra den och en vilja från FST cyber kände vi att det var värt ansträngningen.

Efter veckor av samtal mellan FST cyber, LedR och nätverket beslutades dock gemensamt att konferensen ska genomföras enligt plan. Nätverket lämnade nya ändringsförslag till inbjudan.

– Jag och andra i nätverket tror, trots allt som händer, att det finns en väldigt stor vinst i att genomföra konferensen. När det visades ett stort stöd för att genomföra den och en vilja från FST cyber kände vi att det var värt ansträngningen att fortsätta, säger Louise Rosdahl idag.

Officerstidningen har sökt ansvariga vid FST cyber och Försvarsstabens centrala jämställdhetsfunktion. Frågorna har bland annat handlat om varför konferensplaneringen pausades, ändringarna i inbjudan, FOI:s utvärdering samt hur Försvarsstaben ser på Noaks framtida status, finansiering och möjlighet att bedriva verksamhet på arbetstid. Ingen företrädare för funktionerna har velat ställa upp på en intervju.

Personer med insyn som har hört av sig till Officerstidningen beskriver en frustration över Försvarsstabens hantering av Noak. De upplever att nätverket får stöd i offentliga uttalanden från myndighetens högsta ledning, samtidigt som initiativ fördröjs, ifrågasätts eller skickas tillbaka för ny beredning.

”Vad ska våra chefer och yrkesofficerare göra när ÖB säger en sak, den formella styrningen pekar åt samma håll, men en central funktion i praktiken säger något annat?” undrar en person som har hört av sig.

Rickard Wilhelmsson

Rickard Wilhelmsson

Försvarsmaktsförvaltare

Försvarsmaktsförvaltare Rickard ”Bronco” Wilhelmsson betonar att han inte företräder vare sig Noak eller Försvarsstaben i frågan. Han framhåller däremot att jämställdhetsarbetet sker på flera håll inom myndigheten.

– Det sker genom Noak, i linjen och i Försvarsstaben. Vi ska tillsammans bygga en mer jämställd och därmed starkare försvarsmakt. Svårare än så är det inte, säger han och fortsätter:

– I nätverken har vi en möjlighet att ha örat mot marken och känna av de lokala vibbarna ute i organisationen. Det som händer i ett nätverk blir ofta väldigt dynamiskt och starkt förankrat. Därför är jag mån om att de här nätverken finns.

Samtidigt betonar han att nätverket och Försvarsmaktens formella jämställdhetsarbete har olika roller.

– Nätverken ska inte styras. Jämställdhetsarbetet i linjen styr vi, men inte nätverken. Det är viktigt för mig.

Rickard Wilhelmsson vill inte slå fast att turerna kring konferensen visar på ett generellt styrningsproblem.

– Däremot uppfattar jag att det kan finnas ett förståelseglapp och att alla kanske inte har förstått skillnaden mellan linjearbetet och nätverket. Där kan vi bli tydligare.

Vi kanske kan se hur vi i linjen kan hjälpa Noak att få ökad effekt.

Han uppfattar FOI:s utvärdering som ett sätt att få en lägesbild av nätverket.

– Det är inte fel att titta på effekthöjande åtgärder. Vi kanske kan se hur vi i linjen kan hjälpa Noak att få ökad effekt.

Att konferensen nu genomförs välkomnar han.

– Konferensen ger ett stort värde. Det känns jättebra att den blir av och jag kommer att vara där.

Louise Rosdahl vill framgent se en mer direkt dialog mellan nätverken och Försvarsstaben.

– Det behöver byggas en brygga. När chefer säger att de stöttar verksamheten måste det också märkas i det som händer längre ner i organisationen. Vi är en försvarsmakt och en myndighet som ska arbeta mot samma mål, säger hon.

Hon ser positiva delar i att nätverken utvärderas, men är kritisk till hur uppdraget har kommunicerats nedåt i organisationen.

– Informationen vi fick av Försvarsstaben kunde med fördel ha varit tydligare. Och jag reagerar på att man bara tittar på 2025 och 2026. Då riskerar man att få en ögonblicksbild.

FOI:s preliminära resultat ska presenteras i november och rapporten ska lämnas i början av 2027. Rickard Wilhelmsson är tydlig med att uppdraget inte ska tolkas som att nätverket är på väg att avvecklas.

– Det finns ingen avsikt från central nivå att lägga ner eller stoppa Noak. Det har aldrig funnits.

Ur arkivet: