– God morgon, vi får vara lite tysta för Klara är inte vaken än, säger soldaten Madeleine och öppnar dörren.
Klockan är 06.30 på ett ganska morgonkyligt Camp Valdemar, eller har vi hamnat i en studentkorridor i Lund? I den långa grå barackkorridoren trängs Star Wars-tofflor i plast med hålfyllda Converse och färgglada sneakers. I barackerna finns inga sociala ytor eller toaletter, bara femton kvadratmeter stora rum där det får plats plåtskåp, ett bord, sängar med metallstommar och två soldater. Därför har korridorerna blivit viktiga, här har det både ätits hämtpizza på golvet och burits ut bord för kortspelskvällar.
Från rum 209 går soldaterna Madeleine och Klara en stund senare ut genom dörren för att fortsätta till matsalstältet och sin slottid för frukost.
”När man är i fält strider man så som man skulle vilja strida om det skulle vara skarpt, men när vi är här på campen är det som hemma på P 7”, säger soldaterna Klara och Madeleine.
Foto: Emil Malmborg
Här sitter vi – stora, starka soldater och dricker jordgubbsmjölk. Men så är insatslivet i Lettland.
Klara är sjukvårdsgruppchef och tillhör liksom Madeleine 712:e kompaniet. Hon kommer senast från Livgardet och sökte sig till Södra skånska regementet, P 7 inför insatsen. Hon tar en dryckesförpackning i papp och konstaterar:
– Ja, den är ju ganska ovärdig. Här sitter vi – stora, starka soldater och dricker jordgubbsmjölk. Men så är insatslivet i Lettland.
•••
Det är en av de första dagarna som det är vårsolsvarmt på campen. Och det blir snabbt riktigt varmt. Här finns ingen grönska – bara grå baracker, grått grus och gråa plattor på marken. Soldathemmet undantaget, där man på träterrassen kvällen innan visade hockey-VM på storbildsskärm. Nu fylls den snabbt upp av soldater med uppkavlade ärmar.
Madeleine, som är stabsassistent och signalist, kom till P 7 för tre år sedan. I höst läser hon vidare till specialistofficer med inriktning mot sjukvårdslogistik. Men i grunden är hon folkmusiker, och fiolen har förstås följt med till Lettland. Ibland har hon gjort fältpräst Magnus Hedin sällskap när han spelat munspel om kvällarna. Det gjorde han senast vid korum i fält under den estländska övningen Hedgehog 25 som just avslutats.
Barackerna på Camp Valdemar består av cirka 15 kvadratmeter stora rum. Soldaten Madeleine delar rum med kollegan Klara.
Foto: Emil Malmborg
Madeleine dricker helst sitt kaffe inne på soldathemmet. Här står två bryggare bredvid varandra – en med svagt kaffe, en med starkt.
Vid bokhyllan lämnar fältpräst Magnus Hedin tillbaka böcker. Han har läst ut En ond tid av Deepti Kapoor och berättar att han strax ska gå och hämta en påse Ahlgrens bilar. Varje gång en soldat fyller år så delar han ut en påse, trehundra går ut under insatsen.
– Jag gratulerar alla soldater som fyller år. En av mina uppgifter är att bevara det mänskliga i en omänsklig situation, det är det jag försöker göra.
I ett moment hade vi 14 stupade som låg på marken i väntan på förflyttning.
Under Hedgehog 25 tillbringade Magnus Hedin två dygn i stridsfordon 90 med skyttesoldaterna. Tillsammans med kvartermästaren på 715:e kompaniet höll han också utbildning i gravtjänst.
– I ett moment hade vi 14 stupade som låg på marken i väntan på förflyttning. Då höll jag en ceremoni för dem inan de lyftes upp på lastbilsflaket och fördes bort. Det blev en stillhet där, ett uppstannande i ”ja, tänk om det varit jag eller någon av mina kamrater?”, säger Magnus Hedin och fortsätter:
– Vi måste inte bara förbereda oss med vapen och ammunition, vi behöver förbereda oss mentalt också för att klara påfrestningarna vi har framför oss.
Fältpräst Magnus Hedin höll utbildning i gravtjänst under övningen Hedgehog 25.
Foto: Emil Malmborg
Vilka reflektioner tar du med dig hem till andra fältpräster?
– Att det ställs stora krav på oss att vara med i fält. Man behöver steppa upp, vara med på fälttesterna och faktiskt fysiskt klara av det här jobbet.
•••
Campen är stor. Utöver boende och lektionssalar ryms här uppställningsytor, drivmedelsmack, nationellt stödelement, NSE, med förråd, sjukvård, militärpolis, kompaniledningarnas byggnader, garage och spolplatta. Och idag står det vård på schemat. De senaste två veckorna har inneburit övning i ett snöfyllt, regnigt och hagelstormande Estland. Efter att bataljonen omgrupperat från Camp Valdemar inleddes Hedgehog 25 med egna övningsmoment på kompanierna vartefter 71:a bataljonen gick in i övningen som B-sida.
På spolplattan har packsoldaten Mikaela dragit på sig såväl regnställ som gummistövlar för att sanera två ledningslastbilar och göra dem redo att skickas hem. Under Hedgehog 25 övades spridd gruppering, plutonsvis uppdelning där varje pluton löser sin egen logistik.
– Det var utvecklande att testa. Det var mycket att få in med både sömn för förare, att kunna upprätta förläggning och gruppera om, säger hon.
Det här med att gruppera annorlunda – det skulle vi behöva öva mer på.
I fordonsgaraget tar bröderna Samuel, teknisk chef, och Johannes, stridsfordonsförare på en sjukvårdspluton – båda tillhörande 715:e kompaniet – en titt på hur Johannes bandvagn mår efter Hedgehog 25.
– Vi fick verkligen öva hela kedjan inom alla spår i Estland. Det var en utmaning på sambandssidan, där estniska gemensamma system har fått användas. Det fanns både taktiska och språkmässiga utmaningar med interoperabiliteten, säger Samuel och fortsätter:
– Och det här med att gruppera annorlunda – det skulle vi behöva öva mer på.
Övningen var inte bara förlagd till övningsfält.
– Det är speciellt att öva nära civilbefolkningen. Jag gjorde en felaktig högersväng och där var en gammal dam med rullstol. Man blir mycket mer tänkande i var man är. Vi kan råka skrämma om vi kör för fort eller kör fel, eller så kan vi få hjälp om vi går vilse. Det påverkar även hur vi grupperar. Vi fick bland annat låna en lada. Det skapar andra förutsättningar och är något jag tror vi behöver öva mer på, säger Johannes.
"När någonting händer med honom så kommer alltid kollegorna till mig", säger Samuel, teknisk chef, som är på plats i Lettland med sin bror Johannes, stridsfordonsförare.
Foto: Emil Malmborg
Dagarna före avfärd funderade Samuel mycket kring sina tidigare två insatser i Mali, där tristessen var det som var svårast att förbereda sig för.
– Detta är något helt annat. Vi lever jättefint här. Blir du uttråkad på Camp Valdemar är det ditt eget fel. Här finns bra wifi, det går att ringa hem när man vill och här är ett fint gym.
Och utbildningsmöjligheter har det funnits gott om. En av de första utbildningarna som genomfördes på plats i Lettland var utbildning till stridssjukvårdare – CLS, Combat life saver – som Johannes deltog i.
– Det är lättare att utbilda här. Eftersom alla jobbar hela tiden är tid ingen begränsning, säger Samuel och får medhåll från Johannes:
– Men CLS-utbildningen var tuff, framför allt den tre dagar långa slutövningen. Vi fick vårda i kanadensarnas helikopter, och under slutmarschen gick vi två kilometer med bårar och stred samtidigt.
Det är lättare att utbilda här. Eftersom alla jobbar hela tiden är tid ingen begränsning
För Samuel har fler arbetstimmar inneburit en möjlighet att komma ikapp med materielvården.
– Våra vagnar är i toppklass nu. Vi har till och med hunnit fixa de små felen, det hade arbetstiden aldrig räckt till på P 7.
De lever olika liv på campen. För Johannes del har det blivit många kortspelskvällar med soldaterna i korridoren. Samuel har inte missat en enda gudstjänst. Men de möts också, flera gånger i veckan.
– Ja, och sedan kommer han och knackar på och frågar om jag vill spela något, säger Johannes. Såväl spelkonsoler som Skipbo följde med bröderna till Camp Valdemar.
– Vi har suttit och ”gibbat” (spela dataspel, reds. anm.) en del och spelat kortspel, men han har sådan jäkla tur, säger Samuel och ler åt sin bror.
Rummen är små så korridorerna i barackerna har blivit viktiga – där har det både ätits hämtpizza på golvet och burits ut bord för kortspelskvällar med soldaterna i korridoren, berättar Johannes.
Foto: Emil Malmborg
Hur är det att ha lillebror med på insatsen?
– När någonting händer med honom så kommer alltid kollegorna till mig, som på vägen hem från Estland när han blev åksjuk. De vill ju berätta allt gott han gör, men också alla misstag, för jag är faktiskt storebror även när vi är här.
•••
Fåglarna kvittrar i tallarna utanför campens inhängnade område.
– På Revingehed finns en plats som heter Rävlyeskogen, om du kör österut i tallskogen här så finns terräng som påminner om den – hundra gånger i storlek, säger överstelöjtnant Henrik Rosdahl, chef för 71:a bataljon.
Två dagars skarpskjutning väntar, samt fortsatt vård och förberedelser för att börja ta hem förbandet. Insatsen pågår totalt under sex månader och lagom till högsommaren blir det hemkomstceremoni på P 7 ute på Revingehed.
– Krigsdugligheten för förbandet har ökat markant med övningarna här, från enskilda soldatfärdigheter till funktionerna i bataljonen till vår förmåga att anpassa oss och hitta nya lösningar, säger Henrik Rosdahl.
”I allt vi gör tänker vi krig", säger överstelöjtnant Henrik Rosdahl, chef för 71:a bataljon.
Foto: Namn Efternamn
Sedan Oak Resolve 25 har bataljonen övat på olika nivåer, och i olika sammanhang, i Lettland. En pluton på 712:e kompaniet övade med Kanada, Spanien och Italien strid i bebyggelse under Excercise Gambler Royale. När Sverige för första gången deltog i Natotävlingen Iron Spear, där allierade samlas för skarpskjutning med både stridsvagnar och stridsfordon, tog besättningarna från P 7 första platsen i klassen för stridsfordon. Utöver det har övningsfältet intill använts frekvent.
Vi har vågat ta lite risker jämfört med hur vi normalt sett gör hemma i Sverige.
– När vi övat har vi bland annat haft fokus på anpassningar i hur vi använder våra egna sambandssystem, vi grupperar på ett helt annat sätt och agerar annorlunda kopplat till hur vi använder våra sambandssystem, säger Henrik Rosdahl och fortsätter:
– Jag är förvånad över hur adaptivt och agilt det har kunnat vara, men det är för att vi har vågat ta lite risker jämfört med hur vi normalt sett gör hemma i Sverige.
Efter att den estländska övningen Hedgehog 25 avslutats står det vård på schemat på Camp Valdemar.
Foto: Emil Malmborg
Den estländska övningen Hedgehog 25 är just avslutad.
– Vi har blivit testade i funktioner och vi har testat våra nya lösningar – som anpassade sätt att agera och gruppera. Och med 96 timmars ihållande övning i ganska risigt väder har soldaterna verkligen fått pressa sig. Cheferna också, säger Henrik Rosdahl och fortsätter:
– Det har varit en tuff övning, esterna uppfattar jag har en högre vilja att ta större risker när de övar, och det är någonting vi behöver förhålla oss till när vi är här. Jag tror att de uppfattar hotet från Ryssland som mer nära.
Generalmajor Jette Albinus, chef för Natos nordliga division, har beskrivit situationen i Lettland som att det inte är fred utan en hybridfas.
– Vi är medvetna om, och hanterar, var vi befinner oss på konfliktskalan. Det har påverkat mig och förbandet på så vis att i allt vi gör tänker vi krig, säger Henrik Rosdahl.
•••
I garaget delas ammunition ut inför helgens skarpskjutning och så pågår vård och inventering. Madeleines stridsledningsvagn är just färdigstädad invändigt.
– Jag har utvecklats väldigt mycket i min befattning, inte minst i hur man arbetar här bak med kvartermästare och teknisk chef, säger hon.
"Vi svenskar uppfattas nog som lite hardcore här. När det snöade ställde vissa nationer in sin verksamhet", säger Madeleine.
Foto: Emil Malmborg
Klara dyker upp vid vagnen, hon har spenderat förmiddagen med optikvård. De två soldaterna har bara känt varandra i tio månader.
– Men vi bara klickade, man bygger djupa relationer i den här firman. Här äter man, sover, bajsar, spyr, är blöt och så har man ändå kul, säger hon och tar upp en bild på sin mobiltelefon.
Den är från en strapats i april. Madeleine sitter på marken med sin fot upptryckt i Klaras armhåla. Det var utbildningskontroll för kompaniet som skulle klara sig utan vagnarna, och efter en lång marsch följde en natt utomhus i minus sex grader.
– Vi svenskar uppfattas nog som lite hardcore här. När det snöade ställde vissa nationer in sin verksamhet, medan vi sover ute när det är minusgrader – vi hade inga sovsäckar och sov under presenning, säger Madeleine.
– Men vi kokade kaffe och jag tryckte upp hennes vita tår i min armhåla och försökte få upp stridsvärdet. Och så skrattade vi åt eländet, säger Klara.
– Vi hann sitta en kvart, då blev förläggningen påskjuten och vi släppte allt. Kontrasterna är stora, men man hittar glädjen för man har varandra här.
Efter önskemål från förbandet skriver vi inte ut soldaternas efternamn.
Fakta
Natos multinationella brigad i Lettland
Natos multinationella brigad i Lettland, MNB-LVA, leds av Kanada och består av 3 000 soldater. Den reducerade 71:a bataljonen från Södra skånska regementet, P 7, är först på plats från Sverige. Styrkan kallas LNLV 25 – Land Nato Latvia 2025 och utgår från Camp Valdemar som ligger vid Adazi militärbas, strax utanför Riga.
Sverige och Danmark delar växelvis på ansvaret för att sätta upp en bataljon tillsammans med 13 andra nationer. Brigaden är en av åtta multinationella stridsgrupper – Nato forward land Forces – som Nato har etablerat längs sin östra flank.
