Senast publicerat
Senast publicerat:

Fortsatt tvist för 400 officerare 

Officersförbundet påkallade en tvisteförhandling i januari förra året. Tvisten pågår fortfarande och berör cirka 400 medlemmar.

Redaktionen
Niklas Englund/Försvarsmakten
Artikel från Officersförbundet.

Officersförbundet menar att det ligger utanför Överbefälhavarens arbetsledningsrätt att fatta beslut om byte av personalkategori och grad. Förbundet har två yrkanden. Huvudyrkandet poängterar att alla dessa 400 medlemmar anställdes som officerare. Beslutet att byta personalkategori och grad har inneburit stora förändringar av arbetsuppgifter för dem, vilket Officersförbundet anser är ett brott mot LAS samt kollektivavtalet. 

– I den förhandlingen har vi lagt ett generellt yrkande om att samtliga dessa cirka 400 beslut är arbetsrättsligt felaktiga. Skulle vi inte få rätt i den frågan har vi också lagt ett yrkande om att varje individuellt beslut ska prövas utifrån arbetsrätten. Arbetsrättsligt kan det vara så att beslutet varit mer eller mindre felaktigt utifrån vilka konsekvenser det fått för individen, säger Peter Löfvendahl, förbundssekreterare med ansvar för Officersförbundets tvister.

 

»Skulle vi inte få rätt i den frågan har vi också lagt ett yrkande om att varje individuellt beslut ska prövas utifrån arbetsrätten.«

Påbörjat förhandling kring andra yrkandet

På grund av Försvarsmaktens begränsade tillgång till jurister och prioritering av vad de ska göra har förhandlingen dragit ut på tiden. Senaste mötet var den 5 december förra året. Förbundet vill ha ett högre tempo men samtidigt också möta en förhandlare som har tid att seriöst behandla förbundets yrkanden.  

– Under inledningen av förhandlingen har vi främst hanterat vårt generella yrkande men vid senaste mötet påbörjade vi också förhandling om vårt andra yrkande det vill säga prövning av varje individ. Om vi inte kommer överens med Försvarsmakten kan vi påkalla central förhandling med Arbetsgivarverket. Om vi inte kommer överens med Arbetsgivarverket kan vi stämma Försvarsmakten och Arbetsgivarverket i Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolens dom kan inte överklagas, säger Peter Löfvendahl.
För uppdaterad information om tvisten kolla på vår webbplats och följ oss i sociala medier.

Liknande läsning:
Pressbilder för Officersförbundet. Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Peter Löfvendahl, förbundssekreterare

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin

    När Sverige nu är en del av Nato förändras mycket. Inte bara i våra planer, strukturer och förmågor – utan också i vardagen för många av våra medlemmar. För allt fler kommer internationell tjänstgöring att bli en naturlig del av yrkeslivet. Tjänstgöring under Natoledning är inte längre något som sker vid sidan av verksamheten. Det är en del av kärnuppgiften.

    Just därför måste vi ställa oss en avgörande fråga: Vilket avtryck vill vi att den internationella tjänstgöringen ska lämna hos den som åker i väg?

    Den som tjänstgjort utomlands ska komma hem som utlandstjänstgöringens främsta ambassadör. En medarbetare som talar väl om uppdraget, om villkoren och om arbetsgivaren. Inte någon som i efterhand konstaterar att uppdraget var utvecklande –trots arbetstiderna, trots ersättningen och trots månader av frånvaro från familjen. Internationell tjänstgöring ska vara en morot, inte något man accepterar med sammanbitna tänder.

    När jag pratar om att ”förlora” på internationell tjänstgöring handlar det sällan om den nominella ersättningen. Det handlar om arbetstid. Medlemmarna arbetar väsentligt mer än hemma, vilket gör att ersättningen per arbetad timme blir betydligt lägre. Till det kommer den långvariga frånvaron från familjen och ett begränsat utrymme för återhämtning. Sammantaget ökar belastningen, medan ersättningen i praktiken urholkas.

    Internationell tjänstgöring ska vara en morot, inte något man accepterar med sammanbitna tänder.

    Detta sker samtidigt som övriga arbetsmarknaden diskuterar generell arbetstidsförkortning. Försvarsmakten går i motsatt riktning och vill öka tillgängligheten genom att kräva mer arbetstid av sina medarbetare. Vi har förståelse för den viljan med tanke på uppdraget. Dock måste vi fråga oss om det är långsiktigt hållbart? 

    Ersättning är inte bara kompensation – det är ett styrmedel. Idag fungerar kompensationsledighet som en viktig vågskål för chefer att beakta. När mer arbetstid krävs tvingas man väga nyttan mot konsekvenserna i form av kompensationsledighet. Det är en sund ordning. Om Försvarsmakten vill minska kompensationsledigheten för att öka tillgängligheten måste kostnaden bli betydligt högre. Annars förskjuts balansen och risken är att vi urholkar både arbetsmiljö och långsiktighet.

    Som jag ser det möter vi ännu inte en försvarsmakt som på allvar vill använda ersättning som ett verktyg för attraktion i internationell tjänstgöring. Ambitionen att skapa motivation och en tydlig morot för att ta dessa befattningar är för svag. I skrivande stund står parterna mycket långt ifrån varandra i förhandlingarna och avgörande -skiljelinjer kvarstår. Det räcker inte att tala om uppdragets betydelse eller den personliga utvecklingen – villkoren måste vara med att bära -budskapet.

    Internationell tjänstgöring ska vara något man söker sig till, något som stärker viljan att arbeta i Försvarsmakten. Inte något man accepterar trots villkoren. Ett nytt kommande avtal måste därför vara modernt, rättvist och hållbart över tid – så att de som åker i väg kan fokusera på uppgiften och komma hem med stolthet, engagemang och fortsatt arbetsglädje.

    Det är så vi bygger en försvarsmakt där man kan – och vill – hålla ett helt yrkesliv.

     

    Ur arkivet: