Senast publicerat
Senast publicerat:

Marinchefen: ”Det bästa jobb man kan ha i marinen är fartygschef”

Att Sverige har en av Europas längsta kuststräckor och delar hav med Ryssland, förtydligar behovet av en stark marin. Det säger marinchef konteramiral Ewa Skoog Haslum som menar att rådande omvärldsläge visar nödvändigheten av ökat fokus på de marina förbanden.

Linda Sundgren
Anna-Karin Nilsson

Vi träffar marinens högste chef, konteramiral Ewa Skoog Haslum, en kulen januarieftermiddag på örlogsbasen på Muskö i Stockholms södra skärgård, där Marinstaben numera ligger. Hon har precis avslutat ett av dagens många möten och ska direkt efter vårt besök bege sig till nästa. Kalendern är konstant fulltecknad och hon har medvetet valt att inte räkna efter hur många timmar hon ägnar åt jobbet, men det var ett bra tag sedan det räckte med 40 timmars arbetsveckor.

Liknande läsning:

– Bildandet av försvarsgrensstaberna tillsammans med det som sker i Ukraina, tillsammans med tillväxten, tillsammans med Natoansökan gör att det blir mycket, säger hon när vi beger oss utomhus för att hinna ta några porträttbilder innan det sista gråmulna dagsljuset försvunnit helt.

Samtidigt poängterar hon att en stor del av det som nu sker i Försvarsmakten är positivt, även om de bakomliggande drivkrafterna med ryska aggressioner och kriget i Ukraina inte är det. Tillväxten skapar möjligheter och framtidstro och situationen runt Östersjön har gett marinen en mer framträdande roll, även om mer behöver göras, säger Ewa Skoog Haslum.

– Att andra ser behovet av en stark marin är väldigt positivt, från politisk nivå och neråt. Men det är ibland svårt att pedagogiskt förklara marinens betydelse. Jag upplever att diskussioner om försvaret ofta stannar vid det som syns, och att man glömmer bort fartygen och att hela samhället är beroende av sjöfarten för sin försörjning. Risken finns att man inte inser det till fullo förrän det händer något.

Att andra ser behovet av en stark marin är väldigt positivt, från politisk nivå och neråt.

Eva Skoog Haslum vill att marinen ska få en mer framflyttad position. Potentialen är stor, säger hon, och Försvarsmakten borde bli bättre på att utnyttja de möjligheter som vattenvägarna ger.

– Är landvägen det lämpligaste sättet att flytta förband från södra delen av Sverige till norr? Varför inte transportera på köl istället? Vi har en jättelång kust. Ibland känner jag mig tjatig när jag pratar om det här, men man måste se hur det verkligen ser ut. De marina frågorna är förbisedda av många.

Sverige är geografiskt att betrakta som en ö och har en av Europas längsta kuststräckor. Majoriteten av all import och export går med fartyg och med en låg självförsörjningsgrad inom vitala områden är sjötransporter avgörande för såväl försvaret av Sverige som för civilsamhället. Marinen har i uppdrag att säkerställa att svenska vatten och kuster förblir under svensk kontroll och att skydda fartygstransporter till och från våra hamnar. Inom marinen finns bland annat en mängd fartyg, basförband samt
amfibiebataljonerna att tillgå. Stommen bland marinens ytstridsfartyg är de fem korvetterna i Visbyklassen. Till förfogande finns också två korvetter i den äldre Gävleklassen, byggda under tidigt 90-tal men nyligen modifierade. Det med en kust på 270 mil och cirka 4.000 fartygsrörelser varje dygn, enbart i Östersjön. Att det finns ett behov av både omsättning av äldre fartyg och en utökning av marinens storlek, har Ewa Skoog Haslum varit tydlig med ända sedan hon tillträdde befattningen som marinchef i januari 2020.

– Jag brukar prata om tripp, trapp, trull när det gäller omsättning av ytstridsfartyg. Tripp är våra patrullfartyg och äldsta korvetter och därmed de som behöver omsättas först. Trapp är våra Visbykorvetter och trull de fyra nya ytstridsfartyg som redan är beslutade. Vi behöver omsätta dem i den ordningen, tripp, trapp, trull.

Två av de nya ytstridsfartygen som det beslutats om ska levereras före 2030 och de andra två efter det årtalet. De kvarvarande korvetterna i Göteborgsklassen, HMS Gävle och HMS Sundsvall, ska avvecklas efter 2030. Ett avtal har också tecknats mellan Försvarets materielverk och Saab Kockums om modifiering av Visbykorvetterna. De kommer att tillföras det luftvärnsrobotsystem som aldrig installerades när fartygen levererades i början av 2000-talet. Även Visbykorvetternas sjömålsrobotsystem moderniseras och torpedsystemet uppgraderas till lätt torped 47. I ÖB:s militära råd som överlämnades till regeringen den 1 november föreslås också omsättning av Försvarsmaktens två patrullfartyg, bestående av de över 30 år gamla korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö. Men marinens behov handlar inte bara om en föryngring av befintliga plattformar. Det behövs också fler fartyg samt tillväxt inom såväl amfibie- som basförbanden, menar marinchefen.

– Kanske behöver vi sex eller åtta nya ytstridsfartyg istället för de fyra som är beslutade. Vi hade behövt öka vår närvaro på Västkusten. Inte genom nya organisationsenheter, det blir bara mer administration, men med fartyg. I dag har vi amfibieförband på Västkusten vilket är bra, men vi behöver en blå närvaro också.

Att vara fartygschef är det ultimata ledarskapet, man är kung ombord.

Samtidigt är Ewa Skoog Haslum sparsam med att prata om nya fartyg under intervjun. Orsaken, säger hon, är att fler fartyg kräver fler besättningar och att den begränsade tillgången på personal och utbildningsplatser sätter gränser för tillväxten. Enligt marinchefen är personalförsörjningen den största utmaningen hon har på sitt bord i dagsläget.

– Att växa är svårt och det tar tid att utbilda och utveckla vår personal. Ta exempelvis ubåt. Det är trångt ombord. Varenda yta används och det är svårt med plats för elever; här måste vi tänka till för att finna nya lösningar. Det är lätt att säga att vi ska ha dubbla besättningar, men hur de ska skapas måste vi komma fram till och det är något vi jobbar med hela tiden. Vi behöver definitivt fler plattformar, men jag kommer att vara försiktig med att kräva ytterligare nya fartyg innan vi har personalförsörjningen på plats.
Marinchefens kontor är inrymt i en röd baracklänga som hyser temporära lokaler tills de permanenta utrymmena nere i Musköberget är klara för inflyttning.

På bord och skrivbord ligger travar med dokument och böcker och på väggarna hänger tavlor och minnesmärken från hennes karriär i Försvarsmakten. Ewa Skoog Haslum säger att hon ofta tackar nej när hon blir tillfrågad om nya uppdrag, men för att vara någon som drar sig för att byta befattning har hon hunnit med mycket. Däribland att vara adjutant hos kronprinsessan Victoria, flottiljchef vid Fjärde sjöstridsflottiljen och vicerektor på Försvarshögskolan. Hon har också tilldelats utmärkelser, som konungens medalj i 8:e storleken med serafimerordens band och 2020 utsågs hon till årets inspiratör vid Framtidsgalan som arrangeras av konsultbyrån Framtidsverket. Men när hon själv får peka ut höjdpunkten i karriären blir det åren som fartygschef på korvetten HMS Sundsvall.

– Många tror att det bästa jobbet man kan ha i marinen är marinchef, men så är det inte. Det är att vara fartygschef. Att vara fartygschef är det ultimata ledarskapet, man är kung ombord, säger hon.

På väggen hänger en inramad förstoring av HMS Sundsvall utanför Beirut sommaren 2007, under FN-insatsen Unifil i Libanon. Ewa Skoog Haslum var fartygschef när bilden togs och runt om fotografiet har besättningen skrivit sina autografer.

– Att få åka ner till Libanon med ett tidigare värnpliktsgäng som jag jobbat med hemma och göra en skarp insats var fantastiskt. Man lär sig otroligt mycket under ett sådant uppdrag, både om sig själv och andra. Jag lärde mig att tänka ”what if” och att det skapar handlingsfrihet framåt. När man som fartygschef får en fråga tittar alla på en och i den stunden är det inte läge att börja fundera. Då ska man ha svaret klart.

FAKTA

Marinchef
Ewa Skoog Haslum

Ålder: Fyller 55 år i mars.

Bakgrund: Växte upp i Torekov på den skånska kusten tillsammans med fem syskon och föräldrar som drev ett åkeri.

Familj: Make och två vuxna och utflugna barn.

Bor: Lägenhet vid Odenplan i Stockholm.

Fritid: Umgås med familjen.
Har en stuga i Vemdalen där hon gärna åker långfärdsskidor. Hyr ett semesterhus på en ö i Stockholms skärgård sedan 25 år där hon tycker om att vara på sommaren.

Den där viljan att ta ansvar och leda andra. Var kommer det ifrån?

– Jag är yngst i en syskonskara av sex, tre bröder och två systrar, så jag är väl härdad, säger hon med ett kort skratt. Nej, jag vet faktiskt inte, men det har alltid varit så. Uppväxten var tuff, men på ett positivt sätt. Sedan har jag haft en bra resa i Försvarsmakten och aldrig haft det där knäcket som vissa råkar ut för. Jag har befunnit mig i en trygg miljö.

På väggen bredvid HMS Sundsvall hänger ett inramat notblad. Det är noterna till Amiral Skoog Haslums marsch, som komponerades till hennes ära när hon var vicerektor på Försvarshögskolan. Hon häktar ner tavlan från väggen och läser högt på den post-it lapp som sitter på baksidan.
– ’Till Försvarshögskolan i allmänhet och till dig i synnerhet’. Den här låg på mitt skrivbord en dag. Det var en av de studerande på FHS, Robin Wahl, som komponerade den och den spelades när FHS fyllde 200 år.

Att Östersjön skulle bli ett Natoinnanhav stämmer inte. Det signalerar falsk trygghet och att det borgar för fred.

Att Sverige har ansökt om medlemskap i Nato är något som marinchefen tror kan leda till flera positiva förändringar. Hon räknar med ett utökat samarbete med länderna runt Östersjön vilket skulle stärka hela regionen. Finland har en särställning i sammanhanget, men hon ser också goda möjligheter till närmare relationer med exempelvis Tyskland.

– Våra ubåtar skulle kunna utföra stordåd tillsammans. Med Tyskland skulle vi kunna kontrollera in- och utloppet i Östersjön.

Däremot vänder hon sig mot beskrivningen att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato innebär att Östersjön blir ett fredens hav, eller Natosjön, som det ibland har kallats på senare tid.

– Att Östersjön skulle bli ett Natoinnanhav stämmer inte. Det signalerar falsk trygghet och att det borgar för fred. Men både Kaliningrad och Sankt Petersburg, som är nordvästra Rysslands största hamn, ligger vid Östersjön så det är fel.

Tre år har passerat sedan Ewa Skoog Haslum tog över befattningen som marinchef. Vad hon ska göra när förordnandet löper ut om ett år vet hon ännu inte, men det finns uppdrag som lockar.

– Jag skulle gärna stanna kvar här lite längre, jag trivs och det finns mycket kvar att göra. Sedan skulle jag nog kunna tänka mig en befattning inom Nato, kanske i Bryssel eller någon annanstans. Men blir jag erbjuden en tjänst som fartygschef igen skulle jag tacka ja vilken dag som helst i veckan. Bättre jobb finns inte.

FAKTA

Karriär i korthet

• Värnplikten som radiotelegrafist på HMS Stockholm 1987–88.

• Sjöofficersexamen 1990.

• Örlogskapten och tjänstgöring på Högkvarteret 2001.

• Fartygschef på HMS Sundsvall 2006.

• Examen från Försvarshögskolans chefsprogram och befordran till kommendörkapten 2010.

• Chef för Fjärde sjöstridsflottiljen 2014.

• Flottiljamiral och vicerektor på Försvarshögskolan 2017.

• Konteramiral och marinchef sedan den 21 januari 2020.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Kaliber 5,56 millimeter kommer fortsatt att vara huvudkaliber för Försvarsmaktens automatkarbiner. Det har arméchef Jonny Lindfors beslutat efter att en översyn av kalibervalet för de nya eldhandvapnen genomförts. För skarpskyttegevär och kulsprutor kommer kaliber 7,62 millimeter att gälla. Målet på sikt är dock att införa en mellankaliber för samtliga vapen.

Josefine Owetz
Sedan början av 2024 har en översyn av Försvarsmaktens kaliberval genomförts. 5,56 blir den kaliber som i huvudsak ska användas för automatkarbiner.

Foto: Robin Sandgren Krüger/Försvarsmakten

Våren 2023 tecknade Försvarets materielverk, FMV, avtal med finska Sako om leverans av nya eldhandvapen till Försvarsmakten. Avtalet tecknades gemensamt med Finland och omfattar bland annat automatkarbiner i kaliber 5,56 och 7,62 millimeter.

Nyligen fattade arméchef generalmajor Jonny Lindfors, i egenskap av materielområdesansvarig, beslut om inriktningen för Försvarsmaktens kalibrar under 2020-talet. Beslutet innebär att 5,56 blir den kaliber som i huvudsak ska användas för automatkarbiner, medan 7,62 fortsatt ska användas för skarpskyttegevär och kulsprutor.

– Det betyder att huvudalternativet 5,56 är den kaliber som vi i huvudsak använder till våra eldhandvapen, säger regementsförvaltare Henrik Lundin, Försvarsmaktens införandeledare för nya eldhandvapen.

Sedan början av 2024 har en översyn av kalibervalet genomförts. Detta efter att arméchef Jonny Lindfors bedömde att kunskapsläget behövde analyseras på nytt, bland annat med hänsyn till de kaliberval som andra länder hade gjort. Enligt tidigare beslut skulle 7,62 vara huvudkaliber för Försvarsmaktens personal.

Det beslutsunderlag som då låg till grund för kalibervalet byggde på flera omfattande utredningar, bland annat från Totalförsvarets forskningsinstitut och FMV. En sammanställning gjordes 2018, och beslutet om den nya eldhandvapenfamiljen baserades på dessa slutsatser. ”Omvärldsläget, svensk försvars- och säkerhetspolitik samt den tekniska utvecklingen har alla genomgått stora förändringar. De slutsatser som drogs 2018 behöver sättas i kontext 2024”, skrev brigadgeneral Michael Carlén, dåvarande införandeledare för nya eldhandvapen, i ett nyhetsbrev om översynen.

Natointrädet är det som måste tas hänsyn till. Vi var i ett annat läge tidigare. 

– Det var nödvändigt att vi gjorde en översyn för att fånga upp tidigare arbete med de nya värden och förutsättningar som finns idag. Det handlar om interoperabilitet, hur andra nationer gör och vilket val har de gjort. Vi måste matcha ihop det här, säger Henrik Lundin.

Den kanske mest avgörande förändringen är Sveriges medlemskap i Nato, vilket påverkar såväl operativa som logistiska överväganden, förklarar han. Det handlar om en logistisk helhet, både vad gäller tillverkning och kompatibilitet med andra allierades vapensystem. Ammunitionen måste också kunna delas och försörjas i ett gemensamt system med exempelvis transport och lastytor.

Henrik Lundin, införandeledare eldhandvapen.

Henrik Lundin

Införandeledare eldhandvapen

– Natointrädet är det som måste tas hänsyn till. Vi var i ett annat läge tidigare. Nu behöver vi ta hänsyn till det som är runt omkring oss. Interoperabilitet och logistik har legat högt upp i argumentationen. Det finns ekonomisk aspekt i det här också. En grövre kaliber är dyrare.

Ammunitionsstorlek är även en konkret fråga för den enskilde soldaten. Skillnaden i vikt mellan kalibrarna påverkar både bärförmåga och uthållighet.

– Med en mindre kaliber är det lättare att ta med sig mer ammunition om man ska förflytta sig. Det handlar om uthållighet i logistiklösningen och hur mycket man kan bära med sig. Tar vi 180 patroner i 5,56 och jämför med samma mängd 7,62 så väger det sistnämnda betydligt mer, säger Henrik Lundin.

En annan aspekt är uppföljningsskottet.

– Det andra skottet som du skjuter blir betydligt snabbare med 5,56. Det är också en utbildningsfråga. Oavsett ålder, kön och kroppsstorlek är det lättare att hantera en lättare kaliber än en tyngre. Det är flera faktorer som har spelat in i beslutet.

Ksp 58

5,56 millimeter och 7,62 millimeter ska under 2020-talet vara Försvarsmaktens huvudkalibrar. 5,56 nyttjas till automatkarbin och 7,62 används till skarpskyttegevär och kulspruta.

Foto: Robin Krüger/Försvarsmakten.

Samtidigt är beslutet inte ett ställningstagande mot 7,62, betonar Henrik Lundin. Tvärtom understryks i beslutet att båda kalibrarna behövs under överskådlig tid.

– Vi tar inte bort 7,62. Den behövs till skarpskyttegevär och kulsprutor, men också i en mindre del automatkarbiner där krav på verkan och skjutavstånd kräver det.

När det gäller nackdelar med 5,56 lyfts att den saknar verkan i keramiska skyddsplattor och har begränsad räckvidd.

– Räckvidden blir kortare än med 7,62. Det är en lättare projektil och det påverkar det praktiska skjutavståndet.

Men enligt Henrik Lundin måste kaliberfrågan sättas i ett systemperspektiv. Strid avgörs inte av ett enskilt vapensystem, utan av hur olika system samverkar på plutonsnivå.

– Striden avgörs inte med ett enskilt eldhandvapen utan sker kombinerat med skarpskyttegevär, kulspruta, granatgevär och pansarskott. De kompletterar varandra.

Detta har varit en hjärtefråga för många och det har varit ett stort engagemang.

Frågan om kalibervalet på eldhandvapen har varit en långvarig diskussion och något som engagerat många anställda i myndigheten, konstaterar Henrik Lundin, som välkomnar att det nu finns en fastställd inriktning.

– Det är bra att vi har ett beslut av arméchefen så att det kan bli tydligt för organisationen. Nu har personalen något att kunna förhålla sig till. Detta har varit en hjärtefråga för många och det har varit ett stort engagemang. Alla bidrag in i det här har påverkat slutresultatet på ett eller annat sätt.

Parallellt följer Sverige den internationella utvecklingen mot en möjlig mellankaliber, oftast beskriven i spannet mellan 5,56 och 7,62. Arbetet sker inom olika Natoforum där Försvarsmakten deltar.

– Vi har en närvaro i de här sammanhangen och tar del av vad andra nationer gör i sina utvecklingsarbeten. Jag tror på en mellankaliber, absolut. Målsättningen är att det ska finnas något sådant runt år 2030. Exakt om det är 6,5 eller 6,8 får framtiden utvisa, säger Henrik Lundin.

Fakta

Kaliberbeslutet

5,56 millimeter och 7,62 millimeter ska under 2020-talet vara Försvarsmaktens huvudkalibrar. 5,56 nyttjas till automatkarbin och 7,62 används till skarpskyttegevär och kulspruta. 7,62 används i undantagsfall till automat­karbin när krav på verkan och skjut­avstånd kräver detta. Fortsatt utveckling av 7,62-ammunition ska genomföras med alla vapentyper för att skapa handlingsfrihet avseende kaliberval. Om och när Nato inför en mellankaliber ska Sverige på kort tid kunna följa efter. Inledningsvis ska kaliber 7,62 ersättas.

Källa: Kaliberbeslut 2026, FM 2026-1967:1

Ur arkivet: