Senast publicerat
Senast publicerat:

Marinchefen: ”Det bästa jobb man kan ha i marinen är fartygschef”

Att Sverige har en av Europas längsta kuststräckor och delar hav med Ryssland, förtydligar behovet av en stark marin. Det säger marinchef konteramiral Ewa Skoog Haslum som menar att rådande omvärldsläge visar nödvändigheten av ökat fokus på de marina förbanden.

Redaktionen
Anna-Karin Nilsson

Vi träffar marinens högste chef, konteramiral Ewa Skoog Haslum, en kulen januarieftermiddag på örlogsbasen på Muskö i Stockholms södra skärgård, där Marinstaben numera ligger. Hon har precis avslutat ett av dagens många möten och ska direkt efter vårt besök bege sig till nästa. Kalendern är konstant fulltecknad och hon har medvetet valt att inte räkna efter hur många timmar hon ägnar åt jobbet, men det var ett bra tag sedan det räckte med 40 timmars arbetsveckor.

– Bildandet av försvarsgrensstaberna tillsammans med det som sker i Ukraina, tillsammans med tillväxten, tillsammans med Natoansökan gör att det blir mycket, säger hon när vi beger oss utomhus för att hinna ta några porträttbilder innan det sista gråmulna dagsljuset försvunnit helt.

Samtidigt poängterar hon att en stor del av det som nu sker i Försvarsmakten är positivt, även om de bakomliggande drivkrafterna med ryska aggressioner och kriget i Ukraina inte är det. Tillväxten skapar möjligheter och framtidstro och situationen runt Östersjön har gett marinen en mer framträdande roll, även om mer behöver göras, säger Ewa Skoog Haslum.

– Att andra ser behovet av en stark marin är väldigt positivt, från politisk nivå och neråt. Men det är ibland svårt att pedagogiskt förklara marinens betydelse. Jag upplever att diskussioner om försvaret ofta stannar vid det som syns, och att man glömmer bort fartygen och att hela samhället är beroende av sjöfarten för sin försörjning. Risken finns att man inte inser det till fullo förrän det händer något.

Liknande läsning:
Att andra ser behovet av en stark marin är väldigt positivt, från politisk nivå och neråt.

Eva Skoog Haslum vill att marinen ska få en mer framflyttad position. Potentialen är stor, säger hon, och Försvarsmakten borde bli bättre på att utnyttja de möjligheter som vattenvägarna ger.

– Är landvägen det lämpligaste sättet att flytta förband från södra delen av Sverige till norr? Varför inte transportera på köl istället? Vi har en jättelång kust. Ibland känner jag mig tjatig när jag pratar om det här, men man måste se hur det verkligen ser ut. De marina frågorna är förbisedda av många.

Sverige är geografiskt att betrakta som en ö och har en av Europas längsta kuststräckor. Majoriteten av all import och export går med fartyg och med en låg självförsörjningsgrad inom vitala områden är sjötransporter avgörande för såväl försvaret av Sverige som för civilsamhället. Marinen har i uppdrag att säkerställa att svenska vatten och kuster förblir under svensk kontroll och att skydda fartygstransporter till och från våra hamnar. Inom marinen finns bland annat en mängd fartyg, basförband samt
amfibiebataljonerna att tillgå. Stommen bland marinens ytstridsfartyg är de fem korvetterna i Visbyklassen. Till förfogande finns också två korvetter i den äldre Gävleklassen, byggda under tidigt 90-tal men nyligen modifierade. Det med en kust på 270 mil och cirka 4.000 fartygsrörelser varje dygn, enbart i Östersjön. Att det finns ett behov av både omsättning av äldre fartyg och en utökning av marinens storlek, har Ewa Skoog Haslum varit tydlig med ända sedan hon tillträdde befattningen som marinchef i januari 2020.

– Jag brukar prata om tripp, trapp, trull när det gäller omsättning av ytstridsfartyg. Tripp är våra patrullfartyg och äldsta korvetter och därmed de som behöver omsättas först. Trapp är våra Visbykorvetter och trull de fyra nya ytstridsfartyg som redan är beslutade. Vi behöver omsätta dem i den ordningen, tripp, trapp, trull.

Två av de nya ytstridsfartygen som det beslutats om ska levereras före 2030 och de andra två efter det årtalet. De kvarvarande korvetterna i Göteborgsklassen, HMS Gävle och HMS Sundsvall, ska avvecklas efter 2030. Ett avtal har också tecknats mellan Försvarets materielverk och Saab Kockums om modifiering av Visbykorvetterna. De kommer att tillföras det luftvärnsrobotsystem som aldrig installerades när fartygen levererades i början av 2000-talet. Även Visbykorvetternas sjömålsrobotsystem moderniseras och torpedsystemet uppgraderas till lätt torped 47. I ÖB:s militära råd som överlämnades till regeringen den 1 november föreslås också omsättning av Försvarsmaktens två patrullfartyg, bestående av de över 30 år gamla korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö. Men marinens behov handlar inte bara om en föryngring av befintliga plattformar. Det behövs också fler fartyg samt tillväxt inom såväl amfibie- som basförbanden, menar marinchefen.

– Kanske behöver vi sex eller åtta nya ytstridsfartyg istället för de fyra som är beslutade. Vi hade behövt öka vår närvaro på Västkusten. Inte genom nya organisationsenheter, det blir bara mer administration, men med fartyg. I dag har vi amfibieförband på Västkusten vilket är bra, men vi behöver en blå närvaro också.

Att vara fartygschef är det ultimata ledarskapet, man är kung ombord.

Samtidigt är Ewa Skoog Haslum sparsam med att prata om nya fartyg under intervjun. Orsaken, säger hon, är att fler fartyg kräver fler besättningar och att den begränsade tillgången på personal och utbildningsplatser sätter gränser för tillväxten. Enligt marinchefen är personalförsörjningen den största utmaningen hon har på sitt bord i dagsläget.

– Att växa är svårt och det tar tid att utbilda och utveckla vår personal. Ta exempelvis ubåt. Det är trångt ombord. Varenda yta används och det är svårt med plats för elever; här måste vi tänka till för att finna nya lösningar. Det är lätt att säga att vi ska ha dubbla besättningar, men hur de ska skapas måste vi komma fram till och det är något vi jobbar med hela tiden. Vi behöver definitivt fler plattformar, men jag kommer att vara försiktig med att kräva ytterligare nya fartyg innan vi har personalförsörjningen på plats.
Marinchefens kontor är inrymt i en röd baracklänga som hyser temporära lokaler tills de permanenta utrymmena nere i Musköberget är klara för inflyttning.

På bord och skrivbord ligger travar med dokument och böcker och på väggarna hänger tavlor och minnesmärken från hennes karriär i Försvarsmakten. Ewa Skoog Haslum säger att hon ofta tackar nej när hon blir tillfrågad om nya uppdrag, men för att vara någon som drar sig för att byta befattning har hon hunnit med mycket. Däribland att vara adjutant hos kronprinsessan Victoria, flottiljchef vid Fjärde sjöstridsflottiljen och vicerektor på Försvarshögskolan. Hon har också tilldelats utmärkelser, som konungens medalj i 8:e storleken med serafimerordens band och 2020 utsågs hon till årets inspiratör vid Framtidsgalan som arrangeras av konsultbyrån Framtidsverket. Men när hon själv får peka ut höjdpunkten i karriären blir det åren som fartygschef på korvetten HMS Sundsvall.

– Många tror att det bästa jobbet man kan ha i marinen är marinchef, men så är det inte. Det är att vara fartygschef. Att vara fartygschef är det ultimata ledarskapet, man är kung ombord, säger hon.

På väggen hänger en inramad förstoring av HMS Sundsvall utanför Beirut sommaren 2007, under FN-insatsen Unifil i Libanon. Ewa Skoog Haslum var fartygschef när bilden togs och runt om fotografiet har besättningen skrivit sina autografer.

– Att få åka ner till Libanon med ett tidigare värnpliktsgäng som jag jobbat med hemma och göra en skarp insats var fantastiskt. Man lär sig otroligt mycket under ett sådant uppdrag, både om sig själv och andra. Jag lärde mig att tänka ”what if” och att det skapar handlingsfrihet framåt. När man som fartygschef får en fråga tittar alla på en och i den stunden är det inte läge att börja fundera. Då ska man ha svaret klart.

FAKTA

Marinchef
Ewa Skoog Haslum

Ålder: Fyller 55 år i mars.

Bakgrund: Växte upp i Torekov på den skånska kusten tillsammans med fem syskon och föräldrar som drev ett åkeri.

Familj: Make och två vuxna och utflugna barn.

Bor: Lägenhet vid Odenplan i Stockholm.

Fritid: Umgås med familjen.
Har en stuga i Vemdalen där hon gärna åker långfärdsskidor. Hyr ett semesterhus på en ö i Stockholms skärgård sedan 25 år där hon tycker om att vara på sommaren.

Den där viljan att ta ansvar och leda andra. Var kommer det ifrån?

– Jag är yngst i en syskonskara av sex, tre bröder och två systrar, så jag är väl härdad, säger hon med ett kort skratt. Nej, jag vet faktiskt inte, men det har alltid varit så. Uppväxten var tuff, men på ett positivt sätt. Sedan har jag haft en bra resa i Försvarsmakten och aldrig haft det där knäcket som vissa råkar ut för. Jag har befunnit mig i en trygg miljö.

På väggen bredvid HMS Sundsvall hänger ett inramat notblad. Det är noterna till Amiral Skoog Haslums marsch, som komponerades till hennes ära när hon var vicerektor på Försvarshögskolan. Hon häktar ner tavlan från väggen och läser högt på den post-it lapp som sitter på baksidan.
– ’Till Försvarshögskolan i allmänhet och till dig i synnerhet’. Den här låg på mitt skrivbord en dag. Det var en av de studerande på FHS, Robin Wahl, som komponerade den och den spelades när FHS fyllde 200 år.

Att Östersjön skulle bli ett Natoinnanhav stämmer inte. Det signalerar falsk trygghet och att det borgar för fred.

Att Sverige har ansökt om medlemskap i Nato är något som marinchefen tror kan leda till flera positiva förändringar. Hon räknar med ett utökat samarbete med länderna runt Östersjön vilket skulle stärka hela regionen. Finland har en särställning i sammanhanget, men hon ser också goda möjligheter till närmare relationer med exempelvis Tyskland.

– Våra ubåtar skulle kunna utföra stordåd tillsammans. Med Tyskland skulle vi kunna kontrollera in- och utloppet i Östersjön.

Däremot vänder hon sig mot beskrivningen att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato innebär att Östersjön blir ett fredens hav, eller Natosjön, som det ibland har kallats på senare tid.

– Att Östersjön skulle bli ett Natoinnanhav stämmer inte. Det signalerar falsk trygghet och att det borgar för fred. Men både Kaliningrad och Sankt Petersburg, som är nordvästra Rysslands största hamn, ligger vid Östersjön så det är fel.

Tre år har passerat sedan Ewa Skoog Haslum tog över befattningen som marinchef. Vad hon ska göra när förordnandet löper ut om ett år vet hon ännu inte, men det finns uppdrag som lockar.

– Jag skulle gärna stanna kvar här lite längre, jag trivs och det finns mycket kvar att göra. Sedan skulle jag nog kunna tänka mig en befattning inom Nato, kanske i Bryssel eller någon annanstans. Men blir jag erbjuden en tjänst som fartygschef igen skulle jag tacka ja vilken dag som helst i veckan. Bättre jobb finns inte.

FAKTA

Karriär i korthet

• Värnplikten som radiotelegrafist på HMS Stockholm 1987–88.

• Sjöofficersexamen 1990.

• Örlogskapten och tjänstgöring på Högkvarteret 2001.

• Fartygschef på HMS Sundsvall 2006.

• Examen från Försvarshögskolans chefsprogram och befordran till kommendörkapten 2010.

• Chef för Fjärde sjöstridsflottiljen 2014.

• Flottiljamiral och vicerektor på Försvarshögskolan 2017.

• Konteramiral och marinchef sedan den 21 januari 2020.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Han var ett välkänt ansikte i media som expert på kriget i Ukraina – tills han blev ökänd som ”toppmilitären som greps i razzia”, misstänkt för brott mot rikets säkerhet. Närmare tre år efter att överstelöjtnant Johan Huovinen greps är misstankarna mot både honom och frun Lena avskrivna – och livet börjar återgå till det normala.

Annica Ögren
Johan Huovinen
Även om gripandet 2023 har satt spår i Johan Huovinen säger han att det samtidigt stärkt hans relation med frun Lena.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Johan Huovinen sitter bakåtlutad i en av mässens soffor på Försvarshögskolan, FHS, i Stockholm. Han är klädd i en ljusgrå kostym. Det har gått nästan två och ett halvt år sedan vi sågs för att göra detta personporträtt. Han är sig lik, bortsett från håret som har hunnit bli lite gråare.

När vi träffades senast, hösten 2023, ringde Johan Huovinens telefon i ett. Då var han klädd i sin marinblå uniform och svarade på frågor om den senaste utvecklingen i kriget i Ukraina.

– Ibland kan det ringa fem gånger om dagen från olika mediehus, förklarade han då.

På det högra ficklocket på uniformen hade han fäst ryska generalstabsakademins utbildningstecken, vit och rombformad med en örn på. Ovanför den i höjd med bröstet syntes det ukrainska märket ”znak poshany” som på engelska blir ”badge of honour”, som Johan Huovinen tilldelades 2015 av dåvarande ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak. Att han placerade det ryska tecknet under det ukrainska på uniformen var en symbolhandling, berättade han.

– Jag tycker att jag har förtjänat det och är stolt över att jag gått där. Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan, sa Johan Huovinen då.

Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan.

Jobbet som lärare i militärstrategi vid Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan hade han vid den tidpunkten haft i ett år. Kontoret låg på markplan och delades med ”den andra finnen” som han själv beskrev det, överstelöjtnant Joakim Paasikivi.

De båda blev efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 snabbt välkända ansikten i media som experter på kriget. Johan Huovinen har synts i intervjuer i SVT:s Aktuellt, i TV4:s Nyhetsmorgon, i Sveriges Radio, SvD och DN. Arbetet som militär lärare var en annorlunda roll för honom, som närmast kom från en treårig tjänst som militär rådgivare vid Sveriges ständiga delegation vid OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i Wien.

– Jag har aldrig varit lärare förut och jag har heller aldrig pratat med media tidigare egentligen. Jag har gjort kanske två eller tre intervjuer tidigare någon gång på rysk tv, på ryska, that’s it, sa han då.

Men mycket har hänt sedan den oktoberdagen. Och vi återkommer dit snart.

Johan Huovinen föddes 1967 och växte upp i ett hus i Bålsta utanför Stockholm i en familj med föräldrar och två yngre syskon. Mamman jobbade som lärare och pappan drev en bilfirma och arbetade senare som flygplanstekniker.

Några officerare har inte funnits i familjen. Militäryrket var heller inget som han själv eftersträvade som barn.

– Jag ville bli polis. Det var min dröm.

Under sommarloven från Sigtunaskolan humanistiska läroverket jobbade han extra i den kiosk som hans föräldrar om somrarna drev vid ett bad i Bålsta. Rätt ofta stannade de patrullerande poliserna i området för en fikapaus.

– Jag brukade prata med dem och blev väl lite fascinerad. Någon gång fick jag också åka med på en kvällspatrull, det tyckte jag var kul.

Johan Huovinen

Johan Huovinen tog examen från Ryska federationens väpnade styrkors generalstabs­akademi i Moskva med högsta betyg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

För att skynda på processen mot Polishögskolan ansökte han om att få mönstra tidigare och beta av värnplikten så tidigt som möjligt. Men under värnpliktstjänstgöringen på Norrbottens regemente förändrades drömmen.

– Det var väl äventyret som lockade: utbildningen, att få gå i befattning och ordning och reda. En organiserad strukturerad verksamhet.

Nästan direkt efter muck började han jobba på Roslagens luftvärnskår, Lv 3, i Norrtälje där han stannade tills regementet lades ned 2000. I någon slags panik över framtiden anmälde han sig som frivillig till kontingenten, KS 03, i Kosovo för att skaffa sig lite betänketid.

– Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

För väl hemma från missionen låg ett kuvert på köksbordet. Det visade sig att Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, skulle sätta upp en ny internationell underrättelseavdelning med ansvar för bland annat Kosovo och Bosnien. Johan Huovinen sökte sig dit och arbetade där fram till 2004. Efter det läste den högre officersutbildningen på Försvarshögskolan, följt av två år som elev – och som tredje svensk någonsin – vid den Ryska federationens väpnade styrkors generalstabsakademi i Moskva. Han lämnade med högsta betyg.

Tillsammans med fru och två småbarn flyttade familjen sedan till Moskva där han de tre kommande åren var Sveriges armé- och flygattaché i Ryssland men även i Belarus.

– De fem åren var den lyckligaste tiden i livet. Barnen var små, vi hade inte samma stress som många andra med hämtning och lämning eftersom Lena kunde vara hemma med dem. Vi var ute på ett enda äventyr hela familjen, med möjlighet att resa. Det var en bra tid.

Att tala ryska är än idag inga problem, säger han, trots att han inte skulle kalla sig själv för flytande.

– Jag tycker man ska vara ödmjuk inför språk. Det finns alltid någon som kan det bättre.

Under åren som attaché representerade han Sveriges intressen under en period som präglades av kriget i Georgien 2008 och där Sverige hade avbrutit de bilaterala och militärdiplomatiska förhållandena med Ryssland.

– Det var en svår balansgång där en del av jobbet var att återupprätta relationerna och en annan del att utbyta information, ta emot besök från de övriga 104 länderna som hade militärattachéer i Ryssland. Och samtidigt skulle man försöka komma ut och se saker i landet.

Under dessa år påbörjade Ryssland dessutom en stor militär reform som lett fram till där vi är idag, vilket Johan Huovinen följde i detalj under sin tid i landet. 2014 till 2017 jobbade han även tre år som EU:s första militära rådgivare i Ukraina. Ett uppdrag som han trivdes med.

– Uppdraget var väldigt fritt, det var att samverka med interlokutörer och att rapportera till EU. Jag fick träffa alla möjliga människor, samarbeta med försvarsattachéer och rådgivare, internationella organisationer och ukrainska generalstaben, säkerhetstjänsten SBU och alla frivilligorganisationer. Det gav en enorm inblick i ett land som varit under stor press sedan 2014, om vad som fungerade och inte. Kontakter jag har nytta av än i dag.

Några dagar efter vår intervju i oktober 2023 skulle den här artikeln gå till tryck. I ett mejl den 16 oktober skriver Johan Huovinen att ”Jag läser detta ikväll och så får du svar under morgondagen, senast”. Men något svar kommer aldrig. Följande gryning, runt klockan fem på morgonen den 17 oktober står Johan Huovinen, som varje morgon i badrummet och rakar sig, till ljudet av den ukrainska piloten Denys Davidovs YouTube-kanal, med nästan en miljon prenumeranter.

– Min fru är så otroligt trött på det där. ”Nej, inte den mannen igen” brukar hon säga. ”Skaffa hörlurar”.

Men just den här morgonen hinner hon inte säga något. I stället reagerar Johan Huovinen på ett ljud från ytterdörren och börjar gå mot hallen. Halvvägs framme möts han av nationella insatsstyrkan som stormar in, ledd av Säpo. En av männen skriker ”polis, polis, ta det lugnt” och visar upp en polisbricka.

Johan Huovinen grips och förs till Kronobergshäktet, misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift, ett brott mot rikets säkerhet. Det innebär att någon utan lov skaffar sig eller röjer uppgifter om Sveriges försvar som kan skada Sveriges säkerhet om uppgifterna röjs för främmande makt. Brottet kan ge fängelse i upp till fyra år. Även frun Lena, som under 28 år jobbat på Försvarets radioanstalt, FRA, grips och misstänks för samma brott.

Johan Huovinen

”Jag trivs bra med mitt jobb idag. Men de allra roligaste eller mest spännande uppdragen är så klart sådant som jag inte kan prata om”, säger Johan Huovinen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Efterföljande dygn försöker jag kontakta Johan Huovinen igen. Officerstidningen har pressläggning och citaten från intervjun några dagar tidigare behöver hans godkännande. Media känner ännu inte till att han sitter inlåst i en cell, utan någon möjlighet till kontakt med omvärlden.

Ett dygn senare kommer en push-notis från Expressen i mobilen. ”Svensk toppmilitär och hans fru gripna i razzia” intill en pixlad bild som jag känner igen. Artikeln ställs.

I åtta veckor satt Johan Huovinen häktad med fulla restriktioner utan kontakt med omvärlden och det skulle dröja nästan ett år innan åklagaren avskrev honom från utredningen. Under tiden i häktet hann han tänka tillbaka på vår intervju och om artikeln ändå publicerades till slut, berättar han när vi ses igen.

– Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

Men sedan september 2024 är Johan Huovinen att betrakta som juridiskt oskyldig. Gripandet har satt spår i honom och påverkat hans relationer med kollegor och vänner. Han beskriver att många till en början tog avstånd och att han upplevde att hans förtroende var borta. Planen då var att rida ut stormen de sista åren till pension, vilket man inom Försvarsmakten kan ta ut som 61-åring.

Men så här nästan två år efter att Johan Huovinen kom tillbaka till sin tjänst på Försvarshögskolan – och snart tre år efter gripandet – har något hänt. Förutom att han flyttat upp en våning på jobbet till ett eget kontorsrum och att kontorskollegan Joakim Paasikivi gått i pension, har hans telefon börjat ringa igen. Media fortsätter att ställa frågor om kriget i Ukraina och vänner har börjat höra av sig.

Och i början av juli i år meddelar chefsåklagaren i fallet, Per Lindqvist, att utredningen läggs ned, inkluderat misstankarna mot Johans fru Lena. ”Jag har lagt ned förundersökningen på grund av att brott inte kan styrkas. Skälet är att det inte är möjligt att i alla delar förhöra de vittnen som är nödvändiga. Vittnena är på grund av sekretess förhindrade att förhöras om vissa uppgifter”, skriver chefsåklagaren i ett pressmeddelande.

Upplever du att du har lyckats vända på skutan nu?

– Ja, det tycker jag. Samtidigt finns det ju de som säger ”ingen rök utan eld”. Och det finns ingen transparens i detta. Jag kan inte transparent förklara vad som ligger bakom. Det skulle annars kanske lägga saker till rätta.

Så, vad var det som hände? Hela rättsfallet har omgärdats av omfattande sekretess och Johan Huovinen är belagd med yppandeförbud, vilket hindrar honom från att kunna berätta om fallet. Det är frustrerande, förklarar han.

– Det finns ju en story där även om jag inte har något med den att göra.

Har du en förhoppning om att alla uppgifter ska komma fram till slut?

– Ja, och det finns en del som pekar på det. Vi får se. Det hade känts bra och som en slags återupprättelse.

Johan Huovinen

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Fakta

JOHAN HUOVINEN

Ålder: 58 år.

Yrke: Lärare i militär strategi på Försvarshögskolan.

Familj: Fru och två vuxna barn.

Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.

Läser: ”Baltikums befrielse” av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

Lyssnar på just nu: ”Sommar i P1” med bland andra Martin Kragh.

Karriär i urval:
1986: Värnplikt, gruppchef, I 19/P 5.

1991: Officersexamen, därefter instruktör robot 70-pluton, Lv 3.

1997–1998: Stf Sektionschef S5/BA 09 och BA 10, Bosnien.

2000: Sektions­chef S5/KS 03, Kosovo.

2009–2012: Sveriges armé- och flyg­attaché i Ryssland.

2014–2017: EU:s militära rådgivare i Ukraina.

2017–2022: Militärrådgivare vid Sveriges ständiga delegation till OSSE i Wien.

2022–: Militär lärare på FHS.

Ur arkivet: