Utredning om hur ridkompetensen ska öka i Försvarsmakten

Majoriteten av de som påbörjar grundutbildning till beridna högvakten kan inte rida sedan innan. Detta är något som Livbataljon vill ändra på och har påbörjat ett arbete för att locka till sig duktiga ryttare. En utredning görs också på uppdrag av arméstaben för att se över hur ridkompetensen i Försvarsmakten på sikt kan höjas.

Arne Wuolo är chef för kavalleriavdelningen och har det övergripande ansvaret för hästar och ridutbildning.

Förut när vi hade värnplikt fick vi in många goda ryttare från Ridsverige. Några fastnade för tjänsten och blev kvar hos oss. Om man är duktig på att rida i dag så tänker man inte på att bli officer, då vill man bli en ny Peder Fredricson. Det gör att vi inte riktigt kommer åt de riktigt bra ryttarna längre, de kommer inte in och gör värnplikt hos oss på samma sätt som innan 2010, säger Arne Wuolo. 

Han är chef för kavalleriavdelningen och har det övergripande ansvaret för hästar och ridutbildning och funderar mycket på hur ridförmågan bland personalen i stort ska öka. En översyn har påbörjats på uppdrag av arméstaben för att utreda hur Livbataljon på sikt ska höja ridkompetensen bland officerare och soldater. 

– Ridkompetensen finns förstås redan i dag, alla måste ha den, men den är i behov av utveckling. Den främsta orsaken till att vi nedgår i ridkompetens är att vi får in färre soldater och värnpliktiga med ridförmåga. Då får vi också färre antal duktiga ryttare som vill stanna kvar hos oss, säger Arne Wuolo. 

» Det vi försöker göra nu är att vara mer på mässor som har koppling till hästsport för att marknadsföra oss. «

På Kavallerikasern finns det förvisso goda möjligheter att utvecklas som ryttare, men problemet är att tiden inte riktigt räcker till, säger Arne Wuolo. En anledning till att kompetensen nedgår är att officerarna cirkulerar mer mellan olika befattningar, vilket gör att förutsättningarna för att bibehålla ridförmågan minskar. 

– Det i konkurrens med den administrativa bördan gör att vi hamnar i en dålig spiral. Ridningen är en svår konst och tar tid att lära sig och det är bara mängdträning som gäller. Det är därför en styrka om vi får in fler soldater som kan rida redan från början, säger han. 

Ett sätt att få fler som redan kan rida att söka sig till den beridna högvakten är att rikta marknadsföringen mot miljöer där denna grupp finns. 

– Det vi försöker göra nu är att vara mer på mässor som har koppling till hästsport för att marknadsföra oss och förhoppningsvis kunna rekrytera fler ryttare. Vi planerar också att sätta upp posters på ridskolor, säger han. 

En annan fråga som ingår i utredning är att fundera kring vilka hästar som ska ingå i vaktparaden i framtiden. I dag används fuxfärgade svenska varmblod, enbart valacker, med en mankhöjd mellan 165 och 175 centimeter. 

– Det föds runt 200 fölhingstar som är svenska varmblod och fux. Av dessa ska vi plocka ut mellan sex till åtta unghästar varje år, i konkurrens med alla andra. En hel del försvinner direkt, för de ska till tävlingsverksamhet.

Han berättar att hästaveln i Sverige går allt mer mot tävlingsinriktning. Och beridna högvakten vill inte ha några tävlingshästar. Arne Wuolo berättar att en utmaning är att de svenska varmbloden blir allt ”högre i blod”, det vill säga känsligare och nervigare. En dålig kombination om hästarna ska ingå i den beridna vaktparaden och rida i formation i centrala Stockholm. 

– Vi vill ha lugna hästar med ett bra temperament. Vi vill dessutom att de ska ha rätt exteriör. Det gör att vi inte får så många hästar kvar att välja på. Därför tittar vi nu också på hur vi på ett bättre sätt ska hitta rätt hästar för vår verksamhet, säger han. 

Han nämner att det i diskussionerna talas om att eventuellt lämna fux och övergå till bruna hästar för att utöka urvalet, men ingenting är ännu bestämt. 

– Min utmaning är att hästarna blir nervigare och Stockholms gator blir allt trängre. Det byggs breda cykelbanor och trottoarer vilket gör att hästarna kommer närmare publiken. Det i kombination med hästarnas allt hetare temperament och personalens nedåtgående ridförmåga, den ekvationen är mitt största huvudbry just nu, säger Arne Wuolo.

Utredningen som heter ”Kunskapsutredning om hästhållning och ridkonst” ska vara färdig innan årets slut. I arbetsgruppen finns representanter från Försvarsmakten och Föreningen beridna högvakten. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Över 26 000 militärer deltar när hela Försvarsmakten tillsammans med 14 nationer och stora delar av totalförsvaret under tre veckor ska öva på att möta ett väpnat angrepp mot Sverige, i den största svenska militärövningen sedan kalla kriget. Att öva värdlandsstöd är mycket högt prioriterat, säger brigadgeneral Stefan Andersson, övningsledare för Aurora 23.

Mellan den 17 april och 11 maj 2023 genomförs övningen Aurora 23. Med ett deltagarantal på över 26 000 personer från armén, marinen, flygvapnet, hemvärnet och militära enheter från ytterligare 14 länder är övningen en av de största i Sverige på många år. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

Övningen sker över hela Sverige, med en koncentration till de södra delarna inklusive Gotland. Berätta om innehållet!

– Scenariot bygger på att Sverige utsätts för påverkansoperationer och sabotage över hela landet, som övergår till militära angrepp. Under Aurora 23 kommer vi att skarpt öva hela kedjan, från enskilda förband till försvarsgrensstaberna och Försvarsstaben. Armén ska ha förmågan att leda brigader med en divisionsledning. Vi övar beredskapshöjning, mobilisering och offensiva anfall. Och framför allt ska vi kunna ge värdlandsstöd till andra nationer – vi ska ha resurser att ta in förband, eskortera och organisera dem i våra förband. En amerikansk marinkårsbataljon kommer hit via Norge, i Oskarshamn kommer vi att ta in mark- och luftvärnsförband från Finland samt ett brittiskt förband. Vi måste ha koll på havet, ett operativt moment är sjöfartsskydd för styrketillväxt från andra nationer, vi övar i såväl Östersjön som Västerhavet för att hålla Göteborgs hamn öppen. Vi ska skydda Gotland genom att nyttja förband från Polen och Storbritannien, säger brigadgeneral Stefan Andersson, övningsledare för Aurora 23.

När det stod klart att Aurora 20 fick skjutas fram på grund av pandemin beskrev du övningsledningens arbete som att ”lägga ner julsakerna i pappkartongen under ordnade former, väl medveten om att de ska fram igen. Då vet man var de ligger, de är hela, de är rena – man har gjort förberedelser så man kan kliva in i nästa jul”. Har det funkat?

– Ja, det mesta har bara varit att sätta i rullning igen, även om mycket har hänt sedan 2020. En fråga jag ofta får är om situationen i Ukraina, det försämrade säkerhetsläget och det faktum att vi är på väg in i alliansen Nato har förändrat övningen och där är svaret nej. De operativa övningsmålsättningarna är fortfarande att hålla en svensk nationell övning med internationellt deltagande, vi ska höja Försvarsmaktens förmåga att tillsammans med internationella partners och det civila samhället möta ett väpnat angrepp mot Sverige och genom detta öka totalförsvarsförmågan.

» Vi ska höja Försvarsmaktens förmåga att tillsammans med internationella partners och det civila samhället möta ett väpnat angrepp mot Sverige. «

Vad gör övningsledningen nu?

 – Det är högt tempo. För några veckor sedan gick vi igenom varje enskilt dygn tillsammans med alla som har en uppgift. Vi har genomfört rekognoscering på plats och träffat representanter på Jönköpings flygplats där vi har ett omfattande civilmilitärt moment, vi åkte till Eksjö, Rinkaby, Ravlunda och Halmstad. Fokus under rekognosceringen har legat på verksamhetssäkerhet, mark och miljö, trafikreglering och vem som har ansvar för vilka övningsmoment. Vecka 11 håller vi en sista koordineringskonferens där respektive nation redovisar vad de bidrar med. Jag känner mig trygg i var vi står i planeringen, jag arbetar med otroligt erfarna officerare.

Stefan Andersson, övningsledare Aurora 23.
Stefan Andersson, övningsledare Aurora 23.

Är du orolig över något?

– Verksamhetssäkerheten är en helt central funktion som har stort fokus, men det finns alltid en oro att det ska hända någon olycka. En annan oro är att det med hänsyn till det säkerhetspolitiska läget vi har inte går att utesluta att man från rysk sida kommer anklaga oss för att eskalera ett redan dåligt säkerhetsläge. Övningen har dock varit känd under lång tid och i närtid kommer vi att tydligt notifiera denna övning, vara transparenta och visa att vi vill kommunicera. Samtidigt är det givetvis så att detta är den bästa träningsmatchen vi kan genomföra för att kliva in som en trovärdig aktör i Nato.

Du har nyligen kommit hem från ditt andra uppdrag i Mali, som chef över Minusma Sektor öst med placering i Gao. Vilka erfarenheter tar du med dig in i övningen?

– Vår krigföringsförmåga står på tre pelare; det konceptuella, de fysiska faktorerna och de moraliska. Under Aurora 23 kommer de moraliska aspekterna att belysas genom mikrosituationer som utmanar chefer på olika nivåer ända upp till divisionsstaben, som vid strid i bebyggelse där soldater och chefer konfronteras med svåra situationer. Jag har med mig mycket erfarenhet från min tid i Mali här, när de franska insatserna avbröts ökade jihadisternas handlingsfrihet, och därmed attacker, dramatiskt. Många situationer var svåra.

Övning Aurora 23 pågår mellan den 17 april och 11 maj.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Försvarsmakten deltog nyligen i den svenska räddningsinsatsen i det jordbävningsdrabbade Turkiet. Officerstidningen har pratat med major Harald Glans, kompanichef för 1:a ammunitionsröjningskompaniet, som ledde insatsen på plats. "Vi gav allt och gjorde skillnad", säger han.

Försvarsmaktens hundekipage var med och räddade flera människor ur rasmassorna i det jordbävningsdrabbade området.

”Du behöver komma till jobbet. Ta med dig pass och kläder för en vecka”.

Det var sent på tisdagskvällen den 7 februari när chefen för Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, Swedec, ringde till kompanichefen major Harald Glans, och ett knappt dygn efter den kraftiga jordbävningen hade inträffat i sydöstra Turkiet och norra Syrien.

Där och då gjorde Harald Glans inte kopplingen att det var dit han själv skulle vara på väg knappt två dygn senare.

– Just då var det oklart i vilket väderstreck jag skulle åka. Jag packade med mig varma kläder, men tänkte inte alls att det var till Turkiet vi skulle.

När C-17-planet lyfte från flygplatsen i Kallinge på torsdagskvällen samma vecka var totalt 24 personer från Swedec ombord, 16 flygbasjägare från Blekinge flygflottilj, F 17, en anställd stridsfotograf från Operativa kommunikationsförbandet och fem personer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Tillsammans utgjorde de den svenska räddningsinsatsen som skickades ner för att hjälpa till att gräva fram människor som fastnat i rasmassorna. Ett beslut som fattades av regeringen efter att Turkiet utlyst den högsta nivån av nationellt undantagstillstånd och vädjat om internationell assistans. Harald Glans var kontingentschef och militär insatschef och operationen skedde under ledning av MSB, som ställt en stödbegäran till Försvarsmakten.

Redan första dagen efter jordbävningen rapporterades det om tusentals döda och fastklämda. Siffran befarades stiga då tusentals flerfamiljshus låg i ruiner.

– När vi åkte var uppgiften fortfarande väldigt oklar och otydlig. Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. Vi försökte skapa oss en bild genom media av hur det var på plats, och så vi packade för det, för överlevnad, säger Harald Glans till Officerstidningen. 

» Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. «

När vi pratar har det gått en dryg vecka sedan hans hemkomst och nästan tre veckor sedan han satte sig på planet i Kallinge tillsammans med personalen från Swedecs avancerade sökgrupper och Flygbasjägarna med sina hundekipage och avancerade sjukvårdsresurser.

De är specialister på att söka igenom byggnader och rasmassor och har kunskap i att förflytta sig i trånga utrymmen. Med i planet fanns även en lätt traumagrupp och ett mobilt medicinskt team.

– Man kan sammanfatta med att säga att det klart var lite spänt, dels på grund av relationen mellan Sverige och Turkiet, dels då vi åkte ner som militärer i uniform utan vapen. Tankar om vad skulle få se och vara med om där nere snurrade så klart i huvudet på oss alla när vi satt på planet, säger han.

Turkiet hade stängt luftrummet för civila flyg i flera städer och etablerat en luftkorridor i de värst drabbade områdena för att underlätta räddningsarbetet. När det svenska teamet flög in och landade i på den civila flygplatsen i Adana i södra Turkiet, var det sen kväll och högt tryck på flygplatsen.

– Det var fullständigt kaos på grund av all flygtrafik och gods som skulle in i landet, säger Harald Glans.

Flera länder skickade räddningsinsatser till Turkiet och på plats fanns bland annat Rödakorsfederationen (IFRC) och samarbetsorganisationen turkiska Röda Halvmånen liksom räddningsteam från länder som bland annat Brasilien, Tyskland och Japan.

Efter ett rörigt dygn på flygplatsen lyckades den svenska kontingenten få tag i sin materiel och hade förflyttat sig till Kahramanmaras i sydöstra delarna av landet, nära jordbävningens epicentrum och ett av de värst drabbade områdena.

 

Här rådde total misär. När Harald Glans och hans soldater rullade in i staden med sina Toyota Landcruisers var det dammigt, oreda och en konstant stank av lik. Flerfamiljshus på 15 våningar låg platta bredvid bättre konstruerade grannhus som fortfarande stod kvar helt intakta.

Människor hade bosatt sig på trottoarkanter och gjorde vad de kunde för att överleva. De kalla nätterna med tvåsiffriga minusgrader och risken för en kommande snöstorm gjorde inte tillvaron enklare

– All den där oron man hade inledningsvis försvann direkt när vi kom fram. Alla tog emot oss med öppna armar och var glada att vi var där för att hjälpa till

» Swedec med vår avancerade sökförmåga och Flygbasjägarna med sina hundekipage har olika förmågor som kompletterade varandra på ett väldigt bra sätt. «

På lördagen befann sig det svenska teamet i nordvästra Kahramanmaras. Harald Glans, som ledde insatsen från bakre ledningsplats, hörde då på sin komradio hur hans personal som befann sig i rasmassorna en bit bort bidrog till att rädda livet på en familj bestående av en tioårig flicka som satt instängd under massorna med sina föräldrar.

– Det är klart att det värmer lite extra att vi kunde få ut ett barn som har så många år kvar att leva, och att vi kunde ta ut hela familjen. Det är väldigt glädjande att få rädda så unga människor.

Tre gator bort lyckades det svenska räddningsteamet även vara med att få ut ett par levande ur rasmassorna. Totalt bidrog de till att rädda livet på fem personer.

– De som klarade sig länge var inte de som satt fastklämda utan människor som befunnit sig i rum som hamnat under rasmassorna men inte kollapsat. Det här var ju dygn fem och sex efter jordbävningen, så de klarade sig ändå länge under rasmassorna utan mat och vatten

Den minimala återhämtningen för soldaterna skedde i ett patrulltält som de hade med sig från Sverige, utan värme och med sommarsovsäck. Sida vid sida med andra länders försvarsmakter och hjälpinsatser trängdes de på en stor och öppen yta som Harald Glans beskriver närmast kan liknas med ett flyktingläger – utan möjlighet till skydd mot väder och vind och utan några som helst möjligheter till hygien.

 

– På nätterna kunde det vara minus 15 grader. Kylan var påfrestande rent återhämtningsmässigt men också utmanande för att skydda vårt vatten, läkemedel och mediciner som är svåra att ta hand om när det är så kallt, säger Harald Glans.

Att värmen kunde stiga upp till tio grader om dagarna gjorde det även svårt för kroppen att hänga med och han beskriver de totalt tio dygnen innan han landade på svensk mark igen som väldigt påfrestande.

Vilka fler utmaningarna stötte du på under insatsen?

– Som chef för insatsen var det att balansera allas vilja och hunger att hjälpa till med vår egen säkerhet och arbetsmiljö, i vilken miljö vi skulle verka och på vilken återhämtningsnivå vi var samtidigt som att göra en säkerhetsanalys kopplat till arbetsplatserna där vi verkade, säger Harald Glans.

» Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. «

Även många invånare ville hjälpa till i räddningsarbetet, med att hitta anhöriga, grannar och vänner vid liv, berättar han och beskriver att det var ett enormt engagemang och samarbetsvilja hos nationer, organisationer och invånare på plats. 

– Trots att vi var mitt i katastrofområde fanns det en delad glädje i det man lyckades med och det alla kämpade för: att lyckas rädda någon. Varje räddat liv är ett liv extra.

Samarbetet med MSB och mellan F 17 och Swedec beskriver han som välfungerande och stödet från regeringen och hela vägen ner till soldaterna på plats har skötts med framåtanda och högt tempo.

– Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. Jag kände också att vi som förband eller kontingent hittade varandra väldigt snabbt och var tvungna skapa en tillit till varandra direkt, som också höll hela resan.

Över 50 000 människor beräknades i slutet av februari ha dött i jordbävningen i Turkiet och Syrien, enligt Reuters, och totalt har nära 26 miljoner människor påverkats av katastrofen, enligt World Health Organization, WHO.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bedömer att civilplikten inom kommunal räddningstjänst kan vara aktiv igen den 1 oktober. Men om räddningstjänsten ska kunna lösa sina uppgifter under ett väpnat angrepp krävs dubbelt så mycket personal som i dag.

MSB bedömer att antalet hel- och deltidsbrandmän behöver öka kraftigt för att kunna upprätthålla den kommunala räddningstjänsten under ett väpnat angrepp.

Vid sidan av den allmänna tjänsteplikten spelar civilplikten en viktig roll för personalförsörjningen av de civila delarna inom totalförsvaret. År 2008 genomförde sista kullen civilpliktiga den längre grundutbildning på 60 dagar. Efter det utbildades endast enstaka beredskapspoliser innan systemet lades i malpåse. Men nu vill regeringen aktivera civilplikten på nytt. Í två utredningar som presenterades onsdagen den 1 mars har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, undersökt vad som krävs för att civilplikten ska kunna aktiveras inom kommunal räddningstjänst.  

– Föreskrifter och andra nödvändiga delar skulle kunna vara på plats den 1 oktober, säger Per Hulling, enhetschef för utbildningsutveckling på MSB. Men det kräver ett regeringsbeslut i närtid om att aktivera civilplikten. 

» Det handlar om personer som redan har kompetensen, men som skulle behöva kläs på en repetitionsutbildning. «

Genom civilplikten är det möjligt att utbilda och krigsplacera personer på arbetsplatser där de normalt inte tjänstgör, för att stärka upp viss typ av verksamhet vid höjd beredskap eller krig. MSB bedömer att räddningstjänsten skulle kunna tillföras mellan 2.000 och 3.000 personer till 2026 års utgång genom civilplikten. 

– Det handlar om personer som redan har kompetensen, men som skulle behöva kläs på en repetitionsutbildning. Det behöver också tillföras utbildning om krigets miljö, olika typer av räddningsinsatser, förståelse för krigets lagar och orientering i beredskapsorganisationen. Det här behöver ske i dialog med Försvarsmakten, säger Per Hulling.    

För att upprätthålla den kommunala räddningstjänsten under ett väpnat angrepp behöver också antalet hel- och deltidsbrandmän öka kraftigt. Enligt MSB:s rapport handlar det om en fördubbling av personalstyrkan jämfört med dagens 16.000 medarbetare, ett mål som förväntas kunna nås till 2033. Räddningstjänstens personal behöver också tillföras mer kunskap om deras uppgifter i krig, som röjning av oexploderad ammunition och hantering av kemiska stridsmedel. 

– I ett längre perspektiv finns det utbildningsuppdrag inom räddningstjänsten där vi skulle behöva arbeta närmare tillsammans med Försvarsmakten. Ett exempel är röjning av oexploderad ammunition där Swedec har hög kompetens, säger Per Hulling. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post