Senast publicerat

Senast publicerat:

Höjd kadettersättning kan locka fler till Officersprogrammet

”Justeringar i den ekonomiska ersättningen på Officersprogrammet skulle skapa incitament för ett ökat antal sökande, ökat antal individer som fullföljer utbildningen samt ökad ekonomisk stabilitet för kadetter”, skriver insändarskribenten.

Kadett på Officersprogrammet

2021-11-11

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Officersprogrammet är i grund och botten en förmånlig utbildning. Kadetter erhåller fritt boende, kost, kurslitteratur, resor och utrustning plus en skattefri ersättning om 4 500 kr i månaden. Dessutom beviljar Försäkringskassan bostadsbidrag för de som studerar till officer, vilket oftast täcker hela hyran för de som redan har eget boende. Med detta sagt, vad finns det då att anmärka på gällande förmånerna? Svaret på denna fråga är att det i längden handlar om Försvarsmaktens operativa förmåga; vår yttersta garant för Sveriges självständighet och demokrati. Det kan låta högtravande, och resonemanget riskerar säkerligen att sticka i ett och annat öga hos studenter på civila akademiska lärosäten runtom i landet, men faktum är att det måste göras mer för att öka attraktionskraften till Officersprogrammet och därmed kunna utexaminera fler dugliga officerare som kan axla den stora omställning Försvarsmakten står inför det kommande årtiondet. Där är ersättningen under utbildning en mindre, men än så viktig del.

Kadetter på specialistofficersutbildningen, reservofficersutbildningen och de med en akademisk examen som läser särskild officersutbildning erhåller en grundlön under sin utbildning. Kadetter på Officersprogrammet har således den lägsta ekonomiska ersättningen bland de som genomgår utbildning i Försvarsmakten, lägre än värnpliktiga om man räknar med den utbildningspremie som kadetter inte erhåller.

Även om en höjd ersättning till studerande på Officersprogrammet inte löser alla problem med rekryteringen så skulle detta förhoppningsvis undanröja en del tvivel inför att söka och läsa klart utbildningen av rent ekonomiska skäl. De som redan etablerat familj eller har andra åtaganden privat får goda förutsättningar att påbörja och slutföra utbildningen. Om du vill utbilda dig till officer men kanske samtidigt har bostadsrätt, villa, bil, barn och sammanboende partner går kalkylen med 4 500 kr i månaden sällan ihop. Vi riskerar helt enkelt att förlora individer som annars hade kunnat bli dugliga officerare.

Med bakgrund i det senaste försvarsbeslutet kommer ett antal nya förbandsorter att etableras. Flera, exempelvis K 4 i Arvidsjaur, Amf 4 i Göteborg och F 16 i Uppsala har redan haft sina invigningsceremonier. Antalet värnpliktiga kommer med detta successivt också att öka markant under kommande år. Det är naturligtvis oerhört glädjande att vi får en stärkt krigsorganisation och ett mer robust försvar. En försvarsmakt i tillväxt är också den försvarsmakt vi som nyutexaminerade officerare kommer att kliva ut i. Det är en spännande och hoppfull tid.

Samtidigt är den fråga som ofta uppkommer den uppenbara: hur ska det gå ihop med personalförsörjningen? Varifrån ska vi få tag i befäl, instruktörer, stabspersonal, kompanichefer och plutonchefer för att bemanna den nya försvarsorganisationen? Många av dessa framtida chefer är de som just nu och kommande år utbildas på Militärhögskolan Karlberg. Det råder i nuvarande organisation redan brist på officerare, och det har vid flertalet tillfällen flaggats för att detta i det långa loppet riskerar påverka vår operativa förmåga. Antalet ansökningar till Officersprogrammet har de senaste två åren dock ökat stadigt till rekordnivåer. Detta är också glädjande, men det räcker tyvärr inte. Många i övrigt lämpliga individer avstår från att söka, tackar nej eller hoppar av utbildningen.

Med individer som avstår från att söka eller hoppar av så är den givna konsekvensen också att färre officerare examineras som bidrar till att stärka organisationen. Den oundvikliga konsekvensen av detta är att vår operativa förmåga nedgår när behovet av officerare ute på förbandet inte uppfylls.

Justeringar i den ekonomiska ersättningen på Officersprogrammet skulle skapa incitament för ett ökat antal sökande, ökat antal individer som fullföljer utbildningen samt ökad ekonomisk stabilitet för kadetter och därmed fler officerare som kliver ut redo att möta personalbehoven i dagens och morgondagens växande försvarsmakt.

Liknande läsning:

» De som redan etablerat familj eller har andra åtaganden privat får goda förutsättningar att påbörja och slutföra utbildningen. «

Vad skulle då en ökad ersättning för kadetter innebära? Det finns flera gångbara lösningar: Ett: det sker en harmonisering med ersättningssystemet för specialist- och reservofficersutbildningen

Två: En ren höjning av den nuvarande dagersättningen om 140 kr per dag är också ett gångbart alternativ.

Tre: Ersättningen för officersaspiranter fixeras mot och likställs med grundlönen för anställda soldater och sjömän. Detta är praktiska förslag på lösningar, men exakt i vilken omfattning och på vilket sätt en justering genomförs lämnar jag dock till vidare debatt.

Det som dock är säkert är att ersättningen för officersaspiranter, som regleras i officersförordningen, börjar få ett stort antal år på nacken och bör ses över.

Avslutningsvis ställer jag mig tre frågor; är det rimligt att kadetter på Officersprogrammet, som står på tröskeln till att anställas i Försvarsmakten som officerare, skall ha lägre ersättning än värnpliktiga? Vilka principiella hinder finns för att höja ersättningen för kadetter på Officersprogrammet? Hur ser Försvarsmakten på frågan?

Personalen är Försvarsmaktens i särklass viktigaste resurs. Låt därför inte låg ersättning bli ett hinder för ökad officersrekrytering. Vi har redan tillräckligt med utmaningar kopplat till personalförsörjning. Inte minst lönebilden som väntar efter utbildningen.

Kommentar från förbundet:

Officersförbundet har svarat på en likande fråga på annan plats i tidningen, men låt mig kort kommentera kadetternas ersättningar. Att dagersättningen är förordningsstyrd innebär att beslutet om eventuella höjningar ligger hos regeringen och att det är dess sakkunniga myndighet – i detta fall Försvarsmakten – som ska initiera och begära en höjning. Vi på Officersförbundet påtalade detta tidigare hos Försvarsmakten, vi har också gjort statsrådet och ett antal riksdagspartier uppmärksamma på behovet av en höjning av ersättning. Det borde vara en angelägenhet för kadetternas blivande arbetsgivare -Försvarsmakten. Varför värnpliktiga har en högre dagersättning – om än bara några kronor – är intressant och något som förstås skapar diskussion bland kadetter.

Johan Hansson,
förbundsdirektör

Ämnen i artikeln: Löner

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Debatt /

Tystnadskultur

”Den farliga tystnaden – om organisatorisk narcissism, svart lojalitet och tystnadskultur”

Besök /

Statsflygskvadronen

Statsflyget mot nya höjder

Analys /

Nato

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Aktuellt /

Värnplikt

Barn till högutbildade får göra värnplikt oftare än barn till lågutbildade

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten