När Sverige nu är en del av Nato förändras mycket. Inte bara i våra planer, strukturer och förmågor – utan också i vardagen för många av våra medlemmar. För allt fler kommer internationell tjänstgöring att bli en naturlig del av yrkeslivet. Tjänstgöring under Natoledning är inte längre något som sker vid sidan av verksamheten. Det är en del av kärnuppgiften.

Just därför måste vi ställa oss en avgörande fråga: Vilket avtryck vill vi att den internationella tjänstgöringen ska lämna hos den som åker i väg?

Den som tjänstgjort utomlands ska komma hem som utlandstjänstgöringens främsta ambassadör. En medarbetare som talar väl om uppdraget, om villkoren och om arbetsgivaren. Inte någon som i efterhand konstaterar att uppdraget var utvecklande –trots arbetstiderna, trots ersättningen och trots månader av frånvaro från familjen. Internationell tjänstgöring ska vara en morot, inte något man accepterar med sammanbitna tänder.

När jag pratar om att ”förlora” på internationell tjänstgöring handlar det sällan om den nominella ersättningen. Det handlar om arbetstid. Medlemmarna arbetar väsentligt mer än hemma, vilket gör att ersättningen per arbetad timme blir betydligt lägre. Till det kommer den långvariga frånvaron från familjen och ett begränsat utrymme för återhämtning. Sammantaget ökar belastningen, medan ersättningen i praktiken urholkas.

Internationell tjänstgöring ska vara en morot, inte något man accepterar med sammanbitna tänder.

Detta sker samtidigt som övriga arbetsmarknaden diskuterar generell arbetstidsförkortning. Försvarsmakten går i motsatt riktning och vill öka tillgängligheten genom att kräva mer arbetstid av sina medarbetare. Vi har förståelse för den viljan med tanke på uppdraget. Dock måste vi fråga oss om det är långsiktigt hållbart? 

Ersättning är inte bara kompensation – det är ett styrmedel. Idag fungerar kompensationsledighet som en viktig vågskål för chefer att beakta. När mer arbetstid krävs tvingas man väga nyttan mot konsekvenserna i form av kompensationsledighet. Det är en sund ordning. Om Försvarsmakten vill minska kompensationsledigheten för att öka tillgängligheten måste kostnaden bli betydligt högre. Annars förskjuts balansen och risken är att vi urholkar både arbetsmiljö och långsiktighet.

Som jag ser det möter vi ännu inte en försvarsmakt som på allvar vill använda ersättning som ett verktyg för attraktion i internationell tjänstgöring. Ambitionen att skapa motivation och en tydlig morot för att ta dessa befattningar är för svag. I skrivande stund står parterna mycket långt ifrån varandra i förhandlingarna och avgörande -skiljelinjer kvarstår. Det räcker inte att tala om uppdragets betydelse eller den personliga utvecklingen – villkoren måste vara med att bära -budskapet.

Internationell tjänstgöring ska vara något man söker sig till, något som stärker viljan att arbeta i Försvarsmakten. Inte något man accepterar trots villkoren. Ett nytt kommande avtal måste därför vara modernt, rättvist och hållbart över tid – så att de som åker i väg kan fokusera på uppgiften och komma hem med stolthet, engagemang och fortsatt arbetsglädje.

Det är så vi bygger en försvarsmakt där man kan – och vill – hålla ett helt yrkesliv.