Senast publicerat
Senast publicerat:

”Skev syn på ledarskap och karriär kortsluter Försvarsmaktens möjlighet att bli en lärande organisation”

Martin Schüler och Fabian Taube
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Robert Ihrfors, kansliråd på Regeringskansliet, beskriver i sin essä ”Försvarets flykt in i framtiden” kärnfullt hur ständigt nya planer, utebliven uppföljning, särintressen, karriärism och brist på ansvarsutkrävande har gjort Sverige oförmöget att bygga en krigsorganisation. Bristen på ansvarsutkrävande går tyvärr även igen i andra myndighetsorganisationer i Sverige, men inom myndigheten Försvarsmakten blir kombinationen särintressen, som ibland direkt motverkar organisationen syfte, och bristen på ansvarsutkrävande förödande. Hur kan en myndighet landa i en sådan organisation?

Den amerikanske forskaren Edvard Luttwak hävdade i The Pentagon and the art of war att en försvarsmakt i fredstid får ett överflöd av officerare som har sin huvuduppgift i krig. Det skapar en uppsjö av administrativa befattningar och brist på riktiga arbetsuppgifter.

Den stridsproducerande delen av Försvarsmakten dräneras på resurser som överförs till den administrativa. Och det blir i administrationen som officerarna vinner sina stjärnor och eklöv enligt Karl Ydén. I sin doktorsavhandling ”Kriget och karriärsystemet” beskriver han att fokus har legat på att utveckla den individuella chefen, inte på att utveckla förbandet.

Karriärsystemet blir så ett eget ändamål, och skapar en konflikt mellan det som styr verksamhetens kärna; exempelvis att ge rätt förutsättningar för att optimera och bibehålla soldaters ”stridsvärde” för att förbereda dem för strid, och förmågan att vara flexibel, kunna snacka och inte stöta sig med någon. Resultatet blir, enligt Karl Ydén, en särkoppling mellan organisationens sätt att skilja formell struktur från verksamhet, där ledningen ofta ägnar sig åt formalia, relationer och image och mer sällan åt praktiken.

I en särkopplande organisation görs utvärderingar utan någon större ambition att hitta brister. Den kritiska reflektionen, som ju är central i utvecklandet av ett relevant yrkeskunnande, undermineras därmed kraftigt och identifierade brister blir tabubelagda misslyckanden som kan ses som ett svek mot organisationen, istället för att ses för vad det är; en utvecklingspotential.

» Den kritiska reflektionen (...) undermineras därmed kraftigt och identifierade brister blir tabubelagda misslyckanden som kan ses som ett svek mot organisationen, istället för att ses för vad det är; en utvecklingspotential. «

Vilken typ av ledarskap blir tongivande i en sådan organisation? Vi ser att det kan bli ett ledarskap som ger skadliga effekter på den civila och den militära professions moraliska utveckling, på dess gemensamma kunskapsbas, på förmågan till kritisk granskning, på möjligheterna att vara en lärande organisation och på ett inkluderande arbetssätt med fungerande kollegiala relationer.

I denna kultur finns det på sikt inga vinnare, och heller inte förutsättningar för att på ett effektivt sätt använda vetenskapligt skolad expertresurs, oavsett om den är civil eller militär. I förlängningen försvinner kärnförmågan i professionen, förmågan att skapa relevant kunskap för att bygga ett effektivt försvar.

Den disputerade officeren en möjlig ”gatekeeper” mot omvärlden

Ett av flera exempel på skadliga effekter av denna kultur är begränsningarna för disputerad personal att bidra till kunskapsutvecklingen inom Försvarsmakten. Som en del av akademiseringen ingår disputerade officerare i Försvarsmakten men sedan starten för nästan 30 år sedan har dessa aldrig riktigt integrerats in i organisationen. Försvarsmakten har tidigare skrivit i interna dokument att ambitionen är att ”äga ämnet krigsvetenskap”. Det är svårt att veta vad det innebär då inget annat ämne vid något lärosäte i Sverige ägs av en extern organisation.

En tolkning är att Försvarsmakten vill vara ledande i kunskapsproduktionen inom krigsvetenskap (eventuellt även andra ämnen) för att påverka ämnesutvecklingen. Disputerade officerare som avlägger avhandlingar för att därefter skriva vetenskapliga artiklar och läroböcker som kan användas i utbildningen är en naturlig del av kunskaps- och ämnesutvecklingen, och nödvändig för professionens utveckling.

Utifrån tillgänglig information finns det idag 21 stycken verksamma disputerade officerare i Försvarsmakten eller vid Försvarshögskolan, som kan arbeta aktivt med ämnesutveckling (se Figur 1). Av de 21 disputerade officerarna är 19 män (90.50 procent) och 2 kvinnor (9.50 procent). Försvarsmakten har även flera andra disputerade som arbetar på olika arbetsplatser men som inte har genomfört en officersutbildning.

Figur 1 visar fyra olika mätvärden från biblioteksdatabasen Diva; mörkblå stapel motsvarar det totala antalet registrerade referee-granskade artiklar och övrigt vetenskapligt arbete; gul stapel indikerar de antal år som disputerade har haft möjlighet att publicera texter; svart linje visar antalet år från senaste publiceringen i Diva till nuvarande år (höga värden indikerar inaktivitet), ljusblå linje visar antalet texter per år för respektive kategori som producerats av disputerade officerare. Arbeten som i Diva är kopplade till licentiat- och doktorsavhandlingen är exkluderade.

Inom gruppen disputerade officerare verkar 29 procent inte publicera akademiska texter på Diva. På ett övergripande plan är det stor spridning i hur många granskade artiklar som publiceras per år av respektive kategori (0.27 – 1.83). Några av de disputerade i Försvarsmakten slutade publicera strax efter sin disputation. När antalet referee-granskade texter kombineras med övrigt vetenskapligt arbete ökar publikationerna till 1.16 – 4.17 texter per år.

De 21 disputerade officerarna har teoretiskt kunnat bidra till en kunskapsutveckling motsvarande 206 årsarbetskrafter, vilket resulterat i 1.49 texter per år. Av de 21 disputerade officerarna står 6 av dem för 64 procent av publikationerna.

De disputerade officerare som tillhör kategorin krigsvetenskap publicerar inte texter i den omfattning som skulle krävas för att Försvarsmakten skulle kunna påverka ämnesutvecklingen ”äga ämnet krigsvetenskap” och vetenskapligöra den militära praktiken. Rent generellt verkar det inte skrivas speciellt många texter av disputerade officerare (5 stycken har inte publicerat på flera år).

Några enstaka är produktiva och skriver en massa texter som bidrar till att medelvärdet för kollektivet blir högre. Medianen för totalt antal ”referee” granskade artiklar är 5 stycken och medianen för övrigt vetenskapligt arbete är 4 stycken. De disputerade officerare som har sin arbetsplats på Försvarsmakten, utan att tillhöra ett lärosäte, verkar inte bidra till kunskapsutvecklingen med vetenskapligt publicerade texter. Av de 21 disputerade officerarna verkar 5 ha avlagt en docentur.

» Om Försvarsmakten har som ambition att ”äga ämnet krigsvetenskap” eller styra ämnesutveckling på Försvarshögskolan varför forskar inte disputerade officerare mer inom ämnesområdet? «

En reflektion

Om Försvarsmakten har som ambition att ”äga ämnet krigsvetenskap” eller styra ämnesutveckling på Försvarshögskolan varför forskar inte disputerade officerare mer inom ämnesområdet? De disputerade officerare som är anslutna till ämnet statsvetenskap har en kontinuitet i sin publicering över tid som inte återfinns i något annat ämne. Försvarssystem verkar också ha ett fungerande arbete kopplat till forskning och publiceringar, så även ledarskap och ledning.

En möjlig förklaring kan vara att de disputerade har avlagt examen på svenska civila lärosäten, vilket skapat kontakter och förståelse för det akademiska arbetet och vikten av att publicera texter. Disputerade inom krigsvetenskap har i huvudsak disputerat kopplade till ett finskt lärosäte. Det är möjligt att den utländska kopplingen inte bidrar positivt i arbetet efter disputationen, vilket skapar ett underskott i publiceringar. Vidare bör Försvarsmaktens forskningsmedel och hur dessa distribueras ses över för att stödja ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”.

Utifrån nuvarande modell kommer det inte på överskådlig framtid gå att styra ämnesutvecklingen av krigsvetenskap på ett signifikant sätt utifrån de publiceringar som sker genom disputerade officerare. Det medför att de akademiska inslagen på officersprogrammet och på högre officersprogrammet i stor utsträckning kommer vara forskningsresultat som genererats av civila forskar utanför eller med svag koppling till den militära verksamheten.

Militära inslag blir möjligen baserade på anekdotiska upplevelser utan vetenskaplig förankring. Samtidigt verkar det inte heller spela någon roll om disputerade officerare forskar och skapar kunskap eftersom organisationen inte verkar vilja premiera ett vetenskapligt arbete och en professionell kunskapsutveckling. Återigen, att identifiera brister kan ses som ett svek mot organisationen. Thomas Brante skriver i ”Vad är en profession? Teoretiska ansatser och definitioner” att ”professioner är yrken som baserar sin verksamhet på vetenskaplig forskning” auktoriteten är sammankopplad med vetenskaplig kunskap.

Begränsningar

Undersökningen är endast baserad på data från Diva. Det är fullt möjligt att disputerade officerare inte valt/glömt att publicera akademiska texter i Diva. Det medför att det finns en osäkerhet i mängden publicerade texter som skapats av disputerade officerare. Det kan även finnas ytterligare någon disputerade officerare i Försvarsmakten men sannolikt inte i något större antal.

» Att som disputerad officer arbeta i Försvarsmakten verkar inte vara förenligt med forskning och kunskapsutveckling. «

Slutsats

Analysen visar att det inte finns tillräckliga förutsättningar för ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”, varken nu eller i en överskådlig framtid. I kollektivet disputerade officerare finns en pensionerad professor och en som möjligen skulle kunna bedömas professorskompetent. De övriga 19 disputerade officerare har i huvuddelen av fallen långt kavar innan de kan vara aktuella för en professur.

Med tanke på att officerare väljer att disputera i slutet av sin karriär och att forskningsmedel inte används för strategiska kompetensutveckling av disputerade är det inte troligt att vi ser en militär professor de närmaste 15 åren. Försvarsmakten bör därför överge ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”. Ytterligare en slutsats är att disputerade officerare bör ha utbyte med andra lärosäten för att få andra referenspunkter vilket skulle kunna förändra produktiviteten.

Att som disputerad officer arbeta i Försvarsmakten verkar inte vara förenligt med forskning och kunskapsutveckling. Med tanke på akademisering och Försvarsmaktens professionsengagemang borde det ges möjligheter för yrkesverksamma disputerade i Försvarsmakten att forska. I Försvarsmakten återfinns flertalet civila disputerade som skulle kunna fungera som en brygga mot andra lärosäten. Försvarsmakten disputerade officerare utgör inte en tillräcklig bas för att signifikant påverka ämnesutvecklingen i något ämne som ingår i officersprogrammet eller i det högre officersprogrammet.

En möjlig modell skulle kunna vara att samtlig disputerad personal militär som civil kraftsamlades för att bidra med kunskap om och runt professionen. En uttalad målsättning för disputerad personal skulle kunna vara att vetenskapligöra den militära praktiken, vilket är i linje med vad en profession gör.

Martin Schüler

Major och doktor vid Försvarshögskolan, institutionen för ledarskap och ledning. Verksam vid Markstridsskolan.

Fabian Taube

Medicinsk forskningsrådgivare vid Försvarsmedicincentrum och universitetslektor vid Göteborgs universitet.

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz
Jonny Lindfors
”Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén”, säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

Arméchef Jonny Lindfors

"För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen", säger Jonny Lindfors.

Foto: Johan Nilsson/TT

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

Jonny Lindfors, överlämningsceremoni

"Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev", säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Ur arkivet: