Senast publicerat
Senast publicerat:

”Skev syn på ledarskap och karriär kortsluter Försvarsmaktens möjlighet att bli en lärande organisation”

Martin Schüler och Fabian Taube
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Robert Ihrfors, kansliråd på Regeringskansliet, beskriver i sin essä ”Försvarets flykt in i framtiden” kärnfullt hur ständigt nya planer, utebliven uppföljning, särintressen, karriärism och brist på ansvarsutkrävande har gjort Sverige oförmöget att bygga en krigsorganisation. Bristen på ansvarsutkrävande går tyvärr även igen i andra myndighetsorganisationer i Sverige, men inom myndigheten Försvarsmakten blir kombinationen särintressen, som ibland direkt motverkar organisationen syfte, och bristen på ansvarsutkrävande förödande. Hur kan en myndighet landa i en sådan organisation?

Den amerikanske forskaren Edvard Luttwak hävdade i The Pentagon and the art of war att en försvarsmakt i fredstid får ett överflöd av officerare som har sin huvuduppgift i krig. Det skapar en uppsjö av administrativa befattningar och brist på riktiga arbetsuppgifter.

Den stridsproducerande delen av Försvarsmakten dräneras på resurser som överförs till den administrativa. Och det blir i administrationen som officerarna vinner sina stjärnor och eklöv enligt Karl Ydén. I sin doktorsavhandling ”Kriget och karriärsystemet” beskriver han att fokus har legat på att utveckla den individuella chefen, inte på att utveckla förbandet.

Karriärsystemet blir så ett eget ändamål, och skapar en konflikt mellan det som styr verksamhetens kärna; exempelvis att ge rätt förutsättningar för att optimera och bibehålla soldaters ”stridsvärde” för att förbereda dem för strid, och förmågan att vara flexibel, kunna snacka och inte stöta sig med någon. Resultatet blir, enligt Karl Ydén, en särkoppling mellan organisationens sätt att skilja formell struktur från verksamhet, där ledningen ofta ägnar sig åt formalia, relationer och image och mer sällan åt praktiken.

I en särkopplande organisation görs utvärderingar utan någon större ambition att hitta brister. Den kritiska reflektionen, som ju är central i utvecklandet av ett relevant yrkeskunnande, undermineras därmed kraftigt och identifierade brister blir tabubelagda misslyckanden som kan ses som ett svek mot organisationen, istället för att ses för vad det är; en utvecklingspotential.

» Den kritiska reflektionen (...) undermineras därmed kraftigt och identifierade brister blir tabubelagda misslyckanden som kan ses som ett svek mot organisationen, istället för att ses för vad det är; en utvecklingspotential. «

Vilken typ av ledarskap blir tongivande i en sådan organisation? Vi ser att det kan bli ett ledarskap som ger skadliga effekter på den civila och den militära professions moraliska utveckling, på dess gemensamma kunskapsbas, på förmågan till kritisk granskning, på möjligheterna att vara en lärande organisation och på ett inkluderande arbetssätt med fungerande kollegiala relationer.

I denna kultur finns det på sikt inga vinnare, och heller inte förutsättningar för att på ett effektivt sätt använda vetenskapligt skolad expertresurs, oavsett om den är civil eller militär. I förlängningen försvinner kärnförmågan i professionen, förmågan att skapa relevant kunskap för att bygga ett effektivt försvar.

Den disputerade officeren en möjlig ”gatekeeper” mot omvärlden

Ett av flera exempel på skadliga effekter av denna kultur är begränsningarna för disputerad personal att bidra till kunskapsutvecklingen inom Försvarsmakten. Som en del av akademiseringen ingår disputerade officerare i Försvarsmakten men sedan starten för nästan 30 år sedan har dessa aldrig riktigt integrerats in i organisationen. Försvarsmakten har tidigare skrivit i interna dokument att ambitionen är att ”äga ämnet krigsvetenskap”. Det är svårt att veta vad det innebär då inget annat ämne vid något lärosäte i Sverige ägs av en extern organisation.

En tolkning är att Försvarsmakten vill vara ledande i kunskapsproduktionen inom krigsvetenskap (eventuellt även andra ämnen) för att påverka ämnesutvecklingen. Disputerade officerare som avlägger avhandlingar för att därefter skriva vetenskapliga artiklar och läroböcker som kan användas i utbildningen är en naturlig del av kunskaps- och ämnesutvecklingen, och nödvändig för professionens utveckling.

Utifrån tillgänglig information finns det idag 21 stycken verksamma disputerade officerare i Försvarsmakten eller vid Försvarshögskolan, som kan arbeta aktivt med ämnesutveckling (se Figur 1). Av de 21 disputerade officerarna är 19 män (90.50 procent) och 2 kvinnor (9.50 procent). Försvarsmakten har även flera andra disputerade som arbetar på olika arbetsplatser men som inte har genomfört en officersutbildning.

Figur 1 visar fyra olika mätvärden från biblioteksdatabasen Diva; mörkblå stapel motsvarar det totala antalet registrerade referee-granskade artiklar och övrigt vetenskapligt arbete; gul stapel indikerar de antal år som disputerade har haft möjlighet att publicera texter; svart linje visar antalet år från senaste publiceringen i Diva till nuvarande år (höga värden indikerar inaktivitet), ljusblå linje visar antalet texter per år för respektive kategori som producerats av disputerade officerare. Arbeten som i Diva är kopplade till licentiat- och doktorsavhandlingen är exkluderade.

Inom gruppen disputerade officerare verkar 29 procent inte publicera akademiska texter på Diva. På ett övergripande plan är det stor spridning i hur många granskade artiklar som publiceras per år av respektive kategori (0.27 – 1.83). Några av de disputerade i Försvarsmakten slutade publicera strax efter sin disputation. När antalet referee-granskade texter kombineras med övrigt vetenskapligt arbete ökar publikationerna till 1.16 – 4.17 texter per år.

De 21 disputerade officerarna har teoretiskt kunnat bidra till en kunskapsutveckling motsvarande 206 årsarbetskrafter, vilket resulterat i 1.49 texter per år. Av de 21 disputerade officerarna står 6 av dem för 64 procent av publikationerna.

De disputerade officerare som tillhör kategorin krigsvetenskap publicerar inte texter i den omfattning som skulle krävas för att Försvarsmakten skulle kunna påverka ämnesutvecklingen ”äga ämnet krigsvetenskap” och vetenskapligöra den militära praktiken. Rent generellt verkar det inte skrivas speciellt många texter av disputerade officerare (5 stycken har inte publicerat på flera år).

Några enstaka är produktiva och skriver en massa texter som bidrar till att medelvärdet för kollektivet blir högre. Medianen för totalt antal ”referee” granskade artiklar är 5 stycken och medianen för övrigt vetenskapligt arbete är 4 stycken. De disputerade officerare som har sin arbetsplats på Försvarsmakten, utan att tillhöra ett lärosäte, verkar inte bidra till kunskapsutvecklingen med vetenskapligt publicerade texter. Av de 21 disputerade officerarna verkar 5 ha avlagt en docentur.

» Om Försvarsmakten har som ambition att ”äga ämnet krigsvetenskap” eller styra ämnesutveckling på Försvarshögskolan varför forskar inte disputerade officerare mer inom ämnesområdet? «

En reflektion

Om Försvarsmakten har som ambition att ”äga ämnet krigsvetenskap” eller styra ämnesutveckling på Försvarshögskolan varför forskar inte disputerade officerare mer inom ämnesområdet? De disputerade officerare som är anslutna till ämnet statsvetenskap har en kontinuitet i sin publicering över tid som inte återfinns i något annat ämne. Försvarssystem verkar också ha ett fungerande arbete kopplat till forskning och publiceringar, så även ledarskap och ledning.

En möjlig förklaring kan vara att de disputerade har avlagt examen på svenska civila lärosäten, vilket skapat kontakter och förståelse för det akademiska arbetet och vikten av att publicera texter. Disputerade inom krigsvetenskap har i huvudsak disputerat kopplade till ett finskt lärosäte. Det är möjligt att den utländska kopplingen inte bidrar positivt i arbetet efter disputationen, vilket skapar ett underskott i publiceringar. Vidare bör Försvarsmaktens forskningsmedel och hur dessa distribueras ses över för att stödja ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”.

Utifrån nuvarande modell kommer det inte på överskådlig framtid gå att styra ämnesutvecklingen av krigsvetenskap på ett signifikant sätt utifrån de publiceringar som sker genom disputerade officerare. Det medför att de akademiska inslagen på officersprogrammet och på högre officersprogrammet i stor utsträckning kommer vara forskningsresultat som genererats av civila forskar utanför eller med svag koppling till den militära verksamheten.

Militära inslag blir möjligen baserade på anekdotiska upplevelser utan vetenskaplig förankring. Samtidigt verkar det inte heller spela någon roll om disputerade officerare forskar och skapar kunskap eftersom organisationen inte verkar vilja premiera ett vetenskapligt arbete och en professionell kunskapsutveckling. Återigen, att identifiera brister kan ses som ett svek mot organisationen. Thomas Brante skriver i ”Vad är en profession? Teoretiska ansatser och definitioner” att ”professioner är yrken som baserar sin verksamhet på vetenskaplig forskning” auktoriteten är sammankopplad med vetenskaplig kunskap.

Begränsningar

Undersökningen är endast baserad på data från Diva. Det är fullt möjligt att disputerade officerare inte valt/glömt att publicera akademiska texter i Diva. Det medför att det finns en osäkerhet i mängden publicerade texter som skapats av disputerade officerare. Det kan även finnas ytterligare någon disputerade officerare i Försvarsmakten men sannolikt inte i något större antal.

» Att som disputerad officer arbeta i Försvarsmakten verkar inte vara förenligt med forskning och kunskapsutveckling. «

Slutsats

Analysen visar att det inte finns tillräckliga förutsättningar för ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”, varken nu eller i en överskådlig framtid. I kollektivet disputerade officerare finns en pensionerad professor och en som möjligen skulle kunna bedömas professorskompetent. De övriga 19 disputerade officerare har i huvuddelen av fallen långt kavar innan de kan vara aktuella för en professur.

Med tanke på att officerare väljer att disputera i slutet av sin karriär och att forskningsmedel inte används för strategiska kompetensutveckling av disputerade är det inte troligt att vi ser en militär professor de närmaste 15 åren. Försvarsmakten bör därför överge ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”. Ytterligare en slutsats är att disputerade officerare bör ha utbyte med andra lärosäten för att få andra referenspunkter vilket skulle kunna förändra produktiviteten.

Att som disputerad officer arbeta i Försvarsmakten verkar inte vara förenligt med forskning och kunskapsutveckling. Med tanke på akademisering och Försvarsmaktens professionsengagemang borde det ges möjligheter för yrkesverksamma disputerade i Försvarsmakten att forska. I Försvarsmakten återfinns flertalet civila disputerade som skulle kunna fungera som en brygga mot andra lärosäten. Försvarsmakten disputerade officerare utgör inte en tillräcklig bas för att signifikant påverka ämnesutvecklingen i något ämne som ingår i officersprogrammet eller i det högre officersprogrammet.

En möjlig modell skulle kunna vara att samtlig disputerad personal militär som civil kraftsamlades för att bidra med kunskap om och runt professionen. En uttalad målsättning för disputerad personal skulle kunna vara att vetenskapligöra den militära praktiken, vilket är i linje med vad en profession gör.

Martin Schüler

Major och doktor vid Försvarshögskolan, institutionen för ledarskap och ledning. Verksam vid Markstridsskolan.

Fabian Taube

Medicinsk forskningsrådgivare vid Försvarsmedicincentrum och universitetslektor vid Göteborgs universitet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det finns en politisk föreställning om att försvarsproblemet har lösts genom tillförsel av ekonomiska resurser, men enbart nya miljarder räcker inte för att på kort tid skapa den försvarsmakt och avskräckningsförmåga som Sverige behöver. Länderna på Nordflanken borde tänka i termer av försvarsintegration och organisera multinationella förband så som de skulle slåss i händelse av krig med Ryssland.

    Magnus Christiansson
    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration
    Bara genom samarbete med andra kan Sverige på kort sikt uppnå en tillräcklig försvarsförmåga, enligt Magnus Christiansson, forskare och lärare vid Försvarshögskolan.

    Foto: Johan Nilsson/TT

    I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.

    Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.

    Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.

    Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.

    Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande ­beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.

    Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.

    Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.  

    Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.

    Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.

    Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.

    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration

    Riksdagsledamot Jörgen Berglund (M) i samband med en debatt i riksdagen om DCA-avtalet som handlar om hur Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från USA.

    Foto: Claudio Bresciani/TT

    Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.

    Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.

    Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.

    Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.

    Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.

    Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.

    Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.

    Magnus Christiansson, 2022

    Magnus Christiansson

    Forskare och lärare vid ­Institutionen för krigs­vetenskap vid Försvars­högskolan.

    Fakta

    Försvarsberedningen

    Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.

    Källa: Regeringskansliet

    Ur arkivet: