Försvarsmaktens Obix rör sig smidigt och målmedvetet genom skogsterrängen. Majsolen strålar genom trädens grenverk och det doftar av varm tallskog. Obix nosar intensivt längs marken, för att i nästa stund höja huvudet och raskt ta några steg ut över vitmossan. Bakom honom går hundföraren Albin Svensson och iakttar noggrant hundens rörelser och reaktioner.
– Vi letar efter en materielgömma eller observationsplats. Obix visar om det är något i luften och det gäller att jag tolkar hans reaktioner, som att han håller nosen i ett högre läge eller att han vill framåt, säger han.
Svensson är inne på nionde av den totalt tolv veckor långa grundläggande hundförarutbildningen. Under kursen lär sig soldaten att hantera hunden, regler och bestämmelser kring hundhållning, grunder i sökmetodik och en hel del annat. På dagens schema står genomsök av terräng och instruktör Marcus Dahlgren har placerat ut en gömma med ryggsäckar i terrängen som kursdeltagarna nu har fått i uppgift att hitta.
– Vi har precis gått in i ett nytt utbildningsblock. Det gäller att förstå begränsningarna och förutsättningarna i terräng, vind och annat som kan påverka söket för hunden. Nu har de fått ett nytt terrängavsnitt som ska genomsökas. Igår var det teoretisk utbildning, i dag testar vi det praktiskt, säger furir Marcus Dahlgren.
Liknande läsning:
Johan Brolin, chef för utbildningsavdelningen
Vid Försvarsmaktens hundtjänstenhets utbildningsavdelning i Sundby utanför Kungsängen i Stockholm bedrivs i första hand ekipageutbildning till krigsförbanden. Varje år utbildas 25 kontinuerligt anställda soldater till att bli hundförare. Utbildningsavdelningen bedriver även andra yrkes- och befattningskurser inom hundtjänst, till exempel instruktörskurs, grundkurs samt olika fördjupningar för hundförare.
– Hunden är en sensor som vi har väldigt stor nytta av. De är dresserade att hitta föremål som är hanterade av människor. Om hunden upptäcker något, en doft eller ett ljud, visar den det, säger fanjunkare Johan Brolin, chef för utbildningsavdelningen.
Vi träffar honom på parkeringen intill dagens övningsområde.
– Hur ska vi då ge hundarna så mycket information som möjligt av vinden, och hur nyttjar vi vinden på bästa sätt? Var finns mest vind?
Han ritar med fingret i lagret av vägdamm och pollen på bilens bakruta och målar upp hur vinden kan te sig genom en passage i terrängen. Vinden är hundens bästa verktyg när den ska upptäcka avvikelser i ett område.
– Vinden blir koncentrerad i åsarna och det blir tydliga vindriktningar. Kraften i doftkällan avgör hur kraftig förhöjning, eller reaktion, som hunden indikerar, säger Johan Brolin.
Det är därför viktigt att hunden placeras så att den kan fånga upp doftmolekyler från vittringen på bästa sätt. Hundarna markerar fynden, ofta genom att bli stilla och titta i fyndets riktning, eller att sväva med huvudet om det är vindmarkering.
– Vi hade en liten förhöjning just vid åsen, konstaterar Albin Svensson, som också har anslutit till parkeringen.
Instruktören Marcus Dahlgren nickar nöjt.
– Bra Svensson! Vi provar igen och tajtar till sökområdet ytterligare.
FAKTA
Försvarsmaktens hundtjänstenhet
Försvarsmaktens hundtjänstenhets uppdrag och uppgift är att föda upp och träna hundar till de stående krigsförbanden. Hundtjänsten finns vid tre anläggningar i Sverige: I Sollefteå med fokus på avel, i Märsta med fokus på urval och utbildning av tjänstehundar och i Kungsängen med fokus på utbildning av hundförare. Det finns runt 1 000 aktiva hundekipage i Försvarsmakten, varav majoriteten återfinns i hemvärnet. Sedan ett regeringsbeslut 2005 bedriver Försvarsmakten ett statligt avelsprogram av tysk schäferhund. Hundtjänstens produktion och utveckling grundas på krigsförbandens behov. I dag innebär det att 25 nya hundekipage utbildas varje år.
Källa: Försvarsmakten.
Några mil därifrån, en bit in i skogen i Botele udd utanför Märsta, ligger hundtjänstenhetens stabsavdelning och hundavdelning. Sedan år 2000 har enheten huserat på området, som förut utgjorde en av Totalförsvarets forskningsinstituts forskningsanläggningar.
Försvarsmaktens hundtjänstenhet, FHTE, är en Försvarsmaktsgemensam produktionsenhet. Flygvapenchefen är funktionsansvarig för hundtjänsten, och flygvapnet – med stöd av FHTE– har ansvar för att funktionsutveckla och samordna sakområdet.
Hundtjänsten omfattar många olika verksamheter, allt från avelsplanering till dressyr, och finns på flera platser i landet: i Sollefteå med fokus på avel, i Märsta med inriktning på urval och utbildning av tjänstehundar och i Kungsängen med utbildning av hundförare.
Totalt tjänstgör runt 1 000 hundekipage i Försvarsmakten, varav huvuddelen inom hemvärnet. Hos krigsförbanden finns det runt 150 hundar och hundförare.
– Hundtjänst bedrivs inom alla stridskrafter, med en tonvikt på flygvapnets basförband och hemvärnet kan man säga. Hundekipagen finns på flygbaser, marinbaser, inom militärpolisen, säkerhetsbataljonen, ingenjörsbataljonerna och hos hemvärnsförbanden, säger Peter Öhrling, funktionsförvaltare.
Som funktionsförvaltare förvaltar han hela hundtjänsten i Försvarsmakten. I rollen ingår att stötta chefer med ledningen av hundtjänsten och att stödja produktion och fördelning av hundar och utbildningsplatser.
– Jag är där jag behövs. Behövs jag på avelsavdelningen uppe i Sollefteå är jag där, behövs jag ute på förbanden är jag där och stöttar, jag följer upp och kvalitetssäkrar hundtjänsten.
Han har tjänstgjort på hundtjänstenheten sedan 2011, bland annat som ställföreträdande chef för hundavdelningens grunddressyr, på stabsavdelningen och som instruktör på enhetens utbildningar. När trebefälssystemet började implementeras i Försvarsmaktens organisation valde Öhrling att omgalonera sig från kapten och blev funktionsförvaltare.
– Det är världens bästa roll tycker jag. Jag sitter med i ledningsgruppen, är senior rådgivare åt chefen för hundtjänstenheten och har mycket inflytande i verksamheten, men jag har inget direkt ansvar för ekonomi eller personal, säger han med ett skämtsamt leende.
Peter Öhrling, funktionsförvaltare
Den stora majoriteten av hundarna som produceras i Försvarsmakten är patrullhundar. Så såg det inte ut för ett antal år sedan, då min- och sökhundar var det som efterfrågades – bland annat för att användas i internationella insatser, senare främst i Afghanistan. Arbetsuppgifterna för hundarna då var främst att söka och lokalisera IED:er (improviserat tillverkade bomber).
– I dag är det patrullhundar som förbanden vill ha istället. Fördelningen i dag ligger på runt 70 procent patrullhundar och 30 procent sökhundar. Patrullhundarna används ofta i bevakningssammanhang för att detektera förekomsten av människor genom doft, exempelvis för att se om någon har varit inne på något objekt, säger Peter Öhrling.
Sökhundar har till uppgift att lokalisera och markera de substanser den är tränad att hitta, exempelvis sprängmedel eller ammunition vid vägspärrar, i byggnader, fordon, fartyg och terräng.
– Nu när återtag sker mot ett nationellt försvar sker också mer utveckling mot patrullhundar. Vi har en fördubbling på efterfrågan på det vi ska leverera. Hundtjänsten inom förbanden ökar likaså.
Med överlägset luktsinne och hörsel kan hundarna undersöka stora områden och markera om det är eller har varit någon person i området – och vilken riktning de har tagit. Deras förmåga att patrullera, spåra och söka är en viktig resurs.
– Det finns tekniska system som man komplettera hundarna med, men man kan inte ersätta dem. Patrullhundar som sitter ute på bevakning hör och känner allt. De är därtill relativt enkla och billiga att hantera jämfört med avancerade tekniska system, säger Peter Öhrling.
På hundtjänstenheten finns det 64 befattningar. En stor andel är civila och 70 procent av de anställda är kvinnor. Bland de militära befattningarna är majoriteten avsedda för specialistofficerare. FHTE har dock brist på militär personal, särskilt på utbildningsavdelningen som har 50 procentiga vakanser på instruktörsidan. Där saknas i dag sex av tolv specialistofficerare.
– Vi har svårt att nå ut i organisationen. Många tror nog att man behöver vara expert på hundar för att jobba här, men så är det absolut inte. Däremot är det förstås bra om man gillar hundar, för här jobbar bara hundidioter, säger Peter Öhrling med ett skratt.
Majoriteten av personalen på FHTE är hundägare och många har med sig hundarna till jobbet om dagarna. Inne i kontorsbyggnaden finns det hundar i nästan varje rum. En hel del schäfrar givetvis, men också en belgisk vallhund och en fransk bulldog.
För att främja rekryteringen av militär personal till hundtjänstenheten har två instegsbefattningar för kontinuerligt anställda soldater införts på utbildningsavdelningen.
– Vi vill få hit hundförare från förbanden som vill gå vidare i sin karriär. De får då gå en provbefattning som instruktör och sedan är förhoppningen att de, efter specialistofficersutbildning, ska kvarstanna här på en SO-rad, säger Peter Öhrling men tillägger att det inte är helt lätt att rekrytera soldater till FHTE.
– Det har varit svårt att rekrytera hundförare från landet för att komma och tjänstgöra här i Stockholm. Efter åtta år som hundförare är man ganska etablerad på orten och vill inte flytta.
Inne i utbildningshallen träffar vi dressörerna Jessica Nelin och Pia Eklund. Nelin genomför ett markeringsmoment med Försvarsmaktens Oraya. Olika typer av resväskor och kartonger är utplacerade över betonggolvet och Oraya söker nu genom de olika föremålen. I två röda resväskor och en kartong har det placerats doftämnen från preparat som trotyl och pentyl.
– Vi har börjat lägga in doftämnen från explosiva ämnen i föremålen. Vi vill se hur hon hanterar doften och gömman. Vi vill att hon markerar utan att buffa på kartongerna och resväskorna, säger dressör Pia Eklund.
Oraya stannar plötsligt till vid en av resväskorna och sätter sig snabbt ned. Hon har hittat det första doftämnet och får beröm av Jessica, innan hon fortsätter vidare till nästa resväska. Oraya, som är mitt uppe i sin dressyr, har tidigare haft en tendens att vilja sticka in huvudet i kartongerna, men vid dagens moment går sökförfarandet bättre – hon söker utan att nudda föremålen.
– Hon har verkligen jättefina reaktioner nu, säger dressyransvarig Per Lindgren.
Under hela dressyren pågår olika typer av detaljträning, som dagens markeringsmoment.
– Markeringen tar väldig mycket tid. Det ska sättas in i olika kontexter. Nu har vi ökat svårighetsgraden betydligt och den här hunden har inte varit utsatt för det här tidigare. Vi provar på en högre nivå och väcker självförtroende hos hunden att markera på små dofter, säger Per Lindgren.
Dressyr är en komplex och noggrant planerad inlärningsprocess och målet är att hunden ska fungera i ett visst sammanhang eller för en speciell uppgift. Uthålligheten och motivationen är väldigt viktiga egenskaper för sökhundarna, det gäller att de hittar allt som lagts ut och hela tiden ha motivation att söka vidare, förklarar Peter Öhrling.
– Hunden söker vid en plats till den anser sig vara färdig, sedan går den vidare. Hunden tar egna initiativ, och det vill man inte begränsa. Om man vill att den ska fortsätta söka vid någon plats får man anvisa igen att den ska gå tillbaka, säger Peter Öhrling.
Pia Eklund förklarar att man kan jämföra det med konditionsträning; svårighetsgraderna och längden ökas på allt eftersom för att bygga upp kapacitet och uthållighet.
– Nu sökte hunden sju minuter rätt intensivt. Som dressör gäller det att hålla koll på tiden och variera söktiderna. Vi kommer att fortsätta utveckla markering för Oraya i dag, så att vi känner att vi kan bocka av hennes förmåga att markera utan att böka runt och hitta mindre doftbilder, säger Pia Eklund.
Peter Öhrling, funktionsförvaltare
Varje år levereras ett 40-tal hundar hit till hundavdelningen, som utbildas i 6–12 månader inför att de ska utbildas med de blivande hundförarna, och slutligen placeras och ingå i förbanden. Hundarna har avlats fram vid hundavelsstationen i Sollefteå. När de är åtta veckor gamla placeras de hos fodervärdar där de stannar tills de är omkring ett och ett halvt år. Då får de göra ett lämplighetstest. För hundarna som klarar testet påbörjas grunddressyren. De hundar som inte klarar lämplighetstestet eller som inte lever upp till kraven under fördressyren får oftast komma tillbaka till sina fodervärdar.
FAKTA
5 årtal för hundtjänsten i försvaret
1911. De första hundarna utbildas för militära ändamål.
1936. Arméhundväsendet etableras.
1971. Försvarets hundskola etableras som egen myndighet.
1980. Flygvapnet grundar Försvarsmaktens hundtjänstenhet (FHTE) i Halmstad.
2004. Avelsstationen etableras i Sollefteå.
Efter ett regeringsbeslut började Försvarsmakten 2005 med ett eget avelsprogram av tysk schäferhund för att bli självförsörjande på hundar. Även om det finns gott om andra hundraser som kan dresseras att utföra samma arbetsuppgifter är schäfern väldigt lämplig som tjänstehund. Av den förrförra chefen för hundtjänstenheten, Thomas Goder, beskrevs schäfern i en intervju som hundarnas motsvarighet till Volvo: ”Inte bäst i klassen, men väldigt allsidig och bra på det mesta”. Funktionsförvaltare Peter Öhrling instämmer:
– Schäfern har varit en bra tjänstehund rent historiskt. Den är tillräckligt bra på allt och är väldigt anpassningsbar. Framför allt är den bra för våra hundförare, schäfern är väldigt tillåtande, förstående och snäll. Det är också okej att göra fel med den, något andra raser inte är lika okej med, säger han medan han går genom korridoren i hundstallet.
Det är väldigt rent och avskalat i byggnaden där hundarna bor och utöver plädar, en och annan boll och märgben innehåller inte burarna någon ytterligare stimulans. En av hundarna ligger ned på golvet och tittar lojt upp när vi passerar. Att hundarna kan slappna är viktigt.
– Det är en selekterande egenskap i testerna, att de har förmåga att snabbt kunna slappna av. Det är viktigt att hundarna inte blir en belastning under ett uppdrag, utan vilar när de inte jobbar, säger Peter Öhrling.
Tillbaka till övningsfältet i Kungsängen. Söket efter materielgömman fortsätter i vårvärmen. Soldaterna Albin Svensson, Adrian Rosell och instruktör Marcus Dahlgren har stannat upp i en dikesren som är full av försommarblomster. Rosell sitter med kartan i knät och pekar på en av åsarna.
– Vi har haft förhöjningar flera gånger nu i ungefär samma område. Men vinden har ändrat lite riktning också, säger han.
Albin Svensson ger Obix vatten ur en flaska. Hunden dricker intensivt och Albin kliar honom bakom örat. Som hundförare har man alltid ytterligare en individ till att ta ansvar för. Hundföraren måste se till att hunden mår bra och att den får den vätska, näring och vila som den behöver för att kunna prestera och lösa sina uppgifter. Det gäller att känna sin hund och hela tiden kunna läsa av den.
Något som återkommer i samtalen under besöket på hundtjänstenheten är just samspelet mellan hundförare och hund. Och den relation som förarna får till sin tjänstehund. Det är viktigt att samspelet fungerar, och att hundföraren kan hjälpa hunden att behålla fokus och koncentration under lösandet av uppgifter. För att nå dit krävs mycket träning.
– Samspelet är väldigt viktigt. Alla har inte känslan och förutsättningar att vara hundförare, men det som krävs är vilja och engagemang. Valspråket som FHTE har är: ”Genom fallenhet och ansträngning”. Det krävs en jäkla massa jobb, det kommer vara krångligt och det kommer begränsa en i ens liv att ta hand om en tjänstehund, säger Peter Öhrling och fortsätter:
– Det kan vara svårt att sluta som hundförare eftersom man har ett sådant känslomässigt band till hunden. Det kräver ödmjukhet och flexibilitet att vara hundförare. Det är ett stort ansvar som läggs på föraren att ta hand om den här hunden, så stor eloge till alla hundförare ute på förbanden. Man kan inte bara låsa in hunden i ett säkskåp vid dagens slut, utan man tar alltid med den hem.
Att jobba som hundförare skiljer sig en del från andra soldatbefattningar. Jobbet innebär att man, utöver att ha ansvar för en unik sensor, också får en speciell kollega och familjemedlem. Tjänstehunden bor hos hundföraren som får en ersättning för detta. Albin Svensson, som förra året genomförde värnplikt på flygbasjägarkompaniet på F 17, vet redan vad det innebär att ha en av Försvarsmaktens hundar boende hos sig. Han har nämligen tidigare varit fodervärd.
– När jag fick frågan från min chef om jag var intresserad av att gå hundförarutbildningen kändes det som ett väldigt roligt nästa steg. Jag har ett hundintresse och sedan vill jag utveckla mig själv som soldat. Hittills har det känts helt perfekt, säger Albin Svensson.
FAKTA
Internationellt samarbete
Försvarsmaktens hundtjänstenhet har de senaste åren haft ett ökat internationellt samarbete, både inom Nato och nordiska försvarssamarbetet Nordefco. Det finns även bilaterala samarbeten med bland annat Tyskland, Norge och Finland. ”I Nato sitter vi med i en expertpanel för militära tjänstehundar. Det nordiska samarbetet innebär också ett utbyte av hundar och FHTE säljer hundar till flera länder. Vi har också gemensamma utbildningar, delar med oss av varandras reglementen och har en gemensam kurs för hundförare varje år”, säger funktionsförvaltare Peter Öhrling.
Efter utbildningen åker soldaterna tillbaka till sina förband med hundarna. Där gör teamet med hund och hundförare, efter en del ytterligare utbildning, ett behörighetsprov som krävs för att de ska bli godkända att bedriva skarp tjänst.
– Vi från FHTE:s sida ackrediterar ekipagen och om man blir godkänd är man behörig att utföra skarp uppgift tillsammans med sin hund. Varje år genomför ekipagen ett test för att behålla sin behörighet, säger Marcus Dahlgren.
Dahlgrens väg till hundtjänstenheten började som hundförare på EOD-kompaniet på Göta ingenjörregemente. Därefter har han tjänstgjort på hundavdelningarna på Luftstridsskolan och Livgardet innan han förra året började som instruktör på utbildningsavdelningen. Och han behövs. Både Öhrling och utbildningschefen Johan Brolin betonar betydelsen av militärt anställd personal inom hundtjänsten.
– Vi har många otroligt duktiga civila människor hos oss, men de har inte erfarenhet av militär verksamhet. Vi saknar ett brett militärt kunnande och kompetens i dag, vilket är viktigt för det taktiska nyttjandet av hunden. Om man är grönklädd och gillar hundar är det här bästa arbetsplatsen, säger Johan Brolin och fortsätter:
– Officerare tar ett helhetsgrepp över verksamheten. Det kan vara lätt att fastna i små detaljer i dressyren, men i slutändan är hela funktionen viktigast. Det spelar ingen roll att hunden gör exakt si eller så, utan att rätt information kan dras av hundföraren.
Johan Brolin, chef för utbildningsavdelningen
I dag produceras som sagt bara hundförare som är kontinuerligt anställda soldater. Det finns dock planer på att återinföra värnpliktiga hundförare i organisationen, berättar Öhrling. Det vore välkommet, inte minst för att säkra personalförsörjningen.
– Men för att bedriva det behöver man bygga upp en organisation med hundar som hela tiden finns på förbanden. Detta system slutade vi med när värnplikten blev vilande 2010, men för att få upp personalvolymerna behöver vi gå mot det igen, säger han.
Albin Svensson kommer gående över åkern efter ytterligare ett sök. Obix lunkar nöjt bredvid med den långa tungan hängandes ur munnen. Materielgömman? Jodå, den hittade Obix. Nu väntar vila, vatten och mat. Och lite efterlängtad lek.
FAKTA
Tidslinje för tjänstehundar
0–10 veckor
Varje år föds 35–40 valpkullar på hundavelsavdelningen i Sollefteå. När hundvalpen är cirka 8–10 veckor hamnar den hos en av alla de privata fodervärdar som har kontrakt med Försvarsmakten. Varje år tar runt 250 fodervärdar emot hundvalpar.
10 veckor – 18 månader
Hundarna bor hos fodervärdarna och stannar där tills de är omkring ett och ett halvt år gamla. Under denna tid får fodervärdarna och hunden utbildning som fodervärdskonsulenter anordnar. Fodervärdsverksamheten sköts av heltids- och timanställda konsulenter. Under perioden anordnas obligatoriska utbildningsträffar tillsammans med andra fodervärdar och deras hundar. Försvarsmakten vill att hundarna får en grundläggande fostran och lär sig att umgås med människor och djur samt klarar av att vistas i olika miljöer.
1,5 år
Hunden genomför lämplighetstest för att se om de har de kvaliteter och mentala egenskaper som krävs för att bli tjänstehund. En hund som klarar detta test påbörjar fördressyr på hundavdelningen i Märsta. Godkända hundar placeras inom Försvarsmakten eller Polismyndigheten. Försäljning till annan myndighet eller nation förekommer också. Varje år lämplighetstestas runt 200 hundar. De hundar som inte klarar lämplighetstestet eller som inte lever upp till kraven under fördressyren får oftast komma tillbaka till sina fodervärdar som då köper hunden.
1,5 år – 2,5 år
Hundarna kommer till hundavdelningen i Märsta och genomgår en grunddressyr. Denna grunddressyr pågår i runt 6 till 12 månader beroende på dressyrinriktning (preparatsök eller patrull).
2,5 år
Hundarna som klarar dressyrens slutprov får komma till utbildningsavdelningen, där matchas de och placeras ut till soldaterna som ska bli hundförare. Efter utbildningen åker soldaterna tillbaka till sina förband med hundarna. När ekipaget efter en period har implementerats i krigsförbandet genomförs ett behörighetsprov. Efter godkänt behörighetsprov är ekipaget operativt. Tjänstehunden bor hos hundföraren som får en ersättning för detta. Ett antal hundar går även direkt ut till något av förbanden för att ersätta en tidigare tjänstehund som av någon anledning tagits ur tjänst.
8 år –
Tjänstehundar är i tjänst tills de är runt åtta år. Det finns också tjänstehundar inom Försvarsmakten som är betydligt äldre. Ofta sammanfaller pensionen med att hundförarens kontraktstid som anställd soldat närmar sig sitt slut. Hundarna blir ofta kvar hos hundförarna. Om hundföraren inte vill ha kvar hunden tillfrågas de gamla fodervärdarna om de vill ha tillbaka hunden efter en lång och trogen tjänst.
