Senast publicerat
Senast publicerat:

»Engagemang lönar sig«

Hade inte Klas Hellström blivit kustjägarofficer hade han nog varit jurist. I dag är det istället det fackliga engagemanget som ger utlopp för såväl fallenheten för att sätta sig in i komplicerade lagar och regelverk, som att hjälpa andra. Möt Klas Hellström, Officersförbundets yngsta styrelseledamot, och dessutom styrelsens enda specialistofficer

Fredrik Hultgren
Margareta Bloom Sandebäck
Klas i sin rätta miljö, ombord en stridsbåt 90.
Artikel från Officersförbundet.

Att göra värnplikten som kustjägare var en självklarhet, att bli officer var det inte. Men så blev det, trots en del turer på vägen dit. Klas hade av sin bror fått höra att värnpliktstiden som kustjägare varit det bästa han gjort. Så när det var dags för mönstring satsade Klas hårt på att komma igenom det nålsöga som fanns och fortfarande finns för att antas till den tuffa utbildningen. Efter extramönstring på Rindö hade han klarat det, och ryckte in i september 2005.

Klas fick mersmak för det militära och efter värnplikten följde en tid som anställd soldat i den internationella amfibiestyrkan som då sattes upp. I augusti 2007 påbörjade Klas officersutbildningen som kadett i den allra första kullen specialistofficerare. En i alla avseenden inte helt angenäm upplevelse.

Det visade sig vara många turer med utbildningen, många besked om vad som gällde som sedan ändrades, order och kontraorder. Bara frågan om vilken grad de nya specialistofficerarna skulle få vid examen var föremål för förändring fram och tillbaka under utbildningstiden.

– Vi var tvungna att sy upp dubbla C1:or inför examen, en med fänriks grad och en med sergeantsbeteckningen, minns Klas.

Liknande läsning:

Som först ut i ett nytt system blev Klas och hans studiekamrater lite av försökskaniner, men överlag är han ändå nöjd med tiden som kadett.

– Vi fick ju gå både på SSS och MSS vilket gav en bra bredd, inte minst byggde man ett bra nätverk inom en stor del av Försvarsmakten på det viset, något jag har nytta av nu.

Efter examen har Klas jobbat på Amfibieregementet på Berga, främst i olika instruktörsbefattningar. En mission till Afghanistan har det hunnit bli också. Klas åkte ner år 2012 med FS22 där han ingick i ett Operations and Mentoring Liaisons Team (OMLT).

– Det var lärorikt. En intensiv och intressant tid. Att ingå i OMLT gjorde att man nog fick en lite annorlunda bild av läget och landet. Vi spenderade ju i princip mer tid med afghanernas och på deras bas än med de andra svenskarna och den egna campen.

Sedan 2013 ingår Klas i Amfibieregementets utbildningsavdelning. Utbildningsavdelningen är lite som en beställarorganisation för övriga förbandet. Man bistår med utbildningar och stöttar upp där det behövs.

– Det blir effektivt när vi kommer in lite från sidan och kan bistå exempelvis plutonerna och kompanierna vid genomförandemomenten. För oss går det fort att planera och genomföra exempelvis en plutons– eller kompaniskjutning, på så vis behöver inte våra kollegor lägga så mycket tid på den biten, säger Klas.

Det var under kadettiden som det fackliga engagemanget vaknade, främst eftersom alla turer fram och tillbaka och osäkerheten om vad utbildningen skulle leda till skapade så mycket frustration.

– Det visade sig för många att specialistofficersprogrammet blev något annat än det vi först sökt oss till. Vi skrev till exempel brev till personaldirektören och försvarsministern om våra farhågor inför det nya gradsystemet som då introducerades, säger Klas. 

Första dagen på skolan blev Klas medlem i förbundet och 2010 såg han en lapp på anslagstavlan om att gå med i OF Amfibiekårens styrelse. Han blev invald och har suttit kvar sedan dess. År 2011 blev han invald som suppleant i förbundsstyrelsen, som den förste specialistofficeren någonsin, dessutom yngst i styrelsen. 

År 2014 ställde han dock inte upp för omval till förbundsstyrelsen, utan tog istället tjänstledigt och följde med sin flickvän (numera fru, Klas gifte sig i somras) till Norge för att stötta henne i sin karriär. Under de två och ett halvt åren kunde han kombinera inhoppande på Amfibieregementet med studier i Norge. Väl hemma i Sverige igen hade Klas med sig en kandidatexamen i ekonomi och administration. Något han haft nytta av i sitt fackliga arbete.

År 2017 blev han åter invald i förbundsstyrelsen, nu som ordinarie ledamot. Fortfarande är han yngst i styrelsen, och fortfarande är han den enda ordinarie ledamoten som är specialistofficer.

Vad säger det egentligen om föryngringen i förbundet, när du åtta år efter att ha valts in i styrelsen första gången, fortfarande är yngst?

– Vi har generellt en väl fungerande förbundsstyrelse med en bra mix av erfarenhet från hela Försvarsmakten. Men det är klart att det skulle vara bra med fler och andra perspektiv. Men man får nog tänka på att såväl GSS-anställda som specialistofficerare är relativt unga personalkategorier jämför med officerarna, och som GSS arbetar man ju bara inom Försvarsmakten ett visst antal år innan man utbildar sig vidare eller lämnar. Med tiden hoppas jag att sammansättningen bättre kommer att spegla våra medlemskategorier, jag tror även att det är nödvändigt för vår trovärdighet, säger Klas.

Vad har det gett dig att sitta med i förbundsstyrelsen, hamnar man inte väldigt långt ifrån medlemmarnas dagliga verksamhet när man sitter på styrelsemöten på kansliet i centrala Stockholm?

– På det personliga planet har det varit väldigt givande. Främst kanske för att man får en annan omvärldsförståelse, en bättre bild av helheten och bakgrunden till de beslut som fattas och som påverkar oss ute på förbanden. 

Just den aspekten, att ha helhetsbilden och kunskapen om hur beslut har fattats och varför exempelvis ett avtal blev som det blev, kan ibland leda till en frustrerande känsla i mötet med andra medlemmar.

– Medlemmar kan ibland uttrycka besvikelse eller ifrågasätta beslut som fattats eller avtal som slutits. Men vad man då ofta missar är att utan Officersförbundets arbete hade resultatet förmodligen blivit ännu sämre. Att vi sedan verkar inom en statlig myndighet, en fullständigt unik myndighet dessutom, gör att vissa saker tar lång tid. Och det kan ju ibland leda till frustration hos medlemmar som upplever att inget händer. Men de gånger man har möjlighet att lite mer ingående förklara varför saker och ting ser ut som de gör brukar folk både förstå och acceptera, säger Klas och lägger till att just det här med att förklara och berätta om verksamheten är något förbundet borde bli bättre på generellt.

– Officersförbundet gör väldigt mycket bra saker för sina medlemmar, såväl centralt som lokalt. Jag tror att vi måste bli bättre på att visa upp oss för våra medlemmar, att allt det engagemang och hårda arbete som alla våra förtroendevalda, arbetsplatsombud och skyddsombud dagligen utför faktiskt gör stor skillnad. Och att engagemang lönar sig.

FAKTA

Klas Hellström 

Ålder: 33 år

Fackligt uppdrag: Ledamot i förbundsstyrelsen, ledamot i OF Amfibiekåren

Bakgrund i korthet: Specialistofficersexamen 2009. Sedan dess anställd vid Amfibieregementet på Berga.

Familj: Fru. Två katter.

Bor: Liljeholmskajen i Stockholm. Född och uppvuxen i Umeå

På fritiden: Tränar, reser, matlagning, umgås med vänner och familj

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Nilsson blev tidigt fackligt engagerad och upptäckte ett intresse för arbetsmiljöfrågor, men att det skulle leda honom hela vägen till att bli Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud var inte något som han kunde föreställa sig.

    Cecilia Gustafsson
    Magnus Laupa
    ”Jag trodde inte jag skulle hamna där jag gjorde när jag började engagera mig fackligt, men det ena steget har lett till det andra. Det har varit väldigt stimulerande”, säger Stefan Nilsson.
    ”Jag trodde inte jag skulle hamna där jag gjorde när jag började engagera mig fackligt, men det ena steget har lett till det andra. Det har varit väldigt stimulerande”, säger Stefan Nilsson.

    I sin ungdom var Stefan med i Frivillig befälsungdom och visste redan då att han var intresserad av att fortsätta inom Försvarsmakten. 

    – När jag gick i sjätte klass sa jag att antingen blir jag militär eller musiker.

    Han är ängelholmare sedan barnsben och även om den ursprungliga planen var att göra värnplikt inom armén blev det efter ett uppskov istället värnpliktstjänstgöring inom flyget hemma i Ängelholm. Han trivdes och fortsatte på Officershögskolan. När han var klar 1988 arbetade han först som markförsvarsofficer och sedan som räddningsledare. Allt på skånska flygflottiljen, F 10.

    – Jag hade en nybildad familj, statlig anställning och bodde nära min arbetsplats. Det var guld och gröna skogar, säger Stefan Nilsson och skrattar.

    Under ett stormigt och långt fackligt årsmöte blev Stefan invald som ledamot i styrelsen. En kollega hade uppfattat ett visst intresse för fackliga frågor och ropade därför upp hans namn.

    – Det var inte planerat, men jag sa inte heller nej. 

    Sedan kom en tid med nedläggningar och nedskärningar inom Försvarsmakten och Stefan ställdes inför tuffa val. Han övervägde att börja arbeta i det civila, men kände trots allt att det inte var tillräckligt attraktivt.

    – Det var dock lite som en spark i baken för då fick jag vidareutbilda mig till kapten för att börja arbeta som kurschef vid R3-skolan på Försvarsmaktens skolor i Halmstad. 

    »Det ligger i människans natur att man vill visa det positiva, men ibland måste man visa det negativa också.«

    Efter ett år i Halmstad blev han invald även i den styrelsen. Han var inte närvarande vid det konstituerande mötet och fick därmed ansvar för de frågor som ingen annan ville ha – nämligen arbetsmiljöfrågorna. 

    – Jag kom in på ett bananskal. Jag visste inte vad arbetsmiljöfrågorna innebar, men jag blev intresserad. Och jag gick några kurser som Officersförbundet arrangerade. 

    Han blev efter några år först skyddsombud och sedan huvudskyddsombud. Under tiden var det nedskärningar och stora omvälvningar på Halmstadsskolorna som resulterade i att Stefan fick många frågor på sitt bord. 

    – Jag har alltid ansett att det måste finnas en balans mellan resurser och uppgifter. När man gör nedskärningar och expansioner ska man alltid göra riskbedömningar, men på den tiden fanns inte riktigt det tänket. 

    Under tiden fick han god kontakt med Pelle Avelin, dåvarande ombudsman på Officersförbundet, som delade hans intresse för arbetsmiljöfrågor. När en tjänst som ombudsman på förbundets kansli i Stockholm blev ledig var det Stefan som sökte och fick den.  

    – Det var spännande. Samma frågor som jag jobbat med lokalt fick jag då arbeta med centralt. Det gav nya perspektiv. 

    Efter två år skulle Stefan återvända till sin ordinarie tjänst, men fick ett erbjudande om att åka till Afghanistan med FS 20. Han tackade ja.

    – Det var första gången jag arbetade med ett arméförband. Det var intressant då förbandskulturerna vi kommer från skiljer oss åt, men vi skrattade mest åt det. Jag var nyfiken på om man kunde driva arbetsmiljöfrågor även under de omständigheterna. Det var intensivt och när kvällen kom var det ofta någon som knackade på dörren och ville prata. 

    Efter en sväng till som ombudsman på förbundet blev Stefan verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, men det gick bara ett halvår innan han 2014 blev vald till Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud.  Det är fyra fackförbund, Officersförbundet, Försvarsförbundet, Saco och Seko, som han arbetat på uppdrag av. Han blev omvald igen 2017 och hade uppdraget sammanlagt i sex år innan han slutade den 1 november. 

    – Det roligaste är att jag rest och träffat personal i hela Försvarsmakten. Ena veckan har jag tagit rygg på Säkerhetsinspektionen när de har varit ute på förbanden. Jag har fört dialog med alla – från soldat till förbandschef – om deras arbete, om balansen mellan uppgifter och resurser och om någonting skaver. Veckan efter har jag varit på Högkvarteret, suttit i samverkansmöten och träffat generaler. Då har jag kunnat ta exempel från veckan innan.

    Stefan pausar innan han fortsätter: 

    – Det ligger i människans natur att man vill visa det positiva, men ibland måste man visa det negativa också. Det finns en tystnadskultur i Försvarsmakten. Jag har som centralt huvudskyddsombud upplevt att jag haft möjlighet att säga mer vad jag tycker och tänker och samtidigt haft ett visst skydd, även om det inte varit bekvämt. Det har trots allt drivit mig. 

    Han anser att alla har rätt till en god arbetsmiljö, både chefer och medarbetare. Då är det viktigt att ha ett bra samarbete och att skyddsombud finns på plats.

    – Jag tycker att vi medarbetare tillsammans har en skyldighet att göra allt för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att göra ett bra arbete. Någon måste kliva fram och bli talespersoner. För mig är detta att engagera sig. Chefen har ansvar men någon måste ”slå i klockan” när något inte står rätt till. Många gånger är det vi medarbetare som ser var det skaver. Chefen hinner inte vara överallt. Som skyddsombud får du vara med och bidra till en bättre arbetsmiljö för alla.

    Bland det svåraste med arbetet har enligt Stefan varit personärenden om kränkande särbehandling.

    – Det har varit några personer som har kommit till mig och berättat om hur de upplevt kränkande särbehandling. Det har varit fruktansvärda historier. Jag har alltid lyssnat, men det tär på en. Jag har känt att om inte jag kan hjälpa dem så kan ingen hjälpa dem, samtidigt som det har varit svårt att få till verklig förändring och hjälp. 

    Det har funnits delade meningar om vad det centrala huvudskyddsombudet ska ha för insyn och befogenheter. Det var en pågående konflikt som i slutet av Stefans tid som centralt huvudskyddsombud resulterade i ett nytt samverkansavtal med Försvarsmakten och en ny organisation för skyddsombuden. 

    Under förbundsmötet 2020 fick Stefan en förtjänstmedalj för sina fackliga insatser. 

    – Jag är glad och stolt. Det känns som en form av erkännande på att det jag har gjort har uppskattats. Det känns också som en bekräftelse på de uppmuntrande ord och ryggdunkar jag ofta mötts av.

    Nu återvänder Stefan till sin tidigare tjänst som verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, men bara för en kort tid då han blev vald till ersättare som huvudskyddsombud för armén. Ordinarie huvudskyddsombud genomför utlandstjänst i ett halvår. 

    – Det är bara för ett halvår och det är skönt att dra sig tillbaka. Vem vet vad som händer sedan? Jag tänker att de får säga var de behöver mig så går jag dit, säger han och skrattar. 

    FAKTA

    Stefan Nilsson

    Ålder: 57.

    Fackliga uppdrag: Styrelseledamot F 10, styrelseledamot Försvarsmaktens Halmstadsskolor, skyddsombud, huvudskyddsombud, ombudsman Officersförbundet, Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud. 

    Bakgrund i korthet: Värnplikt 1985–1986, Officershögskolan 1986–1988, markförsvarsofficer, räddningsledare, kurschef på Försvarsmaktens Halmstadsskolor, ombudsman Officersförbundet, verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud. 

    Familj: Gift. Fyra vuxna barn (”Alla utflugna, även om det inte känns så ibland för de hälsar på så mycket.”)

    Bor: I Ängelholm.

    På fritiden: Spelar keybord och synt. Och cyklar. (”Jag tycker om att cykla mig trött.”) 

    Ur arkivet: