Det inledande kapitlet ”Svårigheterna i att göra säkerhetspolitiska bedömningar” i Försvarsberedningens betänkande är ytterst läsvärt och kapitlets slutsats närmast klärvoajant. ”Förhoppningar om att ett återtagande av förmåga ska kunna ske i rätt tid när utvecklingen försämras har historiskt inte visat sig infrias, varken i ett svenskt eller internationellt perspektiv”. Skrivningen känns som en desperat vädjan – gör inte om samma misstag igen, förstå att det nu är hög tid att rusta. Något som tycks klingat ohört om man ser till det schackrande som utbrutit om beredningens redan från början modesta förslag.
Visserligen påpekas i texten svårigheten i att tolka olika signaler, men det känns mest som en ursäkt för att inte peka ut tidigare syndare, och deras oförmåga att ta åt sig information om hur den säkerhetspolitiska miljön efterhand förändrats. Signalerna har varit många och tydliga. Putins tal där han framhåller Sovjetunionens sammanbrott som en geopolitisk katastrof. De ryska cyberangreppen på Estland 2007. Angreppet på Georgien 2008. Rysslands kraftiga upprustning. Annekteringen av Krim 2014. Hotfulla militära övningar i vårt närområde. Flagranta brott mot internationella avtal.
Likheterna med 1936 års försvarsbeslut är både skrämmande och nästan sorglustiga. Hitler kom till makten 1933 och gjorde ingen hemlighet av att Tysklands storhet skulle återupprättas. 1935 återinfördes värnplikt. Rhenlandet återbesattes 1936. Tyskland hade satt igång en omfattande upprustning. Allt i strid med Versaillesfördraget. Den säkerhetspolitiska miljön i Europa var allt annat än god inför försvarsbeslutet.
En parlamentarisk kommission hade utrett försvarets framtid. Den föreslog att det årliga anslaget till försvaret borde ligga på 148 miljoner kronor, cirka 1,5 procent av BNP. Socialdemokraterna ville dock komma ned till en kostnadsram på 133 miljoner. Både Bondeförbundet och Folkpartiet stod dock fast vid kommissionens inriktning, med resultat att regeringen förlorade omröstningen i riksdagen. Fem år senare, 1942, låg anslaget på runt 750 miljoner per år, efter ett antal panikartade höjningar från 1938 och framåt. Utfallet av dessa satsningar kom till stor del först flera år efter att världskriget var slut. Inget parti hade förstått, eller velat förstå, allvaret i vad som pågick i omvärlden.
Därmed inte sagt att historien kommer att upprepas, att vi står inför ett krig. Men det känns obetänksamt att inte spänna fast säkerhetsbältet när det är halt på vägen.
Då, som nu, kan man fråga sig varför ansvariga politiker har så svårt att agera på tillgänglig information. Förstår de inte försvars- och säkerhets-politik? Röstmaximering? Annan syn på vad som skapar säkerhet? Alla säkert bidragande orsaker.
Men jag undrar om inte Astrid Lindgren är den som givit det troligaste svaret i den dagbok hon började föra den 1 september 1939. ”O, idag började kriget. Ingen vill tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander o. jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig och idag!”
Oviljan att föreställa sig det värsta rår inga försvarsberedningar på. Krig har i Sverige blivit ett i det närmaste abstrakt begrepp vad gäller risken för att vi själva skulle kunna drabbas. Kloka ord sägs, diskussioner förs, utredningar presenteras, men de nödvändiga konkreta åtgärderna för att möta utvecklingen är få eller lyser med sin frånvaro.
