Senast publicerat

Senast publicerat:

Varför alltid för lite och för sent?

Karlis Neretnieks

2019-06-28

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Det inledande kapitlet ”Svårigheterna i att göra säkerhetspolitiska bedömningar” i Försvarsberedningens betänkande är ytterst läsvärt och kapitlets slutsats närmast klärvoajant. ”Förhoppningar om att ett återtagande av förmåga ska kunna ske i rätt tid när utvecklingen försämras har historiskt inte visat sig infrias, varken i ett svenskt eller internationellt perspektiv”. Skrivningen känns som en desperat vädjan – gör inte om samma misstag igen, förstå att det nu är hög tid att rusta. Något som tycks klingat ohört om man ser till det schackrande som utbrutit om beredningens redan från början modesta förslag.

Visserligen påpekas i texten svårigheten i att tolka olika signaler, men det känns mest som en ursäkt för att inte peka ut tidigare syndare, och deras oförmåga att ta åt sig information om hur den säkerhetspolitiska miljön efterhand förändrats. Signalerna har varit många och tydliga. Putins tal där han framhåller Sovjetunionens sammanbrott som en geopolitisk katastrof. De ryska cyberangreppen på Estland 2007. Angreppet på Georgien 2008. Rysslands kraftiga upprustning. Annekteringen av Krim 2014. Hotfulla militära övningar i vårt närområde. Flagranta brott mot internationella avtal.

Likheterna med 1936 års försvarsbeslut är både skrämmande och nästan sorglustiga. Hitler kom till makten 1933 och gjorde ingen hemlighet av att Tysklands storhet skulle återupprättas. 1935 återinfördes värnplikt. Rhenlandet återbesattes 1936. Tyskland hade satt igång en omfattande upprustning. Allt i strid med Versaillesfördraget. Den säkerhetspolitiska miljön i Europa var allt annat än god inför försvarsbeslutet.

En parlamentarisk kommission hade utrett försvarets framtid. Den föreslog att det årliga anslaget till försvaret borde ligga på 148 miljoner kronor, cirka 1,5 procent av BNP. Socialdemokraterna ville dock komma ned till en kostnadsram på 133 miljoner. Både Bondeförbundet och Folkpartiet stod dock fast vid kommissionens inriktning, med resultat att regeringen förlorade omröstningen i riksdagen. Fem år senare, 1942, låg anslaget på runt 750 miljoner per år, efter ett antal panikartade höjningar från 1938 och framåt. Utfallet av dessa satsningar kom till stor del först flera år efter att världskriget var slut. Inget parti hade förstått, eller velat förstå, allvaret i vad som pågick i omvärlden.

Därmed inte sagt att historien kommer att upprepas, att vi står inför ett krig. Men det känns obetänksamt att inte spänna fast säkerhetsbältet när det är halt på vägen.

Då, som nu, kan man fråga sig varför ansvariga politiker har så svårt att agera på tillgänglig information. Förstår de inte försvars- och säkerhets-politik? Röstmaximering? Annan syn på vad som skapar säkerhet? Alla säkert bidragande orsaker.

Men jag undrar om inte Astrid Lindgren är den som givit det troligaste svaret i den dagbok hon började föra den 1 september 1939. ”O, idag började kriget. Ingen vill tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander o. jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig och idag!”

Oviljan att föreställa sig det värsta rår inga försvarsberedningar på. Krig har i Sverige blivit ett i det närmaste abstrakt begrepp vad gäller risken för att vi själva skulle kunna drabbas. Kloka ord sägs, diskussioner förs, utredningar presenteras, men de nödvändiga konkreta åtgärderna för att möta utvecklingen är få eller lyser med sin frånvaro.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Reportage /

Veteran

Veteraner håller formen tillsammans

Debatt /

Tystnadskultur

”Den farliga tystnaden – om organisatorisk narcissism, svart lojalitet och tystnadskultur”

Besök /

Statsflygskvadronen

Statsflyget mot nya höjder

Analys /

Nato

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Veteraner håller formen tillsammans

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg

2026-07-01

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Senast publicerat

Senast publicerat:

Varför alltid för lite och för sent?

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Mest läst:

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Håkan Swedin

Torsten Gerhardsson

Läs mer:

Läs mer:

Ur arkivet: