Senast publicerat
Senast publicerat:

Spindeln i nätet

Det var de långa luncherna och lärdomen att det går att förändra saker som fick Lars Fresker att bli fackligt engagerad. Nu är han inne på sitt artonde år som ordförande för Officersförbundet.

Anna Hjorth
Margareta Bloom Sandebäck
Kärnan i det fackliga verksamheten är det lokala engagemanget, det är vår främsta framgångsfaktor, menar Lars Fresker.
Artikel från Officersförbundet.

– Jag är väl en sådan som tycker om att påverka och vill att det ska bli bra för alla. Jag har vuxit upp med att det behövs ett ideellt engagemang, min far var en typisk föreningsmänniska i byn där vi bodde. Och själv har jag varit fackligt aktiv nästan lika länge som jag varit officer, säger Lars Fresker, Officersförbundets förbundsordförande. 

Men egentligen var det inte alls meningen att Lars Fresker skulle bli vare sig officer eller fackordförande. Uppvuxen i en jordbrukarfamilj i den lilla byn Sikås i Jämtland hade han inga planer på den militära banan, utan var mer inne på att bli jägmästare. 

– Det var en miljö där det inte fanns något militärt att relatera till. Jag träffade inte några officerare när jag växte upp. Det var värnplikten som var avgörande för mig, det var så jag kom i kontakt med yrket. Och precis så tror jag det är för många, värnplikten är avgörande för att rekrytera till officerare. 

Lars Fresker pratar snabbt och engagerat på norrländska när vi möts i Officersförbundets nyrenoverade lokaler i närheten av Humlegården i Stockholm. Vi sitter i ett anonymt mötesrum, men har varit en sväng förbi fikarummet och förbundsordförandens arbetsrum. Han dricker helst vanligt bryggkaffe. Och i det modesta kontorsrummet ligger högar med papper på det höj– och sänkbara skrivbordet. 

– Jag tillhör den generationen som gärna skriver ut och läser underlag på papper, säger han och viftar lite med en bunt. 

– Fast jag vet ju att det går att göra anteckningar i paddan också, men det blir liksom inte lika bra, fortsätter han. 

Tillbaka i mötesrummet berättar Lars Fresker vad det var som gjorde att han gick med i facket – och varför han dessutom valde att engagera sig.

– Jag hade utbildat mig till reservofficer. Just då var det befälsbrist på I5 i Östersund och jag fick gå in och tjänst-göra under sommaren. Där var de äldre befälen väldigt fackligt engagerade, så det var liksom självklart att vara med.

En av de första fackliga kamperna som Lars Fresker förde handlade om raster. 

– Man hade så otroligt långa luncher där! Vi började sju på morgonen och slutade fem på eftermiddagen. Jag ville koncentrera arbetstiden så att man inte skulle behöva vara där tio timmar för att jobba åtta. Så jag lyfte frågan och det var inte svårt att få till en förändring, det blev ingen strid. 

Liknande läsning:

Och så har det fortsatt. Det fackliga engagemanget har funnits med hela vägen, oavsett vilken nivå han har jobbat på. 

– Det har verkligen varit parallellt med mitt liv i försvaret. När jag kom tillbaka från Officershögskolan så hade jag gjort mig ett namn fackligt. Jag blev invald i den lokala styrelsen på regementet redan innan jag var klar med utbildningen. 

Lars Fresker återkommer flera gånger till det lokala engagemanget. Han ser det som kärnan i den fackliga verksamheten. 

– De lokala förtroendevalda kan förhållandena bäst och är kända bland sina medlemmar. De driver frågor så att det ska bli bra för alla. Och de lägger ner mycket tid, ibland krävs det även ett stort engagemang på fritiden. Trots att de har rätt att använda en del av sin arbetstid för förhandlingar och samverkan. Men arbetsgivaren respekterar inte alltid det. 

Lars Fresker har hållit i ordförandeklubban i över 17 år.

Den lokala förankringen är också viktig för att Officersförbundet ska kunna vara både ett yrkesförbund och ett fackförbund. En framgångsfaktor, menar Lars Fresker.

– Ja, det som är bra för medlemmarna är också bra för verksamheten. Det handlar inte bara om att i varje enskild situation se till att få den högsta ersättningen, utan att få till bra avtal som gynnar både medlemmar och verksamhet. Då är det viktigt att vi som förtroendevalda har kvar kopplingen till det lokala arbetet. 

Officersförbundet hör till de fackförbund som har högst anslutningsgrad på svensk arbetsmarknad. Enligt Lars Fresker är ungefär 95 procent av officerarna med i förbundet. Och det bidrar till de fackliga framgångarna.

– Det är ju så den svenska modellen fungerar – fack och arbetsgivare förhandlar och tecknar viktiga avtal. Att vi är många och har en hög representation från vårt yrke gör att vi blir starka, annars skulle det bli obalans. Till exempel så kanske vi inte hade fått fram lika bra lösningar för tjänstepensionen om vi hade varit färre. 

Men att vara medlem i facket handlar inte bara om att ställa upp för den svenska modellen och sina kollegor.

– Ingen vet när man kan behöva få stöd. Man kanske gör något fel i jobbet eller hamnar i onåd. Då finns facket där och kan hjälpa till. Det kan vara rättshjälp eller stöttning på andra sätt, om man till exempel råkar ut för trakasserier eller hamnar i personalansvarsnämnden. 

Lars Fresker berättar att medlemmar ofta hör av sig för att tacka för hjälp de fått från förbundet. 

– Det har varit, och är fortfarande, enormt stimulerande att vara förtroendevald. Det är lärorikt och intressant och att få vara förbundsordförande är ett privilegium. Min roll numera är ofta att vara spindeln i nätet, både internt i förbundet och externt, till exempel i samarbete med andra fackförbund. 

Vad framtiden har att bjuda Officersförbundet och Lars Fresker är så klart ovisst. Men klart är att han står till förfogande för omval på nästa förbundsmöte, som hålls 2020. Klart är också att förbundet, precis som Försvarsmakten, står inför flera stora utmaningar. Det handlar framförallt om personalförsörjningen. 

– Vi måste ha bra anställningsvillkor, både för att rekrytera och behålla personal. Det är också den enskilt viktigaste arbetsmiljöfrågan. Vi ser ju att våra medlemmar går på knäna för att det är brist på personal. Det är så klart positivt att det nu satsas mer på försvaret. Men det innebär också en jobbig tid för många officerare, som ska utbilda många nya, samtidigt som de redan är hårt ansträngda, säger Lars Fresker.

FAKTA

Lars Fresker

Ålder: 56 år. 

Fackligt uppdrag: Förbundsordförande i Officersförbundet.

Bakgrund: Kommer från byn Sikås i Jämtland. Tjänstgjorde på numera nedlagda I5 i Östersund, där han även gjorde värnplikten. Det senaste jobbet där var som personalchef. Fackliga förtroendeuppdrag parallellt med karriären inom Försvarsmakten. Förbundsordförande sedan 2001.  

Familj: Gift. Tre vuxna barn från tidigare äktenskap.

Bor: I Stockholm.

På fritiden: Jagar, är med på älgjakten varje år. Tränar på Friskis och Svettis, mest spinning och core. Reser gärna.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Mikael Vinde, 1:e vice ordförande Officersförbundet

    Varför är Försvarsmakten så ovillig till att satsa på den militära personalens löner? Hur kan det komma sig att Försvarsmakten i årets Rals-förhandlingar signalerar att ”märket” gäller? Varför valde personaldirektören i våras att uttrycka en sådan världsfrånvänd syn på de militära lönerna? Detta i tider som dessa, när behovet av militär personal är skriande. 

    Vi är säkert många som inte får ihop den ekvationen.  

    Försvarsmaktens löneidé för den militära personalen förefaller vara genialiskt enkel: så billigt som möjligt utan att alltför många slutar och söker annan anställning. Ett på flera sätt problematiskt förhållningssätt när man som arbetsgivare i de flesta fall ska vara den enda arbetsgivaren under ett helt yrkesliv. Löneidén borde snarare vara vad som relativt övriga arbetsmarknaden tillsammans med Försvarsmaktens behov av kvalificerad militär kompetens är RÄTT lön. Ett talande exempel är flygförarkrisen 2022 där i runda slängar 40 oersättliga flygförare, avgörande för flygvapnets operativa effekt, till slut landade i att ansöka om tjänstledigt därför att arbetsgivaren inte lyssnade. 

    Skillnaderna mellan medlemmarnas förväntansbilder på lön och Försvarsmaktens inställning till militärernas löner är stora och tyvärr också ökande som det verkar. 

    En av anledningarna till att vi har hamnat här är att de militära cheferna i myndigheten fråntagits sitt beslutande mandat i personaltjänst och personalpolitik. 

    Skillnaderna mellan medlemmarnas förväntansbilder på lön och Försvarsmaktens inställning till militärernas löner är stora och tyvärr också ökande som det verkar.

    Redan 2003 kritiserades Försvarsmaktens arbetsgivarpolitik av riksdagens revisorer. Det konstaterades bland annat att Försvarsmaktens lönebildning inte bara påverkar den egna verksamheten, utan dessutom har verkningar för samhällsekonomin i stort. Argumentet känns igen från Arbetsgivarverkets nuvarande retorik och verkar i vissa kretsar vara helt immunt för motargument. Vidare menade revisorerna att förbandschefen i stor utsträckning stod ensam i lönebildningen, medan motparten vid förbanden var väl organiserad. Det hela ledde bland annat till bildandet av Försvarsmaktens HR-centrum år 2009. Därmed fick våra förbandschefer en överrock som bestämde vilka löner som fick beslutas på förbanden, helt oavsett behovet som förelåg.

    Väldigt mycket rörande Sveriges försvar och vårt säkerhetspolitiska läge har som bekant förändrats sedan 2009. Den eviga freden och insatsförsvaret har ersatts av krigsfara och återuppbyggnaden av en tydlig krigsorganisation inom ramen för vår allians i Nato. Därmed borde vi rimligen vara tillbaka i ungefär samma militära logik som förelåg innan murens fall. Trots detta förefaller många gånger den militära logiken vara i underläge i förhållande till förvaltningslogiken när beslut fattas i myndigheten.

    Även om alla medarbetare upprepade gånger hört ÖB säga att det är allt för krigsförbanden som gäller och att personalen är vår viktigaste resurs, så fortsätter organisationen ofta i invanda spår. Förändring förefaller svårt även när den högste chefen tydligt pekar ut riktningen. Det sitter i väggarna, som det heter, och även om alla individer successivt bytts ut kan nedärvt beteende och tänkande fortsätta. Ibland kanske saker och ting sitter så hårt i väggarna att de till slut måste rivas för att åstadkomma förändring.

    Till syvende och sist har våra medlemmar Sveriges just nu viktigaste jobb – att återskapa en förmåga att skydda Sverige och våra allierades rätt till självbestämmande. Det är en sann ynnest, även om ynnest och ära sällan utgör ett giltigt betalningsmedel i butiken.

    Ur arkivet: