Senast publicerat
Senast publicerat:

Hemvärnet övade på Grönland: ”Ingen engångsföreteelse”

Svenska hemvärnssoldater deltog nyligen i övningen Arctic Light 25 på Grönland. Övningen syftade till att stärka Natoländernas förmåga att hantera destabiliserande hot i Arktis och Nordatlanten. ”Det här var ingen engångsföreteelse. Danmark vill öva allierades förmåga att verka i arktisk miljö”, säger rikshemvärnschef Laura Swaan Wrede.

Josefine Owetz
Hemvärnet övade på Grönland. Rikshemvärnschef Laura Swaan Wrede.
"Det är ganska nytt att hemvärnet har varit så mycket på övningar utomlands, men det kommer vi att se mer av", säger rikshemvärnschef Laura Swaan Wrede om den nyligen genomförda övningen Arctic Light 25 på Grönland.

Foto: Jonas Vandall/Danmarks Försvarsmakt

Det försämrade säkerhetsläget har gjort att Danmark under 2025 har utökat sin militära närvaro i Arktis och Nordatlanten. Syftet med övningen Arctic Light 25, som genomfördes 9–19 september, var att öva och stärka den gemensamma förmågan att hantera destabiliserande hot på Grönland. Över 550 soldater från Danmark, Sverige, Norge, Frankrike och Tyskland deltog i övningen, som leddes av Danmarks arktiska kommando.

– Det här var ingen engångsföreteelse. Danmark vill öka den militära närvaron i området och öva allierades förmåga att verka i arktisk miljö, säger rikshemvärnschef generalmajor Laura Swaan Wrede.

”Genom Arctic Light stärker vi Grönlands samlade beredskap och övar den danska försvarsmaktens förmåga att hantera ett brett spektrum av hot i samarbete med grönländska myndigheter och internationella partners”, sa generalmajor Søren Andersen, chef för Joint Arctic Command, i ett pressmeddelande från Danmarks försvarsmakt.

Från hemvärnet deltog en styrka på knappt 20 soldater, de flesta från Västra militärregionen. Det var med kort varsel som hemvärnet förberedde sig för att delta i övningen.

– Det var en så kallad Snapex, det vill säga Short Notice Activity Planned Exercise. Vissa satte kanske kaffet i vrångstrupen och undrade vad hemvärnet gjorde på Grönland, men egentligen är det ingenting konstigt. Vi har haft samarbete med Norge och Danmark ända sedan andra världskriget och har återkommande övningar och utbildningar hos varandra, säger Laura Swaan Wrede.

Att bevaka och skydda kritisk infrastruktur är två av hemvärnets huvuduppgifter och det var också det som de svenska hemvärnssoldaterna löste under övningen. Detta skedde bland annat utanför den grönländska huvudstaden Nuuk, där styrkorna bevakade och skyddade Buksefjordskraftverket som försörjer Grönland med värme och elektricitet.

– Vi förflyttade oss också 50 mil norrut, där var det en helt annan miljö och terräng. Vårt uppdrag där var också att skydda, bevaka och även att störa motståndaren i vissa fall, säger Laura Swaan Wrede.

Liknande läsning:
Hemvärnet övade på Grönland. Arctic Light 25.

Syftet med Arctic Light 25 var att öva den gemensamma responsförmågan att hantera destabiliserande hot på Grönland. Runt 550 soldater från danskt, norskt och svenskt hemvärn deltog i övningen.

Foto: Jonas Vandall/Danmarks Försvarsmakt.

Överstelöjtnant Peter Forsberg, fram till nyligen chef för Elfsborgsgruppen, var chef för den svenska styrkan på Grönland under Arctic Light. Han är nöjd med övningen.

– Målsättningarna som vi uppnådde var att genomföra en övning i Danmark. Den här gången var det inte Danmark så som vi känner Danmark, utan längre bort på Grönland. Det var väldigt stimulerande att tillsammans med danska och norska hemvärnet lösa våra uppgifter i ett nytt geografiskt område, säger Peter Forsberg.

Grönland är till stora delar täckt av inlandsis och glaciärer. Landskapet i övrigt består bland annat av stenig tundra och djupa fjordar med branta bergväggar. En utmaning är att det inte finns några vägar, berättar Peter Forsberg. Det kräver planering för att hantera logistik och transporter.

Transporter genomförs med flygplan, helikopter eller i båtar på fjordar

– Allt påverkas av de enorma avstånden på Grönland. Vägnätet är i stort sett obefintligt. Transporter genomförs med flygplan, helikopter eller i båtar på fjordar och vi fick prova på samtliga transportmedel, säger han och fortsätter:

– Utöver terrängens utmaningar var det också ett omväxlande klimat under övningen, med väderlek som påminde om både Västkusten och inre Norrlands fjällvärld. I vissa dalar var det ökenklimat, i andra dalar där inte inlandsisen låg var det grönt och frodigt.

Innebar samarbetet med Danmark och Norge några utmaningar?

– Man kan anta att språket kan vara en utmaning, men jag uppfattar ändå inte att det är det. Det finns en stolthet att kommunicera på skandinaviska istället för att göra det enkelt och gå över till engelska. Det är stimulerande att öva tillsammans. Vi har ett gemensamt synsätt, gemensam kultur och bakgrund samt ett tydligt prestationsbaserat uppdragsfokus, som vi känner igen i varandra.

Hemvärnet övade på Grönland.

Överstelöjtnant Peter Forsberg (näst längst ut till vänster) var chef för den svenska hemvärnsstyrkan under övningen. Generalmajor Søren Andersen, chef för danska Arktisk kommando, i förgrunden.

Foto: Jonas Vandall/Danmarks Försvarsmakt

Styrkan från Elfsborgsgruppen bestod i huvudsak av hemvärnssoldater med en värnpliktsbakgrund från jägarförband. Det var en bra bakgrund att ha i den ibland utmanande terrängen och i det omväxlande vädret, förklarar Peter Forsberg. Soldaterna marscherade långa sträckor och låg förlagda i fält.

– Medelåldern på soldaterna är drygt 50 år och de gjorde enormt utmanande uppgifter. Vi har all anledning att slå oss för bröstet och vara stolta. Vi genomförde en uttagning inför övningen och såg till att de som deltog hade erfarenhet och utbildning från ett vinterförband.

Ett moment i övningen var att de svenska hemvärnssoldaterna utbildade danska soldater i grundläggande färdigheter i patrullering. Peter Forsberg berättar att de lärde ut förläggning och hur man ska röra sig i kuperad terräng.

Man behöver alltid ha med sig ett vapen som man ska kunna verka med om det kommer en isbjörn.

– Vi byggde också upp observationsplatser på inlandsisen. Där fick vi se hur himlen lever om i norrsken, det är spektakulärt även för oss som sett det förut men det var överväldigande för danskarna. Det var också både magnifikt och kusligt att se inlandsisen och se hur den sträcker ut sig i alla riktningar, säger han och fortsätter:

– Vi hade även isbjörnsberedskap. Man behöver alltid ha med sig ett vapen som man ska kunna verka med om det kommer en isbjörn. Det är ett av alla intryck från övningen på Grönland som man knappt hunnit bearbeta.

Övning Arctic Light 25 på Grönland

”Vi byggde också upp observationsplatser på inlandsisen. Där fick vi se hur himlen lever om i norrsken, det är spektakulärt även för oss som sett det förut men det var överväldigande för danskarna”, säger Peter Forsberg.

Foto: Peter Forsberg.

På vilket sätt stärker den här typen av övningar hemvärnets förmåga?

– Genom att vi lär oss av varandra. I det här fallet har vi svenskar, tillsammans med norrmännen, stor vintervana och kan lära ut hur vi utbildar våra soldater i vintermiljö. Vi har också mycket teknik när vi skyddar och bevakar, som olika sensorer i form av UAV, marksensorer och hundar. Vi arbetar på ett annat sätt än i Norge och Danmark. Det är bra att man lär känna varandras metoder för att kunna genomföra gränsöverskridande operationer, säger Laura Swaan Wrede.

De nordiska hemvärnen har i snart 80 år arbetat tillsammans inom ramen för samarbetet Skandia. Förra året undertecknades ett samarbetsavtal med operativt fokus på att skapa bättre förutsättningar att genomföra operationer i ländernas gränsområden, där övningar som Arctic Light är en del.

– Det är ganska nytt att hemvärnet har varit så mycket på övningar utomlands, men det kommer vi att se mer av. Vi kommer också se fler länder som kommer hit. Vi måste våga göra andra saker med hemvärnet och inte som vi alltid gjort tidigare, säger Laura Swaan Wrede.

Övning Arctic light 25.

Hemvärnet har samarbetat med de övriga hemvärnen i Norden i snart 80 år, i form av Skandia-samarbetet.

Foto: Jonas Vandall/Danmarks Försvarsmakt.

Hemvärnets internationella verksamhet har ökat i omfattning de senaste åren, inte minst har samarbetet med de baltiska länderna fördjupats och för några veckor sedan genomfördes en övning i Lettland. Hemvärnet har också de senaste åren bidragit med instruktörer till utbildningsinsatsen Interflex i Storbritannien. Laura Swaan Wrede betonar vikten av hemvärnets fortsatta internationalisering.

– Som Natomedlem kommer vi att få ett större ansvar för värdlandsstöd. Det innebär bland annat att språket i vissa delar behöver vara på engelska och att Natoprocedurer ska genomföras. Vi behöver också se över hur vi nyttjar våra resurser för att avlasta varandra. Hemvärnet verkar på hemmaplan i Sverige, men gränsöverskridande operationer behöver kunna ske, säger hon. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Ta vara på gamers och jägare. Få ut 3D-skrivare på lägre förbandsnivå, klä stridsvagnen i en nätbur och utnyttja Rysslands besatthet av rutiner. Skaffa en hagelbössa – oavsett gradbeteckning. Under en längre resa längs Ukrainas frontlinje ser Officerstidningen ett krig i ständig förändring, där landets försvarare vill delge dyrköpta läxor till sina svenska kollegor.

    Fredrik Fahlman
    Kriget i Ukraina
    Serhij är pressofficer och arbetar med att göra kriget tillgängligt för media – och med att själv skjuta ned drönare.

    Foto: Paul Wennerholm

    Cherson, maj 2026. 400 meter från fronten. Löjtnant Serhij Serhejev springer ut på gatan. Han tar sikte rakt upp i luften och bränner av ännu en salva. Skotten går i tät följd, M4-karbinens kolv trycker hårt in i axeln, men han kontrollerar rekylen – han vet att insatserna är höga. För varje kula Serhij missar ökar risken att dö.

    Över honom hovrar en fiberoptisk drönare. Att den är styrd med tråd, i stället för radiokommunikation, gör att den är omöjlig att störa ut – något som båda sidor i kriget använder frekvent. Men det gör drönaren också långsammare, och den behöver mer tid på sig att lägga sig rätt i luften inför ett dykande anfall.

    Utöver det surrande hotet från ovan har Serhij också precis fått information om att förödande glidbomber kan vara på väg mot deras område. Han skjuter ut halva magasinet mot målet, men utan framgång.

    Sedan får han in en direktträff. Kulan penetrerar rakt igenom tändröret eller stridsdelen, och i ett öronbedövande dån exploderar drönaren. Evakueringen fortsätter därefter i rask takt. Serhij rör sig självsäkert – han är född och uppvuxen i Cherson och kan dess gator och gränder utan och innan.

    Före 2022 hade han inte en tanke på att bli militär. Han är utbildad journalist, men så fort ryska trupper nådde Cherson under invasionens första dagar tog han värvning. På rekryteringskontoret tilldelades han en kalasjnikov och 60 patroner – kroppsskydd, hjälm och skyddsväst var redan slut – och tillsammans med sina barndomsvänner var han i strid redan efter en timme.

    – Vi var modiga och dumma, säger han om den tiden, och tillägger att han förväntade sig att strida i några dagar och sedan dö med heder.

    Vi var modiga och dumma.

    En del av hans vänner gick det ödet till mötes. För honom själv fortsatte banan i marinkårens infanteri, innan ledningen bad honom att skola om sig till pressofficer eftersom att han var den enda i brigaden med journalistbakgrund. I våras blev han klar med sin grundläggande officersutbildning.

    Under flera resor till olika delar av den ukrainska frontlinjen har Officerstidningen under en längre tid samlat in vittnesmål och erfarenheter från ukrainska soldater och officerare. Frågorna har kretsat kring hur kriget har utvecklats, vad de önskade att de visste om den ryska militären innan de hamnade i krig med den och vilka sårbarheter fienden har.

    Många av dem är väldigt måna om att dela med sig till sina svenska kollegor så att de kan undvika att betala för lärdomarna i egna människoliv. Men det är bråttom – enligt dem tar så stora förändringar lång tid att implementera.

    Det är därför vi träffar Serhij i Chersons utkanter. Han har ordnat med ett besök i den ”röda zonen”, den stadsdel som ligger precis intill floden Dnipro. Ryska styrkor ockuperar marken på andra sidan, blott 400 meter bort. Zonen är som en spökstad – här är drönarattackerna så pass frekventa att nästan inga civila bor kvar.

    Kriget i Ukraina

    Pressofficeren Serhij jagar drönare i den röda zonen i Cherson tillsammans med bröderna Serhij och Jevhenij från den 34:e marinkårsbrigaden.

    Foto: Paul Wennerholm

    Kriget i Ukraina

    Pressofficer Serhij vid en marknad i Cherson.

    Foto: Paul Wennerholm

    Här följer vi med en man som också heter Serhij. Han och hans bror Jevhenij har båda i två års tid varit drönarjägare – en allt vanligare befattning i den ukrainska militären. Det innebär att deras huvuduppgift är att dagligen patrullera den här zonen och skjuta ned så många drönare de kan, med målet att förhindra så många som möjligt från att nå in till centrala Cherson. Dagens resultat blir tre sprängda ryska drönare. De har inte räknat hur många de har skjutit ned totalt, men hävdar att det rör sig om ”ett tusental”.

    Efteråt byter vi några snabba ord med Serhij. Han berättar att han själv ”bara” har skjutit ned ungefär tio ryska drönare, och riktar i stället en eloge till de båda bröderna. I det här kriget är precisionsskytte viktigare än någonsin, berättar han, och faktumet att de båda bröderna är erfarna soldater och har en bakgrund som jägare har varit ovärderligt för brigaden.

    Ni kommer att behöva jobba i en ’dödszon’ som är 60 kilometer djup. Ni måste förbereda er för det.

    På frågan om vilka tips han vill ge till svenska officerare svarar han:

    – Ni kommer att behöva jobba i en ”dödszon” som är 60 kilometer djup. Ni måste förbereda er för det.

    Han syftar på det område som mindre drönare kan operera i. Spaningsdrönare har här gjort slagfältet transparent, och därför är större truppansamlingar förbjudna. Finns det inga övergivna byggnader så måste ledningscentraler, bunkrar, och egna drönarbaser grävas ned. Djupt. Annars kommer de falla offer för ryska attackdrönare.

    Det råder delade meningar om hur djupt krigets ”dödszon” går – vanliga FPV-drönare når ungefär 30 kilometer, medan båda sidors mer avancerade drönare kan slå till på mer än 60 kilometers avstånd. Och med det delger han ett sista råd, som räddar många liv längs krigets frontlinjer:

    – Skaffa en hagelbössa. Det är ett otroligt effektivt sätt att göra sig av med ryska drönare.

    Just hagelbössor rekommenderas för att de är lättillgängliga, och att flera mindre projektiler lättare skjuter ned drönare. För erfarna skyttar – som de båda bröderna – är automatkarbiner att föredra.

    Och när en drönare kan slå till flera mil djupt så innebär det att vissa högkvarter i fält måste hamna i ”dödszonen”. Därför gäller rådet att skaffa en hagelbössa för alla stridande, även högre officerare och de som inte har strid som huvuduppgift.

    Charkivregionen, mars 2026. Två mil från Kupjanskfronten. Just dödszonens djup blir tydligt längre österut i landet. Sedan ett drygt år tillbaka täcks nu de flesta vägar i närheten av fronten med milslånga nättunnlar, uppsatta i hopp om att inkommande drönare ska trassla in sig.

    Ju närmare man kommer frontlinjen, desto färre människor syns till. I mångt och mycket utförs logistiken här av både luft- och markdrönare. De soldater som håller den yttersta linjen blir ofta kvar på rotationer där i flera veckor, ibland månader, i väntan på att tät dimma eller oväder ska göra sikten så dålig för drönare att en evakuering är möjlig.

    Skaffa en hagelbössa. Det är ett otroligt effektivt sätt att göra sig av med ryska drönare.

    Men här, i de östra delarna av den ukrainska Charkivregionen, är det mer rörelse än vanligt. Den ukrainska armén har precis påbörjat en motoffensiv för att ta tillbaka staden Kupjansk – en strategisk knutpunkt för tågförbindelser. Ett ryskt fotfäste här skulle öppna för en offensiv direkt mot Charkiv, landets näst största stad.

    För att återta Kupjansk utnyttjade Ukraina geografin i området. Staden delas av en flod, och genom att punktmarkera broar med drönare och artilleri lyckades de isolera de ryska styrkorna i stadens västra del och hindra deras logistiktransporter. Samtidigt tryckte Ukraina på för att få ett övertag i luftrummet – ukrainska drönaroperatörer infiltrerade ockuperad mark på andra sidan floden, norr om staden, och jagade ryska drönarpiloter. Det skapade möjlighet för Ukrainas markoffensiv.

    En av dem som deltog i en sådan infiltration är sergeant Jurij i den 14:e mekaniserade brigaden. Han har stridit sedan den fullskaliga invasionens början – först som skyttesoldat och sedan tidigt som drönaroperatör. Han är en av dem i brigaden med flest bekräftade träffar med drönare.

    Officerstidningen möter honom på en fältbas vid fronten mot Kupjansk, där han precis kommit tillbaka från ett uppdrag. Det är ett övergivet hus på landsbygden. Utifrån tyder ingenting på att någon militär verksamhet pågår här: Enheten utgår från att ryska spaningsdrönare ständigt vakar över området, och skulle kunna slå till när som helst ifall de får signaler på att soldater är baserade här.

    Kriget i Ukraina

    Serhij som ingår i den 14:e mekaniserade brigaden monterar ihop en ny drönare i deras verkstad i Charkiv-regionen. Tillsammans kan han och hans grupp bygga en drönare om dagen.

    Foto: Paul Wennerholm

    Kriget i Ukraina

    Jurij är en av de mest erfarna drönarpiloterna i den 14:e brigaden.

    Foto: Paul Wennerholm

    Mycket av arbetet här kretsar kring en 3D-skrivare. I och med att all logistikförsörjning är en risk, så försöker Ukraina att i största möjliga mån tillverka drönarna precis intill frontlinjen. De kan printa drönarens ram, fästen, landningsställ och behållare för fiberoptisk kabel – det enda de inte kan tillverka här är batteriet, sprängladdningen och kameran.

    – Den här låter oss hålla fronten, säger Jurij och pekar på skrivaren.

    Han uppskattar att det finns tiotusentals sådana längs Ukrainas mer än hundra mil långa frontlinje. Just att ha tillgång till 3D-skrivare på lägre förbandsnivå har flera fördelar, fortsätter han. Det gör att de kan testa modeller under verkliga förhållanden, se vad som behöver optimeras, och lösa det själva. Det skulle gå mycket långsammare om hela drönarproduktionen och utvecklingen var centraliserad, anser han.

    Vi frågar Jurij vad som krävs av en soldat som vill bli drönaroperatör. Han berättar att arbetet är mer fysiskt och riskabelt än vad som ofta antas – trots att de inte agerar precis vid stridslinjen, så måste de fortfarande ta sig knappa tio kilometer från striderna. De måste gå flera mil till fots med en stor mängd packning, där de hela tiden riskerar att falla offer för ryska drönare.

    – Det tar lång tid att lära sig flyga och hantera kontrollen. Vi har märkt att unga killar som varit gamers blir väldigt bra drönaroperatörer. Ta vara på dem.

    Vi har märkt att unga killar som varit gamers blir väldigt bra drönaroperatörer. Ta vara på dem.

    Och tillbaka i Charkiv gör vi ett besök hos en av brigadens stridsvagnsenheter. Här har en typ av jobb alltid högsta prioritet: att förstärka fordonen med burar och stålnät, för att hindra att drönarna exploderar precis intill pansaret. Om det görs har man en chans att överleva – annars kan det vara kört redan efter första träffen.

    Det är samma typ av vittnesmål som när Officerstidningen i början av året besökte ”svenskbrigaden” i Sumyregionen. Soldaternas rekommendation då var att fästa så mycket nät och galler som möjligt på stridsfordon 90 och stridsvagn 122. Enligt en av mekanikerna här utvecklas kriget till någonting annat ”nästan varje månad”. Och även ryssarna lär sig av det, suckar han.

    Ny forskning ger stöd för det. I en rapport från den amerikanska tankesmedjan CEPA, som fokuserar på försvarsfrågor kopplade till Nato, började Ryssland kriget med en närmast dysfunktionell ”kill chain” – alltså deras kedja för att identifiera, prioritera och bekämpa mål.

    Från 2023 skedde stora förändringar i kriget. Då skickades spaningsdrönare, framför allt Orlan, Zala och Supercam, ut på bredd till förbanden. Det är något som den ukrainska armén tar på största allvar – ofta måste operationer stanna upp bara för att spaningsdrönarna är i luften.

    Integrationen mellan olika vapensystem har också märkbart förbättrats. Tidigare kunde det ta flera dagar från att ett mål upptäcktes till dess att positionen bekämpades, och då hade det sedan länge försvunnit. Idag kan det ske på minuter att en position identifieras och en glidbomb, ballistisk robot eller attackdrönare beställs.

    Slutsatsen är att Natoländerna måste ta till sig ”kritiska lärdomar från drönarkriget i Ukraina” för att inte riskera att hamna efter i utvecklingen – särskilt vad gäller anskaffandet av en stor mängd billiga attackdrönare, elektronisk krigföring mot den nya typen av hot, och egen integration av vapensystem, säger flera som vi pratar med.

    Kriget i Ukraina

    ”Svjat” är chef för ett prickskyttekompani. Av säkerhetsskäl önskar han vara anonym.

    Foto: Paul Wennerholm

    Dobropillja, augusti 2025. Tre mil från Pokrovskfronten. ”Svjat”, chef för ett prickskyttekompani, har delade åsikter kring Rysslands utveckling. Å ena sidan: De är absolut dödliga med drönare. Trots sitt hat mot fienden så hyser han respekt för deras kunskap kring drönarna, och hur de utvecklar dem. Men samtidigt: Fyra år in i det fullskaliga kriget har ryssarna svårt att släppa sitt sovjetiska arv. Efter otaliga uppdrag vid fronten har han lärt sig att de är ­besatta av rutiner – och de gör dem förutsägbara.

    Under sensommaren 2026 träffar vi honom i Dobropillja i Donbassregionen. Här är deras kompanistab. Tills nyligen ansågs det här vara en säker stad – men precis innan besöket har den ryska armén anammat en ny teknik där de genom en typ av ”moderskeppsdrönare” kan förstärka radiosignalerna, och därmed öka drönarnas räckvidd. Därför hörs ett ständigt surrande i luften under vårt besök.

    ”Svjat” berättar om hur rollen för prickskyttar har förändrats när slagfältet blir mer transparent. En del militäranalytiker menar att de inte längre fyller någon funktion, men kompanichefen håller inte med: Deras egna drönare kan se mycket av fienden från ovan, men de har problem med att följa ryssarnas rörelser horisontellt när de flyttar sig igenom skogsbryn.

    Precis då så kommer det där surrande ljudet obekvämt nära. Kompanichefen säger till oss att stå helt stilla – vi står under ett träd, så troligtvis har drönaren inte sett oss. Sedan syns den hovra rakt ovanför, bara tio meter över trädet. Den fortsätter sedan ned för gatan och exploderar i ett övergivet hus, bara ett stenkast bort.

    Det ingår i ”Svjats” vanliga arbetsdag att undvika drönare, och han har med tiden blivit bra på det. Men ett par månader efter vårt möte tar hans tur slut. Under en bilfärd i Donetskregionen upptäcker han att två attackdrönare jagar honom. Han trampar gasen i botten och kör så fort han kan in på en sidoväg som leder in i skogen. Han når fram precis i tid, men under stressen tappar han tillfälligt kontrollen. Bilen kör av vägen och störtar rakt ned i en flera meter djup ravin. Kraschen är så illa att han får en fraktur i ryggraden. Men hans flyktväg gav ändå utdelning: ”Svjat” kom in så pass långt i den täta skogen att drönarna tappade bort spåret efter honom.

    Sedan följer en lång rehabiliteringsprocess och han blir helt återställd – trots frakturen har ryggmärgen inte tagit skada. Vi når honom åter över telefon i mitten av augusti, när han precis återgått i tjänst. Trots den svåra skadan är han vid gott mod.

    – Generellt är det ganska lätt att överleva en drönarattack, säger han.

    Det gäller bara att planera var man är, var hotet kommer ifrån, och utnyttja årstiden, fortsätter ”Svjat”. Han ger några exempel: I städer och bakom kullar fungerar drönarnas radiosignaler mycket sämre. Om man istället möter en fiberoptisk drönare så är de oftast långsamma och svårare att navigera, och de undviker helst att flyga över skogsbryn för att tråden inte ska fastna.

    Sommarhalvåret är bästa tiden för att skydda sig. Lövträden är extremt viktiga, och hela operationer kan planeras beroende på var träden finns. Och särskilt hans prickskyttar uppskattar hettan: Om de rör sig längs en asfalterad väg så värms den upp under dagen, vilket medför att soldater som förflyttar sig längs den under nattetid inte syns på värmekameror.

    Vintern är svårare, men även där finns fördelar: Är det extremt kallt blir drönarnas avstånd märkbart sämre, och man är mer säker i den bakre delen av ”dödszonen”. Att börja springa är ofta det allra sämsta man kan göra, såvida det inte är uppenbart att du är upptäckt och du har en flyktväg redo nära dig, förklarar han.

    – Tänk på vad operatören ser. Det är skakig kamera som åker snabbt, ofta med dålig uppkoppling. Du sticker bara ut ifall du rör på dig snabbt.

    Tänk på vad operatören ser. Det är skakig kamera som åker snabbt, ofta med dålig uppkoppling. Du sticker bara ut ifall du rör på dig snabbt.

    Vi frågar om han har ett sista tips till svenska officerare och soldater som skulle kunna hamna i hans egen situation – att leda förband i strid mot den ryska armén.

    – Deras billigaste resurs är deras soldater. De skiter fullständigt i dem, och de kommer att skicka fram dem i mängder tills de når sina mål. Det här är deras starka sida.

    Sedan fortsätter han: Vad han har lärt sig över tid är att de är oerhört förutsägbara. Allt de gör måste ske på ett visst sätt, alltid med samma metod och vid samma klockslag. Det går att utnyttja.

    Han tar som exempel att när han lärt sig vilken rysk brigad som står på andra sidan frontlinjen så vet han att exempelvis artilleriet alltid kommer att skjuta vid ett visst klockslag, plus-minus tio minuter.

    – Det här är ingen överdrift – i alla fall vid min front så kommer glidbomberna jämt klockan 04, och jag vet att eftermiddagarna är lugna. Det är fördelaktigt att planera operationer efter sådana rutiner.

    Fredrik Fahlman

    Fredrik Fahlman

    Utrikesreporter med en bakgrund på TT och SvD, bosatt i Ukraina och bevakar utvecklingen vid fronten.

    Paul Wennerholm

    Paul Wennerholm

    Prisbelönt bildjournalist som arbetar med flera stora dagstidningar.

    Ur arkivet: