Konteramiral Tomas Engevall kommenterade i DN nyligen processen med att återskapa ett kustrobotbatteri i marinen med bland annat följande citat: ”Dels gällde det att hålla undan nej-sägare och krångel-pellar i Försvarsmakten och FMV…”
Det finns uppenbarligen andra faktorer än bara brist på pengar som försvårar återskapandet av ett trovärdigt försvar.
Det är inte svårt att i dag motivera behovet att snabbt stärka försvaret. Försvarsbeslutet från 2020 är överspelat. Vi har passerat den omslagspunkt där den långsiktiga planeringen till delar måste stå tillbaka för ökad krigföringsförmåga i närtid. Det gamla skämtet om försvarsplanering ”jo visst, vi har brister i dag men vi kommer ha god förmåga att möta ett angrepp i nästa perspektivplaneperiod” känns just nu inte så lustigt.
Förra gången vi stod inför en likartad situation var i slutet av 1930-talet. Då gällde oron vad ett revanschistiskt Tyskland kunde innebära. I 1936 års försvarsbeslut höjdes försvarsanslaget från drygt 1 procent av BNP till 1,5 procent, från 118 till 148 miljoner kronor. När läget skärptes 1938 fick försvaret ett extraanslag på 70 miljoner kronor. Försvarsbudgeten ökade med 50 procent, till drygt 2 procent av BNP. Andra världskriget började i september 1939. Först då kom de stora anslagshöjningarna. 1939 anslogs cirka 6 procent av BNP till försvarsändamål och året därpå, 1940, nådde anslagen runt 12 procent av BNP. Nu fanns det pengar – men det krävdes också en mental omställning.
Generalen Archibald Douglas stabschef vid andra armékåren i övre Norrland beskriver i sina memoarer hur ovana chefer var att handla på eget bevåg, och utanför ett invant regelverk, i samband med att man kallade in förband för beredskapstjänstgöring hösten 1939. Rörande befästningsarbeten ”… fanns inget annat att göra än att snarast engagera ett stort antal entreprenörer, så att arbetena skulle kunna påbörjas på bredast möjliga bas, Det säger sig självt att några ens tillnärmelsevis säkra kostnadsberäkningar under sådana förhållanden inte kunde uppgöras”. När det gällde att ordna förläggningar ”Det gällde att handla snabbt och jag beställde på stående fot baracker för 350 000 kronor. Att ta ett sådant ansvar kändes i början ovant.”
» Jo visst, vi har brister i dag men vi kommer ha god förmåga att möta ett angrepp i nästa perspektivplaneperiod. «
Ovanan eller oförmågan, ibland kanske också rädslan, att agera efter eget huvud, utan direktiv, syntes också vid förbanden ”…det fanns kompanier som ännu efter en dryg månad inte hade kommit sig för med någonting annat än att slå upp tälten och klaga på svårigheterna.”
I generalen Carl August Ehrensvärds memoarer redovisas flera episoder från samma tid vilka visar på den tröghet som fanns i det politiska systemet. 1938 föreslog arméchefen att värnpliktsutbildningen borde utökas, från åtta månader till ett år. Förslaget förkastades av regeringen, men blev sedan utan diskussion en del i 1942 års försvarsbeslut. Inför höstbudgeten 1939 begärde försvarsledningen medel för att köpa 100 stridsvagnar, bland annat grundat på erfarenheterna från det tyska Polenfälttåget. Regeringen beviljade bara inköp av 20 stycken. Dock, 1942 beviljades medel för att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, där huvuddelen skulle nyanskaffas. Likaså beskriver han hur Göta Livgarde lades ned i september 1939, några veckor efter andra världskrigets utbrott, det i enlighet med 1936 års försvarsbeslut (regementet återupprättades 1942).
Att tro att en upprustning kommer påbörjas i tid är antagligen lika osannolikt i framtiden, som det visat sig vara i dag och var i går. En angelägnare fråga är kanske därför: hur skapa den beslutsvillighet, handlingskraft och improvisationsförmåga som en snabb upprustning alltid kommer att kräva?
