Att jobba som kontinuerligt anställd gruppchef, soldat eller sjöman (GSS/K) i Försvarsmakten är mer än bara ett jobb. Den vanligaste frågan jag får av vänner och bekanta som saknar militär bakgrund brukar lyda något i stil med ”Vad gör man som soldat i Försvarsmakten?”
Svaret på den frågan varierar, precis som våra arbetsuppgifter. Det korta svaret skulle vara: Vi löser uppgifter. För det är precis det vi gör. Vi löser uppgifter nationellt och internationellt. Dag och natt. Alla dagar om året.
När vi inte har några uppgifter att lösa förbereder vi oss för att kunna lösa uppgifter, genom att träna förbandet på olika sätt. Allt ifrån att stå på skjutbanan och öva personlig färdighet till att lära dig orientera i mörker. Vi tränar och övar på olika sätt varje dag. För att kunna lösa uppgift imorgon. Ovissheten hos den gemene soldaten är oftast stor. Vi vet att om det ringer den 23 december så måste vi vara beredd att åka bort över julafton. Utan vetskap om vart man ska och hur länge man ska vara borta.
Stolthet i att lösa en uppgift. Det är vad som driver de allra flesta till att vara kvar i detta yrke. Att känna att man är med och gör skillnad. Den känslan driver soldaten till att vilja bli bättre, att vilja träna hårdare, att vilja utmana sig själv. Utan den anställde soldaten längst ner i hierarkin, längst fram i fronten, utan spjutspetsen som GSS/K i Försvarsmakten utgör, skulle myndigheten inte klara av att lösa uppgiften när den kommer imorgon.
» Utan den anställde soldaten längst ner i hierarkin (...) skulle myndigheten inte klara av att lösa uppgiften när den kommer imorgon. «
Lagen om vissa försvarsmaktsanställningar (2012:332) tillkom i en tid då vi inte hade krig i Europa. Lagen upprättades i en tid då Nato-medlemskap inte var aktuellt för Sverige. Elva år senare har mycket förändrats. Landets säkerhetspolitiska läge är det allvarligaste vi haft sedan slutet på andra världskriget. Ett fullskaligt krig på kontinenten och en terrorhotnivå som höjts till en 4, på en skala där 5 är högst. En tid där det svenska försvaret samtidigt ska rusta upp och lyckas uppnå ett BNP på 2 procent för ett framtida Nato-medlemskap. En tid som denna har den anställde soldaten aldrig varit viktigare. I en tid som denna kan vi inte ha en lag som begränsar GSS/K till att jobba i högst 12 år.
Hur kan ett viktigt yrke som detta ha en sådan otrygg anställningsform? Om du inte väljer att läsa till officer eller specialistofficer så är din karriär slut. Du tvingas sluta, den 12-åriga kompetensen du besitter betyder ingenting längre.
Det finns folk som argumenterar för att alla soldater har ett bäst före datum, och ja, det har vi också! Men vem har sagt att det är efter 12 år? En person som gör militär grundutbildning vid 40 års ålder kan sen jobba tills denne är 52. En soldat som gör värnplikten vid 19 och därefter tar anställning kommer inte kunna jobba längre än till året denne fyller 32.
Det finns fyskrav inom hela Försvarsmakten som är utformade ut efter vilka typer av uppgifter som ska lösas. Om soldaten klarar fyskraven, varför kan han inte få fortsätta jobba?
Under hösten 2023 fick vi besök av arméförvaltaren där vi som GSS/K hade möjlighet att ställa frågor. Det stora fokuset låg som förväntat på personlig utrustning som varit en het debatt under året. När frågan om tidsbegränsad anställning som GSS/K ställdes var han kortfattad. Arméförvaltaren delade samma åsikt som arméchefen i den frågan, att hellre få oss nuvarande GSS/K att stanna ett eller två år längre i tjänst än den genomsnittliga anställningstiden. Detta för att få ut större effekt på de anställda förbanden.
Frågan jag har är då varför ligger fokuset där? Hur många tror de skulle jobba kvar om man hade vetat att man kunde göra karriär som GSS/K? Att inte behöva känna att tiden rinner ifrån en och få bråttom med de civila studierna? I denna otrygga arbetsmarknad är det många som väljer att jobba några år och sen söka sig till en civil och tryggare karriär istället. För varför fortsätta jobba när du vet att du inte kan göra karriär här?
» Många av de mest kompetenta och erfarna människorna jag träffat inom Försvarsmakten är just GSS/K. Människor med många olika typer av utlandsmissioner och skarpa uppgifter i bagaget. «
Med stoltheten i att lösa en uppgift kommer också en strävan, en vilja till att bli bättre, att utvecklas. Den finns hos alla soldater på alla nivåer. Granatgevärsskytten nöjer sig inte med att bara kunna skjuta granatgevär. Med en vilja till att utvecklas, lär han sig hur han, på bästa sätt kan göra det han gör fast ännu bättre. När han lärt sig det kommer han inte vara nöjd där. Granatgevärsskytten kommer törsta efter mer kunskap och utbildning, han lär sig hantera andra typer av pansarvärnsvapen.
När nu denne mycket mer kompetenta soldaten blivit riktigt duktig på det han gör, så är det hans tur att dela med sig av sin kompetens och sina erfarenheter till andra soldater. Det är så här vi lär oss och blir riktigt duktiga på det vi gör, med hjälp av andra människor och deras kompetens. Dessa erfarenheter är inget du kan få genom att enbart läsa en bok om vapnet.
Många av de mest kompetenta och erfarna människorna jag träffat inom Försvarsmakten är just GSS/K. Människor med många olika typer av utlandsmissioner och skarpa uppgifter i bagaget. Deras erfarenheter har haft stor betydelse för förbandets utveckling och utbildning av andra soldater. Dessa erfarenheter har de inte fått genom att plugga någon officersutbildning. Dessa erfarenheter kommer från ett konstant hungrande av mer kunskap i sin egen vardag, en vilja att bli bättre och utvecklas. Stolthet i att vara soldat och att vilja lösa uppgift.
Det utbildningsstöd som erfarna soldater runt om i världen delat med sig av till de andra länders soldater på operationer så som Interflex. Där stod soldaterna för större delen av utbildningen för de ukrainska soldaterna. Ovärderlig kunskap som visat sig ha stor betydelse i det pågående kriget.
Varför ska vi kasta bort alla erfarenheter och all kompetens? Kunskap som dessutom senare nyttjas i krig. Försvarsmakten borde värna om dessa och förvalta dem. Speciellt i en tid där det svenska försvaret ska växa och vara bättre än någonsin för att uppnå de nya krav som ställs för ett framtida Nato-medlemskap.
Intresset för att läsa Officersprogrammet har ökat de senaste åren. Men det intresset finns inte hos alla. Det ska det inte behöva göra det heller! Det kan finnas många olika anledningar till att man varken kan eller vill studera. Det finns de som inte kan läsa vidare för att krav och behörigheter saknas eller inte uppfylls. De finns de som har familj med mindre barn som de inte kan eller vill lämna.
Sen finns det de som inte uppskattar att stå i rampljuset och leda andra. Om du nu är en av dem som inte vill läsa en högre militärutbildning i detta yrke står du alltså i vägskälet att läsa vidare eller säga upp dig. I dagsläget är det så din karriär i Försvarsmakten ser ut.
Sammanfattningsvis så är soldaten en extremt viktig beståndsdel i det svenska försvaret, om inte den viktigaste. Soldaten står alltid redo, dag som natt, året om för att lösa uppgifter som är vitala för Sveriges säkerhet. Förutsättningarna för att soldaten ska lyckas lösa uppgiften är sällan gynnsamma.
» Lönen, arbetstider, frågan om personlig utrustning och även tolvårskontraktet är saker som gör att soldaten ständigt jobbar i motvind. «
Lönen, arbetstider, frågan om personlig utrustning och även tolvårskontraktet är saker som gör att soldaten ständigt jobbar i motvind, och inte minst de nya krav som sätts på personalen inför ett framtida Nato-medlemskap. Trots detta väljer soldaterna runt om i landet att fortsätta jobba och sträva efter att lösa uppgifterna på bästa möjliga sätt.
Min vilja är att vi ska hitta andra lösningar där tolv år inte är begränsningen för soldaten. Jag vet inte om jag kommer klara fyskraven som soldaterna har om tio år, men jag vet att jag vill ha möjligheten att försöka. Jag trivs i soldatyrket och allt vad det innebär. Men jag vill inte vara arbetslös när jag är 32 för att jag valt att jobba som GSS/K.
Det frågor jag gärna önskar svar på är dessa:
– Varför har GSS/K fortfarande ett tolvårskontrakt?
– Varför kan det inte ligga på regementsnivå eller till och med kompaninivå att besluta om soldaten efter tolv års tjänstgöring fortfarande är duglig för tjänst?
– Vad finns det för andra möjliga lösningar på detta problem?
Hanna
GSS/K i Försvarsmakten
Denna artikel har tidigare publicerats på Militär debatt.
