Senast publicerat
Senast publicerat:

Förbundet: Oro hos personalen efter beslutet om trebefälssystemet

Oron i kölvattnet efter överbefälhavarens beslut om slutligt införande av trebefälsystemet fortsätter, rapporterar Officersförbundet. Förbundet har dagligen kontakt med både föreningar och enskilda medlemmar som vittnar om spänningar mellan personalkategorier, personal som mår dåligt och förbandschefer som saknar relevant information från högre chef.

Josefine Owetz
Lars Fresker i intervju på Officersförbundets Youtube-kanal.
Lars Fresker i intervju på Officersförbundets Youtube-kanal.

Officersförbundets ordförande Lars Fresker om situationen efter ÖB:s beslut att det blir ett slutligt införande av trebefälssystemet:
– ÖB har, utöver ett citat på myndighetens webbplats, bara kommenterat sitt beslut en gång och det var i Ekots lördagsintervju. Hans budskap där var tydligt – det är bara att rätta in sig i ledet. Det här är ett ledarskap som gör mig bekymrad. Det är bedrövligt att det finns personal som nu går på sommarledigt med en klump i magen, säger förbundsordförande Lars Fresker, i en artikel på förbundets webbplats.

» – Det finns ett informationsunderskott för oss som förbund men framför allt för de berörda medlemmarna. Det öppnar upp för ryktesspridning och det gör att många hör av sig till oss och mår dåligt över situationen. «

Han menar att det vilar ett tungt ansvar på Försvarsmakten som tydligare måste kommunicera till personalen om vad som händer och vad som gäller. I ett videoklipp på Officersförbundets Youtube-kanal kommenterar Lars Fresker det senaste läget kring trebefälssystemet. Han tar upp behovet av mer information:

– Det finns ett informationsunderskott för oss som förbund men framför allt för de berörda medlemmarna. Det öppnar upp för ryktesspridning och det gör att många hör av sig till oss och mår dåligt över situationen. Här är Försvarsmakten ett tydligt ansvar som arbetsgivare. Man måste komma ut och kommunicera.

Lars Fresker fortsätter:

– Specialistofficerarna måste få svar på frågorna om löneutveckling och kompetensutveckling, officerarna måste få besked om hur Försvarsmakten tänker sig deras framtid.

Officersförbundet har fortsatt att granska de arbetsrättsliga delarna av beslutet om slutligt införande av trebefälssystemet. Bland annat har förbundet studerat ett antal domar från Arbetsdomstolen (AD). Slutsatsen är att arbetsgivaren med mycket stor sannolikhet kommer att kunna byta personalkategori på ett antal individer mot deras vilja. I andra fall är det tveksamt och i vissa fall sannolikt inte möjligt, enligt förbundet.

» Vi kommer att dra det här till Arbetsdomstolen i de fall vi känner att Försvarsmakten bryter mot arbetsrätten. «

– Vi jobbar nu med att ta fram en checklista till föreningarna att använda när man lokalt ska börja förhandla kring varje berörd individ. Den kommer att utgöra stöd för oss när vi ska besluta om vi ska driva ett ärende till arbetsdomstolen eller inte. För där vill jag vara tydlig: vi kommer att dra det här till AD i de fall vi känner att Försvarsmakten bryter mot arbetsrätten, säger Lars Fresker.

Parallellt med det arbetet har Officersförbundets styrelse beslutat att man inom ramen för samverkan aktivt ska delta i arbetet med att utveckla trebefälssystemet och då framför allt specialistofficerskategorin. Det handlar om både utvecklingsmöjligheter och lönesättning.

– Det gäller att finna former där lönen kan utvecklas genom att medlemmen fördjupar sin kompetens i den befattning man har.

I klippet får Lars Fresker frågan från Officersförbundets kommunikationschef Jesper Tengroth om hur han ser på att vissa anser att förbundet gav sig alldeles för lätt inför beslutet om slutligt införande av trebefälssystemet.

– Jag tycker att vi utifrån gällande spelregler har drivit den här frågan så hårt vi kan. Vi har varit med i arbetsgrupper, visat på alternativa lösningar, vi har tydligt i samverkan tyckt att det har varit felaktig väg att gå framåt med tvingande omgalonering. Jag har personligen fört fram det vid tre tillfällen till överbefälhavaren, tagit stöd i vår medlemsundersökning och kunnat visa på vad tusentals medarbetare tycker, men ändå så har vi inte nått fram.

Liknande läsning:

» Jag har personligen fört fram det vid tre tillfällen till överbefälhavaren, tagit stöd i vår medlemsundersökning och kunnat visa på vad tusentals medarbetare tycker, men ändå så har vi inte nått fram «

– Vi tycker att det här är fel väg framåt. Jag ser att möjligheterna att få ÖB att backa från beslutet är små, därför har vi valt att fokusera på de här två alternativen: löneutveckling och att stödja våra medlemmar så att det här görs på rätt sätt, säger Lars Fresker.

Officerstidningen söker Försvarsmakten för en kommentar. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: