Fredag den 5 maj. På Korsö i Stockholms yttre skärgård ligger de finska stridsbåtarna sida vid sida vid bryggan. Det har nu gått cirka tio dagar sedan kustjägarkompaniet från Nylands brigad lämnade Ekenäs utanför Helsingfors och begav sig västerut över Östersjön för att delta i Aurora 23.
De mest krävande övningsmomenten är nu över och för den finska navigatören Simon Granroth och hans enhet har det varit en framgångsrik övning.
– Vi hade nog överlevt om det här var på riktigt. Indirekt eld slog ner några hundra meter från oss som närmast under landstigningen, säger han.
I dag står vapenvård på schemat och kulsprutorna på Simon Granroths stridsbåt har nu plockats isär under däck.
– Det svåraste under övningen har varit kommunikation och koordination, att öva högre upp i organisationen och ledningstrappan: att alla vet vad de behöver veta, har lägesbild och att alla andra delar av stridsgruppen vet vad de håller på med. Det är vad som kräver mest övning. Och det är ju också därför vi är här, säger Simon Granroth.
» Det svåraste under övningen har varit kommunikation och koordination. «
De finska enheterna har samövat på bataljonsnivå med svenskarna under övningsmomenten, men för Simon Granroth hade också varit givande att öva på kompaninivå, menar han.
– Samarbetet med svenskarna har fungerat utmärkt bra, vilket inte är så konstigt för vi har ju en lång tradition av att öva med svenska amfibieenheter. Men det hade varit kul att slåss i blandade kompanier, vi har till exempel stött oss på svenskarnas underhåll för bränsle och mat, och kört uppgifter tillsammans, men vi har inte exempelvis inte sovit på samma områden och inte hunnit umgås alltför mycket, säger han.
Liknande läsning:
» Vi har ju en lång tradition av att öva med svenska amfibieenheter. «
Om inget oväntat dyker upp hoppas han på att det i kväll blir lägereld, god mat, bastubad och samkväm med svenskarna, som ett avslut på övningen.
– Den svenska stridsprovianten är legendarisk, mycket bättre än den finska, säger han.
