Officersprogrammet som det ser ut i dag står med ett ben i Försvarsmakten och ett ben i högskolevärlden via Försvarshögskolan. Den absoluta majoriteten av utbildningen genomförs som högskoleutbildning i Försvarshögskolans regi. Ett antal veckor per år är dock vigda åt så kallad Försvarsmaktstid (FMT). Denna tid är kadetterna frikopplade från högskolestudier och utbildas i Försvarsmaktens regi. Detta via en kursplan som kallas Officer i den militära professionen (OiM). Det är en kursplan som står utanför högskolevärlden och således kan ombildas lättare än att instifta nya akademiska kurser.

Även om OiM och FMT har sina förtjänster så upplever vi att här finns en stor utvecklingspotential. Tanken med tiden bör vara ”Vad behöver fänriken efter genomförd utbildning?” snarare än ”Vad kan vara bra för fänriken att ha gjort under skoltiden?”. Bland annat genomförs FMT i block under ett par veckor varje sommar, även kallat sommarkurser. Dessa kurser har bestått av fjällvandring, skarpskjutning, lösskjutning med mera. Har det varit dåliga veckor? Absolut inte, men vi tror att del av denna tid hade kunnat disponeras på ett annat sätt för att gynna fänriken mer direkt efter skolan.

Exempelvis skulle en vagnchefsutbildning för det typfordon som fänrikens blivande regemente har varit mycket bra. Det skulle spara utbildningstid som fänriken annars måste genomföra på arbetstid. Förarbevis är också något som behövs direkt efter examen. Om fänriken hade förarbevis för de vanligaste terrängbilarna hade ytterligare friktioner kunnat undvikas. Allt för att fänriken så sömlöst som möjligt ska kunna jacka in i verksamheten. Den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) skulle kunna omarbetas och innehålla något av ovanstående om FMT inte räcker till tidsmässigt.

Detta leder osökt in på nästa del av våra förslag. Försvarsmaktens del i Officersprogrammet i form av kadettbataljonen men också övriga fack- och funktionsskolor kan omarbetas vad gäller bemanning. Många är säkert bekanta med att vissa individer kan bli sittande väldigt länge på olika befattningar på skolor. En naturlig personalomsättning måste till. Detta kräver en attitydförändring i hela Försvarsmakten. En kommendering för att undervisa på någon av Försvarsmaktens skolor måste vara tidsbegränsad till ett par år där tjänstgöring på förband är ett måste innan ny kommendering sker. Att tjänstgöra vid någon av skolorna och utbilda blivande officerare måste ses som något av det finaste man kan göra. I dagsläget ser verkligheten inte alltid ut så. Individer ”sparkas snett uppåt” och hamnar på en skolbefattning i egenskap av erfaren högre officer. Vill vi verkligen att dessa individer ska utbilda våra framtida officerare?

Utöver problematiken med att personal fastnar för länge på skolorna saknar Karlberg som organisationsenhet de resurser som krävs för att bedriva adekvat militär utbildning. Rent krasst finns inte materiel, infrastruktur och övningsfält för att bedriva kvalificerade övningar. Detta är en brist som skulle kunna vägas upp av att de förband som har kadetter på Karlberg plockar hem sina kadetter med jämna mellanrum och låter dessa delta i den ordinarie övningsverksamheten. Detta skulle innebära både utvecklande övningar för den enskilda kadetten samt att den redan hårt belastade officerskåren ges större chans att vårda det egna stridsvärdet och minska på arbetsbelastningen. Detta innebär inte att kadetterna måste konkurrera med övriga officerare om truppföringsplatser under större tillämpade övningar. Kadetterna kan med fördel truppföra under enklare övningar inom eget kompanis eller plutons ram.

Motargumentet som ofta lyfts mot detta upplägg är att FM och FHS redan i dag har utmaningar när det gäller att samordna de akademiska studierna med kurserna som utgör OiM. Lösningen på problemet skulle vara att effektivisera ledningsförhållandet som råder på skolan. Att kadetterna är organiserade i en bataljonstruktur är direkt olämpligt för att skapa gynnsamma utbildningsförutsättningar. Kort sagt är det för många kockar och för liten soppa. Organisera kadetterna direkt under chefen för MHS Karlberg, omvandla kadettbataljonen till en mindre organisation som endast ansvarar för att kadetterna får sina förmåner och ersättningar utbetalda. På så sätt är det endast C MHS-K och C Programledningen OP (PLOP) som behöver prata med varandra.

Ett annat argument som lyfts för ett bevarande av kadettbataljonen är att de ansvarar för handledningen av kadetterna. Detta argument är dock allt för svagt med anledning av grundproblematiken som lyfts tidigare i texten. Det finns alldeles för få övningar av en karaktär som innebär att handledningen ska bli något värd. Även här kan förbanden ta ett större ansvar och tidigt bygga både relation med den blivande officeren och hjälpa till att utforma en individuell utvecklingsplan som korrelerar med den ordinarie krigsförbandsproduktionen. Detta bidrar också till att förbanden har en naturlig och kontinuerlig kontakt med kadetten och dennes utveckling under skoltiden. Givetvis skulle detta kräva både tid och resurser av förbanden men detta får ses som en investering i sina blivande kollegor. En investering som betalas tillbaka genom en smidigare övergång in i verksamheten för fänriken eftersom första befattningen är bekant och inte något som bara dyker upp efter examen.

Denna text beskriver anekdotiska upplevelser från våra tre år på Officersprogrammet. Vår utbildning är bra, men kanske inte det som behövs och förväntas av oss under våra första år på förbanden. Utbildningen har utvecklingspotential främst inom FMT och VFU-perioden men också under tiden på Karlberg. Vi har i texten lyft de områden vi bedömer ger mest effekt utan att totalt ombilda Officersprogrammet. Problemet ligger inte i att utbildningen siktar för högt, utan snarare att utbildningen inte alls vänder sig mot första befattningen. Det behöver inte innebära ett motsatsförhållande. Vi vill inte ombilda Officersprogrammet då det fortfarande pågår en mognadsprocess, men vi måste börja gräva där vi står och skapa effekt med det vi har här och nu!