Militärt råd om tillväxt i en hotfull omvärld

Trots att Sverige står på tröskeln till Nato tycks försvarsplaneringen vara mycket nationellt fokuserad. En fråga som uppstår under genomgången av ÖB:s militära råd är hur personalförsörjningen ska gå ihop med Natos nya och mer ambitiösa styrkestruktur. Samtidigt ligger det på regeringens bord att anpassa rytmen i försvarsplaneringen efter Natos planeringscykel.

Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

På en pressträff i Stockholm den 1 november presenterade ÖB Micael Bydén och Försvarsmaktens generaldirektör Mikael Granholm myndighetens underlag, eller ”militära råd” som det numera kallas, inför Natomedlemskapet och förmågeuppbyggnaden i försvarsbeslutet. I och med Sveriges och Finlands medlemskap uppstår en ny nordflank, där Norden och Baltikum utgör ett sammanhängande operationsområde. Frågan är vad detta betyder för svensk räkning. Överbefälhavarens militära råd innehåller tre dimensioner: personalen, pengarna och planeringen.

ÖB tänker sig att Försvarsmakten till 2035 ska öka antalet officerare med 1 500 och antalet kontraktssoldater med 2 000. Det innebär att framtidens krigsorganisation kommer att domineras av värnpliktiga soldater i personalreserv. På denna punkt uppstår en del frågor om Sveriges bidrag till Natos nya och mer ambitiösa styrkestruktur. Den nya styrkes­trukturen kommer att ha en snabbinsatsstyrka, Allied Response Force (ARF), och deltagande i denna anser ÖB vara prioriterat: men hur går det ihop med så få kontraktssoldater? Med så få nya officerare, hur ska Försvarsmakten prioritera och organisera behovet av närvaro i Natos lednings- och styrkestruktur (NCS och NFS) samtidigt med behoven för övriga staber, förband och Försvarsstab? Denna avvägning blir delikat och kommer att påverka arbetssituationen för många inom Försvarsmakten. En myndighetsledning måste lyssna på sin personal. 

När det gäller pengarna har Försvarsmakten svängt. I april i år meddelades att man inte mäktade med att hantera en anslagsnivå på två procent av BNP förrän 2028. På grund av kostnadshöjningar och förskjutningar i budgeten beräknas nu två procent nås redan 2026. Här kan man notera att det på grund av kriget i Ukraina finns politisk medvind för stora försvarssatsningar. Försvaret är ett av de stora reform­områdena för den nuvarande regeringen. Men ÖB vill ha mer pengar. Ur ett historiskt perspektiv är detta inget konstigt, eftersom två procent endast utgör en normal bottennivå för utgifterna. Men samtidigt kommer många andra akuta behov i välfärdssystemen att konkurrera om resurserna, inte minst med tanke på att en lågkonjunktur verkar stå för dörren. Det kommer framför allt uppstå frågor om vad Försvarsmakten ska satsa sina pengar på i ett övergripande alliansperspektiv. Investerar Sverige väl i sin alliansroll, eller bygger man bara på efter nationella mål? Bidrar Sverige till onödig duplicering av förmågor?

» Med så få nya officerare, hur ska Försvarsmakten prioritera och organisera behovet av närvaro i Natos lednings- och styrke­struktur? «

Planeringsdimensionen kan delas in i tre delar: Sveriges militära bidrag, de nationella förbehållen och Natos ledningsstruktur. Inom samtliga dessa tre gäller det som ÖB konstaterar: ”Svenska ståndpunkter måste tydliggöras inom alliansen”. Just nu tycks försvarsplaneringen vara mycket nationellt fokuserad. När det gäller strukturen på Försvarsmakten verkar det endast vara tre områden (behov av luft- och robotförsvar, interoperabla ledningssystem och värdlandsstöd), som egentligen skiljer Sverige innanför Nato från ett utanför. När det gäller den roll landet vill spela anges visserligen incidentberedskap i luften (Air Policing), stående marina styrka (SNMG/SNMCMG) och utökande truppnärvaron vid östgränsen (eFP), men den mer specifika ambitionsnivån är mycket lös i kanten. Detta är särskilt uppenbart då ÖB säger sig vilja att Sverige ska ”ta ett särskilt regionalt ansvar”.

På detta område är det dock troligt att Nato kommer att försöka förändra den svenska kursen. Nya riktlinjer kommer från Natos försvarsplanering (NDPP) som löper över en fyrårig cykel. En del av denna process är så kallade förmågemål (capability targets), och dessa förväntas delges under 2024. ÖB flaggar för nytt inriktningsbeslut vid denna tidpunkt, även om bollen nu ligger hos politikerna om att ändra ”rytmen” i hela försvarsbeslutsprocessen.

Kopplat till planeringsperspektivet finns även en fråga som fick mycket uppmärksamhet i samband med ÖB:s pressträff: de nationella förbehållen. ÖB föreslår att Sverige inte har några nationella förbehåll under processen fram till medlemskapet. Det betyder att Sverige inte vill vara begränsad i arbetet med att planera försvaret av den nya nordflanken, vare sig när det gäller förhandslagring eller kärnvapenstrategier. Detta var i linje med hur den socialdemokratiska regeringen agerande när man lämnade in ansökan tillsammans med Finland på våren. Efter att ÖB presenterade sitt råd blåste socialdemokratin, nu i opposition, till strid om nationella förbehållen, vilket är deras sätt att påverka politiken och tvinga ut regeringen på banan. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att sommarens inlämning av medlemskapsansökan, där Sverige ställde sig bakom att Nato är en kärnvapenallians, inte har att göra med möjligheten till de nationella förbehållen. Det är olyckligt att ÖB hamnar i kläm, men han borde verkligen ha förstått frågans sprängkraft och tydligt understrukit att hans råd inte ändrar policy.   

Att socialdemokratin har blåst till strid om de nationella förbehållen behöver redas ut politiskt, för annars kan en svag borgerlig regering hamna i en ”fotnotspolitik” om exempelvis kärnvapenfrågor och andra Natoländers närvaro i Sverige. Fotnotspolitiken är ett spöke från den nordiska Natohistorien. År 1982 tillsatte den danska socialdemokratiska regeringen under Anker Jørgensen en kommitté som plockade upp en idé från sina norska partikamrater om en kärnvapenfri zon i Norden. Detta förslag blev startpunkten för en mängd stora bråk i dansk säkerhetspolitik: om Natos treprocentsmål (som det var på den tiden) och förhandlagring inom alliansen.

Det som komplicerade saken i Danmark var att regeringen visserligen, som i Sverige, styr utrikespolitiken, men att det finns två konstitutionella undantag där parlamentet bestämmer. Sålunda kunde en Natovänlig, borgerlig regering under statsministern Poul Schlyter inte göra något åt ständiga parlamentariska överkörningar av vänstern vad gäller kärnvapenfrågan i Nato. Det blev små fotnoter i kommunikéerna från arbetsgruppen för kärnvapenplanering. Det hela kulminerade under 1988 då Folketinget tvingade fram en deklarationsplikt för alla amerikanska fartyg i danska hamnar, vilket utmanade USA:s neither confirm, nor deny-policy. Eftersom USA deklarerade att man inte tänkte ändra sin policy för Danmarks kärnvapenfria status, höll det på att utlösa en kris inom alliansen. Från konsensus i försvarspolitiken hade det blivit full strid inför öppen ridå. När relationerna var som sämst uppges den amerikanske utrikesministern George Schultz ha sagt: ”Om alla européer var som ni skulle vi inte ha ett Nato”.

Nu vill uppenbarligen vänstern i svensk politik ha denna debatt, om kärnvapen och Natobaser. Denna låsning kan leda till problem i förhandlingarna med Turkiet (som använder allt de kan hitta som ursäkter), men framför allt kan det försvaga Sveriges status som ansökarland inom alliansen. Miljöpartiet har lanserat ett lagförslag som i sin kärna är precis det som nästan orsakade en allianskris i Danmark på 1980-talet. Det kan inte uteslutas att Socialdemokraterna, om regeringen inte går dem till mötes, kommer att kräva en deklaration om kärnvapenfri status precis som Danmark skaffade sig 1957 – det vore vägen till en fotnotspolitik för en svag regering. Jag tror det är läge för statsministern och oppositionsledaren att sätta sig ner och försöka lösa den här knuten, för den är mer elakartad än man kan tro och den ligger verkligen inte i landets nationella intresse.

» ÖB:s militära råd är också ’en samordnad nordisk dimension’, vilket i praktiken innebär att de nordiska länderna bör tillhöra samma operationsområde och ledningsstruktur i NCS. «

ÖB:s militära råd är också ”en samordnad nordisk dimension”, vilket i praktiken innebär att de nordiska länderna bör tillhöra samma operationsområde och ledningsstruktur i NCS. Men är det verkligen möjligt att definiera bort Baltikum ur resonemanget? Finns inte de baltiska staterna med i det som är ”ett särskilt regionalt ansvar”? Denna analys är i sin tur beroende på en mycket stor och komplicerad fråga om reformering av NCS som kommer att prägla de närmsta åren inom Nato.

Ett sätt att börja en sådan diskussion handlar om hur operationsområden ska organiseras på ett rationellt sätt. Ett förslag vore i så fall att dagens motsvarigheter till styrkehögkvarter Joint Forces Command (JFC) tilldelades geografiska ansvar i norr, center och söder. Var operationsområdena delas geografiskt är en bedömningsfråga, men en sådan indelning skulle sannolikt skära upp Norge, Finland och Sverige norr om Kvarken som ansvar för ett nordkommando, och södra Sverige som en del av ett centralkommando. Ett komplement i en sådan reform skulle kunna vara att respektive JFC:s tilldelas försvarsgrenskommandon för marin-, mark- och flygstyrkor.

En sådan reform skulle vara rationell, men onekligen personalkrävande utifrån hur staber på dessa nivåer bemannas i dag. Ett alternativ skulle därför kunna vara att utgå från den nuvarande planeringen på den nya nordflanken. Betraktad på detta sätt finns det tre sammanhängande geografiska delar: Östersjön (inklusive inloppen), Finland och Nordkalotten. Redan i dag finns det en planering för de baltiska staterna och Polen (Eagle Defender). Finland har sin nationella planering. På nordkalotten finns en informell koordinering mellan Sverige, Norge och Finland, och det är snarast denna som är mest brådskande att få in i en allianskontext. I alla händelser är just försvarsplaneringen det som Sverige och Finland endast kan vara med i sedan man blivit medlemmar.

Sammanfattningsvis är ÖB:s militära råd en uppmaning till tillväxt i en hotfull omvärld. Att gå i mål med personalrekrytering och behålla politisk konsensus för upprustning och nationella förbehåll är mycket viktigt för att lyckas försvarspolitiskt. På dessa punkter finns relativt goda förutsättningar, men också mycket högt ställda förväntningar, inom ett politikområde som mer och mer framstår som regeringens stora reformområde.

Magnus Christiansson, 2022
Magnus Christiansson, universitetslektor i krigsvetenskap och forskare specialiserad inom försvarspolitik vid Försvarshögskolan.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Nautisk inriktning vid Officersprogrammet har reviderats och heter från i år sjökrigsvetenskaplig inriktning. Det berättade marinchef Ewa Skoog Haslum under Marinstridsdagarnas inledande dag, som annars främst ägnades åt kriget i Ukraina och Nato.

Under Marinstridsdagarna i Karlskrona samlas stora delar av marinens personal för att dela erfarenheter och information genom föreläsningar, seminarier och workshops.

När Marinstridsdagarna nu åter genomfördes i fysisk form efter pandemiåren, samlades runt 1 200 personer i Brinova arena i Karlskrona den 24 januari. Arrangemanget följdes också via länk från Oscarsteatern i Stockholm och Trädgår’n i Göteborg med cirka 500 deltagare på varje ort.

Dagen inleddes av marinstaben som pratade om behovet av plattformar, personalförsörjning och förmågeutveckling men också om förändringar på utbildningsområdet. En revision av nautisk inriktning på Officersprogrammet har genomförts och bytt namn till sjökrigsvetenskaplig inriktning.

Sjökrigsvetenskap omfattar fler praktiska moment än föregångaren vilket gör att tjänstgöringstiden för att få ut behörigheter efter examen kortas med ett halvår.

– Utbildningen har utvecklats i samarbete med Försvarshögskolan och går att söka nu. I höst börjar första kullen med den nya inriktningen, sa marinchef konteramiral Ewa Skoog Haslum.

I övrigt ägnades mycket tid åt kriget i Ukraina. En av Rysslandsexperterna på plats var Fredrik Löjdquist, före detta diplomat och numera chef för Centrum för Östeuropastudier.

» Det vi ser nu är en Rysslandskris och den är strukturell, systematisk och långsiktig. «

– Det vi ser nu är en Rysslandskris och den är strukturell, systematisk och långsiktig. Även om Putin skulle trilla av pinn eller avgå i morgon innebär det inte nödvändigtvis att Ryssland förändras. En fred kommer att kräva en förändring av det politiska systemet i Ryssland.

Ytterligare en Rysslandskännare som deltog var forskaren Jonas Kjellén vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Enligt honom bottnar det ryska misslyckandet i Ukraina främst i strukturella problem kopplade till den reformering av den ryska försvarsmakten som genomfördes efter kalla kriget. Sedan dess har delar av det ryska försvaret återtagits, framför allt inom flottan, medan armén är betydligt mindre än den än gång var.

– Under den moderniseringsreform som genomfördes slog man sönder massmobiliseringsarmén. Antalet mobiliseringsförband har minskat från 1 900 till 170 markstridsförband. Antalet officerare har sjunkit från 350 000 till 150 000, sa Jonas Kjellén. 

Dagen avslutades med en paneldebatt om Nato där rikshemvärnschefen deltog tillsammans med de ställföreträdande cheferna vid respektive försvarsgrensstab. Alla fyra var eniga om att anpassningen till Nato redan är långt framskriden.

– Vi har under många år känt oss interoperabla med Nato. Nu jobbar vi också mot integration, sa ställföreträdande marinchef brigadgeneral Patrik Gardesten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

För få medarbetare, för lite tid och för dåligt administrativt stöd. Försvarsmaktens medarbetarundersökning visar en hårt pressad situation för många ute i organisationen. Personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad säger att resultaten är oroande.

Resultatet från senaste FM Vind visar att många är fortsatt stolta över att jobba i Försvarsmakten. Men också att många går tungt.

I januari publicerade Försvarsmakten sin senaste medarbetarundersökning, FM Vind, som genomfördes 2022. Som i tidigare undersökningar uppger många anställda att de tycker om sitt jobb och är stolta över att arbeta i Försvarsmakten. Men resultaten visar också att många går tungt. Frågor kopplade till arbetsbelastning vittnar om brist på personal och att man har svårt att hinna med sina arbetsuppgifter.

De signalerna syntes redan i den förra FM Vind-rapporten för två år sedan, men den bilden har nu förstärkts. Svaren på frågan om man som chef har tillräckligt med administrativ personal för att lösa sina uppgifter backar, från 66 till 52 på en 100-gradig skala. Om arbetstiden räcker till sjunker också, från 55 till 47 och om man har tillräckligt med medarbetare går även den ner, från 54 till 46. 

– Jag är glad över att vi får reda på hur man upplever sitt arbete i Försvarsmakten, säger Försvarsmaktens personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad som tillträdde tjänsten den 1 januari. Men med kriget i Ukraina, Natoansökan och en intensiv tillväxt har vi ett ansträngt läge och vi har även tidigare fått signaler om att man går tungt.

» Med kriget i Ukraina, Natoansökan och en intensiv tillväxt har vi ett ansträngt läge och vi har även tidigare fått signaler om att man går tungt. «

I förra numret av Officerstidningen meddelade ÖB Micael Bydén att 2023 inte kommer bli ett lugnare år än det föregående och i tidigare intervjuer har Försvarsmakten uppgett att personalförsörjningen väntas vara i balans först flera år framåt i tiden. 

– Jag är ganska ny på befattningen och har inte hunnit sätta mig in i läget som helhet ännu, men det är klart att jag är orolig. Vi kommer att analysera resultaten och fundera över åtgärder. Men närmaste chef kommer behöva ta samtal med sina medarbetare och diskutera vad som kan göras för att minska arbetsbördan i det korta perspektivet, säger Kim-Lena Ekvall Svedenblad. 

Ett område som är oförändrat sedan FM Vind 2020, är ovälkommet beteende. Sju procent av medarbetarna uppger att de någon gång blivit utsatta för ovälkommet beteende. 

– Vi har nolltolerans mot alla former av trakasserier, sexuella trakasserier, kränkande särbehandling och repressalier och vi är absolut inte nöjda med det här resultatet. Men vi jobbar hårt med frågorna och kommer att fortsätta göra det, säger Kim-Lena Ekvall Svedenblad. 

Normalt genomförs FM Vind en gång om året, men 2021 ställdes den in på grund av byte av leverantör av undersökningen. I den enkätundersökning som gjordes 2022 svarade 16 500 medarbetare på arbetsgivarens frågor. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Att Försvarsmakten är beroende av samarbeten med civila aktörer för militära transporter, framgick under Försvarsmaktens transportdagar i december. I två dagar diskuterades uppbyggnaden av ett transportsystem som fungerar oavsett beredskapsläge.

Järnvägen är det trafikslag där samarbetet mellan Försvarsmakten och civila företrädare kommit längst. ”Vi ska inte bli förvånade om vi får se trupptransporter med tåg under Aurora 23” säger Överstelöjtnant Per Thurhammar vid Produktionsledningen på Högkvarteret.

Under Försvarsmaktens transportdagar 2022, som hölls på en konferensanläggning i Sigtuna den 8 – 9 december, möttes företrädare för tåg, väg och sjöfart (flyget involveras under våren) för att tillsammans med Försvarsmakten diskutera upprättandet av ett fungerande och robust transportsystem för militära behov.

Temat för konferensen var förmågeutveckling, och att en fungerande logistik är grundläggande i en militär organisation poängterades av flera talare. Men att bygga transportlösningar tillsammans med civila aktörer innebär också en rad utmaningar i form av exempelvis nischade lastbärare, mängder av privata företag, brist på personal och inblandning av utländska aktörer. Inom vägtransporter är en försvårande faktor att lastbilarna genom åren blivit alltmer specialiserade mot en viss typ av gods. Försvarsmakten måste därför vara tydlig med sina behov för att kunna sluta avtal med relevanta företag. 

– Vi har ungefär 5 000 medlemsföretag, sa Fredrik Svensson, hållbarhetsansvarig vid Sveriges Åkeriföretag. Det finns cirka 38 000 fordon i Sverige och varje lastbil blir allt mindre flexibel eftersom man övergår till mer individuella lösningar. 

Inom området sjötransporter är utmaningarna än mer komplexa. Bland annat därför att den svenskregistrerade handelsflottan minskat kraftigt de senaste decennierna. Enligt uppgift från föreningen Svensk sjöfart har antalet svenskflaggade handelsfartyg sjunkit med 60 procent sedan 2001 och numera finns endast ett drygt hundratal fartyg kvar under svensk flagg. I ett förhöjt beredskapsläge kan det innebära problem eftersom det endast är flaggstaten som har rätt att förfoga över fartyget. 

» Svenska staten räknar med att ha tillgång till fartyg som kontrolleras av svenska rederier, men som går under annan flagg. Men juridiskt är det inte riktigt så enkelt och regeringen har i andra sammanhang själva sagt att utlandsflaggade fartyg inte är en svensk angelägenhet. «

– Svenska staten räknar med att ha tillgång till fartyg som kontrolleras av svenska rederier, men som går under annan flagg. Men juridiskt är det inte riktigt så enkelt och regeringen har i andra sammanhang själva sagt att utlandsflaggade fartyg inte är en svensk angelägenhet, sa Johan Schelin, professor i transporträtt vid Stockholms universitet. 

En annan fråga kopplad till sjötransporter handlar om bristen på svenska sjömän. I dag är besättningar på svenska handelsfartyg oftast nationellt blandade med befäl och matroser från länder som exempelvis Ryssland, Filipinerna och Polen. I kristider finns en risk att den utländska personalen vänder hem och då är frågan vem som ska köra fartygen. 

– 1970 fanns det 25 000 svenska sjömän, i dag är de långt under 10 000. I ett krisläge kan det bli svårt att behålla personal ombord, det ser vi nu med alla ukrainska och ryska sjömän. Jag skulle säga att bristen på svenska sjömän är den fråga som är svårast att lösa, sa Johan Schelin. 

Även Stefan Nohrenius, avdelningsdirektör vid Produktionsledningen på Högkvarteret, pratade om vikten av svenskflaggade fartyg och svenska sjömän. Han berättade om det pågående samarbetet mellan Försvarsmakten och sjöfartsindustrin och att målet är att hitta sömlösa transportlösningar som fungerar såväl i fred, kris och krig. 

– Vi har behov av militära transporter av både gods och personal och behöver en mängd olika fartygstonnage som roro, bulk och tank men även fartyg i skärgårdstrafiken, sa Stefan Nohrenius. 

Det trafikslag där samarbetet mellan Försvarsmakten och civila företrädare kommit längst, är järnvägen. Överstelöjtnant Per Thurhammar vid Produktionsledningen på Högkvarteret, meddelade att tåg inom en snar framtid åter kan börja användas vid trupptransporter. 

– Vi har en plan för hela riket när det gäller transporter på järnväg och vi ligger före i den processen. Vi ska inte bli förvånade om vi får se trupptransporter med tåg under Aurora 23, sa han. 

Även företrädare för Tågföretagen deltog under konferensen. De tyckte att samtalen som förs mellan inblandade aktörer är kreativa, men upplever också att det finns oklarheter.  

– En stor svaghet är att ingen har beslutandemandat, sa Lina Lagerroth, näringspolitisk expert vid Tågföretagen. Vi sitter runt ett bord och ska komma överens, men i slutändan behöver någon ha mandat att säga att så här gör vi, men det har vi inte i dag. Järnvägens roll är lite oklar och otydlig och vi vet inte vilken tågtrafik det är som vi förväntas upprätthålla vid kris eller krig. 

Fakta
Försvarsmaktens transportsektion

Försvarsmaktens transportdagar är ett årligt arrangemang under ledning av Försvarsmaktens transportsektion där militära och civila transportföreträdare möts för att diskutera logistik. Transportsektionen bildades 1874 (då Kommunikationsavdelningen) och är en av få organisationsenheter inom Högkvarteret från den tiden som fortfarande finns kvar.
Källa: Transportsektionen inom HKV-De första åren

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post