Militärt råd om tillväxt i en hotfull omvärld

Trots att Sverige står på tröskeln till Nato tycks försvarsplaneringen vara mycket nationellt fokuserad. En fråga som uppstår under genomgången av ÖB:s militära råd är hur personalförsörjningen ska gå ihop med Natos nya och mer ambitiösa styrkestruktur. Samtidigt ligger det på regeringens bord att anpassa rytmen i försvarsplaneringen efter Natos planeringscykel.

Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

På en pressträff i Stockholm den 1 november presenterade ÖB Micael Bydén och Försvarsmaktens generaldirektör Mikael Granholm myndighetens underlag, eller ”militära råd” som det numera kallas, inför Natomedlemskapet och förmågeuppbyggnaden i försvarsbeslutet. I och med Sveriges och Finlands medlemskap uppstår en ny nordflank, där Norden och Baltikum utgör ett sammanhängande operationsområde. Frågan är vad detta betyder för svensk räkning. Överbefälhavarens militära råd innehåller tre dimensioner: personalen, pengarna och planeringen.

ÖB tänker sig att Försvarsmakten till 2035 ska öka antalet officerare med 1 500 och antalet kontraktssoldater med 2 000. Det innebär att framtidens krigsorganisation kommer att domineras av värnpliktiga soldater i personalreserv. På denna punkt uppstår en del frågor om Sveriges bidrag till Natos nya och mer ambitiösa styrkestruktur. Den nya styrkes­trukturen kommer att ha en snabbinsatsstyrka, Allied Response Force (ARF), och deltagande i denna anser ÖB vara prioriterat: men hur går det ihop med så få kontraktssoldater? Med så få nya officerare, hur ska Försvarsmakten prioritera och organisera behovet av närvaro i Natos lednings- och styrkestruktur (NCS och NFS) samtidigt med behoven för övriga staber, förband och Försvarsstab? Denna avvägning blir delikat och kommer att påverka arbetssituationen för många inom Försvarsmakten. En myndighetsledning måste lyssna på sin personal. 

När det gäller pengarna har Försvarsmakten svängt. I april i år meddelades att man inte mäktade med att hantera en anslagsnivå på två procent av BNP förrän 2028. På grund av kostnadshöjningar och förskjutningar i budgeten beräknas nu två procent nås redan 2026. Här kan man notera att det på grund av kriget i Ukraina finns politisk medvind för stora försvarssatsningar. Försvaret är ett av de stora reform­områdena för den nuvarande regeringen. Men ÖB vill ha mer pengar. Ur ett historiskt perspektiv är detta inget konstigt, eftersom två procent endast utgör en normal bottennivå för utgifterna. Men samtidigt kommer många andra akuta behov i välfärdssystemen att konkurrera om resurserna, inte minst med tanke på att en lågkonjunktur verkar stå för dörren. Det kommer framför allt uppstå frågor om vad Försvarsmakten ska satsa sina pengar på i ett övergripande alliansperspektiv. Investerar Sverige väl i sin alliansroll, eller bygger man bara på efter nationella mål? Bidrar Sverige till onödig duplicering av förmågor?

» Med så få nya officerare, hur ska Försvarsmakten prioritera och organisera behovet av närvaro i Natos lednings- och styrke­struktur? «

Planeringsdimensionen kan delas in i tre delar: Sveriges militära bidrag, de nationella förbehållen och Natos ledningsstruktur. Inom samtliga dessa tre gäller det som ÖB konstaterar: ”Svenska ståndpunkter måste tydliggöras inom alliansen”. Just nu tycks försvarsplaneringen vara mycket nationellt fokuserad. När det gäller strukturen på Försvarsmakten verkar det endast vara tre områden (behov av luft- och robotförsvar, interoperabla ledningssystem och värdlandsstöd), som egentligen skiljer Sverige innanför Nato från ett utanför. När det gäller den roll landet vill spela anges visserligen incidentberedskap i luften (Air Policing), stående marina styrka (SNMG/SNMCMG) och utökande truppnärvaron vid östgränsen (eFP), men den mer specifika ambitionsnivån är mycket lös i kanten. Detta är särskilt uppenbart då ÖB säger sig vilja att Sverige ska ”ta ett särskilt regionalt ansvar”.

På detta område är det dock troligt att Nato kommer att försöka förändra den svenska kursen. Nya riktlinjer kommer från Natos försvarsplanering (NDPP) som löper över en fyrårig cykel. En del av denna process är så kallade förmågemål (capability targets), och dessa förväntas delges under 2024. ÖB flaggar för nytt inriktningsbeslut vid denna tidpunkt, även om bollen nu ligger hos politikerna om att ändra ”rytmen” i hela försvarsbeslutsprocessen.

Kopplat till planeringsperspektivet finns även en fråga som fick mycket uppmärksamhet i samband med ÖB:s pressträff: de nationella förbehållen. ÖB föreslår att Sverige inte har några nationella förbehåll under processen fram till medlemskapet. Det betyder att Sverige inte vill vara begränsad i arbetet med att planera försvaret av den nya nordflanken, vare sig när det gäller förhandslagring eller kärnvapenstrategier. Detta var i linje med hur den socialdemokratiska regeringen agerande när man lämnade in ansökan tillsammans med Finland på våren. Efter att ÖB presenterade sitt råd blåste socialdemokratin, nu i opposition, till strid om nationella förbehållen, vilket är deras sätt att påverka politiken och tvinga ut regeringen på banan. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att sommarens inlämning av medlemskapsansökan, där Sverige ställde sig bakom att Nato är en kärnvapenallians, inte har att göra med möjligheten till de nationella förbehållen. Det är olyckligt att ÖB hamnar i kläm, men han borde verkligen ha förstått frågans sprängkraft och tydligt understrukit att hans råd inte ändrar policy.   

Att socialdemokratin har blåst till strid om de nationella förbehållen behöver redas ut politiskt, för annars kan en svag borgerlig regering hamna i en ”fotnotspolitik” om exempelvis kärnvapenfrågor och andra Natoländers närvaro i Sverige. Fotnotspolitiken är ett spöke från den nordiska Natohistorien. År 1982 tillsatte den danska socialdemokratiska regeringen under Anker Jørgensen en kommitté som plockade upp en idé från sina norska partikamrater om en kärnvapenfri zon i Norden. Detta förslag blev startpunkten för en mängd stora bråk i dansk säkerhetspolitik: om Natos treprocentsmål (som det var på den tiden) och förhandlagring inom alliansen.

Det som komplicerade saken i Danmark var att regeringen visserligen, som i Sverige, styr utrikespolitiken, men att det finns två konstitutionella undantag där parlamentet bestämmer. Sålunda kunde en Natovänlig, borgerlig regering under statsministern Poul Schlyter inte göra något åt ständiga parlamentariska överkörningar av vänstern vad gäller kärnvapenfrågan i Nato. Det blev små fotnoter i kommunikéerna från arbetsgruppen för kärnvapenplanering. Det hela kulminerade under 1988 då Folketinget tvingade fram en deklarationsplikt för alla amerikanska fartyg i danska hamnar, vilket utmanade USA:s neither confirm, nor deny-policy. Eftersom USA deklarerade att man inte tänkte ändra sin policy för Danmarks kärnvapenfria status, höll det på att utlösa en kris inom alliansen. Från konsensus i försvarspolitiken hade det blivit full strid inför öppen ridå. När relationerna var som sämst uppges den amerikanske utrikesministern George Schultz ha sagt: ”Om alla européer var som ni skulle vi inte ha ett Nato”.

Nu vill uppenbarligen vänstern i svensk politik ha denna debatt, om kärnvapen och Natobaser. Denna låsning kan leda till problem i förhandlingarna med Turkiet (som använder allt de kan hitta som ursäkter), men framför allt kan det försvaga Sveriges status som ansökarland inom alliansen. Miljöpartiet har lanserat ett lagförslag som i sin kärna är precis det som nästan orsakade en allianskris i Danmark på 1980-talet. Det kan inte uteslutas att Socialdemokraterna, om regeringen inte går dem till mötes, kommer att kräva en deklaration om kärnvapenfri status precis som Danmark skaffade sig 1957 – det vore vägen till en fotnotspolitik för en svag regering. Jag tror det är läge för statsministern och oppositionsledaren att sätta sig ner och försöka lösa den här knuten, för den är mer elakartad än man kan tro och den ligger verkligen inte i landets nationella intresse.

» ÖB:s militära råd är också ’en samordnad nordisk dimension’, vilket i praktiken innebär att de nordiska länderna bör tillhöra samma operationsområde och ledningsstruktur i NCS. «

ÖB:s militära råd är också ”en samordnad nordisk dimension”, vilket i praktiken innebär att de nordiska länderna bör tillhöra samma operationsområde och ledningsstruktur i NCS. Men är det verkligen möjligt att definiera bort Baltikum ur resonemanget? Finns inte de baltiska staterna med i det som är ”ett särskilt regionalt ansvar”? Denna analys är i sin tur beroende på en mycket stor och komplicerad fråga om reformering av NCS som kommer att prägla de närmsta åren inom Nato.

Ett sätt att börja en sådan diskussion handlar om hur operationsområden ska organiseras på ett rationellt sätt. Ett förslag vore i så fall att dagens motsvarigheter till styrkehögkvarter Joint Forces Command (JFC) tilldelades geografiska ansvar i norr, center och söder. Var operationsområdena delas geografiskt är en bedömningsfråga, men en sådan indelning skulle sannolikt skära upp Norge, Finland och Sverige norr om Kvarken som ansvar för ett nordkommando, och södra Sverige som en del av ett centralkommando. Ett komplement i en sådan reform skulle kunna vara att respektive JFC:s tilldelas försvarsgrenskommandon för marin-, mark- och flygstyrkor.

En sådan reform skulle vara rationell, men onekligen personalkrävande utifrån hur staber på dessa nivåer bemannas i dag. Ett alternativ skulle därför kunna vara att utgå från den nuvarande planeringen på den nya nordflanken. Betraktad på detta sätt finns det tre sammanhängande geografiska delar: Östersjön (inklusive inloppen), Finland och Nordkalotten. Redan i dag finns det en planering för de baltiska staterna och Polen (Eagle Defender). Finland har sin nationella planering. På nordkalotten finns en informell koordinering mellan Sverige, Norge och Finland, och det är snarast denna som är mest brådskande att få in i en allianskontext. I alla händelser är just försvarsplaneringen det som Sverige och Finland endast kan vara med i sedan man blivit medlemmar.

Sammanfattningsvis är ÖB:s militära råd en uppmaning till tillväxt i en hotfull omvärld. Att gå i mål med personalrekrytering och behålla politisk konsensus för upprustning och nationella förbehåll är mycket viktigt för att lyckas försvarspolitiskt. På dessa punkter finns relativt goda förutsättningar, men också mycket högt ställda förväntningar, inom ett politikområde som mer och mer framstår som regeringens stora reformområde.

Magnus Christiansson, 2022
Magnus Christiansson, universitetslektor i krigsvetenskap och forskare specialiserad inom försvarspolitik vid Försvarshögskolan.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I våras tecknade Försvarets materielverk, FMV, avtal med finska Sako om leverans av nya eldhandvapen. Första leveransen till FMV sker vid årsskiftet och tidigt nästa vår påbörjas truppförsök med självskyddsvapen i kaliber 5,56 på förband. ”Just nu är det inga förseningar i leveranserna av vapen”, säger Anders Östberg, projektledare för eldhandvapen på FMV.
    Automatkarbin kaliber 5,56x45. Foto: Sako

    Försvarsmakten har länge haft behov av att modernisera sina eldhandvapen. I april tecknade Försvarets materielverk, FMV, ett ramavtal med den finska leverantören Sako om eldhandvapen. Avtalet tecknades gemensamt med Finland och omfattar automatkarbin i kaliber 5,56 och 7,62, skarpskyttegevär och prickskyttegevär. De nya vapnen ska bland annat ersätta dagens automatkarbin 4 och 5, AK 4, AK 5, och prickskyttegevär 90, Psg 90.

    Vad är det senaste i projektet?

    – Just nu pågår den verifiering som vi har krävt och som vi alltid kräver av leverantörer. Vi vill se att Sako kan uppvisa att alla tester är gjorda, helst från ett oberoende institut. Det finns en Natostandard för hur prov ska gå till, det har vi kravställt och de ska visa att vapnen uppfyller den, säger Anders Östberg, projektledare för eldhandvapen, på Försvarets materielverk, FMV, och fortsätter:

    – Sedan är det inte enbart Sako som är involverade i projektet, det finns andra leverantörer också, men Sako är först ut med tester. Nu pågår verifieringsskjutningar för att se att vapnen håller för de antal skott som vi har kravställt. Sedan tittar man på sådant som pipa, funktion och att vapnen inte får eldavbrott för ofta.

    » De levererar mycket tidigare än planerat. Först får vi tio vapen till FMV vid årsskiftet och sedan 40 vapen till Markstridsskolan, som därefter ska ut på truppförsök. «

    Enligt avtalet med Sako ska de leverera de första 200 vapnen den sista mars 2024. Men de kommer att leverera 50 vapen tidigare än så, berättar Anders Östberg.

    – De levererar mycket tidigare än planerat. Först får vi tio vapen till FMV vid årsskiftet och sedan 40 vapen till Markstridsskolan, som därefter ska ut på truppförsök. De kommer att levereras under februari, så det är en positiv förändring. Det är självskyddsvapnet som är först ut. Just nu är det inga förseningar i leveranserna av vapen. Däremot finns det förseningar av tillbehör till främst prickskyttegeväret som en följd av omvärldsläget.

    Tester kommer att genomföras för varje vapentyp, där sådant som kvalitet, ergonomi och hantering under varierande förhållanden testas. Testerna genomförs både av FMV:s testpersonal, Markstridsskolan och genom truppförsök på Försvarsmaktens förband.

    – När vi får vapnen kommer vi att genomföra tester på FMV:s provplats för test och evaluering. Vi har valt ut ett antal prov som vi vill göra för att verifiera att det som leverantören säger är sant. Vi deltar i testerna som pågår hos Sako, men vill även göra egna tester. I samband med det kommer även Försvarsmakten att göra sin validering av sin systemmålsättning, säger Anders Östberg.

    Vad innebär det?

    – Systemmålsättning är Försvarsmaktens ”kravspecifikation” till FMV. Normalt sett ska det vara funktionskrav, det vill säga vad vill Försvarsmakten kunna göra med till exempel vapensystemet. Sedan ska FMV omsätta det till tekniska krav som skickas till leverantören. Validering av systemmålsättning genomförs av Markstridsskolan och startar i februari. Sedan går det ut ett mindre antal vapnen på truppförsök, som en del av FMV:s verifiering och Försvarsmaktens validering.

    » Tidsplanen för införande av prickskyttegeväret i Försvarsmakten är försenat på grund av förseningar i leverans av tillbehör som en följd av omvärldsläget. För övriga vapen följer vi planen. «

    Vilka vapen kommer Sako att leverera?

    – Sako är leverantör av vapen; självskyddsvapen, automatkarbin, skarpskyttegevär och prickskyttegevär. Övriga delar och tillbehör kommer FMV att köpa in från olika leverantörer och sätta ihop systemet till Försvarsmakten, säger Anders Östberg och tillägger:

    –  I projektet ingår också att köpa nytt automatgevär, där pågår det beställningsarbete just nu. När det gäller kulspruta och granatvapnen har vi inte kommit lika långt i arbetet än.

    Har det blivit några justeringar i tidsplanen och i kontraktet?

    – Tidplanen för införande av prickskyttegeväret i Försvarsmakten är försenat på grund av förseningar i leverans av tillbehör som en följd av omvärldsläget. För övriga vapen följer vi planen. Kontraktet med Sako går enligt plan och de levererar de första 50 vapnen tidigare än beställt. Sedan arbetas det med kontrakt, för sådant som bärväska, rem och skydd till kikarsikten med mera.

    Hur ser det ut med Sakos kapacitet att producera de beställda vapnen?

    – De har tillräcklig produktionskapacitet redan i dag för att möta våra behov, men de kommer att bygga ut sin fabrik ytterligare och utöka sin kapacitet de närmaste åren. Vi ska ha 7 500 vapen om året och det klarar de med nuvarande kapacitet. Finland har behov av stora volymer och andra länder är också sugna på att vara med. Därför behöver Sako utöka. Vi upplever inga problem med leveranstakten eller produktionskapaciteten. Vi håller tidsplanen.

    » De har tillräcklig produktionskapacitet redan i dag för att möta våra behov, men de kommer att bygga ut sin fabrik ytterligare och utöka sin kapacitet de närmaste åren. «

    Den 29 november meddelade Försvarsmakten att en införandeledare för eldhandvapen är utsedd. Överste Michael Carlén, chef för Fjärde brigaden, blir ansvarig för att leda arbetet med implementeringen i myndigheten. Detta är något som välkomnas av projektledaren Anders Östberg.

    – Det är jättebra och välkommet. Vi har sett i andra materielprojekt att det behövs. Vi vill jobba parallellt i rask takt medan Sako levererar. Vi har sett i andra projekt att det går att korta förloppet med leveranser mellan FMV och Försvarsmakten.

    Införandet i Försvarsmakten av nytt självskyddsvapen i kaliber 5,56 påbörjas 2024, vilket därmed innebär att det tidigareläggs med ett år. För prickskyttesystemet är införandet beräknat till 2025 och för automatkarbin i kaliber 7,62 är planen 2026.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post
    Försvarets materielverk, FMV, har på uppdrag av Försvarsmakten anskaffat nya stridshjälmar. Leverantör är det kanadensiska företaget Galvion och första leverans till FMV sker första kvartalet 2024, skriver FMV i ett pressmeddelande.
    Modellen är av typen Galvion Batlskin Caiman. Här med svenskt hjälmdok. Foto: FMV

    Den nya hjälmmodellen är av typen Galvion Batlskin Caiman. ”Fördelarna med den nya hjälmen är flera. Förutom bättre ballistiskt skydd, så är den lättare och har ett storleksintervall som medger att den kommer passa alla användare med ökad komfort”, skriver FMV i ett pressmeddelande. Den nya hjälmen har också ett fast bildförstärkarfäste monterat på hjälmskalet.

    Avropen görs mot ett ramavtal som upphandlats av Nato Support and Procurement Agency, NSPA. Utöver Sverige köper även Norge och Finland in hjälmen, enligt ett pressmeddelande från leverantören Galvion.

    Den första ordern har lagts via Natos e-handelsportal Nato Logistic Stock Exchange, NLSE, skriver FMV. Förväntad leverans till FMV sker under första kvartalet 2024. Därtill har ytterligare en order lagts, med leverans under tredje och fjärde kvartalet 2024.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post
    Elva procent av rekryterna har utsatts för någon form av ovälkommet beteende. Det visar årets utvärdering av värnpliktsutbildningen. Det finns också ett missnöje med den personliga utrustningen och många upplever att deras förväntningar på utbildningen inte infrias. Ändå får grundutbildningen överlag ett bra betyg.
    52% av värnpliktiga har skadats under utbildningen, vilket är oförändrat från förra året. Grundutbildningen bedöms vara mer psykiskt än fysiskt ansträngande, med 9% av de svarande som upplever den som mycket fysiskt krävande jämfört med 19% som anser den vara mycket psykiskt påfrestande.

    Varje år får värnpliktiga svara på en enkät när det närmar sig slutet på deras grundutbildning. I årets utvärdering av grundutbildningen, GU-enkäten, har de frågor som rör kränkande särbehandling förändrats.

    Numera används samlingsbegreppet ovälkommet beteende i stället för den tidigare uppdelningen av kränkningar, trakasserier och diskriminering. I GU-enkäten 2022 svarade 24 procent att de utsatts för kränkningar medan 6 procent uppgav att de drabbats av diskriminering eller trakasserier.

    Enligt årets GU-enkät är det elva procent som utsatts för någon form av ovälkommet beteende. Samtidigt har den andel av de drabbade som utsatts för sexuella trakasserier ökat, från 12 procent 2022 till 22 procent i år. I en majoritet av fallen (82 procent) är det en värnpliktig eller ett värnpliktigt befäl som står bakom handlingen medan det i 36 procent av fallen är anställda befäl. Fler svarsalternativ var möjliga. Kvinnor uppger oftare än män att de utsatts för ovälkommet beteende, 23 respektive 7 procent.

    – Vi har inte analyserat svaren om ovälkommet beteende på djupet ännu, men vi tror att det kan bli en ännu större utmaning framöver. När fler pliktas in fast de egentligen inte vill göra värnplikten kan den här sortens problem öka, säger Alice Nilsson, ordförande i Pliktrådet.

    » Detta har lett till ett omfattande missnöje hos oss officersaspiranter. Vi känner oss lurade och är besvikna över att Försvarsmakten inte håller ingångna avtal. «

    Andelen värnpliktiga som råkat ut för skador under utbildningen ligger på 52 procent, vilket är samma nivå som förra året. Samtidigt upplevs grundutbildningen som mer psykiskt än fysiskt påfrestande och 9 procent ansåg att den var mycket fysiskt krävande medan 19 procent upplevde den som mycket psykiskt krävande.

    – Värnpliktsutbildningen är både psykiskt och fysiskt krävande och att folk skadar sig är inte konstigt. Vår uppfattning är att många ute på förbanden gör ett bra jobb med belastningstrappor och individuella uppföljningar av personer som har lite sämre fysiska förutsättningar, säger Alice Nilsson.

    På frågan om den personliga utrustningen uppfattas som ändamålsenlig ger 27 procent lägsta eller näst lägsta betyg på en femgradig skala. Kvinnorna är något mer besvikna på utrustningen än männen och bland rapportens frisvar är ”Bättre utrustning/material/Anpassa utrustning för tjejer/alla kroppstyper”, de vanligaste svaren.

    – Vi är inte alls förvånade. Vi vet att det finns stora brister i allt från underkläder för kvinnor till hjälmar som inte fungerar och kroppsskydd som skaver. Personlig utrustning är ett av Pliktrådets prioriterade arbetsområden, säger Alice Nilsson.  

    Huruvida befattningsutbildningen stämde överens med de värnpliktigas förväntningar inför utbildningen, fick medelvärdet 2,7 av 5. Det var något lägre än året innan då motsvarande siffra var 2,9.

    – Till stor del beror det på otillräcklig information eller på att information saknas. Får man inte veta något om vad befattningen innebär målar man kanske själv upp en bild av hur det kommer att vara, men som inte stämmer överens med verkligheten. Något man ofta missar att informera om är att veckor eller månader av utbildningen kommer att genomföras på annan ort. Det är ett typexempel på bristande information, säger Alice Nilsson.

    Det samlade helhetsomdömet av utbildningen fick medelvärdet 3,8, vilket är i nivå med resultaten i föregående års GU-enkät. Befälens ledarskap fick 3,9 i medelvärde. Hälften av de värnpliktiga har ambitionen att fortsätta sin tjänstgöring i Försvarsmakten i någon form efter avslutad grundutbildning. De flesta vill jobba som soldater, varav 27 procent som kontinuerligt tjänstgörande och 11 procent som tidvis tjänstgörande. Tre procent tänker söka Officersprogrammet och två procent vill gå vidare som specialistofficerare.

    Årets GU-enkät omfattar värnpliktskullen 2022–2023. Totalt svarade 4.103 individer på enkäten vilket är en svarsfrekvens på 84 procent. 76 procent av de svarande är män och 24 procent kvinnor. De flesta, 93 procent, är i åldrarna 19–21 år.

    Officerstidningen inväntar en intervju med representant från Försvarsmakten om GU-enkäten.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

      Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

      Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.