Militärt råd om tillväxt i en hotfull omvärld

Trots att Sverige står på tröskeln till Nato tycks försvarsplaneringen vara mycket nationellt fokuserad. En fråga som uppstår under genomgången av ÖB:s militära råd är hur personalförsörjningen ska gå ihop med Natos nya och mer ambitiösa styrkestruktur. Samtidigt ligger det på regeringens bord att anpassa rytmen i försvarsplaneringen efter Natos planeringscykel.

Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

På en pressträff i Stockholm den 1 november presenterade ÖB Micael Bydén och Försvarsmaktens generaldirektör Mikael Granholm myndighetens underlag, eller ”militära råd” som det numera kallas, inför Natomedlemskapet och förmågeuppbyggnaden i försvarsbeslutet. I och med Sveriges och Finlands medlemskap uppstår en ny nordflank, där Norden och Baltikum utgör ett sammanhängande operationsområde. Frågan är vad detta betyder för svensk räkning. Överbefälhavarens militära råd innehåller tre dimensioner: personalen, pengarna och planeringen.

ÖB tänker sig att Försvarsmakten till 2035 ska öka antalet officerare med 1 500 och antalet kontraktssoldater med 2 000. Det innebär att framtidens krigsorganisation kommer att domineras av värnpliktiga soldater i personalreserv. På denna punkt uppstår en del frågor om Sveriges bidrag till Natos nya och mer ambitiösa styrkestruktur. Den nya styrkes­trukturen kommer att ha en snabbinsatsstyrka, Allied Response Force (ARF), och deltagande i denna anser ÖB vara prioriterat: men hur går det ihop med så få kontraktssoldater? Med så få nya officerare, hur ska Försvarsmakten prioritera och organisera behovet av närvaro i Natos lednings- och styrkestruktur (NCS och NFS) samtidigt med behoven för övriga staber, förband och Försvarsstab? Denna avvägning blir delikat och kommer att påverka arbetssituationen för många inom Försvarsmakten. En myndighetsledning måste lyssna på sin personal. 

När det gäller pengarna har Försvarsmakten svängt. I april i år meddelades att man inte mäktade med att hantera en anslagsnivå på två procent av BNP förrän 2028. På grund av kostnadshöjningar och förskjutningar i budgeten beräknas nu två procent nås redan 2026. Här kan man notera att det på grund av kriget i Ukraina finns politisk medvind för stora försvarssatsningar. Försvaret är ett av de stora reform­områdena för den nuvarande regeringen. Men ÖB vill ha mer pengar. Ur ett historiskt perspektiv är detta inget konstigt, eftersom två procent endast utgör en normal bottennivå för utgifterna. Men samtidigt kommer många andra akuta behov i välfärdssystemen att konkurrera om resurserna, inte minst med tanke på att en lågkonjunktur verkar stå för dörren. Det kommer framför allt uppstå frågor om vad Försvarsmakten ska satsa sina pengar på i ett övergripande alliansperspektiv. Investerar Sverige väl i sin alliansroll, eller bygger man bara på efter nationella mål? Bidrar Sverige till onödig duplicering av förmågor?

» Med så få nya officerare, hur ska Försvarsmakten prioritera och organisera behovet av närvaro i Natos lednings- och styrke­struktur? «

Planeringsdimensionen kan delas in i tre delar: Sveriges militära bidrag, de nationella förbehållen och Natos ledningsstruktur. Inom samtliga dessa tre gäller det som ÖB konstaterar: ”Svenska ståndpunkter måste tydliggöras inom alliansen”. Just nu tycks försvarsplaneringen vara mycket nationellt fokuserad. När det gäller strukturen på Försvarsmakten verkar det endast vara tre områden (behov av luft- och robotförsvar, interoperabla ledningssystem och värdlandsstöd), som egentligen skiljer Sverige innanför Nato från ett utanför. När det gäller den roll landet vill spela anges visserligen incidentberedskap i luften (Air Policing), stående marina styrka (SNMG/SNMCMG) och utökande truppnärvaron vid östgränsen (eFP), men den mer specifika ambitionsnivån är mycket lös i kanten. Detta är särskilt uppenbart då ÖB säger sig vilja att Sverige ska ”ta ett särskilt regionalt ansvar”.

På detta område är det dock troligt att Nato kommer att försöka förändra den svenska kursen. Nya riktlinjer kommer från Natos försvarsplanering (NDPP) som löper över en fyrårig cykel. En del av denna process är så kallade förmågemål (capability targets), och dessa förväntas delges under 2024. ÖB flaggar för nytt inriktningsbeslut vid denna tidpunkt, även om bollen nu ligger hos politikerna om att ändra ”rytmen” i hela försvarsbeslutsprocessen.

Kopplat till planeringsperspektivet finns även en fråga som fick mycket uppmärksamhet i samband med ÖB:s pressträff: de nationella förbehållen. ÖB föreslår att Sverige inte har några nationella förbehåll under processen fram till medlemskapet. Det betyder att Sverige inte vill vara begränsad i arbetet med att planera försvaret av den nya nordflanken, vare sig när det gäller förhandslagring eller kärnvapenstrategier. Detta var i linje med hur den socialdemokratiska regeringen agerande när man lämnade in ansökan tillsammans med Finland på våren. Efter att ÖB presenterade sitt råd blåste socialdemokratin, nu i opposition, till strid om nationella förbehållen, vilket är deras sätt att påverka politiken och tvinga ut regeringen på banan. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att sommarens inlämning av medlemskapsansökan, där Sverige ställde sig bakom att Nato är en kärnvapenallians, inte har att göra med möjligheten till de nationella förbehållen. Det är olyckligt att ÖB hamnar i kläm, men han borde verkligen ha förstått frågans sprängkraft och tydligt understrukit att hans råd inte ändrar policy.   

Att socialdemokratin har blåst till strid om de nationella förbehållen behöver redas ut politiskt, för annars kan en svag borgerlig regering hamna i en ”fotnotspolitik” om exempelvis kärnvapenfrågor och andra Natoländers närvaro i Sverige. Fotnotspolitiken är ett spöke från den nordiska Natohistorien. År 1982 tillsatte den danska socialdemokratiska regeringen under Anker Jørgensen en kommitté som plockade upp en idé från sina norska partikamrater om en kärnvapenfri zon i Norden. Detta förslag blev startpunkten för en mängd stora bråk i dansk säkerhetspolitik: om Natos treprocentsmål (som det var på den tiden) och förhandlagring inom alliansen.

Det som komplicerade saken i Danmark var att regeringen visserligen, som i Sverige, styr utrikespolitiken, men att det finns två konstitutionella undantag där parlamentet bestämmer. Sålunda kunde en Natovänlig, borgerlig regering under statsministern Poul Schlyter inte göra något åt ständiga parlamentariska överkörningar av vänstern vad gäller kärnvapenfrågan i Nato. Det blev små fotnoter i kommunikéerna från arbetsgruppen för kärnvapenplanering. Det hela kulminerade under 1988 då Folketinget tvingade fram en deklarationsplikt för alla amerikanska fartyg i danska hamnar, vilket utmanade USA:s neither confirm, nor deny-policy. Eftersom USA deklarerade att man inte tänkte ändra sin policy för Danmarks kärnvapenfria status, höll det på att utlösa en kris inom alliansen. Från konsensus i försvarspolitiken hade det blivit full strid inför öppen ridå. När relationerna var som sämst uppges den amerikanske utrikesministern George Schultz ha sagt: ”Om alla européer var som ni skulle vi inte ha ett Nato”.

Nu vill uppenbarligen vänstern i svensk politik ha denna debatt, om kärnvapen och Natobaser. Denna låsning kan leda till problem i förhandlingarna med Turkiet (som använder allt de kan hitta som ursäkter), men framför allt kan det försvaga Sveriges status som ansökarland inom alliansen. Miljöpartiet har lanserat ett lagförslag som i sin kärna är precis det som nästan orsakade en allianskris i Danmark på 1980-talet. Det kan inte uteslutas att Socialdemokraterna, om regeringen inte går dem till mötes, kommer att kräva en deklaration om kärnvapenfri status precis som Danmark skaffade sig 1957 – det vore vägen till en fotnotspolitik för en svag regering. Jag tror det är läge för statsministern och oppositionsledaren att sätta sig ner och försöka lösa den här knuten, för den är mer elakartad än man kan tro och den ligger verkligen inte i landets nationella intresse.

» ÖB:s militära råd är också ’en samordnad nordisk dimension’, vilket i praktiken innebär att de nordiska länderna bör tillhöra samma operationsområde och ledningsstruktur i NCS. «

ÖB:s militära råd är också ”en samordnad nordisk dimension”, vilket i praktiken innebär att de nordiska länderna bör tillhöra samma operationsområde och ledningsstruktur i NCS. Men är det verkligen möjligt att definiera bort Baltikum ur resonemanget? Finns inte de baltiska staterna med i det som är ”ett särskilt regionalt ansvar”? Denna analys är i sin tur beroende på en mycket stor och komplicerad fråga om reformering av NCS som kommer att prägla de närmsta åren inom Nato.

Ett sätt att börja en sådan diskussion handlar om hur operationsområden ska organiseras på ett rationellt sätt. Ett förslag vore i så fall att dagens motsvarigheter till styrkehögkvarter Joint Forces Command (JFC) tilldelades geografiska ansvar i norr, center och söder. Var operationsområdena delas geografiskt är en bedömningsfråga, men en sådan indelning skulle sannolikt skära upp Norge, Finland och Sverige norr om Kvarken som ansvar för ett nordkommando, och södra Sverige som en del av ett centralkommando. Ett komplement i en sådan reform skulle kunna vara att respektive JFC:s tilldelas försvarsgrenskommandon för marin-, mark- och flygstyrkor.

En sådan reform skulle vara rationell, men onekligen personalkrävande utifrån hur staber på dessa nivåer bemannas i dag. Ett alternativ skulle därför kunna vara att utgå från den nuvarande planeringen på den nya nordflanken. Betraktad på detta sätt finns det tre sammanhängande geografiska delar: Östersjön (inklusive inloppen), Finland och Nordkalotten. Redan i dag finns det en planering för de baltiska staterna och Polen (Eagle Defender). Finland har sin nationella planering. På nordkalotten finns en informell koordinering mellan Sverige, Norge och Finland, och det är snarast denna som är mest brådskande att få in i en allianskontext. I alla händelser är just försvarsplaneringen det som Sverige och Finland endast kan vara med i sedan man blivit medlemmar.

Sammanfattningsvis är ÖB:s militära råd en uppmaning till tillväxt i en hotfull omvärld. Att gå i mål med personalrekrytering och behålla politisk konsensus för upprustning och nationella förbehåll är mycket viktigt för att lyckas försvarspolitiskt. På dessa punkter finns relativt goda förutsättningar, men också mycket högt ställda förväntningar, inom ett politikområde som mer och mer framstår som regeringens stora reformområde.

Magnus Christiansson, 2022
Magnus Christiansson, universitetslektor i krigsvetenskap och forskare specialiserad inom försvarspolitik vid Försvarshögskolan.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Den 20 mars besöktes Sverige av en av Natos stående marina styrkor – SNMG 1 – för första gången sedan inträdet i försvarsalliansen. Ställföreträdande marinchef, Patrik Gardesten, bedömer att Försvarsmakten kan vara redo att delta i Natos stående marina styrkor redan i år.
Den spanska fregatten ESPS Almirante Juan de Borbon anlöpte Stockholm och frihamnen på tisdagen. Fartyget ingår i Standing Nato Maritime Group One. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Natostyrkans flaggskepp, den spanska fregatten ESPS Almirante Juan de Borbon (F102), ligger förtöjd vid kajen i Frihamnen tillsammans med ytterligare fyra fartyg ur SNMG 1. Syftet med besöket är att välkomna Sverige in i alliansen och visa upp en enad front mot öst. Med ombord är viceamiral Diedo Maleterre, ställföreträdande chef för Natos marina styrkor vid Marcom i London. Han säger att han gläds åt det svenska medlemskapet.  

– Med Sveriges Natointräde är vi 26 maritima nationer i Nato och det gör oss väldigt starka. Marcom ser fram emot ett ännu större samarbete med Sverige än vi haft tidigare, inte minst i Östersjön. Men jag vet också av erfarenhet att Sverige kan operera utanför Östersjön. Den svenska marinen är mycket stark.  

Marcom koordinerar samtliga Natos fyra stående marina styrkor som opererar i Medelhavet, Svarta havet, Atlanten och Östersjön. Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Natos marina operationer ändrat fokus, säger Diedo Maleterre.

– Tidigare var det mycket verksamhet riktad mot terrorister i Röda havet och liknande operationer. Nu handlar det om att visa upp en stark avskräckande förmåga gentemot Ryssland. Vi är inte naiva. Vi vet vad de är kapabla till.

» Vi har förberett oss och om ett politiskt beslut fattas och Nato har behov av det kan vi avdela ett minröjningsfartyg redan i år är min bedömning «

Enligt brigadgeneral Patrik Gardesten, ställföreträdande marinchef, som också deltog vid flottbesöket i Frihamnen, är marinens väg in i Nato relativt kort.

 – Vi har verkat inom ramen för partnerskap med Nato sedan 1994 och vår resa till integrering är inte så lång. Vi har redan ett långtgående samarbete med god kompatibilitet och så vidare och vi har haft personal i Marcom sedan några dagar efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Sedan finns det en del kvar att göra gällande teknik, som exempelvis samband, säger han. 

Det talas om att Sverige ska kunna bidra med ett minröjningsfartyg och därefter en korvett till Natos stående marina styrkor. Hur långt har ni kommit i den planeringen?

– Om vi ska avdela plattformar till Natos stående styrkor är det ytterst ett politiskt beslut. Men vi har förberett oss och om ett politiskt beslut fattas och Nato har behov av det kan vi avdela ett minröjningsfartyg redan i år är min bedömning, säger Patrik Gardesten.

Hur påverkas marinen på hemmaplan om ett minröjningsfartyg ska verka i Natokontext? 

– Avdelar man något så har man det inte själv, så är det förstås. Men vi är en del av Nato nu och om vi avdelar något till Nato så avdelar vi det till oss själva. Vi är inte ensamma längre och jag tror inte att vi ska se det som att vi förlorar något. Vi får mer än vi kan ge, säger Patrik Gardesten.

Vad får den svenska marinen ut av ett sådant här flottbesök?

 – Just nu, 13 dagar in som allierad, är det här en stark signaleffekt. Det är det viktigaste. Men vi stärker också våra relationer. Uttrycket ”You have to know eachother before you need eachother”, blir tydligt i den här kontexten, säger Patrik Gardesten.

» Just nu, 13 dagar in som allierad, är det här en stark signaleffekt. Det är det viktigaste. Men vi stärker också våra relationer. «

Han bedömer att det finns ett stort intresse bland anställda i marinen att tjänstgöra i Nato, och han tror inte att det enbart handlar om nyhetens behag.

Styrkechefen för SNMG 1, den spanske viceamiralen Joaquin Ruiz Escagedo, har 1 200 individer under sig, varav 230 tjänstgör på Almirante Juan de Borno. Enligt honom är det i den spanska marinen attraktivt att tjänstgöra i Nato.

– Även om vi har varit medlemmar i alliansen länge upplever jag att det fortfarande är lätt att rekrytera till uppdrag inom Nato, säger han. Det är populärt att delta. Almirante gick in i task force one i januari och kommer att stanna till juli. 

Övriga fartyg i SNMG 1 är det tyska stödfartyget FGS Bonn, italienska fregatten ITS Luigi Rizzo, norska fregatten HNoMS Otto Svedrup och den franska fregatten FS Normandie. I styrkan ingår ytterligare en fransk fregatt, FS Aquitane, som deltar i marinövningen Vår 24 på Västkusten.  

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Försvarets materielverk, FMV, har tecknat avtal med Patria Land Oy om beställning av pansarterrängbilar med tillhörande vapenstationer. Under de kommande åren kommer Försvarsmakten att ta emot 321 pansarterrängbilar. ”Vi har antagit en modell som redan finns och endast gjort mindre anpassade unika svenska särkrav”, säger Johan Lampinen, sektionschef pansarterrängbil på FMV.
I beställningen ingår, förutom trupptransportfordon, även stridsledningsfordon och sjukvårdstransportfordon. Foto: Patria Land Oy.

Försvarets materielverk, FMV, har tecknat avtal med det finska försvarsindustriföretaget Patria Land Oy om beställning av pansarterrängbilar, meddelade FMV den 20 mars. Fordonet kallas pansarterrängbil 300.

– Det här kommer att bli ett ansenligt tillskott till armén, som får en väldigt potent pansarterrängbil. Tack vara gott samarbete med leverantören och finska försvarsmakten kan vi lägga den här beställningen och få snabba leveranser säger Jonas Lotsne, chef FMV:s verksamhetsområde armémateriel, i en artikel på FMV:s webbplats.

Beställningen är ett resultat av forsknings- och utvecklingsavtalet Common Armored Vehicle System, CAVS, skriver FMV. Det är ett samarbete mellan Sverige, Finland, Lettland och Tyskland samt industriföretaget Patria. Det syftar till att utveckla ett pansarfordonssystem baserat på ländernas gemensamma krav. Sverige anslöt sig till samarbetet 2022.

– Det är rekordsnabbt att få fram ett serietillverkat fordon på så här kort tid. Att vi har lyckats med det är en kombination av att vi gått med i CAVS-samarbetet och att vi minimerat anpassningarna för svenska försvaret. Vi har antagit en modell som redan finns och endast gjort mindre anpassade unika svenska särkrav. Nu får Försvarsmakten ett fordon som väl uppfyller kraven och som levereras snabbt och i tid, säger Johan Lampinen, sektionschef pansarterrängbil på FMV, i artikeln.

» Vi har antagit en modell som redan finns och endast gjort mindre anpassade unika svenska särkrav. Nu får Försvarsmakten ett fordon som väl uppfyller kraven och som levereras snabbt och i tid. «

Enligt en artikel i Svenska Yle har Finland tidigare beställt 131 exemplar av Patrias pansarterrängbil och Lettland har lagt en beställning på 200 fordon.

– I dag har svenska Försvarsmakten runt 300 Patriafordon, med den här affären fördubblas antalet. Så som det nu ser ut blir Sverige den största användaren, men vi hoppas förstås att det kommer fler beställningar, säger säger Jukka Holkeri, chef för Patrias utlandsverksamhet, till Svenska Yle.

Den största svenskanpassning som genomförs är integrering av ledningsstödsystem mark i fordonen, skriver FMV. Fordonen kommer att utrustas med flera olika förmågor, som skyddsförmåga i form av rökkastarsystem, automatiskt brandsläckningssystem och verkansystem med överlagrad vapenstation. Vapenstationen kan bestyckas med bland annat tung kulspruta, granatspruta och pansarvärnsvapen.

– Tätt och bra samarbete med Försvarsmakten, Patria, finska försvarsmakten och Finland, som är lead nation i CAVS-samarbetet, har varit en förutsättning för att få till den här beställningen på så kort tid. Transparens och bra kommunikation är förutsättningar när det kommer till forcerad anskaffning där allt sker mycket snabbt, vilket är otroligt viktigt med det omvärldsläge vi befinner oss i, säger Johan Lampinen.

En förserie om 20 fordon levererades till Försvarsmakten i höstas. I beställningen ingår, förutom trupptransportfordon, även stridsledningsfordon och sjukvårdstransportfordon.

Först ut för leverans till Försvarsmakten är trupptransportfordonen, där leveranserna börjar under första kvartalet nästa år. Leveranserna av de olika fordonsvarianterna kommer att pågå fram till och med 2030.

Avtalet är värt cirka 5,3 miljarder kronor, enligt FMV. 

FAKTA

Pansarterrängbil 300

Patgb 300, Patria 6×6, är ett allhjulsdrivet 24 ton tungt bepansrat fordon med min- och ballistiskt skydd. Det har två mans besättning och en skytt, samt nio medåkande soldater i trupputrymmet.

Fordonet är utrustat med bland annat luftkonditionering, justerbar lufttrycksnivå i däck, hydrostatiska stötdämpare, automatiskt brandsläckningssystem i motor samt i besättnings- och trupputrymme, kamerasystem för dag- och nattkörning och vinsch. Vapenstationen kan bestyckas med bland annat tung kulspruta, granatspruta och pansarvärnsvapen.

Källa: Försvarsmakten. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Övningen Nordic Response 24 är en norsk nationell övning som just nu pågår i norra Sverige, Norge och Finland. Syftet med övningen är att öva försvaret av Norden och ta emot förstärkningar från andra Natoländer. Svenska armén deltar i övningen med en brigadstridsgrupp som ingår i en finsk-svensk division.
Svenska, finska och norska soldater i den norska nationella övningen Nordic Response 24 som är en integrerad del av Nato-övningsserien Steadfast Defender. Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten.

Norska övningen Nordic Response 24 pågår 4–15 mars och är en integrerad del av Natos övningsserie Steadfast Defender 24, som är den största Natoövningen på decennier. I Nordic Response deltar drygt 20.000 deltagare från 14 nationer. Det svenska markbidraget i övningen består av 3.000 soldater och officerare från samtliga arméförband.

– Just nu genomför den svenska och finska divisionen fortsatt anfall uppe i norra delen av operationsområdet. Vi förbereder för att sammanstråla geografiskt med den norska divisionen. Sedan kommer den svensk-finska divisionen och norska divisionen samordnat att anfalla mot motståndaren, säger brigadgeneral Rickard Johansson, övningsledare för det svenska markbidraget, på telefon från övningsområdet kring Hetta.

Den finsk-svenska styrkan, som är under finsk ledning, ska öva på att möta ett fiktivt angrepp och försvara Nordkalotten under den gemensamma operationen som genomförs under övningen.

– Under övningen har vi övat på att genomföra operationer tillsammans med våra finska vänner inom ramen för den finsk-svenska divisionen. Vi har övat flera ledningsnivåer samtidigt. Nu när vi går med i en allians är det viktigt att vi förstår att vi tillhör något större än oss själva. De ledningsnivåer som finns att förhålla oss till, de anpassar vi oss till nu.

» Under övningen har vi övat på att genomföra operationer tillsammans med våra finska vänner inom ramen för den finsk-svenska divisionen. «

Nordkalotten är de nordligaste områdena av Norge, Sverige och Finland samt det nordvästligaste Ryssland. Området är strategiskt viktigt för försvaret av Norden och utgör länken mellan Nordamerika och Europa. Det är en viktig transportled och för att Nato ska kunna flytta förband över Atlanten behöver man behärska Nordkalotten, förklarar Rickard Johansson.

– Det är ett viktigt område kopplat till den ryska närvaron i Murmansk och Kolahalvön och den ryska förmågan att vid en konflikt försöka neka Nato att genomföra förflyttningar upp till området i syfte att försvara det. Det är en kamp om marken och luften och det är en kamp om sjöherraväldet. Det handlar om att kunna försvara det här området mot en motståndare.

Vad har övats hittills i övningen?

– Övningen startade med ett långt transportskede upp till övningsområdet, med omfattande logistiska utmaningar. Det har gått väldigt bra med transportdelarna och försörjningen av så här mycket folk. Det har varit få friktioner under förberedelseskedet och operationen så här långt, säger Rickard Johansson och fortsätter:

– Sedan har vi haft normala friktioner som kommer med långa avstånd, som att få sambandet att funka och genomföra återfyllnad av drivmedel, ammunition och vatten. Det ställer krav på förtänksamhet i planeringen.

Han tillägger att det också alltid är förknippat med friktioner att genomföra övningar i den här typen av klimat och svårtillgänglig terräng. Kylan, snön och mörkret gör att saker och ting tar längre tid. En annan av utmaningarna är kopplad till det begränsade vägnätet i området. Logistikkedjorna är huvudsakligen bundna till den enda väg som finns.

– Det är få vägar häruppe. Det gör att alternativen för att hitta andra lösningar på problem som uppstår, när en väg blir igensatt av något skäl, är begränsade och då blir det förskjutningar i tid. Men vi är utbildade och tränade i att hantera de friktioner som uppstår och soldaterna och cheferna på plats i förbanden har gjort ett väldigt bra arbete, säger Rickard Johansson.

Övning Vintersol 24 i februari fungerade som markförbandens förberedelse inför Nordic Response. En stor del av den personal som deltar har övat på att genomföra operationer i vintermiljö och har bedrivit vintertjänst inför övningen.

Slutfasen av övningens strider pågår fram till 15 mars och den finsk-svenska stridsgruppen ska fortsätta framryckningen i fortsatt nordlig inriktning. Därefter återstår en komplex verksamhet när arméns bidrag ska återvända till Sverige.

– Vi ska samla ihop alla förband över stora ytor och sedan ska vi under ordnade former se till att förbanden kommer hem till Sverige igen för att där göra åtgärder på respektive förband. Sedan laddar vi om för vårens kommande övningar.

I övningen medverkar också 1 500 deltagare från flygvapnets samtliga flottiljer, förutom basförband deltar fyra stridsflygdivisioner, en helikopterskvadron samt transportflyg och specialflyg. Från marinen deltar röjdykare samt en mindre grupp från Amfibieregementet

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.