Senast publicerat
Senast publicerat:

Personalförsörjningen – lika släckt som ljuset på en flygflottilj

Lars Fresker, Förbundsordförande
Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.
Detta är en ledare. Officersförbundets presidium lyfter i varje nummer av Officerstidningen fram de viktigaste ståndpunkterna som förbundet just nu driver.

För en tid sedan besökte jag en av våra flygflottiljer. När jag visades runt i lokalerna var en av korridorerna helt nedsläckt.

”Det är så många piloter som har slutat eller är tjänstlediga så de få som blev kvar har flyttat in till de andra i korridoren bredvid”, sa personen som guidade mig. Jag tycker att den där nedsläckta korridoren mycket tydligt beskriver, inte bara pilotsituationen, utan hela Försvarsmaktens personalförsörjning.

På många sätt är det ett mörker – trots att myndigheten växer så det knakar och verksamheten är mer relevant än på väldigt, väldigt många år. Det är liksom som om Försvarsmakten inte lyckas ta sig ur 00-talets djupa nedskärningsdiken, trots att pengarna och ambitionen finns.

ÖB själv, han som borde gå främst, har med några få undantag varit osynlig – i varje fall i personalfrågorna. Det han har sagt, senast i Ekots lördagsintervju i början av december, har mest varit på övergripande nivå.

»ÖB själv, han som borde gå främst, har med några få undantag varit osynlig.«

Efter beslutet om det slutliga införandet av trebefälssystemet för mer än ett år sedan skickade Officerstidningen in en förfrågan om att få intervjua ÖB. Förfrågan har med jämna mellanrum förnyats, bland annat med anledning av pilotbristen och ÖB:s dagorder om personalområdet. Nu har till sist ÖB gått med på att låta sig intervjuas. Du får avgöra själv när du läser intervjun längre fram i tidningen om du känner att det ger några ytterligare svar på dina frågor eller om du fortfarande omsluts av mörkret från den släckta korridoren på flygflottiljen.

Upprördheten, besvikelsen och missmodet är fortfarande stort hos många av dem NBO-officerare som ska bli specialistofficerare mot sin vilja. Under senhösten har ett stort antal MBL-förhandlingar genomförts på förbanden. Arbetsgivaren håller benhårt fast vid sin inställning – senast vid nyår ska alla bytt grad och inte heller i denna fråga är det lätt att se något ljus.

Officersförbundets medlemmar består av såväl soldater och sjömän som överstar, kommendörer, generaler och amiraler. Ofta tenderar de högre chefernas situation att hamna i skymundan. De förväntas alltid leverera, vara lojala och inte gnälla. Men precis som personalen i övrigt går de väldigt hårt. Inte minst är cheferna för organisationsenheterna väldigt utsatta med en lön som i vissa fall är obegripligt låg, givet ansvaret. Under nästa år kommer vi att fokusera extra på denna medlemsgrupp.

Det här är min sista jul som ordförande för Officersförbundet. Vid förbundsmötet i november nästa år kliver jag av efter 22 år på posten. Under våren börjar valberedningens arbete på allvar med att ta fram förslag till vem som ska efterträda mig. Jag vill uppmana dig som medlem att vara delaktig i den processen. För det är din röst som den nye ordföranden ska företräda – i en tid där det fackliga arbetet är viktigare än någonsin.

Jag vill önska dig och dina nära en riktigt god jul och ett gott nytt 2023. Till dig som är i tjänst under helgerna vill jag säga tack för din insats!

Mikael Vinde, 1:e vice ordförande Officersförbundet

Varför är Försvarsmakten så ovillig till att satsa på den militära personalens löner? Hur kan det komma sig att Försvarsmakten i årets Rals-förhandlingar signalerar att ”märket” gäller? Varför valde personaldirektören i våras att uttrycka en sådan världsfrånvänd syn på de militära lönerna? Detta i tider som dessa, när behovet av militär personal är skriande. 

Vi är säkert många som inte får ihop den ekvationen.  

Försvarsmaktens löneidé för den militära personalen förefaller vara genialiskt enkel: så billigt som möjligt utan att alltför många slutar och söker annan anställning. Ett på flera sätt problematiskt förhållningssätt när man som arbetsgivare i de flesta fall ska vara den enda arbetsgivaren under ett helt yrkesliv. Löneidén borde snarare vara vad som relativt övriga arbetsmarknaden tillsammans med Försvarsmaktens behov av kvalificerad militär kompetens är RÄTT lön. Ett talande exempel är flygförarkrisen 2022 där i runda slängar 40 oersättliga flygförare, avgörande för flygvapnets operativa effekt, till slut landade i att ansöka om tjänstledigt därför att arbetsgivaren inte lyssnade. 

Skillnaderna mellan medlemmarnas förväntansbilder på lön och Försvarsmaktens inställning till militärernas löner är stora och tyvärr också ökande som det verkar. 

En av anledningarna till att vi har hamnat här är att de militära cheferna i myndigheten fråntagits sitt beslutande mandat i personaltjänst och personalpolitik. 

Skillnaderna mellan medlemmarnas förväntansbilder på lön och Försvarsmaktens inställning till militärernas löner är stora och tyvärr också ökande som det verkar.

Redan 2003 kritiserades Försvarsmaktens arbetsgivarpolitik av riksdagens revisorer. Det konstaterades bland annat att Försvarsmaktens lönebildning inte bara påverkar den egna verksamheten, utan dessutom har verkningar för samhällsekonomin i stort. Argumentet känns igen från Arbetsgivarverkets nuvarande retorik och verkar i vissa kretsar vara helt immunt för motargument. Vidare menade revisorerna att förbandschefen i stor utsträckning stod ensam i lönebildningen, medan motparten vid förbanden var väl organiserad. Det hela ledde bland annat till bildandet av Försvarsmaktens HR-centrum år 2009. Därmed fick våra förbandschefer en överrock som bestämde vilka löner som fick beslutas på förbanden, helt oavsett behovet som förelåg.

Väldigt mycket rörande Sveriges försvar och vårt säkerhetspolitiska läge har som bekant förändrats sedan 2009. Den eviga freden och insatsförsvaret har ersatts av krigsfara och återuppbyggnaden av en tydlig krigsorganisation inom ramen för vår allians i Nato. Därmed borde vi rimligen vara tillbaka i ungefär samma militära logik som förelåg innan murens fall. Trots detta förefaller många gånger den militära logiken vara i underläge i förhållande till förvaltningslogiken när beslut fattas i myndigheten.

Även om alla medarbetare upprepade gånger hört ÖB säga att det är allt för krigsförbanden som gäller och att personalen är vår viktigaste resurs, så fortsätter organisationen ofta i invanda spår. Förändring förefaller svårt även när den högste chefen tydligt pekar ut riktningen. Det sitter i väggarna, som det heter, och även om alla individer successivt bytts ut kan nedärvt beteende och tänkande fortsätta. Ibland kanske saker och ting sitter så hårt i väggarna att de till slut måste rivas för att åstadkomma förändring.

Till syvende och sist har våra medlemmar Sveriges just nu viktigaste jobb – att återskapa en förmåga att skydda Sverige och våra allierades rätt till självbestämmande. Det är en sann ynnest, även om ynnest och ära sällan utgör ett giltigt betalningsmedel i butiken.

Ur arkivet: