Senast publicerat

Senast publicerat:

”Natomedlemskapet innebär en kulturell resa för Sverige”

Den 7 mars blev Sverige medlem i Nato och Försvarsmaktens integration är i full gång med alltifrån byggnationer av nya kontorslokaler till rekrytering av personal. På den svenska staben i Natos högkvarter i Bryssel blandas arbetsglädje med långa arbetsdagar, trångboddhet och en utmanande personalförsörjning.

Linda Sundgren

2024-06-25

Den enorma hallen i Natohögkvarteret som binder samman entrédelen med byggnadens åtta vingar är som en futuristisk hangar av tonat glas, krom och blanka stengolv. Brigadgeneral Anders Persson, ställföreträdande chef för den militära staben vid Sveriges ständiga representation till Nato, tar täten genom dörrar och korridorer till den fjärde kortvingen där majoriteten av den svenska representationen är stationerad. Han visar in i ett av enhetens tre konferensrum – Trovärdigheten – som precis som avdelningens andra två konferensrum namngivits efter Sveriges motto i Nato: solidaritet, pålitlighet och trovärdighet.

– Vårt motto står för den sorts medlem som Sverige vill vara i alliansen, förklarar Anders Persson medan vi slår oss ner vid det ljusa konferensbordet. Vi ska vara en trovärdig, solidarisk och pålitlig medlem.

Våra utländska kollegor är hjälpsamma på alla sätt och vis och det märks att de är glada över att vi äntligen kommit med.

När Officerstidningen besöker Natohögkvarteret strax utanför centrala Bryssel har det endast gått 18 dagar sedan Sverige blev medlem i försvarsalliansen den 7 mars. Integrationen är i full gång och delar av den svenska representationen har flyttat från partnerbyggnaden på andra sidan av Boulevard Leopold in till Natos gigantiska högkvarter. Här tjänstgör runt 4 000 personer och området innanför den välbevakade vakten rymmer såväl kontorslokaler och sammanträdesrum som butik, serveringar, frisör, apotek och en hel del annat. Glädjen över att äntligen ha blivit insläppta i alliansen är påtaglig bland de svenska officerare som arbetar här och enligt chefen för den svenska militära representationen, viceamiral Jonas Haggren, har de blivit väl mottagna av övriga medlemsländer.

– Våra utländska kollegor är hjälpsamma på alla sätt och vis och det märks att de är glada över att vi äntligen kommit med. Men nu ska vi in i alla system och sätta oss in i alla ärenden och det kommer inte att ske fösta veckan. Det kommer att ta tid, säger han.

Genom medlemskapet har Sverige fått en röst vid förhandlingsborden. Det innebär en möjlighet att påverka, men också en förväntan på att svenska representanter nu ska bidra till diskussioner och de beslut som fattas.

Liknande läsning:

– Du måste ha koll på beslut som togs tio år tillbaka i tiden och som man hänvisar till i olika ärenden. Och du måste veta den svenska synen i varje fråga. Eftersom alla beslut fattas i konsensus blir effekten att om du inte har en åsikt så får du en. När ett beslut är fattat så blir det därmed din åsikt, säger Anders Persson.

I den svenska representationen tjänstgör i dag 18 officerare tillsammans med ytterligare ett drygt 20-tal individer från utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Anders Persson säger att den stora mängden nya uppgifter tillsammans med en begränsad personalstyrka, gör det nödvändigt att prioritera mellan uppgifterna.

– Som nya medlemmar kan vi inte lösa allt och vi måste bestämma vad som är viktigt och behöver omhändertas nu och vad som är mindre viktigt. I det arbetet tar vi hjälp av de 31 andra medlemsländerna. Det finns ett högt tryck hemifrån där man vill få så mycket information som möjligt, men vi kan inte lösa allt. Det är som att vara ny på jobbet. Allt tar dubbelt så lång tid, men vi lär oss efterhand.

Man stannar kvar tills man är klar och 40 timmar i veckan räcker inte. Det brukar snarare bli 45 till 50 timmar.

Mer personal skulle behövas, enligt Anders Persson, men i dagsläget har den svenska representationen också brist på lokaler. Staben är inhyst i en korridor på entréplan i kortvinge fyra med kontorsrum till vänster och övriga faciliteter till höger. Däribland ett pentry som delas med den finska representationen som är grupperad i en parallell korridor. Kontoren är fyllda med skrivbord, skärmar och datorer och i utrymmen avsedda för fyra sitter man upp till sju personer. Nya kontorsytor är under byggnation på våning ett och två, men det kommer att dröja åtminstone tolv månader innan de är klara för inflytt.

I ett rum längre ner i korridoren har överstelöjtnant Anders Landewall sitt arbetsställe. Han kommer närmast från Arméstaben i Enköping som sektionschef vid planeringsavdelningen, men tjänstgör sedan oktober 2023 som militär rådgivare i Bryssel. Landewall delar ett litet rum avsett för två med tre andra kollegor. Trångboddheten ställer krav på både hänsynstagande och överseende.

– Hur bra det går att jobba beror på vad man ska göra, säger han. Det är svårt att läsa in sig på något eller prata i telefon när man är fyra i samma rum. Då får man gå ut i korridoren eller sätta sig i ett sådant här flexibelt rum som vi sitter i nu, säger han.

Anders Landewall berättar att dagarna är långa och fyllda med arbetsuppgifter. När Natos högsta militära beslutande organ – militärkommittén – sammanträder sitter Jonas Haggren eller Anders Persson vid förhandlingsbordet. På raden bakom dem är de militära rådgivarna placerade för att förse cheferna med information i de ärenden som behandlas. Anders Landewall deltar vid de militärkommittémöten där hans frågor diskuteras. Militärkommittén sammanträder minst två gånger i veckan, men oftare vid behov.

– Vi byts av under mötena beroende på vilka frågor som avhandlas. Vi för en dialog dels med Försvarsstaben och dels med cheferna här och rekommenderar vad som bör framföras som svensk ståndpunkt. Efter mötena skriver vi rapporter och skickar hem till högkvarteret. Jag sitter också med i de arbetsgrupper som rör mina frågor och företräder Sverige. Det är mycket att läsa in sig på inför varje möte och efteråt ska man skriva rapporter och skicka hem. Dagarna här är ganska chokade, säger Anders Landewall och fortsätter:

– Man stannar kvar tills man är klar och 40 timmar i veckan räcker inte. Det brukar snarare bli 45 till 50 timmar. Men nu har vi precis blivit medlemmar i Nato och det är möjligt att det blir mindre att göra när vi kommit in i arbetet mer.

Utöver att lösa de dagliga arbetsuppgifterna tillkommer sociala event som är en del av integrationen.

– Nu när vi blivit medlemmar är det många som vill träffa oss, de vill väl veta vart vi står i olika frågor. I morgon bitti är det exempelvis frukost hos den kanadensiska representationen. Det finns stora åsiktsskillnader mellan länderna, men alla är väldigt hjälpsamma och trevliga, säger Anders Landewall.

För att arbetet i Natos beslutsprocesser ska fungera krävs ett välfungerande informationsflöde med tydliga instruktioner, från Regeringskansliet och högkvarteret i Stockholm ner till Bryssel och tillbaka. Men det handlar också om att lära sig hur samarbetet mellan försvarsalliansens medlemsländer fungerar. Både för att kunna vara med och påverka och för att arbetet ska löpa smidigt.

– Vi måste lära oss att säga ja eller nej tidigt i beslutsprocesser och kunna argumentera om vi har något att invända i en fråga. Man får inte vara rädd att säga nej här och måste vara tydlig med vad man vill, vilket är ganska osvenskt. Att vänta med att invända tills det ligger ett färdigt förslag på bordet kallas för breaking the silence, och gör man det för ofta blir man inte populär. Natomedlemskapet kommer att innebära en kulturell resa för Sveriges del, säger Anders Persson.

Anders Landewall menar att samarbetet i Nato med förhandlingar och strävan efter konsensus nog passar det svenska förhållningssättet ganska bra. Däremot är det viktigt att ha en tydlig åsikt.

– Om vi inte har en tydlig ståndpunkt riskerar vi att bli överkörda, säger han. Helst vill man ha instruktioner med ett förhandlingsutrymme hemifrån när man går till möten, så att vi kan säga att här går vår röda linje. Vet man det är man supertrygg. Men som militär rådgivare kan jag också gå till min milrep här i Bryssel, i det här fallet Jonas Haggren, och prata med honom. Han lyder direkt under ÖB.

Vi ska inte säga nej till för mycket, men heller inte ja för snabbt. Då kan vi sitta fast med en befattning sedan

På frågan om vilken som är den största utmaningen nu när Sverige blivit allierad i Nato, svarar både Jonas Haggren och Anders Persson att det är personalförsörjningen. För Försvarsmakten handlar det om ett stort antal befattningar som ska tillsättas. De som tjänstgör i den svenska representationen arbetar för Sverige och hur många de ska vara framöver är ännu inte beslutat. Därutöver tillkommer cirka 250 befattningar (siffran är ett antagande som kan justeras både uppåt och nedåt) i Natos kommandostruktur, de så kallade kvotbefattningarna. Det handlar befattningar i det militära högkvarteret Shape i belgiska Mons, de regionala staberna i Norfolk/USA, Neapel/Italien och Brunsuum/ Nederländerna liksom de operativa högkvarteren i Ramstain/Tyskland (aircom), Izmir/Turkiet (Landcom) och London/Storbritannien (Marcom).

– Den som sitter på en kvotbefattning jobbar för Nato, inte för Sverige, och de ska följa sin närmaste chef. Nato är väldigt tydlig med detta och den som jobbar för sitt hemland riskerar att åka ut. Det hände så sent som förra året att en Natoofficer blev hemsänd av den orsaken, säger Anders Persson.

Generalsbefattningarna i Natos kommandostruktur utgör en egen personalkategori. Det finns drygt 200 stjärnor som fördelas inom Nato utifrån faktorer som hur mycket trupp ett land bistår med och hur stort landets ekonomiska bidrag till Nato är.

– Sverige kommer troligen att få fyra till fem stjärnor, men det är ännu inte formellt beslutat. Ofta väljer man att dela en generalsbefattning med ett annat land. Vi skulle exempelvis kunna ha en general på en befattning i två till tre år och sedan ha en norsk general som tar över. På det sättet kan man få dubbelt så många generalsbefattningar, säger Anders Persson.

När det gäller vilka generalsbefattningar som Sverige ska bemanna, handlar det om att tänka både strategiskt och långsiktigt för att få god effekt, säger Anders Persson.

– Vi ska inte säga nej till för mycket, men heller inte ja för snabbt. Då kan vi sitta fast med en befattning sedan. Samtidigt kanske vi inte alltid kan få precis de befattningar vi vill ha. Det kanske redan sitter en general på den befattning vi skulle vilja ha och ansvarigt land önskar ha kvar just den befattningen, säger han och fortsätter:

– Beslutet om bemanningen av generalsbefattningar är tills vidare och en normal bemanningstid för enskild individ är cirka tre år. Så beroende på hur länge individen varit där kan det ta ett till tre år innan befattningen blir ”ledig”.

Tillsättningen av generalsbefattningar sker genom sluten omröstning. Den 22 april fick Sverige sin första Natogeneralstjänst efter omröstning i militärkommittén. Befattningen kommer att bemannas av brigadgeneral Torbjörn Sahlén. Han blir biträdande chef vid divisionen för operationer och planering vid Högkvarteret i Bryssel med start den 1 januari 2025.

– Röstningsförfarandet i militärkommittén sker anonymt och när ett land fått 17 röster, alltså majoriteten av totalt 32 röster, är det klart. Vi svenskar har sagt att vi alltid ska rösta på den mest lämpade kandidaten, men nätverkandet inför en röstning är omfattande, säger Jonas Haggren.

Enligt Haggren och Persson blir det en särskild utmaning att bemanna den regionala staben i Norfolk/USA, som Sverige enligt planeringen kommer att tillhöra. I dag är Norfolks enda uppgift att bevaka Atlantregionen, men nu byggs det upp en organisation för att även kunna leda försvaret av de nordiska länderna inklusive stora delar av – eller kanske hela – Östersjön; den exakta geografiska omfattningen är i dagsläget inte är fastställd. Anders Persson menar att det är hög tid för Sverige att påbörja bemanningen av Norfolk.

– Ska vi bygga upp en stab som i dagsläget omfattar drygt 100 officerare till drygt 400–500 år 2026 måste vi börja skicka stabsofficerare nu. Det handlar om 20–30 officerare som ska flytta över Atlanten, köpa hus och få in barnen på skolor. I USA är det annorlunda jämfört med Europa och som anhörig får man inte jobba där, säger han och fortsätter:

– Om vi inte börjar arbeta med bemanningen av Norfolk nu finns en risk att vi missar viktiga befattningar. Vi måste prioritera. Vi har ett begränsat antal officerare och behöver besluta vart vi vill placera dem.

Majoriteten av de befattningar som finns i Natos högkvarter kräver officerare. Att tillsätta just de befattningarna med specialistofficerare är i dagsläget inte att rekommendera, enligt Anders Persson.

– Det pågår ett arbete med att se över vilka nivåer olika befattningar ska ha inklusive civila, så vi uppfattar att det kommer att förändras. Alla länder har brist på officerare och de flesta har problem med bemanningen.

Men även om det finns stora utmaningar att omhänderta framöver är också framåtandan och arbetsglädjen påtaglig bland personalen i den svenska militära staben. Känslan av att vara en del av ett historiskt skeende och att göra något betydelsefullt smittar av sig på arbetet.

– Jag har aldrig ångrat mitt beslut att åka hit, säger Anders Landewall. Det är nya erfarenheter varje dag och det är superroligt att få vara här.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Nato

Fortsatt problem med skaderapporteringen – tio år efter bytet till Prio

Mest läst:

Aktuellt /

Jämställdhet

Noak utreds – årets konferens nära att ställas in

Aktuellt /

Armén

Hundratals miljoner saknades i arméns planering

Intervju /

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Intervju /

Försvarsdebatt

Taktisk: ”Jag vill att myndigheten ska bli bättre”

Intervju

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Försvarsmakten behöver inte bara utbilda fler – utan rätt personal för framtidens behov. Med förändringar i officersutbildningen, nya möjligheter till tillsvidareanställning för specialister och en satsning på fler reservofficerare vill flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef på Försvarsstabens genomförandeenhet, skapa ett mer träffsäkert och uthålligt personalförsörjningssystem.

Annica Ögren

2026-11-09

Hur har första halvåret som utbildningschef varit?

– Jättebra. Det här är ett jobb som jag har velat ha. Innan var jag närmast försvarsattaché i Berlin, Tyskland. Det finns flera saker som lockar med den här befattningen. Exempelvis att bygga upp ett system från grundutbildning och genom personutveckling, in i Försvarsmakten så att vi kan fylla upp organisationen på alla nivåer. Samtidigt som vi också behöver säkerställa en balans mellan utbildning, utveckling och personalförsörjning. Nu samlas flera av dessa frågor under en och samma hatt som jag får möjlighet att påverka, det känns både intressant och väldigt roligt.

Vad innebär den nya personalkategorin specialist?

– Att vi kan tillsvidareanställa personal som tidigare har varit gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS, på tidsbegränsning. Har man jobbat ett antal år, har kompetens och personlig förmåga som vi kan ha nytta av tillsvidare ska vi få möjlighet att erbjuda tillsvidaretjänst. Det är viktigt att ta tillvara dem som vill vara kvar i Försvarsmakten och som av olika skäl inte vill vidareutbilda sig till officer. På så sätt kan vi behålla kompetenser och skapa anställningstrygghet vilket förhoppningsvis gör att fler GSS stannar längre.

Hur ligger ni till i den här frågan, när kan det bli verklighet?

– Vi har hemställt till regeringen att lägga till den här kategorin i förordningen om Försvarsmaktens personal. Vi formulerar även interna riktlinjer för hur det går till när man anställer, som till exempel vem som beslutar om anställning och vilka tjänstegrader personerna ska ha.

– Målet är att ha detta klart innan årsskiftet, men det hänger ju också på när regeringen kan fatta beslut. Men jag skulle vilja att vi påbörjar anställning i början av nästa år.

Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Det har ju gjorts en del förändringar i det Högre officersprogrammet, HOP. Vilka behov ser du framöver?

– Det är bra att vi har en högre officersutbildning, men jag tror att vi ska se lite annorlunda på den än vad vi gör idag. Vi borde göra HOP 1 obligatorisk, som en del i alla officerares utveckling. Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Vilka förändringar ser du behov av vad gäller HOP?

– Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever som ska gå mot chefspositioner. Alla behöver nämligen inte ha den utbildningen, och vi utbildar lite för många på den som det ser ut idag. Om några år kommer dessutom de stora officersutbildningskullarna från 2010-talet att börja märkas av. Det blir då orimligt att utbilda större mängder då behovet av högre officerare minskar.

– Jämfört med andra länder är det normalt att cirka 10–15 procent av officerarna går den högsta utbildningen. I Sverige har vi haft mer än 50 procent. Med ett snävare urval blir det högre kvalitet på utbildningen. Däremot anser jag att det ska vara möjligt att befordras till överstelöjtnant eller kommendörkapten även utan att ha gått HOP 2, utifrån erfarenhet. Så är det i många andra länder.

Vad sker för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) och reservofficerare (RO)?

– Vi behöver bli fler GSS/T och reservofficerare. Vi har ganska många reservofficerare anställda på pappret, men många av dem utbildades för en lång tid sedan. Vi behöver ha betydligt fler yngre, i förbandsnära ålder. Den krigsorganisation som vi bygger upp nu bygger på att vi har väldigt mycket tidvis tjänstgörande, både RO och GSS/T. Där har vi tappat lite.

– GSS/T infördes ursprungligen för att bemanna internationella insatser och inte svenska krigsförband för Sveriges och Natos försvar. Det innebär att vi nu behöver göra det lättare att anställa, utbilda fler reservofficerare och eventuellt minska lite på yrkesofficersutbildningen.

– Det måste också bli lättare att tjänstgöra. Systemet ska hjälpa dem som vill jobba som tidvis tjänstgörande. Några konkreta exempel som vi har bestämt är att reservofficerare och GSS/T som aktivt tjänstgör ska ha uniform uttagen och inte behöva lämna in den efter varje övning. Det ska också vara lättare att kommunicera med personal utanför Försvarsmaktens datasystem och kunna ge arbetstid åt befäl i tidvis tjänstgörande förband även utanför övningar. Idag lägger många ner privat tid för att hålla kontakt med sina förband.

Vad behövs för att det här ska bli verklighet?

– Vi behöver modernisera våra interna bestämmelser utifrån hur verkligheten ser ut. Men det behövs också en förordningsbestämmelse för att kunna ändra maxtiden för hur länge en reservofficer ska få tjänstgöra.

Vad innebär den senaste omstöpningen inom Officersprogrammet?

– Officersprogrammet är fortfarande tre år och fortfarande i Försvarshögskolans regi. Men den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin. Vi tycker det är bra att de formas mot sitt yrke. Vi vill också snabbare kunna producera officerare om läget skulle kräva det, och då vill vi göra det på en termin.

– Vi kommer också att styra antagningen lite hårdare så att Officersprogrammet blir en förlängning av den grundutbildning man har gjort. Det innebär att man inte bara kan söka vilken utbildningslinje som helst. Vill man vara stridsvagnsofficer behöver man ha tjänstgjort i ett sådant förband redan under sin grundutbildning.

– Det här bygger på att Officersprogrammet är en fortsättning på det man redan har lärt sig på sin grundutbildning. Vi kommer också styra vilka utbildningsplatser vi erbjuder utifrån våra behov. Vi behöver precision och inte bara stort antal.

Hur har starten för den nya tekniska officersutbildningen gått?

– Den drog igång i september med 33 antagna. Antalet sökande var 140. Den är unik och ny på så sätt att de läser en treårig högskoleingenjörsutbildning initialt på tre olika lärosäten i Sverige. Under sommaruppehållen läser man en officersutbildning som också återkommer den sjunde och sista terminen.

– Efter tre år har eleverna då fått en högskoleingenjörsexamen inom något ämne som vi tycker är relevant för Försvarsmakten, som till exempel maskinteknik eller datateknik. Parallellt får de en officersutbildning med särskilda kunskaper inom teknik och det vet vi att man kommer ha nytta av.

Den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin.

Hur ser det ut med värnpliktsvolymerna?

– Det börjar ungefär 9 400 värnpliktiga i år, om några år går vi upp till 12 000. På lång sikt är den volymen fullt tillräcklig för krigsorganisationen. Det pratas ibland om att man borde ta in fler värnpliktiga för man tror att krigsorganisationen då blir större, men det blir den inte, och vi ser inget behov av det. I den takt som vi utbildar i kommer vi ha reserver på ungefär 150 000 värnpliktiga över krigsorganisationen om tio år. Så vi bygger redan väldigt stora reserver.

– Inte heller officersrekryteringen blir så mycket bättre bara för att man tar in fler. När man tar in fler får man efter ett tag inte de som är mest kvalificerade och då blir det inte heller så stor del som klarar officersutbildningen.

– Med 12 000 bygger vi redan upp så stora reserver att det skulle innebära att binda resurser och lägga tid på att utbilda värnpliktiga som inte behövs i organisationen.

Hur ska reserver byggas upp?

– De flesta som vi utbildar stoppas in i krigsorganisationen. Vi bygger också upp förbandsklossar som är knutna till de ordinarie krigsförbanden, som ser likadana ut men som bara är ett ställe där det finns personal. Om man till exempel i ett krig får förluster kan man ersätta förlusterna med de förbandsklossarna. Eller om man har ett långt krig kan man också byta ut ett kompani mot ett annat från reserven, för att få uthållighet. Konceptet är att bygga upp speglingar av de riktiga förbanden.

Hur ser intresset ut för att vilja utbilda sig till reservofficer?

– Vi ser fortsatt att det är och har varit populärt att bli reservare. Men vi ser också att många värnpliktiga är högpresterande och välbildade ungdomar som vill läsa på universitetet efter grundutbildningen, och då ser vi reservofficersyrket som en perfekt möjlighet där man kan göra båda delarna. Det blir som dubbel kompetens för oss.