Senast publicerat
Senast publicerat:

”Natomedlemskapet innebär en kulturell resa för Sverige”

Brigadgeneral Anders Persson, ställföreträdande chef för den militära staben vid Sveriges ständiga representation till Nato (t.h.) tillsammans med Anders Landewall och Jonas Haggren utanför Natos högkvarter i Bryssel.

Den 7 mars blev Sverige medlem i Nato och Försvarsmaktens integration är i full gång med alltifrån byggnationer av nya kontorslokaler till rekrytering av personal. På den svenska staben i Natos högkvarter i Bryssel blandas arbetsglädje med långa arbets­dagar, trångboddhet och en ut­manande personalförsörjning.

Linda Sundgren

Den enorma hallen i Natohögkvarteret som binder samman entrédelen med byggnadens åtta vingar är som en futuristisk hangar av tonat glas, krom och blanka stengolv. Brigadgeneral Anders Persson, ställföreträdande chef för den militära staben vid Sveriges ständiga representation till Nato, tar täten genom dörrar och korridorer till den fjärde kortvingen där majoriteten av den svenska representationen är stationerad. Han visar in i ett av enhetens tre konferensrum – Trovärdigheten – som precis som avdelningens andra två konferensrum namngivits efter Sveriges motto i Nato: solidaritet, pålitlighet och trovärdighet. 

– Vårt motto står för den sorts medlem som Sverige vill vara i alliansen, förklarar Anders Persson medan vi slår oss ner vid det ljusa konferensbordet. Vi ska vara en trovärdig, solidarisk och pålitlig medlem. 

Våra utländska kollegor är hjälpsamma på alla sätt och vis och det märks att de är glada över att vi äntligen kommit med.

När Officerstidningen besöker Natohögkvarteret strax utanför centrala Bryssel har det endast gått 18 dagar sedan Sverige blev medlem i försvarsalliansen den 7 mars. Integrationen är i full gång och delar av den svenska representationen har flyttat från partnerbyggnaden på andra sidan av Boulevard Leopold in till Natos gigantiska högkvarter. Här tjänstgör runt 4 000 personer och området innanför den välbevakade vakten rymmer såväl kontorslokaler och sammanträdesrum som butik, serveringar, frisör, apotek och en hel del annat. Glädjen över att äntligen ha blivit insläppta i alliansen är påtaglig bland de svenska officerare som arbetar här och enligt chefen för den svenska militära representationen, viceamiral Jonas Haggren, har de blivit väl mottagna av övriga medlemsländer. 

Anders Persson

Anders Persson, brigadgeneral

Ställföreträdande chef för den militära staben vid Sveriges ständiga representation till Nato

– Våra utländska kollegor är hjälpsamma på alla sätt och vis och det märks att de är glada över att vi äntligen kommit med. Men nu ska vi in i alla system och sätta oss in i alla ärenden och det kommer inte att ske fösta veckan. Det kommer att ta tid, säger han. 

Genom medlemskapet har Sverige fått en röst vid förhandlingsborden. Det innebär en möjlighet att påverka, men också en förväntan på att svenska representanter nu ska bidra till diskussioner och de beslut som fattas. 

Liknande läsning:

– Du måste ha koll på beslut som togs tio år tillbaka i tiden och som man hänvisar till i olika ärenden. Och du måste veta den svenska synen i varje fråga. Eftersom alla beslut fattas i konsensus blir effekten att om du inte har en åsikt så får du en. När ett beslut är fattat så blir det därmed din åsikt, säger Anders Persson.

margaretabsandeback_24-06-05_MBS0522--

I Sveriges ständiga representation till Nato i högkvarteret i Bryssel har de högsta cheferna och övriga officerare ett nära samarbete.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

I den svenska representationen tjänstgör i dag 18 officerare tillsammans med ytterligare ett drygt 20-tal individer från utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Anders Persson säger att den stora mängden nya uppgifter tillsammans med en begränsad personalstyrka, gör det nödvändigt att prioritera mellan uppgifterna. 

– Som nya medlemmar kan vi inte lösa allt och vi måste bestämma vad som är viktigt och behöver omhändertas nu och vad som är mindre viktigt. I det arbetet tar vi hjälp av de 31 andra medlemsländerna. Det finns ett högt tryck hemifrån där man vill få så mycket information som möjligt, men vi kan inte lösa allt. Det är som att vara ny på jobbet. Allt tar dubbelt så lång tid, men vi lär oss efterhand.  

Man stannar kvar tills man är klar och 40 timmar i veckan räcker inte. Det brukar snarare bli 45 till 50 timmar.

Mer personal skulle behövas, enligt Anders Persson, men i dagsläget har den svenska representationen också brist på lokaler. Staben är inhyst i en korridor på entréplan i kortvinge fyra med kontorsrum till vänster och övriga faciliteter till höger. Däribland ett pentry som delas med den finska representationen som är grupperad i en parallell korridor. Kontoren är fyllda med skrivbord, skärmar och datorer och i utrymmen avsedda för fyra sitter man upp till sju personer. Nya kontorsytor är under byggnation på våning ett och två, men det kommer att dröja åtminstone tolv månader innan de är klara för inflytt. 

I ett rum längre ner i korridoren har överstelöjtnant Anders Landewall sitt arbetsställe. Han kommer närmast från Arméstaben i Enköping som sektionschef vid planeringsavdelningen, men tjänstgör sedan oktober 2023 som militär rådgivare i Bryssel. Landewall delar ett litet rum avsett för två med tre andra kollegor. Trångboddheten ställer krav på både hänsynstagande och överseende. 

– Hur bra det går att jobba beror på vad man ska göra, säger han. Det är svårt att läsa in sig på något eller prata i telefon när man är fyra i samma rum. Då får man gå ut i korridoren eller sätta sig i ett sådant här flexibelt rum som vi sitter i nu, säger han. 

Anders Landewall

Anders Landewall, överstelöjtnant

Militär rådgivare i Bryssel

Anders Landewall berättar att dagarna är långa och fyllda med arbetsuppgifter. När Natos högsta militära beslutande organ – militärkommittén – sammanträder sitter Jonas Haggren eller Anders Persson vid förhandlingsbordet. På raden bakom dem är de militära rådgivarna placerade för att förse cheferna med information i de ärenden som behandlas. Anders Landewall deltar vid de militärkommittémöten där hans frågor diskuteras. Militärkommittén sammanträder minst två gånger i veckan, men oftare vid behov. 

– Vi byts av under mötena beroende på vilka frågor som avhandlas. Vi för en dialog dels med Försvarsstaben och dels med cheferna här och rekommenderar vad som bör framföras som svensk ståndpunkt. Efter mötena skriver vi rapporter och skickar hem till högkvarteret. Jag sitter också med i de arbetsgrupper som rör mina frågor och företräder Sverige. Det är mycket att läsa in sig på inför varje möte och efteråt ska man skriva rapporter och skicka hem. Dagarna här är ganska chokade, säger Anders Landewall och fortsätter: 

– Man stannar kvar tills man är klar och 40 timmar i veckan räcker inte. Det brukar snarare bli 45 till 50 timmar. Men nu har vi precis blivit medlemmar i Nato och det är möjligt att det blir mindre att göra när vi kommit in i arbetet mer. 

Utöver att lösa de dagliga arbetsuppgifterna tillkommer sociala event som är en del av integrationen. 

– Nu när vi blivit medlemmar är det många som vill träffa oss, de vill väl veta vart vi står i olika frågor. I morgon bitti är det exempelvis frukost hos den kanadensiska representationen. Det finns stora åsiktsskillnader mellan länderna, men alla är väldigt hjälpsamma och trevliga, säger Anders Landewall. 

margaretabsandeback_24-06-05_MBS0411--

Anders Landewall (tv) och Anders Persson i den svenska representationens omklädningsrum där det finns plats för att både byta om och förvara värdeföremål.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

För att arbetet i Natos beslutsprocesser ska fungera krävs ett välfungerande informationsflöde med tydliga instruktioner, från Regeringskansliet och högkvarteret i Stockholm ner till Bryssel och tillbaka. Men det handlar också om att lära sig hur samarbetet mellan försvarsalliansens medlemsländer fungerar. Både för att kunna vara med och påverka och för att arbetet ska löpa smidigt. 

 – Vi måste lära oss att säga ja eller nej tidigt i beslutsprocesser och kunna argumentera om vi har något att invända i en fråga. Man får inte vara rädd att säga nej här och måste vara tydlig med vad man vill, vilket är ganska osvenskt. Att vänta med att invända tills det ligger ett färdigt förslag på bordet kallas för breaking the silence, och gör man det för ofta blir man inte populär. Natomedlemskapet kommer att innebära en kulturell resa för Sveriges del, säger Anders Persson.  

Anders Landewall menar att samarbetet i Nato med förhandlingar och strävan efter konsensus nog passar det svenska förhållningssättet ganska bra. Däremot är det viktigt att ha en tydlig åsikt. 

– Om vi inte har en tydlig ståndpunkt riskerar vi att bli överkörda, säger han. Helst vill man ha instruktioner med ett förhandlingsutrymme hemifrån när man går till möten, så att vi kan säga att här går vår röda linje. Vet man det är man supertrygg. Men som militär rådgivare kan jag också gå till min milrep här i Bryssel, i det här fallet Jonas Haggren, och prata med honom. Han lyder direkt under ÖB. 

Vi ska inte säga nej till för mycket, men heller inte ja för snabbt. Då kan vi sitta fast med en befattning sedan

På frågan om vilken som är den största utmaningen nu när Sverige blivit allierad i Nato, svarar både Jonas Haggren och Anders Persson att det är personalförsörjningen. För Försvarsmakten handlar det om ett stort antal befattningar som ska tillsättas. De som tjänstgör i den svenska representationen arbetar för Sverige och hur många de ska vara framöver är ännu inte beslutat. Därutöver tillkommer cirka 250 befattningar (siffran är ett antagande som kan justeras både uppåt och nedåt) i Natos kommandostruktur, de så kallade kvotbefattningarna. Det handlar befattningar i det militära högkvarteret Shape i belgiska Mons, de regionala staberna i Norfolk/USA, Neapel/Italien och Brunsuum/ Nederländerna liksom de operativa högkvarteren i Ramstain/Tyskland (aircom), Izmir/Turkiet (Landcom) och London/Storbritannien (Marcom).  

– Den som sitter på en kvotbefattning jobbar för Nato, inte för Sverige, och de ska följa sin närmaste chef. Nato är väldigt tydlig med detta och den som jobbar för sitt hemland riskerar att åka ut. Det hände så sent som förra året att en Natoofficer blev hemsänd av den orsaken, säger Anders Persson.   

Jonas Haggren

Jonas Haggren, viceamiral

Chef för den svenska militära representationen

Generalsbefattningarna i Natos kommandostruktur utgör en egen personalkategori. Det finns drygt 200 stjärnor som fördelas inom Nato utifrån faktorer som hur mycket trupp ett land bistår med och hur stort landets ekonomiska bidrag till Nato är. 

– Sverige kommer troligen att få fyra till fem stjärnor, men det är ännu inte formellt beslutat. Ofta väljer man att dela en generalsbefattning med ett annat land. Vi skulle exempelvis kunna ha en general på en befattning i två till tre år och sedan ha en norsk general som tar över. På det sättet kan man få dubbelt så många generalsbefattningar, säger Anders Persson.  

När det gäller vilka generalsbefattningar som Sverige ska bemanna, handlar det om att tänka både strategiskt och långsiktigt för att få god effekt, säger Anders Persson. 

– Vi ska inte säga nej till för mycket, men heller inte ja för snabbt. Då kan vi sitta fast med en befattning sedan. Samtidigt kanske vi inte alltid kan få precis de befattningar vi vill ha. Det kanske redan sitter en general på den befattning vi skulle vilja ha och ansvarigt land önskar ha kvar just den befattningen, säger han och fortsätter:

– Beslutet om bemanningen av generalsbefattningar är tills vidare och en normal bemanningstid för enskild individ är cirka tre år. Så beroende på hur länge individen varit där kan det ta ett till tre år innan befattningen blir ”ledig”.

Tillsättningen av generalsbefattningar sker genom sluten omröstning. Den 22 april fick Sverige sin första Natogeneralstjänst efter omröstning i militärkommittén. Befattningen kommer att bemannas av brigadgeneral Torbjörn Sahlén. Han blir biträdande chef vid divisionen för operationer och planering vid Högkvarteret i Bryssel med start den 1 januari 2025. 

– Röstningsförfarandet i militärkommittén sker anonymt och när ett land fått 17 röster, alltså majoriteten av totalt 32 röster, är det klart. Vi svenskar har sagt att vi alltid ska rösta på den mest lämpade kandidaten, men nätverkandet inför en röstning är omfattande, säger Jonas Haggren.   

margaretabsandeback_24-06-05_MBS0762--

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Enligt Haggren och Persson blir det en särskild utmaning att bemanna den regionala staben i Norfolk/USA, som Sverige enligt planeringen kommer att tillhöra. I dag är Norfolks enda uppgift att bevaka Atlantregionen, men nu byggs det upp en organisation för att även kunna leda försvaret av de nordiska länderna inklusive stora delar av – eller kanske hela – Östersjön; den exakta geografiska omfattningen är i dagsläget inte är fastställd. Anders Persson menar att det är hög tid för Sverige att påbörja bemanningen av Norfolk.

– Ska vi bygga upp en stab som i dagsläget omfattar drygt 100 officerare till drygt 400–500 år 2026 måste vi börja skicka stabsofficerare nu. Det handlar om 20–30 officerare som ska flytta över Atlanten, köpa hus och få in barnen på skolor. I USA är det annorlunda jämfört med Europa och som anhörig får man inte jobba där, säger han och fortsätter:

– Om vi inte börjar arbeta med bemanningen av Norfolk nu finns en risk att vi missar viktiga befattningar. Vi måste prioritera. Vi har ett begränsat antal officerare och behöver besluta vart vi vill placera dem. 

Majoriteten av de befattningar som finns i Natos högkvarter kräver officerare. Att tillsätta just de befattningarna med specialistofficerare är i dagsläget inte att rekommendera, enligt Anders Persson.

– Det pågår ett arbete med att se över vilka nivåer olika befattningar ska ha inklusive civila, så vi uppfattar att det kommer att förändras. Alla länder har brist på officerare och de flesta har problem med bemanningen.

Men även om det finns stora utmaningar att omhänderta framöver är också framåtandan och arbetsglädjen påtaglig bland personalen i den svenska militära staben. Känslan av att vara en del av ett historiskt skeende och att göra något betydelsefullt smittar av sig på arbetet. 

– Jag har aldrig ångrat mitt beslut att åka hit, säger Anders Landewall. Det är nya erfarenheter varje dag och det är superroligt att få vara här. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Varannan anställd i Försvarsmakten har upplevt tystnadskultur och ju högre upp i organisationen man kommer desto mer utbrett är det. Arbetsställen som präglas av den här typen av problem riskerar att tappa i förtroende och bli mindre effektiva än andra. Det visar forskning om tystnadskultur och destruktivt ledarskap som publicerats de senaste åren.

Linda Sundgren
Tystnadskultur
På arbetsplatser med tystnadskultur riskerar den som för fram kritik att hamna i social och karriärmässig karantän.

Foto: Björn Öberg

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om tystnadskultur i Försvarsmakten.

Hälften av Försvarsmaktens anställda har någon gång upplevt tystnadskultur under sin tjänstgöring. Det visar en forskningsrapport från Försvarshögskolan. Att åtgärda problemen kan vara både svårt och tids­­krävande, men nu pågår ett arbete vid Försvarsstabens HR-avdelning med att ta fram ett analysverktyg för att upptäcka den här typen av destruktivt ledarskap ute på förbanden.

I december publicerade Officerstidningen en artikel som beskrev problem med tystnadskultur vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC. Chefer anklagades för att hålla varandra om ryggen och medarbetare vågade inte lyfta kritik av rädsla för repressalier. Efter den publiceringen hörde personal från andra förband av sig och berättade om liknande problem hos dem. Däribland ett skyddsombud som efter att ha lyft allvarliga arbetsmiljöproblem blivit motarbetad, förflyttad och nekats befattningar som han varit kvalificerad för med oklar motivering.

”Jag och flera kollegor har försökt att lyfta arbetsmiljöproblem, men vi har mötts av en ovilja att agera och i vissa fall av direkta repressalier. Jag upplever att det finns en stark kultur av mörkläggning, intern korruption och att personal som försöker följa arbetsmiljöregler motarbetas”, skriver han till Officerstidningen.

En yrkesofficer berättar hur nära relationer mellan vissa medarbetare och chefer på hans förband påverkar beslut och arbetsmiljö på ett negativt sätt. Den som för fram kritik riskerar försämrade karriärmöjligheter och att skällas ut offentligt.

– Cheferna tar inte sitt ansvar som arbetsgivare och de gömmer sig bakom kommandostyrning och order. Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån, säger han.

Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån.

Under senare år har det forskats allt mer inom området tystnadskultur. I början av året publicerades en vetenskaplig artikel i Scandinavian Journal of Psychology, baserad på en studie om destruktivt ledarskap i den svenska försvarsmakten. Enligt studien har runt hälften av de drygt 850 försvarsmaktsanställda som deltog i undersökningen någon gång upplevt inslag av tystnadskultur, antingen på sitt nuvarande förband eller hos en tidigare organisationsenhet. Studien leddes av Maria Fors Brandebo vid Institutionen för ledarskap och ledning på Försvarshögskolan. Hon forskar och undervisar om destruktivt ledarskap och tystnadskultur i Försvarsmakten sedan ett 20-tal år.

– Tystnadskultur är ganska vanligt i Försvarsmakten och när jag presenterarar vår forskning för officerare är det fler som säger att de känner igen sig än de som inte gör det. Ibland blir jag förvånad över deras öppenhet i de här frågorna. Många gånger konstaterar de bara att ’så här är det’, säger Maria Fors Brandebo. 

Maria Fors Brandebo, Försvashögskolan

Maria Fors Brandebo

Försvarshögskolan

Forskning visar att det finns skillnader i tystnadskulturens utbredning inom olika yrkes- och åldersgrupper i Försvarsmakten. Bland annat är yngre militärer längre ner i organisationen och civila medarbetare mer benägna att säga ifrån än yrkesofficerare som kommit längre i karriären.

– Ju högre upp i hierarkin man kommer desto vanligare tycks det vara med tystnadskultur. Sannolikt beror det på att individer på lägre nivå har mindre att förlora än de högre upp. Att riskera att behöva lämna uniformen efter många år i yrket kan vara ett enormt steg jämfört med en yngre medarbetare eller civilanställd som byter jobb, säger Maria Fors Brandebo. 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), sedan årsskiftet en del av Arbetsmiljöverket, publicerade i höstas forskningsstudien Tystnadskultur på arbetsplatser. Av de cirka 7 000 personer från olika branscher och sektorer som deltog i studien, hade 26 procent upplevt tystnadskultur.

– Vi såg att tystnadskultur är något vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet, säger Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet som var forskningsledare för studien från Mynak och fortsätter: 

– Ibland är den som utövar tystnadskultur väldigt medveten om sitt agerande medan det i andra fall handlar om att man gör på ett visst sätt därför att man ’alltid har gjort så’.

Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden.

Arbetsplatser med tystnadskultur präglas av tre samspelande faktorer, enligt Mynaks rapport: tystnad (rädsla eller ovilja att säga ifrån), censur (att tysta varandra) och dövhet (en ledning som inte lyssnar och som förnekar problem). Skälen till att individer skapar tystnadskultur varierar. Medarbetares tystnad kan bero på en rädsla för repressalier eller på att det upplevs som meningslöst att säga ifrån. Den som censurerar andra kan göra det för att exempelvis gynna den egna karriären medan nonchalans mot kritik kan bero på att chefer vill slippa omhänderta besvärliga frågor eller vill undvika att framstå i dålig dager uppåt i organisationen.

– Vanligast är att man upplever dövhet i organisationen, hela 42 procent uppgav det. 30 procent hade upplevt tystnad och 24 procent censur. Till viss del skiljer sig resultaten åt mellan män och kvinnor. Vi ser att män oftare censurerar varandra medan kvinnor oftare upplever organisatorisk dövhet, säger Lotta Dellve.

Lotta Dellve

Lotta Dellve

Professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medarbetare som inte vill anpassa sig till tystnadskulturen riskerar att bli motarbetade och utsatta på olika sätt. Det kan handla om social utfrysning, att bli förfördelad i fråga om exempelvis kurser och utbildningar eller en utebliven befordran. 

 – Den som inte anpassar sig riskerar att pekas ut som sårbar och svag, framför allt på mansdominerade arbetsplatser. Du kan också hamna utanför gemenskapen. På chefsnivå kan vi se att linjechefer som går mot normen i organisationen visserligen har en starkare röst att använda uppåt, men även de riskerar att bli utfrysta. De håller sig därför ängsligt undan och filtrerar kommunikationen uppåt, säger Lotta Dellve.   

Maria Fors Brandebo ser liknande mönster av konsekvenser för dem som går emot tystnadskutlur i Försvarsmakten. Medarbetare som ifrågasätter missförhållanden eller lyfter problem kan hållas tillbaka på olika sätt.

– Chefer kan genom sitt agerande skapa en oro och rädsla för repressalier som gör att medarbetarna slutar att säga ifrån och försöka påverka. I vår senaste studie såg vi också att den som inte fick gehör hos närmaste chef och därför valde att gå till högre chef, kunde få höra att man inte ska skvallra på chefen, säger Maria Fors Brandebo.

Hon berättar att den studien också visade tydliga skillnader mellan hur civila och militära medarbetare agerar.

– Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden. De vill inte vara besvärliga och riskera att hamna i frysfacket. Militärer är ofta otroligt tåliga och står ut med mycket, säger hon och fortsätter.

– Civila medarbetare som upplevde problem gick oftare till sin närmaste chef, till högre chef eller till HR, men då kunde de få höra att de inte passade in i organisationen. De visste inte det militärer vet, att man inte ska säga ifrån eller göra något som kan få chefen att framstå i dålig dager. När vi frågade de här individerna vilket råd de skulle ge till andra i samma situation, sa de att ’säg ingenting och gör ingenting. Det blir bara värre då ’.  

Tystnadskultur

Illustration: Björn Öberg

Maria Fors Brandebo menar att det finns flera parametrar i det militära systemet som bidrar till att skapa en grogrund för tystnadskultur. Bland annat pekar hon på hierarkier och befordringssystem.

– Karriärsystemet gör att du är beroende av positiva omdömen och goda vitsord från högre chefer för att komma vidare. Alltså är det inte bara dina faktiska meriter som avgör om du blir befordrad eller får relevanta befattningar utan också din relation till chefer. Det skapar en rädsla för att gå i klinch med andra. Längre fram är i karriären är det kanske den individen som sitter i en nomineringsnämnd när du ska ansöka om att bli befordrad, säger hon.

Även det sätt på vilket Försvarsmakten leds kan påverka öppenhet och vilja att yttra sig.

– Organisationer som kännetecknas av att man ska följa order och där det är viktigt med lydnad, löper större risk än andra att drabbas av tystnadskultur. I den typen av organisationer är det svårare att samtidigt uppmuntra individer att säga ifrån och påtala fel, brister och misstag. Det kan vara en svår balansgång, säger Maria Fors Brandebo.

En metod som chefer ibland använder för att bemöta kritik om tystnadskultur är att hävda att det endast handlar om ett fåtal missnöjda individer, snarare än en utbredd kultur. Men den typen av respons är något man som chef bör vara försiktig med, menar Maria Fors Brandebo.

– Då skickar man en tydlig signal ut i organisationen att den typen av kritik inte bör lyftas, och då ska det väldigt mycket till om någon annan vågar säga ifrån. Jag brukar säga till chefer som tycker att de har gnälliga medarbetare att de ska vara glada för det. Det visar att det finns tillräckligt mycket tillit för att det ska uppfattas som meningsfullt att lyfta problem. Det är när man inte får höra något som man ska börja bli orolig.

Tystnadskultur kan påverka en arbetsplats på olika sätt. Det kan skada tilliten och förtroendet mellan individer och chefer och hämma motivation, handlingskraft och produktivitet. Det kan också leda till ohälsa med sjukskrivningar som följd och problem med personalförsörjningen.

– Om man inte vågar prata om sådant som är fel eller om det uppfattas som meningslöst för att man ändå inte får gehör, kommer det att påverka organisationens utveckling. Problem försvinner inte bara för att man inte pratar om dem. På arbetsplatser med tystnadskultur brukar folk heller inte trivas särskilt bra och det kan påverka möjligheten att behålla och rekrytera personal, säger Maria Fors Brandebo.

Många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att omvända en arbetsplats där tystnadskultur råder och skapa en sund arbetsmiljö, kräver omfattande insatser, menar forskarna. Det kan handla om personalförändringar, införande av rutiner och nya sätt att förhålla sig till varandra. Maria Fors Brandebo säger att det i grunden handlar om att bygga tillit och förtroende.

– Man behöver jobba med tilliten och många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att byta ut chefer är inte den enda åtgärd som krävs. Det måste även till andra insatser.

– Det handlar sällan bara om enstaka chefer utan också om hur individer runt de här cheferna agerat. Du kan ha vänt dig till chefer högre upp i organisationen och till kollegor som du tappat tilliten till. Att återskapa tillit tar väldigt lång tid och det kommer inte att gå från en dag till en annan. Det kanske inte ens räcker med ett år ett två. Man måste tänka långsiktigt, säger Maria Fors Brandebo.

Även Lotta Dellve menar att de chefer som bidragit till att skapa tystnadskultur inte kan vara dem som ska lösa problemet.

–Man behöver ta tag i de chefer som sprider en toxisk känsla på alla nivåer, även de allra högsta nivåerna. Det kan också finnas problem med chefsrekryteringen som man behöver fundera över. Många av de tuffa chefer som står ut länge skapar många problem under sig, säger hon.

Enligt Lotta Dellve behöver man skapa arenor där medarbetare och chefer kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det kan handla om exempelvis veckomöten och regelbundna arbetsplatsträffar.

– Det handlar om att skapa trygghet för en tillitsfull kommunikation med trygga grupper, trygga chefer och ett tryggt och säkert klimat där kritik tas på allvar. Det är grunden för att kunna lösa problemen, säger hon. 

Men enligt Lotta Dellve behöver även de chefer som varit en del tystnadskulturen, bli lyssnade på.

– De har kanske blivit dysfunktionella i det här avseendet därför att de har varit i en kultur väldigt länge där de lärt sig att det är bästa sättet att agera på. Det är så de har överlevt. Men för att kunna åtgärda problemen behöver man definitivt ta in någon utifrån eller från högre upp i organisationen som tar över ansvaret under en period. Det är de organisationer som gjort på det sättet som har lyckats bäst, säger hon.

Fakta

Tecken som pekar på ­tystnadskultur

  • En underförstådd gemensam uppfattning att tystnad är den lämpliga reaktionen på ­kritiska frågor.
  • Att det finns en rädsla för repressalier om man lyfter problem.
  • Att det finns en uppfattning att det är meningslöst att lyfta problem eftersom chefer/ledning ändå inte lyssnar.
  • Att medarbetare som vill lyfta kritiska frågor tystas av kollegor.
  • Att kritik som förs fram under arbetsplats­träffar och andra möten inte dokumenteras, hanteras och följs upp på ett korrekt sätt.


Källa: Forskningsrapporterna Tystnadskultur på arbetsplatser och Den destruktiva loopen

 

Åtgärder för att lösa problemen

Lotta Dellve och Maria Fors Brandebo om åtgärder för att lösa problem med tystnadskultur:

  • Byt ut de chefer som sprider en toxisk stämning och som har bidragit till att skapa tystnadskultur. Dessa chefer saknar tillit och förtroende hos medarbetarna och kan inte vara med och lösa de problemen som de själva varit med att skapa.
  • Ta hjälp av en utomstående resurs eller chefer högre upp i organisationen under en övergångsperiod.
  • Skapa arenor för kommunikation som veckomöten, arbetsplatsträffar och skyddskommittémöten. Ta kritik på ­allvar och var noga med att dokumentera, åtgärda och återkoppla till med­arbetarna.
  • Skapa rutiner för att omhänderta situationer där medarbetare inte får gehör hos cheferna i ­linjen. Som att inrätta en visselblåsarfunktion och informera om hur den fungerar.
  • Räkna med att det kommer ta tid att återskapa tillit och förtroende i organisationen, ibland ett år eller mer.
Ur arkivet: