Att vara kompanichef drygt tio år efter min egen examen från Officersprogrammet (OP) gör det omöjligt att inte jämföra min egen upplevelse av tiden på Militärhögskolan Karlberg med mina kadetters. Glädjande nog har kvaliteten på den akademiska utbildningen höjts och förbandspraktik har tagit plats i en kursplan – om förbanden mäktar med kan det bli riktigt bra. Sorgligt nog har minst lika mycket, om inte mer, försämrats. Jag pratar inte främst om utbildningens innehåll, utan om förutsättningarna för lärande. Att vara kadett i dag är tveklöst mödosammare än det var att vara kadett för tio år sedan.
När jag påbörjade OP år 2009 bodde jag i ett eget rum med en riktig säng. Jag hade en mentor, benämnd plutonchef, som över tiden följde upp och deltog i all verksamhet. Vi hade ett stort, fint bibliotek på området där vi kunde studera och genomföra grupparbeten, och vi tilldelades varsin dator. Vi hade ledd fysisk träning fyra gånger i veckan. Flera gånger per termin genomförde vi praktisk utbildning och övningar i personlig färdighet, SUSA, förläggningstjänst, marsch, osv.
» Kadetterna har svårt att hitta lugna studieplatser eftersom de delar rum och skolans andra rum ofta är fulla «
Kadetterna ur OP 22-25 bor två och två i rum byggda för en person. De sover i våningssängar av stål på tunn madrass. På rummen finns endast ett skrivbord och en stol. Biblioteket är nu en liten filial i två tidigare klassrum. Kadetterna har svårt att hitta lugna studieplatser eftersom de delar rum och skolans andra rum ofta är fulla. Endast ett fyspass schemaläggs och leds per vecka, vilket innebär att Försvarsmaktens mål om minst två tillfällen per vecka ej uppfylls. Kadetterna har visserligen samma ersättning per månad som jag själv hade, men man får knappast lika mycket för 4 500 kronor idag som då, och datorer får de nu köpa själva. Vi har för få mentorer på antalet kadetter och bemanningsuppdragen har förkortats mer och mer. Uppdraget att handleda, utbilda och utveckla våra blivande kollegor hänger nu dessutom på en skör tråd inför framtiden.
Vi som jobbar på skolan gör vårt bästa för att kadetterna ska ha det så bra som möjligt under förutsättningarna. Att flytta ihop dem två och två var det ingen här som ville och nya möbler köptes in akut för att de åtminstone skulle få en varsin stol och några extra studieplatser. Mig veterligen finns det ingen bra plan för att skapa en värdig tillvaro här i närtid. Kadettflygeln som nu renoveras byggs delvis för att kommande generationer också ska bo två och två. Dianeberg, som togs i drift förra året, är redan möblerat för det och det kommer inte att ändras i närtid. Det innebär att dubbelboende i våningssäng inte är något tillfälligt. Vad tror ni det innebär för rekryteringen till och studiemiljön på Officersprogrammet?
» En prioriterad officersutbildning hade förmodligen inneburit att man flyttat ut de enheter som inte har någon direkt koppling till Militärhögskolan Karlberg och istället gett utrymmet till våra blivande kollegor att bo, studera och utvecklas här. «
Jag undrar vad det egentligen betyder när Försvarsmaktsledningen säger att officersutbildningen är prioriterad. Skulle den vara det skulle vi tillse att kadetterna har goda förutsättningar att klara sina studier och får kontinuerlig officersuppföljning under sin tid på OP. Medan den akademiska nivån har höjts har alltså förutsättningarna att klara studierna sänkts. Den rådande boendesituationen får många kadetter att må dåligt. Det är och blir färre officerare som mentorerar och mindre tid och resurser avsatt till uppföljning och försvarsmaktstid. Infrastrukturen är kraftigt underdimensionerad för den mängd kadetter som går på skolan samtidigt.
Jag anser att kadetterna och deras utbildning bör prioriteras mycket högt och det genom handling. Generationer av den blivande officerskåren byggs här, där grunden läggs för det ledarskap, den fackkompetens och den professionalism som kommer att påverka hela Försvarsmakten i förlängningen. En prioriterad officersutbildning hade förmodligen inneburit att man flyttat ut de enheter som inte har någon direkt koppling till Militärhögskolan Karlberg och istället gett utrymmet till våra blivande kollegor att bo, studera och utvecklas här. Erkänt dugliga officerare hade avdelats för att utbilda och handleda kadetterna under hela utbildningen. Genom det hade man också tillsett att kadetterna fått tillräckligt mycket praktisk och tillämpad träning för att kunna bli dugliga militära chefer i förlängningen.
