Ingen skaderapport i år heller

Återigen misslyckas Försvarsmakten med att redovisa en komplett arbetsskaderapport, på grund av brister i system Prio. Därmed saknas förutsättningar att leva upp till kravet om systematiskt arbetsmiljöarbete. Det skriver Försvarsmedicincentrum i årets arbetsskaderapport.

Sedan arbetsskaderapporteringen övergick till Prio har antalet anmälningar minskat. Och kvaliteten på de rapporter som inkommer är ibland så dålig att de inte går att använda.

Sedan anmälan om arbetsskador övergick till Prio:s system för avvikelsehantering, har det varit problem. Av de arbetsskador som rapporterades 2021, föll ungefär var tredje anmälan bort. Drygt hälften av bortfallet berodde på undermåligt ifyllda rapporter. Resterande försvann av okänd anledning i samband med överföringen av data från Prio till Excel som är det program som används för analyser av arbetsskaderapporterna. Av 3 177 ärenden var det endast 1 907 som gick att använda. 

– Med ett sådant stort bortfall blir osäkerheten i statistiken för stor för att man ska kunna dra några egentligen slutsatser. Siffrorna i sig säger inte så mycket. Man måste kunna sätta dem i ett sammanhang och jämföra med tidigare år för att följa trender och utveckling, men det har vi alltså inte kunnat göra i år, säger Björn Skoog vid Försvarsmedicincentrum i Göteborg.  

Det här är tredje gången som den årliga arbetsskaderapporten i Försvarsmakten uteblir på grund av rapporteringsproblem. Bekymren började i mitten av 2010-talet när arbetsskadeanmälningarna flyttades över till system Prio. De två första åren med Prio avvikelsehantering – 2016 och 2017 – sjönk antalet inrapporterade arbetsskador kraftigt och underlaget bedömdes som alltför osäkert för att användas. Därefter steg antalet anmälningar igen för att sedan åter falla rejält 2021. Att myndigheten nu saknar tillförlitlig statistik över arbetsskadeläget för tre av de senaste sju åren är allvarligt, menar Björn Skoog. 

– Om man ska vara hård innebär det att Försvarsmakten inte lever upp till lagstiftningen om systematiskt arbetsmiljöarbete. Har vi inte koll på arbetsskadeutvecklingen kan vi inte bedriva något systematiskt arbetsmiljöarbete. Med ett ofullständigt underlag riskerar vi att vidta fel åtgärder eller att inte vidta några åtgärder alls trots att det skulle behövas, säger Björn Skoog. 

» Jag tror att Försvarsmakten är den sista myndigheten som tillämpar ett sådant förfarande. «

Ambitionen med införandet av Prio avvikelsehantering var att höja kvaliteten på det förebyggande arbetsskadearbetet, med fördjupade och mer avancerade analyser av olyckor och sjukdomar. Men i praktiken har det inte fungerat. Systemet anklagas för att vara tungrott och krångligt att rapportera i och kvalitén på rapporterna är ofta undermålig. För att komma åt problemen har en projektgrupp tagit fram förslag på åtgärder som skulle kunna förbättra arbetsskaderapporteringen. Ett av förslagen är att skapa en tydligare struktur för de koder som finns att välja bland när en anmälan om arbetsskada ska upprättas. 

– Nu ligger koderna huller om buller och man kan få leta och skrolla ganska länge för att hitta det man söker. Risken är man inte orkar leta fram rätt koder och istället bara kryssar i koden övrigt. Men övrigt innebär noll information för oss och ska egentligen bara användas om ingen av de andra koderna passar in, säger Björn Skoog. 

Den andra föreslagna åtgärden är att skapa en digital väg för överföring av arbetsskaderapporter i Prio till Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket. Det för att få en smidigare struktur i rapporteringsunderlaget samt att slippa skriva ut och skicka arbetsskadeanmälningarna med vanlig post till andra berörda myndigheter, vilket är fallet i dag. 

– Jag tror att Försvarsmakten är den sista myndigheten som tillämpar ett sådant förfarande, säger Cecilia Cleverby, handläggare i arbetsmiljöfrågor vid Högkvarterets Generalläkaravdelning som deltar i arbetsgruppen. 

Att arbetsgruppens åtgärdsförslag ska införas beslutades redan 2020, men några förändringar har ännu inte genomförts. 

– System Prio arbetsskademodul har uppdaterats och uppgraderats och nu håller utvecklarna på att hitta lösningar på det som ska göras. Förändringarna skulle ha varit genomförda fjärde kvartalet i år, men kvartal ett 2023 är senaste budet på grund av resursbrist på SFE/FMTIS, säger Cecilia Cleverby.

FAKTA

Rekommendationer i årets arbetsskaderapport 
Personskademodulen i Prio bör snarast utvecklas avseende användarvänlighet och stabilitet. Med anledning av de fortsatta kvalitetsbristerna i registrerade personskador i Prio avvikelsehantering måste även kvalitetsarbetet på organisationsenhetsnivå avsevärt förbättras.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Över 26 000 militärer deltar när hela Försvarsmakten tillsammans med 14 nationer och stora delar av totalförsvaret under tre veckor ska öva på att möta ett väpnat angrepp mot Sverige, i den största svenska militärövningen sedan kalla kriget. Att öva värdlandsstöd är mycket högt prioriterat, säger brigadgeneral Stefan Andersson, övningsledare för Aurora 23.

    Mellan den 17 april och 11 maj 2023 genomförs övningen Aurora 23. Med ett deltagarantal på över 26 000 personer från armén, marinen, flygvapnet, hemvärnet och militära enheter från ytterligare 14 länder är övningen en av de största i Sverige på många år. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

    Övningen sker över hela Sverige, med en koncentration till de södra delarna inklusive Gotland. Berätta om innehållet!

    – Scenariot bygger på att Sverige utsätts för påverkansoperationer och sabotage över hela landet, som övergår till militära angrepp. Under Aurora 23 kommer vi att skarpt öva hela kedjan, från enskilda förband till försvarsgrensstaberna och Försvarsstaben. Armén ska ha förmågan att leda brigader med en divisionsledning. Vi övar beredskapshöjning, mobilisering och offensiva anfall. Och framför allt ska vi kunna ge värdlandsstöd till andra nationer – vi ska ha resurser att ta in förband, eskortera och organisera dem i våra förband. En amerikansk marinkårsbataljon kommer hit via Norge, i Oskarshamn kommer vi att ta in mark- och luftvärnsförband från Finland samt ett brittiskt förband. Vi måste ha koll på havet, ett operativt moment är sjöfartsskydd för styrketillväxt från andra nationer, vi övar i såväl Östersjön som Västerhavet för att hålla Göteborgs hamn öppen. Vi ska skydda Gotland genom att nyttja förband från Polen och Storbritannien, säger brigadgeneral Stefan Andersson, övningsledare för Aurora 23.

    När det stod klart att Aurora 20 fick skjutas fram på grund av pandemin beskrev du övningsledningens arbete som att ”lägga ner julsakerna i pappkartongen under ordnade former, väl medveten om att de ska fram igen. Då vet man var de ligger, de är hela, de är rena – man har gjort förberedelser så man kan kliva in i nästa jul”. Har det funkat?

    – Ja, det mesta har bara varit att sätta i rullning igen, även om mycket har hänt sedan 2020. En fråga jag ofta får är om situationen i Ukraina, det försämrade säkerhetsläget och det faktum att vi är på väg in i alliansen Nato har förändrat övningen och där är svaret nej. De operativa övningsmålsättningarna är fortfarande att hålla en svensk nationell övning med internationellt deltagande, vi ska höja Försvarsmaktens förmåga att tillsammans med internationella partners och det civila samhället möta ett väpnat angrepp mot Sverige och genom detta öka totalförsvarsförmågan.

    » Vi ska höja Försvarsmaktens förmåga att tillsammans med internationella partners och det civila samhället möta ett väpnat angrepp mot Sverige. «

    Vad gör övningsledningen nu?

     – Det är högt tempo. För några veckor sedan gick vi igenom varje enskilt dygn tillsammans med alla som har en uppgift. Vi har genomfört rekognoscering på plats och träffat representanter på Jönköpings flygplats där vi har ett omfattande civilmilitärt moment, vi åkte till Eksjö, Rinkaby, Ravlunda och Halmstad. Fokus under rekognosceringen har legat på verksamhetssäkerhet, mark och miljö, trafikreglering och vem som har ansvar för vilka övningsmoment. Vecka 11 håller vi en sista koordineringskonferens där respektive nation redovisar vad de bidrar med. Jag känner mig trygg i var vi står i planeringen, jag arbetar med otroligt erfarna officerare.

    Stefan Andersson, övningsledare Aurora 23.
    Stefan Andersson, övningsledare Aurora 23.

    Är du orolig över något?

    – Verksamhetssäkerheten är en helt central funktion som har stort fokus, men det finns alltid en oro att det ska hända någon olycka. En annan oro är att det med hänsyn till det säkerhetspolitiska läget vi har inte går att utesluta att man från rysk sida kommer anklaga oss för att eskalera ett redan dåligt säkerhetsläge. Övningen har dock varit känd under lång tid och i närtid kommer vi att tydligt notifiera denna övning, vara transparenta och visa att vi vill kommunicera. Samtidigt är det givetvis så att detta är den bästa träningsmatchen vi kan genomföra för att kliva in som en trovärdig aktör i Nato.

    Du har nyligen kommit hem från ditt andra uppdrag i Mali, som chef över Minusma Sektor öst med placering i Gao. Vilka erfarenheter tar du med dig in i övningen?

    – Vår krigföringsförmåga står på tre pelare; det konceptuella, de fysiska faktorerna och de moraliska. Under Aurora 23 kommer de moraliska aspekterna att belysas genom mikrosituationer som utmanar chefer på olika nivåer ända upp till divisionsstaben, som vid strid i bebyggelse där soldater och chefer konfronteras med svåra situationer. Jag har med mig mycket erfarenhet från min tid i Mali här, när de franska insatserna avbröts ökade jihadisternas handlingsfrihet, och därmed attacker, dramatiskt. Många situationer var svåra.

    Övning Aurora 23 pågår mellan den 17 april och 11 maj.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Försvarsmakten deltog nyligen i den svenska räddningsinsatsen i det jordbävningsdrabbade Turkiet. Officerstidningen har pratat med major Harald Glans, kompanichef för 1:a ammunitionsröjningskompaniet, som ledde insatsen på plats. "Vi gav allt och gjorde skillnad", säger han.

    Försvarsmaktens hundekipage var med och räddade flera människor ur rasmassorna i det jordbävningsdrabbade området.

    ”Du behöver komma till jobbet. Ta med dig pass och kläder för en vecka”.

    Det var sent på tisdagskvällen den 7 februari när chefen för Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, Swedec, ringde till kompanichefen major Harald Glans, och ett knappt dygn efter den kraftiga jordbävningen hade inträffat i sydöstra Turkiet och norra Syrien.

    Där och då gjorde Harald Glans inte kopplingen att det var dit han själv skulle vara på väg knappt två dygn senare.

    – Just då var det oklart i vilket väderstreck jag skulle åka. Jag packade med mig varma kläder, men tänkte inte alls att det var till Turkiet vi skulle.

    När C-17-planet lyfte från flygplatsen i Kallinge på torsdagskvällen samma vecka var totalt 24 personer från Swedec ombord, 16 flygbasjägare från Blekinge flygflottilj, F 17, en anställd stridsfotograf från Operativa kommunikationsförbandet och fem personer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

    Tillsammans utgjorde de den svenska räddningsinsatsen som skickades ner för att hjälpa till att gräva fram människor som fastnat i rasmassorna. Ett beslut som fattades av regeringen efter att Turkiet utlyst den högsta nivån av nationellt undantagstillstånd och vädjat om internationell assistans. Harald Glans var kontingentschef och militär insatschef och operationen skedde under ledning av MSB, som ställt en stödbegäran till Försvarsmakten.

    Redan första dagen efter jordbävningen rapporterades det om tusentals döda och fastklämda. Siffran befarades stiga då tusentals flerfamiljshus låg i ruiner.

    – När vi åkte var uppgiften fortfarande väldigt oklar och otydlig. Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. Vi försökte skapa oss en bild genom media av hur det var på plats, och så vi packade för det, för överlevnad, säger Harald Glans till Officerstidningen. 

    » Det vi visste var att vi skulle till ett katastrofområde men inte så mycket mer än så. «

    När vi pratar har det gått en dryg vecka sedan hans hemkomst och nästan tre veckor sedan han satte sig på planet i Kallinge tillsammans med personalen från Swedecs avancerade sökgrupper och Flygbasjägarna med sina hundekipage och avancerade sjukvårdsresurser.

    De är specialister på att söka igenom byggnader och rasmassor och har kunskap i att förflytta sig i trånga utrymmen. Med i planet fanns även en lätt traumagrupp och ett mobilt medicinskt team.

    – Man kan sammanfatta med att säga att det klart var lite spänt, dels på grund av relationen mellan Sverige och Turkiet, dels då vi åkte ner som militärer i uniform utan vapen. Tankar om vad skulle få se och vara med om där nere snurrade så klart i huvudet på oss alla när vi satt på planet, säger han.

    Turkiet hade stängt luftrummet för civila flyg i flera städer och etablerat en luftkorridor i de värst drabbade områdena för att underlätta räddningsarbetet. När det svenska teamet flög in och landade i på den civila flygplatsen i Adana i södra Turkiet, var det sen kväll och högt tryck på flygplatsen.

    – Det var fullständigt kaos på grund av all flygtrafik och gods som skulle in i landet, säger Harald Glans.

    Flera länder skickade räddningsinsatser till Turkiet och på plats fanns bland annat Rödakorsfederationen (IFRC) och samarbetsorganisationen turkiska Röda Halvmånen liksom räddningsteam från länder som bland annat Brasilien, Tyskland och Japan.

    Efter ett rörigt dygn på flygplatsen lyckades den svenska kontingenten få tag i sin materiel och hade förflyttat sig till Kahramanmaras i sydöstra delarna av landet, nära jordbävningens epicentrum och ett av de värst drabbade områdena.

     

    Här rådde total misär. När Harald Glans och hans soldater rullade in i staden med sina Toyota Landcruisers var det dammigt, oreda och en konstant stank av lik. Flerfamiljshus på 15 våningar låg platta bredvid bättre konstruerade grannhus som fortfarande stod kvar helt intakta.

    Människor hade bosatt sig på trottoarkanter och gjorde vad de kunde för att överleva. De kalla nätterna med tvåsiffriga minusgrader och risken för en kommande snöstorm gjorde inte tillvaron enklare

    – All den där oron man hade inledningsvis försvann direkt när vi kom fram. Alla tog emot oss med öppna armar och var glada att vi var där för att hjälpa till

    » Swedec med vår avancerade sökförmåga och Flygbasjägarna med sina hundekipage har olika förmågor som kompletterade varandra på ett väldigt bra sätt. «

    På lördagen befann sig det svenska teamet i nordvästra Kahramanmaras. Harald Glans, som ledde insatsen från bakre ledningsplats, hörde då på sin komradio hur hans personal som befann sig i rasmassorna en bit bort bidrog till att rädda livet på en familj bestående av en tioårig flicka som satt instängd under massorna med sina föräldrar.

    – Det är klart att det värmer lite extra att vi kunde få ut ett barn som har så många år kvar att leva, och att vi kunde ta ut hela familjen. Det är väldigt glädjande att få rädda så unga människor.

    Tre gator bort lyckades det svenska räddningsteamet även vara med att få ut ett par levande ur rasmassorna. Totalt bidrog de till att rädda livet på fem personer.

    – De som klarade sig länge var inte de som satt fastklämda utan människor som befunnit sig i rum som hamnat under rasmassorna men inte kollapsat. Det här var ju dygn fem och sex efter jordbävningen, så de klarade sig ändå länge under rasmassorna utan mat och vatten

    Den minimala återhämtningen för soldaterna skedde i ett patrulltält som de hade med sig från Sverige, utan värme och med sommarsovsäck. Sida vid sida med andra länders försvarsmakter och hjälpinsatser trängdes de på en stor och öppen yta som Harald Glans beskriver närmast kan liknas med ett flyktingläger – utan möjlighet till skydd mot väder och vind och utan några som helst möjligheter till hygien.

     

    – På nätterna kunde det vara minus 15 grader. Kylan var påfrestande rent återhämtningsmässigt men också utmanande för att skydda vårt vatten, läkemedel och mediciner som är svåra att ta hand om när det är så kallt, säger Harald Glans.

    Att värmen kunde stiga upp till tio grader om dagarna gjorde det även svårt för kroppen att hänga med och han beskriver de totalt tio dygnen innan han landade på svensk mark igen som väldigt påfrestande.

    Vilka fler utmaningarna stötte du på under insatsen?

    – Som chef för insatsen var det att balansera allas vilja och hunger att hjälpa till med vår egen säkerhet och arbetsmiljö, i vilken miljö vi skulle verka och på vilken återhämtningsnivå vi var samtidigt som att göra en säkerhetsanalys kopplat till arbetsplatserna där vi verkade, säger Harald Glans.

    » Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. «

    Även många invånare ville hjälpa till i räddningsarbetet, med att hitta anhöriga, grannar och vänner vid liv, berättar han och beskriver att det var ett enormt engagemang och samarbetsvilja hos nationer, organisationer och invånare på plats. 

    – Trots att vi var mitt i katastrofområde fanns det en delad glädje i det man lyckades med och det alla kämpade för: att lyckas rädda någon. Varje räddat liv är ett liv extra.

    Samarbetet med MSB och mellan F 17 och Swedec beskriver han som välfungerande och stödet från regeringen och hela vägen ner till soldaterna på plats har skötts med framåtanda och högt tempo.

    – Det har varit en fantastisk förmån att vara chef över alla soldaterna och jag måste framhäva allas ödmjuka arbetsvilja och lojalitet. Jag kände också att vi som förband eller kontingent hittade varandra väldigt snabbt och var tvungna skapa en tillit till varandra direkt, som också höll hela resan.

    Över 50 000 människor beräknades i slutet av februari ha dött i jordbävningen i Turkiet och Syrien, enligt Reuters, och totalt har nära 26 miljoner människor påverkats av katastrofen, enligt World Health Organization, WHO.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bedömer att civilplikten inom kommunal räddningstjänst kan vara aktiv igen den 1 oktober. Men om räddningstjänsten ska kunna lösa sina uppgifter under ett väpnat angrepp krävs dubbelt så mycket personal som i dag.

    MSB bedömer att antalet hel- och deltidsbrandmän behöver öka kraftigt för att kunna upprätthålla den kommunala räddningstjänsten under ett väpnat angrepp.

    Vid sidan av den allmänna tjänsteplikten spelar civilplikten en viktig roll för personalförsörjningen av de civila delarna inom totalförsvaret. År 2008 genomförde sista kullen civilpliktiga den längre grundutbildning på 60 dagar. Efter det utbildades endast enstaka beredskapspoliser innan systemet lades i malpåse. Men nu vill regeringen aktivera civilplikten på nytt. Í två utredningar som presenterades onsdagen den 1 mars har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, undersökt vad som krävs för att civilplikten ska kunna aktiveras inom kommunal räddningstjänst.  

    – Föreskrifter och andra nödvändiga delar skulle kunna vara på plats den 1 oktober, säger Per Hulling, enhetschef för utbildningsutveckling på MSB. Men det kräver ett regeringsbeslut i närtid om att aktivera civilplikten. 

    » Det handlar om personer som redan har kompetensen, men som skulle behöva kläs på en repetitionsutbildning. «

    Genom civilplikten är det möjligt att utbilda och krigsplacera personer på arbetsplatser där de normalt inte tjänstgör, för att stärka upp viss typ av verksamhet vid höjd beredskap eller krig. MSB bedömer att räddningstjänsten skulle kunna tillföras mellan 2.000 och 3.000 personer till 2026 års utgång genom civilplikten. 

    – Det handlar om personer som redan har kompetensen, men som skulle behöva kläs på en repetitionsutbildning. Det behöver också tillföras utbildning om krigets miljö, olika typer av räddningsinsatser, förståelse för krigets lagar och orientering i beredskapsorganisationen. Det här behöver ske i dialog med Försvarsmakten, säger Per Hulling.    

    För att upprätthålla den kommunala räddningstjänsten under ett väpnat angrepp behöver också antalet hel- och deltidsbrandmän öka kraftigt. Enligt MSB:s rapport handlar det om en fördubbling av personalstyrkan jämfört med dagens 16.000 medarbetare, ett mål som förväntas kunna nås till 2033. Räddningstjänstens personal behöver också tillföras mer kunskap om deras uppgifter i krig, som röjning av oexploderad ammunition och hantering av kemiska stridsmedel. 

    – I ett längre perspektiv finns det utbildningsuppdrag inom räddningstjänsten där vi skulle behöva arbeta närmare tillsammans med Försvarsmakten. Ett exempel är röjning av oexploderad ammunition där Swedec har hög kompetens, säger Per Hulling. 

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post