Det är den 26 augusti och evakueringsinsatsen i Afghanistan pågår för fullt. Tusentals människor har tagit sig till flygplatsen i Kabul för att försöka ta sig ut ur landet. Vid Hamid Karzais internationella flygplats har oron över att terrorgrupper ska genomföra ett attentat mot de stora folkmassorna som samlats ökat de senaste dagarna.
På startbanan står ett av Försvarsmaktens transportflygplan med motorerna i gång. För att hinna evakuera så många som möjligt går flygplanen i konstant skytteltrafik och motorerna stängs inte av mellan landning och start.
När det svenska Hercules-planet rullar ut på banan inträffar plötsligt en kraftig explosion precis utanför flygplatsen. Men det vet inte piloten Alexander och resten av besättningen från Skaraborgs flygflottilj, F 7, om just då. När de lyfter noterar en av Alexanders kollegor ett stort rökmoln i periferin, men han tänker inte mer på det.
– Det rök från eldar här och där vid flygplatsen så ett rökmoln var ingenting som stack ut, därför säger han ingenting om det till oss andra. Men när vi landar i Pakistan och slår på våra telefoner ser vi vad som har hänt och då förstår vi hur nära vi faktiskt hade varit där det small, säger piloten Alexander, som egentligen heter någonting annat.
Liknande läsning:
Per Carlemalm, chef för transportflygskvadronen
Minst 200 människor dödas i terrordådet, ett attentat som IS afghanska gren tar på sig. Det inträffar vid en av entréerna till flygplatsen, runt 300 meter från platsen där det svenska planet stod uppställt.
– Vi var egentligen det enda flygplan på flygplatsen som var nära explosionen. Vi var också det sista planet som startade från Kabul, därefter stängdes flygplatsen för flygtrafik, säger Alexander och fortsätter:
– Ganska snart när vi har landat kommer tankarna: hur ska vi fortsätta med flygningarna och vad kommer att hända på flygplatsen?
När Officerstidningen träffar Alexander och Per Carlemalm, chef för transportflygskvadronen, på F 7 i Såtenäs har det gått snart fyra veckor sedan evakueringsinsatsen i Afghanistan avslutades. De två transportflygplan som Försvarsmakten hade i regionen flög mellan grannlandet Pakistan och Kabul. Per Carlemalm och hans kollegor ledde och samordnade insatsen från flygplatsen i Islamabad i samverkan med andra myndigheter och nationer.
Vad fick ni för uppgifter kring det svenska planet som var på plats vid explosionen?
– Vi visste att planet hade varit på plats när det small, men också att de hade kommit i väg säkert. Vi fick också rapporter om vad som hade hänt på platsen och hur situationen var efteråt. Jag kommunicerade snabbt hem till mina chefer att om vi ska fortsätta flyga har vi en plan för hur vi ska lösa uppgiften, det är bara att ni ger oss godkännande. Och det fick vi snart, säger Per Carlemalm.
Flera andra länder valde att avbryta sina evakueringar efter attentatet. Men eftersom svensk personal och människor som skulle evakueras fortfarande befann sig i Kabul beslutades om en sista flygning, förklarar Carlemalm.
– Att vi valde att fortsätta flyga var helt enkelt för att behovet fanns. Vi hade mycket diskussioner inför att vi fattade beslutet och det var med viss vånda vi sa till besättningarna att ni ska flyga in nästa dag. Det var inget lätt beslut, säger han.
Flygningarna återupptogs direkt på morgonen dagen efter. Till skillnad från tidigare flygningar lyfte båda transportflygplanen samtidigt mot Kabul den här gången.
– Det ena stödjer det andra om något skulle hända. Det var första gången vi flög på det sättet så tätt inpå varandra. Det var fördelen med att vi tog ner två plan till området. Det innebär en trygghet. Om något skulle bli trasigt på ena planet så skulle vi ändå kunna hämta ut vår personal, säger Per Carlemalm.
Riskerna för insatsen var höga redan innan, och efter explosionen ökade risknivån ytterligare, konstaterar Per Carlemalm.
– Jag har aldrig varit i närheten av de här riskerna tidigare och vi har aldrig beordrat in fortsatt verksamhet i de här höga risknivåerna. Vi gick framåt när andra gick bakåt. Vi hade ett otroligt stöd och förtroende från högre chefer i flygvapnet och på insatsstaben. De litade på att vi löser uppgiften och det gjorde vi. Det är detta vi är utbildade för och nu fick vi i praktiken göra det som vi har övat på i alla år, säger Per Carlemalm.
FAKTA
Sagt om insatsen
”Flygningarna har genomförts i ett område med mycket hög risknivå och operationen har skett under extremt pressade förhållanden. Jag hyser den största respekt för de specialförbandsoperatörer som deltagit och personalen från transportflygdivisionen och Heavy Airlift Wing som med stor säkerhet flugit in och ut från Kabuls flygplats, väl medvetna om de risker som funnits på plats”, sa Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Michael Claesson, på en presskonferens efter att insatsen avslutats.
Den 19 augusti beslutade regeringen att Försvarsmakten skulle stödja Migrationsverket och den svenska ambassaden i Kabul med transportresurser för att evakuera svenska medborgare och tidigare lokalanställda från Afghanistan. I likhet med många andra hade Per Carlemalm och hans kollegor följt medierapporteringen kring händelseutvecklingen i landet.
– När man såg de kaotiska scenerna från Kabuls flygplats undrade man hur de ska ta sig från landet, och man insåg att det måste bli militär som ska evakuera de här människorna. Jag och divisionschefen hade kontakt och konstaterade att vi borde vara med i någon evakueringsplan. Vi ringde upp och kollade läget, men då fanns det ingen tydlig plan. Sedan ganska snart därefter blev vi uppringda och de frågade när vi kunde åka, säger Per Carlemalm.
På transportflygskvadronen fanns vid detta tillfälle redan en besättning redo för att lösa ett annat uppdrag och inom ett dygn lyfter det första planet från Sverige. Ombord finns två besättningar, personal från specialförbandet och en liten ledning.
– Det blir en ketchupeffekt kan man säga, från ingenting till att första besättningen åker ner, säger Per Carlemalm.
Alexander, pilot
Först på plats för att förbereda för insatsen är dock NSE, National Support Element, från Luftstridsskolan och Försvarsmaktens logistik. Fyra dagar senare lyfter det andra transportflygplanet från Sverige, då med resurser för att vara mer uthålliga i genomförandet av uppdraget.
– Vi hade med oss ledningsfunktion, flygunderhåll för att kunna reparera planet, ytterligare stöd från specialförbandet och fler logistiker från NSE. Stridsfotoavdelningen var också med för att dokumentera, säger Per Carlemalm.
Alexander flyger ner det andra planet. Han förklarar att många olika tankar snurrar i huvudet på vägen till Pakistan. Bilden av uppdraget är tydlig: de ska åka in, landa och hämta folk. Till sin hjälp kommer de att ha operatörer från specialförbanden som hämtar människorna som ska evakueras. Annat är mer otydligt.
– Vi visste inte hur många dagar, eller veckor vi skulle vara borta. En del i besättningen hade packat för fem dagar, andra för femton dagar. Som alltid när det är sådana här uppdrag så är den stora ovissheten inte vad vi ska göra, utan hur länge vi kommer att vara borta. Och hur vi ska planera för att personalen ska orka med, säger Alexander.
Amerikanska styrkor upprätthåller säkerheten på flygplatsen i Kabul och evakueringarna är en kamp mot klockan. Den 31 augusti ska USA lämna flygplatsen. Samtidigt finns hela tiden oron att attentat ska genomföras i anslutning till flygplatsen.
– Vi visste att motståndarna ville störa evakueringen, de hade medel och vapen för att göra det. Kombinerat med att man aktivt besköt vissa flygplan och att det fanns ett slutdatum för när amerikanerna skulle lämna gjorde att vi tog medvetna risker långt över en nivå vi aldrig någonsin gjort tidigare, säger Per Carlemalm.
På flygplatsen i Islamabad inrättas en liten stab bestående av Per Carlemalm, en logistikofficer och en underrättelseofficer. Flera länder utgår från Islamabad, däribland Danmark, Nederländerna och Belgien.
– Danskarna var på plats redan och vi fick väldigt bra stöd från dem. Den viktigaste uppgiften för mig på plats var att verkansdelerna, det vill säga besättningen och flygunderhållet, som ska jobba koncentrerat och göra ett svårt jobb, de ska bara äta, sova och jobba. Ingenting annat. Jag bodde på flygplatsen och sov i en terminalhall på en utrullad madrass, säger Per Carlemalm.
Staben sköter alla diplomatiska tillstånd och samverkar med ambassaden, myndigheter, utrikesdepartementet, pakistanska myndigheter och den pakistanska armén.
– Det var ingen välorganiserad stabsledningsplats men vi löste det vi skulle. Vi hade ett väldigt nära samarbete med UD. Den svenska ambassadören i Pakistan, Henrik Persson, var på plats på flygplatsen hela tiden och hjälpte oss med allting som vi behövde. Han var ett otroligt stöd, säger Per Carlemalm.
FAKTA
1 100
Så många personer evakuerar Försvarsmakten från Afghanistan. Det handlar bland annat om svensk personal och lokalanställda vid ambassaden i Kabul, samt ett antal afghanska kvinnorättsaktivister och journalister. Även afghaner som tidigare har jobbat för Försvarsmakten evakueras. Totalt genomför de två transportflygplanen 22 flygningar tur och retur till Kabul.
Besättningarna bor på hotell ungefär en timmes bilresa från flygplatsen. Både Per Carlemalm och piloten Alexander har varit på insatser och uppdrag i Afghanistan flera gånger tidigare genom åren. Alexander förklarar att en av de största skillnaderna från att flyga in i Afghanistans luftrum denna gång jämfört med tidigare gånger var att luftrummet inte längre var lika organiserat och kontrollerat som tidigare. Flygtiden till Kabul från Islamabad är 45 minuter och färden går över den bergskedja som avgränsar de två städerna från varandra.
– När vi kom in över gränspassagen hade vi inte radiokontakt någonstans, men när vi kom närmare flygplatsen började vi höra radioapparaterna från de andra planen. Från att hela luften hade varit kontrollerad så var det egentligen bara en bubbla ovanför Kabuls flygplats som kontrollerades nu. Där kunde vi organisera oss inför laddning och flyga in på led, säger Alexander och fortsätter:
– Det var en helt annan situation på flygplatsen än vad det hade varit en vecka tidigare, när evakueringarna påbörjades och de kaotiska scenerna utspelades där. Nu var det betydligt lugnare och alla människor var utanför staketet.
Flygtrafiken på Kabuls flygplats var intensiv. För att kunna organisera luftbroarna mellan Afghanistan och grannländerna har varje land en så kallad slot-tid. Mellan vissa exakta klockslag får planen landa och då gäller det att vara där, för annars tar något annat plan den parkeringsplatsen på flygplatsen, förklarar Alexander.
Vid in- och utflygning använder de sig av taktisk flygning, det vill säga att man flyger på olika vis varje gång för att vara oberäkneliga. Piloten flyger planet manuellt och försöker göra planets rörelser så svåra som möjligt att förutse.
– Afghanistan är inget område där man flyger lågt, det handlar om att flyga ovanför där fienden kan verka med finkalibrig eld. Vi håller oss så högt som möjligt tills vi sjunker så fort som möjligt kan man säga. Vi behöver dock konfigurera planet inför landning, och det kan vi inte göra i höga farter. Endera gör man det rakt ovanför flygplatsen eller i omedelbar anslutning och flyger brant ner med lägre fart, säger Alexander.
Försvarsmakten sköter transporterna och säkerheten på och kring flygplanen. Identitets- och säkerhetskontroller görs av UD- och ambassadpersonal samt Migrationsverket. När planet landar och flygrampen fälls ner strömmar värmen in i det stora lastutrymmet.
– Vår lastmästare och säkringsstyrkan går ut och ser till att allt är klart och samverkar omedelbart med personal från specialförbanden som leder in 50 till som mest 131 personer. Ledet med folk kommer in, det tar rätt lång tid att lasta 100 människor. Ungefär en halvtimme är vi på marken. Innan man får lämna behöver man meddela på en radiokanal hur många man tar med sig och sedan taxar man ut och åker därifrån, säger Alexander.
De tre besättningarna från Skaraborgs flygflottilj genomför antingen en eller två flygningar varje dag. Alexander berättar att han vid den allra första körningen klev av på Islamabads flygplats och hälsade på de människor som han evakuerat.
– Det var känslomässigt att se alla glada barn som man lastade av. Men då visste jag vad vi kommer att göra de kommande dagarna. Det snurrade lite tankar innan, man vet ju inte hur traumatiserade människor är efter en veckas trängsel vid en taggtråd intill flygplatsen, säger han.
Totalt genomför Försvarsmakten 22 flygningar tur och retur till Kabul och evakuerar över 1 100 personer. Det handlar bland annat om svensk personal och lokalanställda vid ambassaden i Kabul, samt ett antal afghanska kvinnorättsaktivister och journalister. Även afghaner som tidigare har jobbat för Försvarsmakten hämtas.
– Vi löste vår uppgift. Våra operatörer stod för skydd, vi stod för transporten. Andra myndigheter gjorde valen kring vilka som skulle evakueras, men vi löste vår uppgift. Vi ändrade nog framtiden för många afghanska familjer, det får vi vara glada för, säger Per Carlemalm.
När det sista evakueringsplanet landar på Islamabads flygplats är det mycket känslor hos många, berättar han.
– Det var inte egentligen förrän sista dagen som vi hämtade ut specialförbanden och den sista myndighetspersonalen som man släppte fram känslorna, och då blev det väldigt känslomässigt. När man ser hur helt slutkörda personalen är och hur skönt de tycker det är att komma tillbaka. Det var mycket kramar och många high fives. Det var en bra känsla.
Nu när det har hunnit gå några veckor sedan hemkomst från Afghanistan så är det, utöver stolthet, också en viss lättnad som Per Carlemalm och Alexander känner. Lättnad över att transportflygplanen höll så pass bra som de gjorde under evakueringsinsatsen.
– Jag är väldigt stolt över den här insatsen och det är många som har hört av sig efteråt. Man får mycket klappar på ryggen för ett bra arbete, vilket är ovant. Men det hade inte fungerat om vi inte hade haft en så bra organisation med fungerande stödfunktioner, hela vägen upp till Högkvarteret, säger Alexander och tillägger:
– Och maskinerna höll, det är det viktigaste.
Det är ingen nyhet att flygvapnets transportflygplan Hercules är gamla. Den version som flygvapnet använder är från 1960-talet och systemet behöver ersättas efter 2035. Behovet av att genomföra livstidsförlängning innan dess är stort, både för att säkerställa drift och för att uppfylla både civila och militära krav.
– De går som bäst i fält. Utrustningen som vi inte har är sådan som gör att vi kan fungera i en civil flygvärld. Hercules är en krigsmaskin, men man ska också ha förmåga att röra sig till och från krigsområdena. Där är vi otroligt svaga i dag. Vi är övade för krig, därför löser vi det. Men det hade kunnat vara lite enklare ibland att ha rätt radioapparater och navigeringsutrustning, säger Per Carlemalm.
Alexander, pilot
Beslut och finansiering om modifieringar finns, men upphandlingsprocessen har försenats flera år. ”Nu är den juridiska delen i överklagningsprocessen färdig och en ny upphandlingsprocess pågår. Ett resultat från detta väntas bli offentligt senare i höst”, skriver flygvapenchef Carl-Johan Edström i en kommentar på Försvarsmaktens webbplats.
På en av flygningarna under evakueringsinsatsen gick luftkonditioneringen – som ger både värme, kyla och tryck i kabinen – sönder ombord på det plan som Alexander flög.
– Ett AC-pack gick sönder på vägen till Kabul och vi fick stänga av den, vilket innebär att den genererade bara värme på tillbakaresan. Det blev väldigt varmt och de hade haft 38 grader därbak. När vi lastade av människorna i Islamabad mådde de inte bra. En del gick ut i gräskanten och kräktes. Det kändes lite besvärligt. Här kommer vi och hjälper dem, men vi har inte bättre grejer, säger Alexander.
Att inte modifieringarna av transportflygplanen skett ännu är frustrerande för personalen, konstaterar Per Carlemalm.
– Vi har ytterst begränsat modifierat vår Hercules under 25 år. Det är synd eftersom det har hänt mycket under dessa år. Saker hade kunnat vara enklare ombord, men tyvärr är de inte det. Vi har personal och utbildningsorganisation för att växa in i framtiden, men vi har inte flygplan som matchar den ambitionen, säger han och fortsätter:
– Flygplanen höll bra nu, men det hade också kunnat bli en helt annan situation. Om de inte hade fungerat, vad hade hänt då? Vi hade skavanker som vi lyckades räta ut, men det hade kunnat bli helt andra siffror vad gäller hur många vi evakuerade.
FAKTA
Försvarsmaktensevakueringsinsatsi Afghanistan
Syftet med insatsen var att stödja Migrationsverket och den svenska ambassaden i Kabul med att evakuera svenska medborgare och tidigare lokalanställda ut ur Afghanistan. Operationen varade i tio dagar och drygt 1 100 personer kunde evakueras till Sverige, runt 70 procent av de evakuerade var kvinnor och barn. Totalt deltog ett 60-tal personer i insatsen, varav 30 kom från Skaraborgs flygflottillj, F 7. Övriga var operatörer från Särskilda operationsgruppen, SOG, personal vid NSE, National Support Element, från Luftstridsskolan och Försvarsmaktens logistik. De sista dagarna i insatsen förstärktes bidraget med flygbasjägare från Blekinge flygflottilj, F 17. Det multinationella transportflygsamarbetet Heavy Airlift Wing, HAW, med Boeing C-17 Globemaster, deltog också i evakueringsoperationen. I förbandet, som nyligen fick en svensk förbandschef i form av överste Peder Söderström, ingår personal från F 7.
Källa: Försvarsmakten
