Försvarsmakten definierar insats som ”att lösa en uppgift i skarpt läge” och att en nationell insats är att främja säkerheten på svenskt territorium. Fram tills förra året redogjorde Försvarsmakten i stort för de nationella insatser som förbanden genomförde på veckobasis.
I stort handlade notiserna om rutinmässiga uppgifter som sjöövervakning och identifiering av utländska flyg i internationellt luftrum. De behandlade även de insatser som exempelvis innebar stöd till samhället, inte sällan av hemvärnet för att leta efter försvunna personer eller för den delen stödja vid naturkatastrofer (såsom skogsbränder).
Samtliga exempel som i allra högsta grad kan definieras som ”skarpt läge”. Detta innebär att Försvarsmakten över tid har personal i insats nationellt på ett eller annat sätt och att detta kan ske såväl öppet som dolt. Därtill har vi förband med hög beredskap för att kunna nyttjas om behov skulle uppstå. Men samtidigt som myndigheten och samhället lagt stort fokus på att uppmärksamma de internationella insatserna där den internationella tjänstgöringen definieras som en uppoffring av individen för staten, åtnjuter den nationella insatsen inte alls samma status.
En insats hemmavid eller utomlands innebär tid borta från familj och därmed en uppoffring. Skillnaden verkar ligga i det upplevda hotet mot liv och lem.
Enligt Försvarsmakten är den som varit anställd i Försvarsmakten och genomfört insatser nationellt eller internationellt att betrakta som veteran. Samtidigt särskiljer Försvarsmakten de som tjänstgjort internationellt genom att benämna dem som ”utlandsveteraner”.
Här skulle det vara önskvärt att begreppet ”utlandsveteran” tydligare relateras till de som inte har en fast anställning i Försvarsmakten. Exempelvis de frivilliga som tjänstgjort i dåvarande utlandsstyrkan, vilka i allra högsta grad förtjänar att uppmärksammas för sina insatser.
I övrigt handlar det om att personalen, inom ramen för sin anställning, utför de arbetsuppgifter som de är tränade för där den stora skillnaden är var detta sker geografiskt.
I avhandlingen ”Personligt mod” beskriver författaren hur medaljer är en form av mjuk normstyrning vilket skapar incitament för handling. Försvarsmakten har tre medaljer som berör tid i tjänst; Tjänstgöringsmedalj för rikets försvar, grundutbildnings- samt reservofficersmedalj. Således finns det ett glapp när det kommer till att uppmärksamma personalen som inte är GSS, men som tjänstgör under längre perioder i myndighetens tjänst.
Just nu är det möjligt att tjänstgöra 15 år med uppgifter som faller inom begreppet nationell insats utan att detta generar någon form av uppmärksammande, varken i form av utmärkelser eller uttalande från myndigheten.
Försvarsmakten har länge levt på internationell tjänstgöring som en drivande faktor för rekrytering. Löftet om att få åka utomlands och göra skillnad är ständigt närvarande i organisationen och det som kan får personal att stanna lite längre. Det kommer bli ett problem i framtiden nu när insatserna minskas i storlek samtidigt som myndigheten ska växa.
Detta innebär att Försvarsmakten, och samhället, kommer behöva hitta andra alternativ för att uppmärksamma försvarsmaktens personal i framtiden och därmed det som särskiljer att tjänstgöra i den militära sfären från ett civilt arbete. Vidare behöver nationell verksamhet lyftas fram i större utsträckning för att såväl medborgarna som politiker ska förstå varför Försvarsmakten behöver tilldelas resurser i form av pengar och undantag.
Om gemene man inte tror att Försvarsmakten gör annat än att öva, då blir det svårt att motivera varför det behövs mer pengar än vad det kostar att utbilda den årliga värnpliktskullen.
