Senast publicerat
Senast publicerat:

FHS kritiseras för bristande vetenskaplig kompetens

Försvarshögskolan gör fel som låter officerare utan forskarbehörighet fatta beslut i ärenden som kräver vetenskaplig kompetens. Det slår Universitetskanslerämbetet fast i ett yttrande. Hur FHS ska lösa bemanningen av berörda befattningar framöver är ännu inte beslutat.

Linda Sundgren
Försvarshögskolan
Professorer vid FHS är kritiska till att Försvarshögskolans ledning inte följer högskolelagens krav om forskarkompetens för beslut som rör vetenskap och forskning.

I februari anmälde en grupp professorer vid Försvarshögskolan sin arbetsgivare till Universitetskanslerämbetet (UKÄ). Professorerna var kritiska till att Försvarshögskolans ledning inte följde högskolelagens krav om forskarkompetens för beslut som rör vetenskap och forskning. Nu ger UKÄ professorerna rätt och i oktober kom beslutet att Försvarshögskolan måste följa högskolelagen även i detta avseende. Robert Egnell är rektor vid Försvarshögskolan: 

– Det är bra att vi får en avdömning i en fråga som vi brottats med sedan slutet av 1990-talet och definitivt sedan vi inrättades som högskola 2008. Det har varit något av en gråzon, men nu har vi beslut på vad som gäller, säger han.  

» Det har väl inte varit tillräckligt attraktivt att disputera som officer. «

Att Försvarshögskolan inte följt bestämmelserna i högskolelagen förklarar Robert Egnell med FHS behov av såväl vetenskaplig som militär kompetens. Att tillsätta berörda befattningar med disputerade officerare har inte varit möjligt eftersom det inte funnits tillräckligt många med den kompetensen, menar Robert Egnell. Försvarsmakten har de senaste decennierna satsat runt 20 miljoner kronor på att öka antalet forskarutbildade officerare, men intresset har varit svalt. 

– Jag vill inte spekulera i varför vi har för få disputerade officerare, men det har väl inte varit tillräckligt attraktivt att disputera som officer, säger Robert Egnell. 

RobertEgnell-1RE kopiera
Robert Egnell

Genom åren har det även framförts kritik mot att Försvarsmakten och Försvarshögskolan inte varit tillräckligt bra på att fånga upp de officerare som har disputerat och att dessa officerare istället valt en civil karriär. Hur ser du på det?

– Det är förstås lätt att vara efterklok, men här behöver nog både vi och Försvarsmakten vara självkritiska, säger Robert Egnell. 

Nu finns planer på att starta upp ett industridoktorandprogram i Försvarsmakten, något Officerstidningen rapporterade om i förra numret. Hur Försvarshögskolan ska lösa bemanningen efter kritiken från UKÄ är ännu oklart, men den 17 december ska FHS presentera en åtgärdsplan. 

– Innan vi återrapporterar till UKÄ kan jag inte svara på vilka förändringar det här kommer att medföra och vilka befattningar som berörs. Men vi bedriver redan högkvalitativa utbildningar på FHS. De medarbetare vi har i dag gör ett fantastiskt arbete och de kommer att behövas även framöver, säger Robert Egnell. 

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: