Senast publicerat
Senast publicerat:

”Vi behöver generalskap och statsmannaskap”

David Carlqvist efterlyser ett hyperlösningsorienterat ledarskap, ”som vore vi mer eller mindre redan i krig”, för att komma tillrätta med de problem som finns i Försvarsmakten idag.

David Carlqvist, säkerhetspolitisk analytiker, reservofficer och tidigare utrikeskorrespondent för Sveriges Radio. Tjänstgör för närvarande som ställföreträdande kompanichef i armén.
David Carlqvist

Foto: Privat

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Det har nu gått över tre och ett halvt år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Mycket har hänt för Försvarsmakten sedan dess. Vi har gått med i Nato och anslagen har ökat markant. Fortfarande går dock på tok för mycket på tok för långsamt. Problem och missförhållanden som borde ha varit lösta för längesen, eller inte ens uppstått, tillåts bestå. Den känsla av brådska som den säkerhetspolitiska utvecklingen borde ha resulterat i verkar ofta frånvarande i maktens korridorer.

Med denna text riktar jag mig till de tre individer hos vilka ansvaret till syvende och sist vilar: Överbefälhavaren, försvarsministern och statsministern. Dessa måste nu tänka mindre som myndighetschef och politiker, och mer som fältgeneral och statsmän. Allt som inte fungerar och allt som tar för lång tid är deras fel. För om inte ansvaret är deras, vems är det då? 

Exemplen är otaliga. Det råder brist på fungerande kängor och våra värnpliktiga har i flera år saknat ordentliga regnställ. Istället ränner de runt med civila ställ som går sönder så fort de slänger sig på marken.

Hela andra världskriget utkämpades på sex år. Så nej, att det tar flera decennier för att kravspecificera, beställa, tillverka och leverera en sketen automatkarbin – som likväl inte fungerar när den väl kommer – är inte ens nästan gott nog. I stället fick vi interimsvapen i form av M 4:or. Utan lösskjutningsanordningar. Det blir till att skrika ”pang!” det kommande året. Hur svårt ska det vara att tillverka lösskjutningsanordningar? Eller ändra regelverket så att vi kan skjuta projektillös lösammunition, som de flesta andra gör?  

För att försörja över 100 brigader har Ukraina två myndigheter med totalt cirka 500 anställda. Försvarets materielverk har runt 2 800 anställda.

Och drönarna – var är de? FPV-drönarna vi borde ha haft på varenda grupp vid det här laget? Inte är de ute på GU-plutonerna i allafall. Ge förbanden mandat och pengar till att köpa egna drönare – och annan materiel med.

De centrala upphandlingarna måste även effektiviseras med kraft. Mycket av de vapen och den materiel vi skänkt till Ukraina kommer inte att ersättas förrän om många år på grund av långsamma beställningsprocesser. 

För att då inte tala om de större frågorna, som att det vid det här laget torde stå klart för envar att fyra brigader (när och om vi väl når dit) inte på långt när räcker. Ukraina har över 100 brigader. Ryssarna ännu fler. 

Liknande läsning:

För att försörja dessa över 100 brigader har Ukraina två myndigheter med totalt cirka 500 anställda. Försvarets materielverk har runt 2 800 anställda. Och det tar likväl decennier att köpa in en karbin. Lönerna i Försvarsmakten släpar tillika fortfarande, med diverse verklighetsfrånvända räkneexempel från Högkvarteret som spär på missnöjet. 

Ni som läser det här vet att det finns många – många – fler exempel. Men frågan är om ÖB, försvarsministern och statsministern vet det. Antingen känner de till problemen, men löser dem likväl inte. Eller är de oinformerade. Oavsett är det oacceptabelt.  Alla myndighetsinterna problem är ÖB:s ansvar. Och allting som kräver lösningar på högre nivå, som exempelvis finansdepartementets hämmande budgetregler, är försvarsministerns och statsministerns ansvar. Dessa tre individer har än så länge levererat bättre än sina företrädare. Men det räcker inte. Det som nu erfordras är ett hyperlösningsorienterat ledarskap, som vore vi mer eller mindre redan i krig. 

Till dessa tre vill jag säga följande: Vi behöver nu generalskap och statsmannaskap. Peka med hela handen. Orientera er om problemen – stora som små – och lös dem. Inte om ett år, inte om ett decennium. Lös dem nu.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    ”Jag förväntar mig att chefer tar ett tydligt ansvar för att motverka och åtgärda destruktiva kulturer där de förekommer, liksom att alla medarbetare Försvarsmakten reagerar och agerar vid kontakt med ovälkommet beteende”, skriver ÖB Michael Claesson i ett svar till Maria Levin.

    Josefine Owetz
    ”Chefer på alla nivåer måste se, agera, följa upp och skydda den som utsätts — inte verksamhetens anseende eller individers karriärer. Det är en grundläggande ledarskapsfråga”, skriver ÖB Michael Claesson.

    Foto: Henrik Montgomery/TT

    När major Maria Levin nyligen skrev till mig uttryckte hon en ilska och besvikelse som jag vet delas av många medarbetare och chefer i Försvarsmakten, inklusive mig själv.

    De uppgifter som framkommit kring händelser på Livgardet är allvarliga. Framför allt därför att människor har farit illa. Men också därför att förtroendet för oss som organisation skadas när handlingar som strider mot vår värdegrund uppfattas inte få tillräckliga konsekvenser.

    Nolltolerans måste märkas i handling och konsekvens. Annars mister orden sitt värde. Samtidigt får vi aldrig överge rättssäkerheten. I en rättsstat ska ingen dömas på lösa grunder eller genom mediala opinioner. Formella processer måste ha sin gång. Men låt mig understryka att rättssäkerhet aldrig får bli en ursäkt för passivitet, tystnad eller undfallenhet i ledarskapet.

    För mig handlar detta ytterst om ansvar. Chefer på alla nivåer måste se, agera, följa upp och skydda den som utsätts — inte verksamhetens anseende eller individers karriärer. Det är en grundläggande ledarskapsfråga.

    Jag förväntar mig också att chefer tar ett tydligt ansvar för att motverka och åtgärda destruktiva kulturer där de förekommer

    Organisationer och kulturer formas av vad chefer tolererar, vilka beteenden som får fortsätta och vilka signaler som skickas när något händer.

    Därför följer jag nu särskilt upp hur vi använder de disciplinära och arbetsrättsliga verktyg som finns till arbetsgivarens förfogande, både lokalt och centralt. Jag förväntar mig också att chefer tar ett tydligt ansvar för att motverka och åtgärda destruktiva kulturer där de förekommer, liksom att alla medarbetare Försvarsmakten reagerar och agerar vid kontakt med ovälkommet beteende.

    Jag håller med Maria om att vi aldrig kommer vara operativt starka om människor inte känner trygghet och tillit till varandra. Operativ effekt och en sund kultur är inte motsatser. De är beroende av varandra.

    Låt oss fortsätta bygga en organisation där människor behandlas med respekt, där övertramp får konsekvenser och där våra värderingar också manifesteras i handling.

    Michael Claesson, överbefälhavare

    Ur arkivet: