Det har nu gått över tre och ett halvt år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Mycket har hänt för Försvarsmakten sedan dess. Vi har gått med i Nato och anslagen har ökat markant. Fortfarande går dock på tok för mycket på tok för långsamt. Problem och missförhållanden som borde ha varit lösta för längesen, eller inte ens uppstått, tillåts bestå. Den känsla av brådska som den säkerhetspolitiska utvecklingen borde ha resulterat i verkar ofta frånvarande i maktens korridorer.
Med denna text riktar jag mig till de tre individer hos vilka ansvaret till syvende och sist vilar: Överbefälhavaren, försvarsministern och statsministern. Dessa måste nu tänka mindre som myndighetschef och politiker, och mer som fältgeneral och statsmän. Allt som inte fungerar och allt som tar för lång tid är deras fel. För om inte ansvaret är deras, vems är det då?
Exemplen är otaliga. Det råder brist på fungerande kängor och våra värnpliktiga har i flera år saknat ordentliga regnställ. Istället ränner de runt med civila ställ som går sönder så fort de slänger sig på marken.
Hela andra världskriget utkämpades på sex år. Så nej, att det tar flera decennier för att kravspecificera, beställa, tillverka och leverera en sketen automatkarbin – som likväl inte fungerar när den väl kommer – är inte ens nästan gott nog. I stället fick vi interimsvapen i form av M 4:or. Utan lösskjutningsanordningar. Det blir till att skrika ”pang!” det kommande året. Hur svårt ska det vara att tillverka lösskjutningsanordningar? Eller ändra regelverket så att vi kan skjuta projektillös lösammunition, som de flesta andra gör?
För att försörja över 100 brigader har Ukraina två myndigheter med totalt cirka 500 anställda. Försvarets materielverk har runt 2 800 anställda.
Och drönarna – var är de? FPV-drönarna vi borde ha haft på varenda grupp vid det här laget? Inte är de ute på GU-plutonerna i allafall. Ge förbanden mandat och pengar till att köpa egna drönare – och annan materiel med.
De centrala upphandlingarna måste även effektiviseras med kraft. Mycket av de vapen och den materiel vi skänkt till Ukraina kommer inte att ersättas förrän om många år på grund av långsamma beställningsprocesser.
För att då inte tala om de större frågorna, som att det vid det här laget torde stå klart för envar att fyra brigader (när och om vi väl når dit) inte på långt när räcker. Ukraina har över 100 brigader. Ryssarna ännu fler.
Liknande läsning:
För att försörja dessa över 100 brigader har Ukraina två myndigheter med totalt cirka 500 anställda. Försvarets materielverk har runt 2 800 anställda. Och det tar likväl decennier att köpa in en karbin. Lönerna i Försvarsmakten släpar tillika fortfarande, med diverse verklighetsfrånvända räkneexempel från Högkvarteret som spär på missnöjet.
Ni som läser det här vet att det finns många – många – fler exempel. Men frågan är om ÖB, försvarsministern och statsministern vet det. Antingen känner de till problemen, men löser dem likväl inte. Eller är de oinformerade. Oavsett är det oacceptabelt. Alla myndighetsinterna problem är ÖB:s ansvar. Och allting som kräver lösningar på högre nivå, som exempelvis finansdepartementets hämmande budgetregler, är försvarsministerns och statsministerns ansvar. Dessa tre individer har än så länge levererat bättre än sina företrädare. Men det räcker inte. Det som nu erfordras är ett hyperlösningsorienterat ledarskap, som vore vi mer eller mindre redan i krig.
Till dessa tre vill jag säga följande: Vi behöver nu generalskap och statsmannaskap. Peka med hela handen. Orientera er om problemen – stora som små – och lös dem. Inte om ett år, inte om ett decennium. Lös dem nu.
