Senast publicerat
Senast publicerat:

Kinas växande militära styrka ska bana väg för landets ambitioner

Under Xi Jinpings tio år vid makten har militariseringen i landet ökat avsevärt. Både genom fortsatta satsningar på det militära försvaret och på en tydlig militarisering av det civila samhället. Enligt Brookings Institution har landet redan fler stridsfartyg än USA och målet är att Kina senast 2049 ska ha en militär i världsklass.

Sofia Ledberg
Militärexercis i den Förbjudna staden. Palatset ligger strax norr om Himmelska fridens torg i Kinas huvudstad Peking.

Foto: Foto: Istock

När Kinas tidigare ledare Deng Xiaoping lanserade sitt omfattande moderniseringsprogram 1978 var den militära upprustningen långt ner i prioriteringsordningen. Detta berodde inte på att det saknades behov; tvärtom kännetecknades Folkets befrielsearmé vid den tidpunkten av undermålig utrustning och låg utbildning. Tanken var att först utveckla jordbruket och industrin för att öka människors välstånd och tilltro till kommunistpartiet, och även generera resurser till vidare utvecklingssatsningar.

Även om det går att skönja vissa militära satsningar redan vid mitten av 1980-talet, exempelvis inrättandet av ett nationellt försvarsuniversitet och nedläggningar av förband som inte ansågs hålla måttet, tog den mer omfattande militära upprustningen fart först på 1990-talet. USA:s överlägsenhet under Kuwaitkriget gjorde de kinesiska ledarna smärtsamt medvetna om hur långt efter i den militära utvecklingen Kina faktiskt var och därmed om upprustningsbehovets magnitud. 

Liknande läsning:

Sedan dess har vi vant oss vid rapporter om stora årliga ökningar i Kinas militära budget, reformer i det militära skolsystemet, och stora tekniska framsteg. Även om det förstås är vanskligt att dra slutsatser om militär kapacitet baserat på vapensystem och budgetstorlek, utan hänsyn tagen till den utbredda korruptionen och erfarenhetsbristerna i officerskåren, står det klart att Folkets befrielsearmé har decennier av imponerande tillväxt och utveckling bakom sig. Vid sidan av en trimmad organisation med välutbildad personal, har Kina i dag även ett välutvecklat rymdprogram, en militärbas i Djibouti och dess flotta har 2024, enligt tankesmedjan Brookings Institution, fler stridsfartyg än den amerikanska. 

Xi har en tydligare vision än sina företrädare, både vad gäller Kinas ambition i världen och Folkets Befrielsearmés roll för att uppnå denna.

Det är inte ovanligt att militär upprustning mäts just i budgetallokeringar till militära ändamål, militär hårdvara eller antal soldater. Sett ur detta perspektiv har utvecklingen av Kinas militära förmågor i mångt och mycket fortsatt på samma vis under alla ledare som följt efter Deng. Kommunistpartiets nuvarande generalsekreterare Xi Jinping har således under sina tio år vid makten fortsatt och utvecklat den militära upprustning hans företrädare initierat. Anammar man en bredare förståelse av militär upprustning, som går bortom det som syns i den militära budgeten, framträder emellertid avgörande förändringar sedan Xi kom till makten 2014/2015.

Xi har en tydligare vision än sina företrädare, både vad gäller Kinas ambition i världen och Folkets befrielsearmés roll för att uppnå denna. Redan 2014 presenterade Xi sin vision om ”den kinesiska drömmen om nationell föryngring” som innebär att nationella och personliga strävanden ska integreras med målen att återuppliva nationell stolthet och uppnå personligt välstånd. Drömmen om nationell föryngring är inte Xis påfund utan har varit en del av Kinas övergripande strategi sedan tidigt nittiotal. Det som utmärker Xis tid är däremot att Kina mer aktivt försöker uppfylla detta mål, genom att arbeta för en ändrad världsordning som är mer gynnsam för Kina och genom att agera kraftfullt mot det som anses utmana landets centrala intressen.

Redan i dag har Kina förmåga att projicera makt långt utanför de egna gränserna, vilket anses nödvändigt givet den numera mycket breda förståelsen av Kinas nationella säkerhetsintressen. Att Kina identifierar nationella intressen i andra delar av världen, och agerar för att avvärja hot mot dessa genom en alltmer aggressiva utrikes- och säkerhetspolitik ses inte sällan som en säkerhetspolitisk utmaning. Ur ett kinesiskt perspektiv ses alltså inte bara ekonomisk tillväxt som en förutsättning för att uppfylla drömmen, utan även en stark militärmakt. Senast 2049 ska Kina ska ha en militär av världsklass.

Samtidigt pågår en mindre iögonfallande inrikes militarisering som enligt Kinas ledare är lika viktig för mobiliseringen av Kinas resurser i händelse av krig eller konflikt. Eftersom denna militarisering, som riktas mot det kinesiska samhället, faller utanför ramen för det som generellt förstås som militär upprustning, riskerar en viktig del av implementeringen av Kinas nationella strategi att förbises.

Militariseringen av det kinesiska samhället hänger samman med den politisering som kännetecknar Xis tid vid makten och Kommunistpartiets allt hårdare grepp om i princip alla aspekter av kinesiskt samhällsliv. Under reformperioden och Kinas öppnande mot omvärlden hävdades det ofta att den marxist-leninistiska ideologin spelat ut sin roll. Partiets ökade makt och kontroll, Xis förkärlek för politiska kampanjer, referenser till masslinjen, obligatoriska sessioner av kritik och självkritik för politiska ledare, centraliseringen av makt i Xis egna händer, har emellertid fått forskare och analytiker att tala om en ”maoistisk vändning” i kinesisk politik. 

Man kan diskutera om det är rimligt att jämföra dagens Kina med den totalitära samhällsordningen under Mao Zedong. Samtidigt kan Kinas historia ge verktyg för att förstå förändringar i militärens roll under det senaste decenniet. Ett centralt kännetecken för den marxist-leninistiska staten är den oklara gränsdragningen mellan partiet å ena sidan, och staten, militären och civilsamhället å den andra. Militären, inte minst i egenskap av att vara partiets väpnade gren, har en bredare roll i både politiken och samhället i dessa stater. Detta förstärks av att marxism-leninismen i sig är en militaristisk ideologi som syftar till samhällsomvandling genom kampanjer och revolutionär kamp.

För att förstå Kinas militära modernisering behöver vi alltså ägna uppmärksamhet även åt den inrikes dimensionen

Den pågående politiseringen, det breddade säkerhetskonceptet, kommunistpartiets ökade kontroll, och Xis uppenbara vilja att återuppliva marxist-leninistiska metoder och strukturer har resulterat i en nedbrytning av uppdelningen mellan civilt och militärt och gett militären, som organisation och ideal en mer framträdande roll i det kinesiska samhället. Denna utveckling kan spåras i en rad sektorer som populärkultur, civila utbildningar (från förskola till universitet) och lagstiftning. Av största vikt för att förstå Kinas nationella strategi är även den militärcivila fusion som ska genomsyra försvarsekonomi, forskning och utveckling, samt militariseringen av tidigare civila funktioner inom staten. 

Militärcivil fusion är en nationell strategi som föregår Xi Jinpings tid vid makten, men som har uppgraderats under hans styre. Det övergripande målet är att främja Kinas militära ambitioner med hjälp av immateriella rättigheter, forskningsresultat och teknologiska framsteg från privatpersoner, forskare och det privata näringslivet i, och utanför, Kinas gränser.

iStock-509628378

Militären i Kina kopplar ett hårdare grepp om tidigare civila funktioner.

Foto: Istock

Precis som i andra marxist-leninistiska stater har Kinas militär historiskt varit en aktiv ekonomisk aktör. Under 1950- och 60-talet var syftet inte bara att kraftsamla för att återuppbygga ett krigshärjat samhälle, utan även att knyta militären närmare civilbefolkningen och därmed motverka militär elitism. Under reformperioden användes militära resurser och överkapacitet för att stimulera den civila ekonomin och i slutet av 1990-talet var en stor majoritet av outputen från försvarsindustriproduktionen icke-militär. Detta främjade korruption och annan brottslighet, vilket ledde till att militären tvingades avveckla större delen av sin kommersiella verksamhet i början av 2000-talet. 

Det som sker nu är delvis en motsatt utveckling där civila resurser kraftsamlar för att bidra till den militära moderniseringen och försvarsindustrin. Militärcivil fusion syftar till att etablera enhetliga standarder för militär och civil infrastruktur och centrala tekniska områden och industrier. Civila utbildningsinstitutioner ska utreda möjligheter att träna och utbilda militär personal och förbättra utvecklingen av vapensystem och utrustning. Vidare ska civil infrastruktur ta hänsyn till och anpassas efter militära ändamål, och gemensam militärcivil utveckling av projekt kopplade till utforskande av hav, yttre rymden och luftfart, navigation och meterologi premieras. För att åstadkomma detta har nya standarder införts, hinder mellan olika sektorer avvecklats och förändringar i skattelagstiftningen genomförts. 

När det gäller militariseringen av tidigare civila funktioner inom staten är två viktiga exempel Kinas paramilitära styrkor, Folkets beväpnade polis, och kustbevakningen. Under 1990-talet sjösattes reformer som syftade till en tydligare uppdelning mellan de reguljära och de paramilitära styrkorna. Det fanns en tydlig ambition att stärka gränsdragningen mellan inrikes och utrikes säkerhet. De paramilitära styrkorna fick ett tydligt ansvar för att hantera massprotester, demonstrationer, upplopp och liknande inom Kinas gränser, medan de reguljära trupperna fick ansvar för externa hot.

Det kan därför tyckas logiskt att de paramilitära styrkorna både lydde under det civila Statsrådet, som är Kinas centralregering, och den Centrala militärkommissionen. Sedan 2018 har dessa styrkor emellertid inlemmats helt i den militära kommandostrukturen precis som de reguljära trupperna, vilket innebär att det precis som under Maos tid vid makten är militären som ansvarar för den inre säkerheten. Deras uppdrag att fungera som militär supportfunktion har också förstärkts. På liknande sätt flyttades kontrollen över den kinesiska kustbevakningen 2018, från Statsrådet och den statliga Havsmyndigheten till Folkets beväpnade polis, och hamnade därmed under militär ledning. 

Detta är exempel på hur militären får ett större inflytande över tidigare civila funktioner och hur dessa fått en allt tydligare roll att främja militär upprustning, utveckling och säkerhet. För att förstå Kinas militära modernisering behöver vi alltså ägna uppmärksamhet även åt den inrikes dimensionen. Den oklara gränsdragningen mellan civilt och militärt har emellertid inte bara betydelse för analysen av Kinas militära kapacitet utan har även reella implikationer för en rad olika aktörer. Den ständigt närvarande militära dimensionen i näringsliv, civil forskning och utveckling påverkar redan nu (eller borde påverka) utländska företag och universitet som är verksamma i Kina, eller som samarbetar med företag och institutioner där. På samma sätt ställs andra staters försvarsmakter, särskilt de marina styrkorna, inför dilemmat att avgöra vad som är civilt kontra militärt när de möter beväpnade fiskebåtar eller kustbevakningsfartyg som uppträder aggressivt.

Sofia-Ledberg-FHS-2024

Sofia Ledberg

Docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

    Maria Widehed
    Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

    Foto: Försvarsmakten

    Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

    – Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

    För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

    – Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

    – Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

    Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

    Varför är rymddomänen viktig?

    – En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

    – I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

    Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

    – Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

    Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

    – Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

    Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

    – Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

    Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

    – Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

    – Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

    Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

    – Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

    Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

    För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

    – Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

    Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

    – Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

    – Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

    Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

    – Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

    – Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

    Berätta något som få vet om rymddomänen.

    – Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

     

    Fakta

    Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

    Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

    Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

    Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

    Ur arkivet: