Historisk försvarssatsning – men räcker pengarna?

Ökningen av anslagen till Försvarsmakten är de största på åtminstone 70 år, men trots historiska resurstillskott är det tveksamt hur långt pengarna räcker. Efter decennier av underfinansiering finns ett uppdämt förmågebehov som nu behöver åtgärdas, vilket innebär utmaningar för hela Försvarsmakten. Inte minst inom materielförsörjningen som präglas av en växande fåtalsproblematik med allt färre och dyrare materielsystem.

Sveriges Försvarsutgifter 1900-2025. Källa: Juuko Alozious och Per Olsson. Foto: Axel Öberg.

Regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition från 2020 föreslår en ökning av det militära försvarsanslaget, från 66,1 miljarder 2021 till 88,7 miljarder kronor 2025. Resurstillväxten utgör den största procentuella ökningen av Sveriges försvarsutgifter sedan tidigt femtiotal. De historiska anslagsökningarna sker dock i ljuset av historiska utmaningar, där Sveriges förmåga att möta ett försämrat omvärldsläge försvåras av tidigare decenniers underfinansiering. Detta har lett fram till uppdämda förmågebehov som nu behöver åtgärdas. Utmaningarna berör hela försvaret, inklusive materielförsörjningen som präglas av bristande finanser tillsammans med ökade krav på bättre och dyrare materielsystem. Det har skapat en framväxande fåtalsproblematik där ett stadigt minskande av antal förband och materielsystem gör det allt svårare att lösa uppgifter. 

Nuvarande inriktningsproposition söker bromsa denna utveckling genom att förflytta fokus till ett volymmässigt större, mer uthålligt och nationellt inriktat försvar. En betydande andel av de anslag som aviseras i regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition och i den senaste budgetproposition allokeras till just materiel. Nära 27 procent av försvarsbudgeten planeras att gå till materielanskaffning år 2021 och andelen förväntas växa till 36 procent år 2025. Därutöver går ungefär 15 procent till vidmakthållande av materiel under inriktningsperioden. Materielsatsningarna planeras gå till att underhålla, uppgradera och ersätta försvarets befintliga system, men även till att anskaffa ny och mer avancerad materiel för att utöka Försvarsmaktens förbandsmassa och bidra till dess förmågetillväxt. Frågan som redan uppstått är om de omfattande resurstillskotten räcker för att finansiera de minst lika omfattande målsättningarna. Om man utgår ifrån tidigare erfarenheter blir svaret: Nej! Historiskt har materielprojekt, särskilt stora utvecklingsprojekt, haft en notorisk tendens att bli avsevärt mycket dyrare än initiala uppskattningar. Redan nu förefaller anskaffningskostnaden av såväl stridsflygplan JAS 39 Gripen E som Blekinge-ubåtarna att överstiga ursprungliga projektkalkyler. Sådana fördyringar beror till stor del på den inneboende svårigheten att beräkna kostnader för teknologier och komponenter som ofta behöver utvecklas samtidigt som själva materielsystemet de ska ingå i. Men fördyringar beror också på den strukturella överoptimism som ofta präglar militär materielförsörjning. Alla inblandade beslutsfattare – politiker, myndigheter och industrin – vill se projektet genomföras och lyckas. Därför finns en inbyggd optimism bias att underskatta risker och komplikationer, eftersom dessa skulle kunna göra utvecklingsprojektet oattraktivt eller rentav omöjligt att genomföra.

Ett exakt svar på frågan om de nu anslagna medlen kommer att räcka, skulle kräva en spåkula. Däremot kan det vara en poäng att diskutera vilka faktorer som påverkar hur långt pengarna räcker. Först och främst är det viktigt att konstatera att kvalitet kostar. En avgörande fråga är hur mycket materiel som ska nyanskaffas och hur mycket äldre materiel som kan vidmakthållas. Inriktningspropositionen anger att flera system såsom stridsvagnar, stridsfordon och korvetter ska uppgraderas under inriktningsperioden och ersättas först nästkommande perioder. Även JAS 39 Gripen C/D ska vidmakthållas för att komplettera nya Gripen E. Detta tillåter Sverige att behålla ett större antal stridsflygplan och stridsflygdivisioner. Den här typen av åtgärder utgör ett viktigt steg för att operativt relevanta system inte ska avvecklas i förtid. Men det finns inga universallösningar. Även om vidmakthållande kan medföra lägre kostnader, riskerar vissa system att bli så pass tekniskt föråldrade att den kostar mer att uppgradera än att ersätta. Dessutom kan materiel, även om den fortfarande fungerar rent tekniskt, inte tillåtas bli operativt irrelevanta. 

»Den snabba teknologi­utvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. «

Det finns en skillnad mellan kostnadseffektiva och billiga lösningar. Istället för att se kvalitet eller kvantitet som en generell principfråga för försvarsmateriel, är det viktigt att identifiera vilka system som vi behöver ha många utav och vilka vi behöver ha det bästa utav.

Vissa system behöver helt enkelt nyanskaffas, men då uppkommer frågan hur pass mycket mer avancerade de kan bli och behöver vara. Omfattande prestandaökningar medför möjligheter för långsiktig förmågehöjning, men också högre kostnader och en större risk för förseningar och fördyringar. Design-to-cost är ett vanligt förekommande mantra för att hålla nere kostnader, men inplanerade materielanskaffningar präglas ofta av politiskt fastställda antal och förmågekrav. Det kan ofta vara svårt att kravanpassa den typen av anskaffningar och hitta besparingsmöjligheter, utan konsekvenser på kvantitet eller prestanda.

Däremot bör man i det längsta undvika så kallad gold-plating, det vill säga onödigt avancerade finesser som skulle kunna ersättas med befintlig teknologi eller avvaras helt. Kravglidning är ett annat vanligt fenomen som bör undvikas så långt som möjligt. Detta sker ofta när själva syftet med materielanskaffningen är oklart eller förändras över tid. Det är dock ingen lätt sak att planera för materiel som ska hålla i tre decennier med utgångspunkt i en hotbild som kan förändras om bara något år. Strategisk långsiktighet är viktig för materielförsörjningen och man bör därför undvika kraftiga svängningar i den försvarspolitiska inriktningen med fokus på de nationella förmågor vi vill bygga över tid.

Bara för att militär materiel har tenderat att bli dyrare över tid, innebär det inte att detsamma nödvändigtvis måste gälla även framöver. Så länge vi ersätter nuvarande stridsvagnar med bättre stridsvagnar, nuvarande stridsflygplan med bättre stridsflygplan och så vidare, kommer trenden med ökande kostnader att fortsätta. Men vissa nya typer av system kan hjälpa oss bromsa eller rentav vända nuvarande trend av minskade antal plattformar. Exempelvis skulle ett större antal obemannade system med ett begränsat antal uppgifter kunna utgöra billiga komplement till nuvarande bemannade system. Erfarenheter från Nagorno-Karabach, Syrien och Libyen visar tydligt hur andra länder har använt obemannade system till stor effekt. Denna typ av system skulle kunna utgöra spanings- och ledningsresurs för armén eller loyal-wingmen till framtida generations stridsflyg. Den amerikanska flottan ser obemannade fartyg som en viktig del för att kvantitativt och kostnadseffektivt kunna möta Kinas massiva flottuppbyggnad. I Sverige belyser flera planeringsdokument den möjliga nyttan med och hotet från potentiellt disruptiva teknologier som obemannade system, cyber- och rymdförmågor. Hur vi drar nytta av och bemöter dessa teknologier är något vi behöver fundera mer kring. 

Sveriges materielförsörjning följde länge en trend mot bättre men antalsmässigt färre materielsystem. Nuvarande inriktningsproposition innebär en mer balanserad hållning, men så länge vi vill ha bättre varianter av samma typer av system kommer dessa oundvikligen att bli dyrare. Den snabba teknologiutvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. Om vi vill att pengarna ska räcka även på lång sikt, kommer vi sannolikt att behöva tänka i nya banor.

Per_Olsson_porträtt_urklipp_foto_FOI
Per Olsson forskar inom främst svenska och internationella försvarsutgifter vid Total­försvarets forsknings­institut (FOI).

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Nu vill Försvarsmakten satsa mer på att anställda ska kunna nå sina interna karriärsmål för att behålla medarbetarna inom myndigheten. Det nya konceptet KICK ersätter det tidigare livs- och karriärsutvecklingsprogrammet.

Coacher inom KICK ska finnas tillgängliga på alla garnisonsorter. Totalt handlar det som cirka 50 coacher, både nyutbildade och ”konverterade” från LoK, och som arbetar med KICK på 20 procent av sin ordinarie tjänst inom myndigheten.

Under förbandsnedläggningarna i början av 2000-talet använde Försvarsmakten omställningsprogrammet LoK för att hjälpa anställda vidare i arbetslivet, vare sig det skedde internt eller externt. Ett inhyrt och kostsamt program som inte riktigt lönade sig när personal dessutom valde att lämna myndigheten. När avtalen löpte ut mot slutet av 2019 påbörjades en översyn av konceptet. Konsulter togs in och programmet jobbades om. I mars i år togs beslut om införande av det nya konceptet KICK, som nu också ägs av myndigheten.

– Den riktar sig till individer som kanske känner att något skaver, att man inte riktigt utvecklas, man vill stanna inom Försvarsmakten men prova sina vingar och jobba med något annat, säger kapten Nina Hillgren, projektledare för framtagningen av KICK, vid Ledningsstabens chefs- och personalutvecklingssektion på Högkvarteret. 

»Den riktar sig till individer som kanske känner att något skaver, att man inte riktigt utvecklas. «

En skillnad från konceptet LoK, som fokuserade på anställdas tidigare liv och erfarenheter, tar KICK i större utsträckning avstamp i ”här och nu” och blickar framåt på hur en anställd ska kunna nå interna karriärsmål. Själva programmet är förvisso likt det tidigare LoK, och innehållet är nu paketerat i kategorierna kompetens, inspiration, coaching och karriär.

Tillsammans med en handledare kartläggs den anställdas styrkor, drivkrafter och potentiella utvecklingsområden för att få en bättre självinsikt och en ökad självkännedom. Den anställde erbjuds därefter coaching för att identifiera vilka resurser, hinder och möjligheter som finns tillgängliga för att nå det önskade läget. I det fjärde och sista steget formuleras en handlingsplan. 

NinaHillgren2 kopiera
Nina Hillgren

– Resultatet av KICK-processen kan handla om att man behöver gå en kurs i till exempel projektledning. Eller så kanske man vill byta inriktning och jobba inom ett annat område. Försvarsmakten har oerhört många befattningar. Det här är en möjlighet för den anställde och hjälp till självhjälp kan man säga, säger Nina Hillgren.

Om en anställd vill gå en extern utbildning är det möjligt att genomföra den under arbetstid, även utbildningen ska bekostas av Försvarsmakten. 

Enligt Nina Hillgren räknar Försvarsmakten med att KICK kommer att genomföras av runt 200 anställda per år. Processen förväntas pågå under två till tre månader och erbjuds till alla fast anställda i myndigheten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Försvarsmakten planerar att starta upp ett program för industridoktorander med officerare som går forskarutbildningar vid civila lärosäten. Parallellt införs också ett system för att ta hand om de disputerade militärerna och deras kompetens i organisationen.

Försvarsmakten ser ett stort behov av disputerade officerare inom flera områden, däribland teknik, cyber, och psykologi.

Försvarsmakten har i många år försökt tillgodose det interna behovet av forskarutbildade officerare. Redan 1992 startade myndigheten ett program för doktorander som kallades Överbefälhavarens doktorandprogram. Inom ramen för det erbjöds utvalda medarbetare att genomgå en forskarutbildning för att sedan föra med sig den kunskapen in i Försvarsmakten. Mellan 1992 och 2010 satsades runt 220 miljoner kronor i ÖB:s doktorandprogram, men det blev inte som man hade tänkt sig och efter 18 år lades programmet ner. 

– Idén var god, men resultatet blev ganska tråkigt. De flesta doktoranderna genomförde utbildningen, men efter fem år av forskning kunde de komma tillbaka till Försvarsmakten och erbjudas samma tjänst som de hade haft innan de doktorerade. Många tröttande och gick till civila arbetsgivare istället. Det fanns inget utarbetat system för att ta tillvara deras kompetens och alltihop sköttes väldigt ad hoc, säger Anders Claréus, forskningssamordnare på Högkvarteret.

»Jag tror att hela Försvarsmakten kommer att vinna på det här systemet. «

Men nu införs såväl ett program för industridoktorander som ett system för hur dessa de ska omhändertas efter disputation. Som industridoktorander får officerare i Försvarsmakten möjlighet att läsa en forskarutbildning vid ett civilt universitet med bibehållen lön och fortsatt tjänstgöring. 

– Personalplaneringen av de här officerarna ska ske centralt och de ska placeras där det finns behov av just deras spetskompetens. Det kan exempelvis handla om tjänster riktade mot utveckling av materiel på Markstridsskolan, befattningar på Högkvarteret eller lärartjänster på Försvarshögskolan, Men vi kommer inte att konkurrera med Försvarshögskolan. Vi ska komplettera med utbildningar inom områden där FHS inte har examinationsrätt som cyber, teknik, psykologi med mera, säger Anders Claréus.

Anders Claréus, 2021
Anders Claréus

Även beslutet om vem som ska erbjudas en plats på industridoktorandprogrammet kommer att fattas centralt.  

– Jag tror att hela Försvarsmakten kommer att vinna på det här systemet. Det har alltid funnits ett behov av disputerade officerare, men kanske än mer nu när organisationen ska tillväxa, säger Anders Claréus. 

Hur många officerare som kan komma att erbjudas plats i programmet och hur mycket utbildningen ska få kosta är frågor som återstår att besvara. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Svenska försvarsbloggare håller ofta god ton i jämställdhetsfrågor, men i de anonyma kommentarsfälten är inläggen ofta hatiska. Det visar en studie från Försvarshögskolan.

I undersökningen har nio försvarsrelaterade bloggar studerats ur ett jämställdhetsperspektiv. Bloggarna själva håller för det mesta god ton, men i de anonyma kommentarsfälten vädras helt andra åsikter.  

– En del är aggressiva och ger uttryck för ett starkt hat gentemot kvinnor och hbtq-personer. En del inlägg var riktigt vidriga att läsa, säger Aida Alvinius som genomfört studien tillsammans med forskarkollegan Arita Holmberg. 

Vilka som står bakom de fientliga kommentarerna vet forskarna inte, men flera av dem har i alla fall viss insikt i Försvarsmakten, säger Aida Alvinius.

– Motståndet är omfattande. Många inlägg riktar sig direkt mot kvinnor, men även män som tar ställning för jämställdhet kritiseras och beskylls för att göra det i raggningssyfte.  

För att komma åt motståndet mot kvinnor och hbtq-personer behöver Försvarsmakten arbeta mer förebyggande, säger Aida Alvinius. 

– Studier från USA och andra länder visar att chefer har en nyckelroll om man vill åstadkomma en förändring. Nyanställda chefer måste direkt få veta hur de ska agera i jämställhetsfrågor. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post