Senast publicerat
Senast publicerat:

Historisk försvarssatsning – men räcker pengarna?

Ökningen av anslagen till Försvarsmakten är de största på åtminstone 70 år, men trots historiska resurstillskott är det tveksamt hur långt pengarna räcker. Efter decennier av underfinansiering finns ett uppdämt förmågebehov som nu behöver åtgärdas, vilket innebär utmaningar för hela Försvarsmakten. Inte minst inom materielförsörjningen som präglas av en växande fåtalsproblematik med allt färre och dyrare materielsystem.

Per Olsson
Sveriges Försvarsutgifter 1900-2025. Källa: Juuko Alozious och Per Olsson. Foto: Axel Öberg.

Regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition från 2020 föreslår en ökning av det militära försvarsanslaget, från 66,1 miljarder 2021 till 88,7 miljarder kronor 2025. Resurstillväxten utgör den största procentuella ökningen av Sveriges försvarsutgifter sedan tidigt femtiotal. De historiska anslagsökningarna sker dock i ljuset av historiska utmaningar, där Sveriges förmåga att möta ett försämrat omvärldsläge försvåras av tidigare decenniers underfinansiering. Detta har lett fram till uppdämda förmågebehov som nu behöver åtgärdas. Utmaningarna berör hela försvaret, inklusive materielförsörjningen som präglas av bristande finanser tillsammans med ökade krav på bättre och dyrare materielsystem. Det har skapat en framväxande fåtalsproblematik där ett stadigt minskande av antal förband och materielsystem gör det allt svårare att lösa uppgifter. 

Nuvarande inriktningsproposition söker bromsa denna utveckling genom att förflytta fokus till ett volymmässigt större, mer uthålligt och nationellt inriktat försvar. En betydande andel av de anslag som aviseras i regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition och i den senaste budgetproposition allokeras till just materiel. Nära 27 procent av försvarsbudgeten planeras att gå till materielanskaffning år 2021 och andelen förväntas växa till 36 procent år 2025. Därutöver går ungefär 15 procent till vidmakthållande av materiel under inriktningsperioden. Materielsatsningarna planeras gå till att underhålla, uppgradera och ersätta försvarets befintliga system, men även till att anskaffa ny och mer avancerad materiel för att utöka Försvarsmaktens förbandsmassa och bidra till dess förmågetillväxt. Frågan som redan uppstått är om de omfattande resurstillskotten räcker för att finansiera de minst lika omfattande målsättningarna. Om man utgår ifrån tidigare erfarenheter blir svaret: Nej! Historiskt har materielprojekt, särskilt stora utvecklingsprojekt, haft en notorisk tendens att bli avsevärt mycket dyrare än initiala uppskattningar. Redan nu förefaller anskaffningskostnaden av såväl stridsflygplan JAS 39 Gripen E som Blekinge-ubåtarna att överstiga ursprungliga projektkalkyler. Sådana fördyringar beror till stor del på den inneboende svårigheten att beräkna kostnader för teknologier och komponenter som ofta behöver utvecklas samtidigt som själva materielsystemet de ska ingå i. Men fördyringar beror också på den strukturella överoptimism som ofta präglar militär materielförsörjning. Alla inblandade beslutsfattare – politiker, myndigheter och industrin – vill se projektet genomföras och lyckas. Därför finns en inbyggd optimism bias att underskatta risker och komplikationer, eftersom dessa skulle kunna göra utvecklingsprojektet oattraktivt eller rentav omöjligt att genomföra.

Ett exakt svar på frågan om de nu anslagna medlen kommer att räcka, skulle kräva en spåkula. Däremot kan det vara en poäng att diskutera vilka faktorer som påverkar hur långt pengarna räcker. Först och främst är det viktigt att konstatera att kvalitet kostar. En avgörande fråga är hur mycket materiel som ska nyanskaffas och hur mycket äldre materiel som kan vidmakthållas. Inriktningspropositionen anger att flera system såsom stridsvagnar, stridsfordon och korvetter ska uppgraderas under inriktningsperioden och ersättas först nästkommande perioder. Även JAS 39 Gripen C/D ska vidmakthållas för att komplettera nya Gripen E. Detta tillåter Sverige att behålla ett större antal stridsflygplan och stridsflygdivisioner. Den här typen av åtgärder utgör ett viktigt steg för att operativt relevanta system inte ska avvecklas i förtid. Men det finns inga universallösningar. Även om vidmakthållande kan medföra lägre kostnader, riskerar vissa system att bli så pass tekniskt föråldrade att den kostar mer att uppgradera än att ersätta. Dessutom kan materiel, även om den fortfarande fungerar rent tekniskt, inte tillåtas bli operativt irrelevanta. 

» Den snabba teknologi­utvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. «

Det finns en skillnad mellan kostnadseffektiva och billiga lösningar. Istället för att se kvalitet eller kvantitet som en generell principfråga för försvarsmateriel, är det viktigt att identifiera vilka system som vi behöver ha många utav och vilka vi behöver ha det bästa utav.

Vissa system behöver helt enkelt nyanskaffas, men då uppkommer frågan hur pass mycket mer avancerade de kan bli och behöver vara. Omfattande prestandaökningar medför möjligheter för långsiktig förmågehöjning, men också högre kostnader och en större risk för förseningar och fördyringar. Design-to-cost är ett vanligt förekommande mantra för att hålla nere kostnader, men inplanerade materielanskaffningar präglas ofta av politiskt fastställda antal och förmågekrav. Det kan ofta vara svårt att kravanpassa den typen av anskaffningar och hitta besparingsmöjligheter, utan konsekvenser på kvantitet eller prestanda.

Däremot bör man i det längsta undvika så kallad gold-plating, det vill säga onödigt avancerade finesser som skulle kunna ersättas med befintlig teknologi eller avvaras helt. Kravglidning är ett annat vanligt fenomen som bör undvikas så långt som möjligt. Detta sker ofta när själva syftet med materielanskaffningen är oklart eller förändras över tid. Det är dock ingen lätt sak att planera för materiel som ska hålla i tre decennier med utgångspunkt i en hotbild som kan förändras om bara något år. Strategisk långsiktighet är viktig för materielförsörjningen och man bör därför undvika kraftiga svängningar i den försvarspolitiska inriktningen med fokus på de nationella förmågor vi vill bygga över tid.

Bara för att militär materiel har tenderat att bli dyrare över tid, innebär det inte att detsamma nödvändigtvis måste gälla även framöver. Så länge vi ersätter nuvarande stridsvagnar med bättre stridsvagnar, nuvarande stridsflygplan med bättre stridsflygplan och så vidare, kommer trenden med ökande kostnader att fortsätta. Men vissa nya typer av system kan hjälpa oss bromsa eller rentav vända nuvarande trend av minskade antal plattformar. Exempelvis skulle ett större antal obemannade system med ett begränsat antal uppgifter kunna utgöra billiga komplement till nuvarande bemannade system. Erfarenheter från Nagorno-Karabach, Syrien och Libyen visar tydligt hur andra länder har använt obemannade system till stor effekt. Denna typ av system skulle kunna utgöra spanings- och ledningsresurs för armén eller loyal-wingmen till framtida generations stridsflyg. Den amerikanska flottan ser obemannade fartyg som en viktig del för att kvantitativt och kostnadseffektivt kunna möta Kinas massiva flottuppbyggnad. I Sverige belyser flera planeringsdokument den möjliga nyttan med och hotet från potentiellt disruptiva teknologier som obemannade system, cyber- och rymdförmågor. Hur vi drar nytta av och bemöter dessa teknologier är något vi behöver fundera mer kring. 

Liknande läsning:

Sveriges materielförsörjning följde länge en trend mot bättre men antalsmässigt färre materielsystem. Nuvarande inriktningsproposition innebär en mer balanserad hållning, men så länge vi vill ha bättre varianter av samma typer av system kommer dessa oundvikligen att bli dyrare. Den snabba teknologiutvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. Om vi vill att pengarna ska räcka även på lång sikt, kommer vi sannolikt att behöva tänka i nya banor.

Per_Olsson_porträtt_urklipp_foto_FOI
Per Olsson forskar inom främst svenska och internationella försvarsutgifter vid Total­försvarets forsknings­institut (FOI).
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens dykverksamhet tillförs uppgraderade dyksystem och nya tryckkammare är på väg. Samtidigt blir bristen på kvalificerad personal alltmer akut enligt dykeriledningen. Nu utreds behovet av utbildning inom dyk och en rapport väntas bli klar till sommaren 2027.

    Linda Sundgren
    Dykverksamhet
    En specialistofficersutbildning inom dyk är nödvändig för både kompetensförsörjning och utveckling. Det säger företrädare för Försvarsmaktens dykverksamhet.

    Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

    Problemet med åldrande dykmateriel som riskerar att leda till dykstopp är till stora delar omhändertaget. Dykeriet har fått mer pengar och nya dyksystem, annan undervattensmateriel och nya tryckkammare har beställts eller är under upphandling. Johan Brynger är teknisk systemledare dyk i Försvarsmakten:

    – Dykeriet har aldrig haft en sådan ekonomi som vi har idag. Nu står vi på tröskeln till att få ut den senaste versionen av röjdykarsystemet OMD 10, och även lättdyksystemet kommer i en ny version. Nya tryckkammare är beställda och i början av 2027 ska förbanden få nya kompressorer. Listan på kommande materiel är jättelång, säger han.

    Johan Brynger

    Johan Brynger

    Teknisk systemledare dyk

    Utöver ersättare för system på väg att falla för åldersstrecket anskaffas också ny utrustning för att möta de specifika behov som finns i Försvarsmakten kopplat till dyk. Däribland ett hjälmdyksystem som används för att utföra tyngre arbeten i vattnet.

    – Hjälmdyksystem används för att kunna stå på botten och på ett säkert sätt utföra arbeten som svetsning, skärning och sånt som kräver viss precision under en längre tid. Man kan inte simma omkring samtidigt som man gör de här grejerna, säger fanjunkare Michael Elsberg, Försvarsmaktens dyksäkerhetsofficer.

    Hjälmdyksystemet har varit under modifiering under några år och därför har tillgången varit begränsad. Men som Natoallierad har systemet blivit väldigt efterfrågat igen och nu gör vi ett återtag.

    Hjälmdyksystem har funnits sedan tidigare i Försvarsmakten, men efterfrågan på denna förmåga har ökat under senare år.

    – Hjälmdyksystemet har varit under modifiering under några år och därför har tillgången varit begränsad. Men som Natoallierad har systemet blivit väldigt efterfrågat igen och nu gör vi ett återtag, säger fanjunkare Johan Widerberg, Försvarsmaktens dykeriöverledare.

    Johan Widerberg

    Johan Widerberg

    Försvarsmaktens dykeriöverledare

    Flera av de materielsystem som har eller ska beställas är planerade att införas på förband 2027 till 2030. Det kommer att dröja längre innan all grupputrustning har levererats till Försvarsmakten. Grupputrustning omfattar utrustning som inte är personlig och som dykaren behöver för att lösa uppgiften i vattnet, som exempelvis bärgningsutrustning (lyftsäckar), undervattensverktyg och sökmateriel.

    – Den trånga sektorn nu är inte ekonomin utan att vi som sitter på försvarsmaktssidan inte räcker till. FMV har tjugo personer och vi är fyra som ska hantera detta. Där krigar vi i efterhand, säger Johan Brynger.

    Att leveranser av materiel dröjer bidrar till att dra ner utvecklingstakten inom dykeriet. Bland annat inväntar man ett nytt röjdykarsystem som ska göra det möjligt att gå från dykdjup på dagens 45 meter ner till 60 meter. Materielbristen påverkar också säkerheten där förbanden ibland kringgår regelverket för att kompensera för avsaknaden av godkänd materiel.

    – Man ska använda godkända grejer, men när man inte får det görs ibland egna lösningar som är betydligt sämre och det ska vi inte hålla på med. Man vill göra dyk och då löser man uppgiften utan att riktigt förstå konsekvenserna av det, säger fanjunkare Joakim Andersson, tidigare Försvarsmaktens dykeriöverledare och numera delaktig i ombyggnationen av HMS Styrsö till röjdykarfartyg.

    Hans efterträdare, Johan Widerberg, håller med.

    – Det är en uppmaning vi vill skicka med: Gör inga egna lösningar. Använd bara godkänd materiel. Ibland är det bättre att låta verksamheten stå än att fortsätta lösa den med fel grejer, säger han.

    Vi lider idag av att den utbildningen inte är på plats än, exempelvis genom en bristande återväxt för de centrala befattningarna.

    Bristen på erfaren dykpersonal börjar bli alltmer besvärlig, enligt Johan Widerberg och hans chefskollegor. Dykverksamheten är en försvarsmaktsgemensam resurs som ska förse hela organisationen med kvalificerad personal, men efterfrågan överstiger tillgången.

    – Behovet av dykare i Försvarsmakten är stort, framför allt inom armén, och vi har vakanser på viktiga poster. På utbildningssidan saknar vi folk, alltså till den grundläggande utbildningen. Sedan är det på den nivå som vi befinner oss som det blir problem när vi inte räcker till för att stödja FMV och försvarsgrenarna i materielprocessen, säger Johan Widerberg.

    Han berättar att det efter dykstoppet 2018 genomfördes en rapport som bland annat visade att det fanns ett behov av en specialistofficersutbildning mot dyk. Någon sådan utbildning har dock inte införts.

    – Vi lider idag av att den utbildningen inte är på plats än, exempelvis genom en bristande återväxt för de centrala befattningarna. Djupa kunskaper inom dykeriet och dess regelverk skapar förståelse för hur dykmateriel anskaffas, används och underhålls med mera, säger Johan Widerberg.

    Dykversamheten

    Med den nya materiel som införs ska Försvarsmaktens dykverksamhet kunna återta förlorade förmågor.

    Foto: Försvarsmakten

    Erik Öhrn

    Erik Öhrn

    Chef för Sjöstridsskolan

    Men enligt chefen för Sjöstridsskolan, kommendör Erik Öhrn, är en specialistofficersutbildning inom dyk inte aktuell.

    – Dyk är en viktig kompetens för marinen. En beredning om SOU dyk som genomfördes 2025 visar att antalet instegsbefattningar är för få för att motivera en särskild specialistofficersutbildning. Vi måste utgå från vilka kompetenser och befattningar marinen behöver och hur vi bäst säkerställer dem över tid, säger han.

    Hur befälsförsörjningen inom dykverksamheten ska lösas ses nu över.

    – Inom marinen behöver vi många förmågor för att hantera både nya och befintliga system. Därför ser vi över våra utbildningsbehov inom ramen för marinens översyn av försvarsmaktsbefälssystemet. Den omfattar även dyk och ska vara klar till halvårsskiftet 2027, säger Erik Öhrn.

    Ur arkivet: