Historisk försvarssatsning – men räcker pengarna?

Ökningen av anslagen till Försvarsmakten är de största på åtminstone 70 år, men trots historiska resurstillskott är det tveksamt hur långt pengarna räcker. Efter decennier av underfinansiering finns ett uppdämt förmågebehov som nu behöver åtgärdas, vilket innebär utmaningar för hela Försvarsmakten. Inte minst inom materielförsörjningen som präglas av en växande fåtalsproblematik med allt färre och dyrare materielsystem.

Sveriges Försvarsutgifter 1900-2025. Källa: Juuko Alozious och Per Olsson. Foto: Axel Öberg.

Regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition från 2020 föreslår en ökning av det militära försvarsanslaget, från 66,1 miljarder 2021 till 88,7 miljarder kronor 2025. Resurstillväxten utgör den största procentuella ökningen av Sveriges försvarsutgifter sedan tidigt femtiotal. De historiska anslagsökningarna sker dock i ljuset av historiska utmaningar, där Sveriges förmåga att möta ett försämrat omvärldsläge försvåras av tidigare decenniers underfinansiering. Detta har lett fram till uppdämda förmågebehov som nu behöver åtgärdas. Utmaningarna berör hela försvaret, inklusive materielförsörjningen som präglas av bristande finanser tillsammans med ökade krav på bättre och dyrare materielsystem. Det har skapat en framväxande fåtalsproblematik där ett stadigt minskande av antal förband och materielsystem gör det allt svårare att lösa uppgifter. 

Nuvarande inriktningsproposition söker bromsa denna utveckling genom att förflytta fokus till ett volymmässigt större, mer uthålligt och nationellt inriktat försvar. En betydande andel av de anslag som aviseras i regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition och i den senaste budgetproposition allokeras till just materiel. Nära 27 procent av försvarsbudgeten planeras att gå till materielanskaffning år 2021 och andelen förväntas växa till 36 procent år 2025. Därutöver går ungefär 15 procent till vidmakthållande av materiel under inriktningsperioden. Materielsatsningarna planeras gå till att underhålla, uppgradera och ersätta försvarets befintliga system, men även till att anskaffa ny och mer avancerad materiel för att utöka Försvarsmaktens förbandsmassa och bidra till dess förmågetillväxt. Frågan som redan uppstått är om de omfattande resurstillskotten räcker för att finansiera de minst lika omfattande målsättningarna. Om man utgår ifrån tidigare erfarenheter blir svaret: Nej! Historiskt har materielprojekt, särskilt stora utvecklingsprojekt, haft en notorisk tendens att bli avsevärt mycket dyrare än initiala uppskattningar. Redan nu förefaller anskaffningskostnaden av såväl stridsflygplan JAS 39 Gripen E som Blekinge-ubåtarna att överstiga ursprungliga projektkalkyler. Sådana fördyringar beror till stor del på den inneboende svårigheten att beräkna kostnader för teknologier och komponenter som ofta behöver utvecklas samtidigt som själva materielsystemet de ska ingå i. Men fördyringar beror också på den strukturella överoptimism som ofta präglar militär materielförsörjning. Alla inblandade beslutsfattare – politiker, myndigheter och industrin – vill se projektet genomföras och lyckas. Därför finns en inbyggd optimism bias att underskatta risker och komplikationer, eftersom dessa skulle kunna göra utvecklingsprojektet oattraktivt eller rentav omöjligt att genomföra.

Ett exakt svar på frågan om de nu anslagna medlen kommer att räcka, skulle kräva en spåkula. Däremot kan det vara en poäng att diskutera vilka faktorer som påverkar hur långt pengarna räcker. Först och främst är det viktigt att konstatera att kvalitet kostar. En avgörande fråga är hur mycket materiel som ska nyanskaffas och hur mycket äldre materiel som kan vidmakthållas. Inriktningspropositionen anger att flera system såsom stridsvagnar, stridsfordon och korvetter ska uppgraderas under inriktningsperioden och ersättas först nästkommande perioder. Även JAS 39 Gripen C/D ska vidmakthållas för att komplettera nya Gripen E. Detta tillåter Sverige att behålla ett större antal stridsflygplan och stridsflygdivisioner. Den här typen av åtgärder utgör ett viktigt steg för att operativt relevanta system inte ska avvecklas i förtid. Men det finns inga universallösningar. Även om vidmakthållande kan medföra lägre kostnader, riskerar vissa system att bli så pass tekniskt föråldrade att den kostar mer att uppgradera än att ersätta. Dessutom kan materiel, även om den fortfarande fungerar rent tekniskt, inte tillåtas bli operativt irrelevanta. 

» Den snabba teknologi­utvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. «

Det finns en skillnad mellan kostnadseffektiva och billiga lösningar. Istället för att se kvalitet eller kvantitet som en generell principfråga för försvarsmateriel, är det viktigt att identifiera vilka system som vi behöver ha många utav och vilka vi behöver ha det bästa utav.

Vissa system behöver helt enkelt nyanskaffas, men då uppkommer frågan hur pass mycket mer avancerade de kan bli och behöver vara. Omfattande prestandaökningar medför möjligheter för långsiktig förmågehöjning, men också högre kostnader och en större risk för förseningar och fördyringar. Design-to-cost är ett vanligt förekommande mantra för att hålla nere kostnader, men inplanerade materielanskaffningar präglas ofta av politiskt fastställda antal och förmågekrav. Det kan ofta vara svårt att kravanpassa den typen av anskaffningar och hitta besparingsmöjligheter, utan konsekvenser på kvantitet eller prestanda.

Däremot bör man i det längsta undvika så kallad gold-plating, det vill säga onödigt avancerade finesser som skulle kunna ersättas med befintlig teknologi eller avvaras helt. Kravglidning är ett annat vanligt fenomen som bör undvikas så långt som möjligt. Detta sker ofta när själva syftet med materielanskaffningen är oklart eller förändras över tid. Det är dock ingen lätt sak att planera för materiel som ska hålla i tre decennier med utgångspunkt i en hotbild som kan förändras om bara något år. Strategisk långsiktighet är viktig för materielförsörjningen och man bör därför undvika kraftiga svängningar i den försvarspolitiska inriktningen med fokus på de nationella förmågor vi vill bygga över tid.

Bara för att militär materiel har tenderat att bli dyrare över tid, innebär det inte att detsamma nödvändigtvis måste gälla även framöver. Så länge vi ersätter nuvarande stridsvagnar med bättre stridsvagnar, nuvarande stridsflygplan med bättre stridsflygplan och så vidare, kommer trenden med ökande kostnader att fortsätta. Men vissa nya typer av system kan hjälpa oss bromsa eller rentav vända nuvarande trend av minskade antal plattformar. Exempelvis skulle ett större antal obemannade system med ett begränsat antal uppgifter kunna utgöra billiga komplement till nuvarande bemannade system. Erfarenheter från Nagorno-Karabach, Syrien och Libyen visar tydligt hur andra länder har använt obemannade system till stor effekt. Denna typ av system skulle kunna utgöra spanings- och ledningsresurs för armén eller loyal-wingmen till framtida generations stridsflyg. Den amerikanska flottan ser obemannade fartyg som en viktig del för att kvantitativt och kostnadseffektivt kunna möta Kinas massiva flottuppbyggnad. I Sverige belyser flera planeringsdokument den möjliga nyttan med och hotet från potentiellt disruptiva teknologier som obemannade system, cyber- och rymdförmågor. Hur vi drar nytta av och bemöter dessa teknologier är något vi behöver fundera mer kring. 

Sveriges materielförsörjning följde länge en trend mot bättre men antalsmässigt färre materielsystem. Nuvarande inriktningsproposition innebär en mer balanserad hållning, men så länge vi vill ha bättre varianter av samma typer av system kommer dessa oundvikligen att bli dyrare. Den snabba teknologiutvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. Om vi vill att pengarna ska räcka även på lång sikt, kommer vi sannolikt att behöva tänka i nya banor.

Per_Olsson_porträtt_urklipp_foto_FOI
Per Olsson forskar inom främst svenska och internationella försvarsutgifter vid Total­försvarets forsknings­institut (FOI).

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Nautisk inriktning vid Officersprogrammet har reviderats och heter från i år sjökrigsvetenskaplig inriktning. Det berättade marinchef Ewa Skoog Haslum under Marinstridsdagarnas inledande dag, som annars främst ägnades åt kriget i Ukraina och Nato.

Under Marinstridsdagarna i Karlskrona samlas stora delar av marinens personal för att dela erfarenheter och information genom föreläsningar, seminarier och workshops.

När Marinstridsdagarna nu åter genomfördes i fysisk form efter pandemiåren, samlades runt 1 200 personer i Brinova arena i Karlskrona den 24 januari. Arrangemanget följdes också via länk från Oscarsteatern i Stockholm och Trädgår’n i Göteborg med cirka 500 deltagare på varje ort.

Dagen inleddes av marinstaben som pratade om behovet av plattformar, personalförsörjning och förmågeutveckling men också om förändringar på utbildningsområdet. En revision av nautisk inriktning på Officersprogrammet har genomförts och bytt namn till sjökrigsvetenskaplig inriktning.

Sjökrigsvetenskap omfattar fler praktiska moment än föregångaren vilket gör att tjänstgöringstiden för att få ut behörigheter efter examen kortas med ett halvår.

– Utbildningen har utvecklats i samarbete med Försvarshögskolan och går att söka nu. I höst börjar första kullen med den nya inriktningen, sa marinchef konteramiral Ewa Skoog Haslum.

I övrigt ägnades mycket tid åt kriget i Ukraina. En av Rysslandsexperterna på plats var Fredrik Löjdquist, före detta diplomat och numera chef för Centrum för Östeuropastudier.

» Det vi ser nu är en Rysslandskris och den är strukturell, systematisk och långsiktig. «

– Det vi ser nu är en Rysslandskris och den är strukturell, systematisk och långsiktig. Även om Putin skulle trilla av pinn eller avgå i morgon innebär det inte nödvändigtvis att Ryssland förändras. En fred kommer att kräva en förändring av det politiska systemet i Ryssland.

Ytterligare en Rysslandskännare som deltog var forskaren Jonas Kjellén vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Enligt honom bottnar det ryska misslyckandet i Ukraina främst i strukturella problem kopplade till den reformering av den ryska försvarsmakten som genomfördes efter kalla kriget. Sedan dess har delar av det ryska försvaret återtagits, framför allt inom flottan, medan armén är betydligt mindre än den än gång var.

– Under den moderniseringsreform som genomfördes slog man sönder massmobiliseringsarmén. Antalet mobiliseringsförband har minskat från 1 900 till 170 markstridsförband. Antalet officerare har sjunkit från 350 000 till 150 000, sa Jonas Kjellén. 

Dagen avslutades med en paneldebatt om Nato där rikshemvärnschefen deltog tillsammans med de ställföreträdande cheferna vid respektive försvarsgrensstab. Alla fyra var eniga om att anpassningen till Nato redan är långt framskriden.

– Vi har under många år känt oss interoperabla med Nato. Nu jobbar vi också mot integration, sa ställföreträdande marinchef brigadgeneral Patrik Gardesten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

För få medarbetare, för lite tid och för dåligt administrativt stöd. Försvarsmaktens medarbetarundersökning visar en hårt pressad situation för många ute i organisationen. Personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad säger att resultaten är oroande.

Resultatet från senaste FM Vind visar att många är fortsatt stolta över att jobba i Försvarsmakten. Men också att många går tungt.

I januari publicerade Försvarsmakten sin senaste medarbetarundersökning, FM Vind, som genomfördes 2022. Som i tidigare undersökningar uppger många anställda att de tycker om sitt jobb och är stolta över att arbeta i Försvarsmakten. Men resultaten visar också att många går tungt. Frågor kopplade till arbetsbelastning vittnar om brist på personal och att man har svårt att hinna med sina arbetsuppgifter.

De signalerna syntes redan i den förra FM Vind-rapporten för två år sedan, men den bilden har nu förstärkts. Svaren på frågan om man som chef har tillräckligt med administrativ personal för att lösa sina uppgifter backar, från 66 till 52 på en 100-gradig skala. Om arbetstiden räcker till sjunker också, från 55 till 47 och om man har tillräckligt med medarbetare går även den ner, från 54 till 46. 

– Jag är glad över att vi får reda på hur man upplever sitt arbete i Försvarsmakten, säger Försvarsmaktens personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad som tillträdde tjänsten den 1 januari. Men med kriget i Ukraina, Natoansökan och en intensiv tillväxt har vi ett ansträngt läge och vi har även tidigare fått signaler om att man går tungt.

» Med kriget i Ukraina, Natoansökan och en intensiv tillväxt har vi ett ansträngt läge och vi har även tidigare fått signaler om att man går tungt. «

I förra numret av Officerstidningen meddelade ÖB Micael Bydén att 2023 inte kommer bli ett lugnare år än det föregående och i tidigare intervjuer har Försvarsmakten uppgett att personalförsörjningen väntas vara i balans först flera år framåt i tiden. 

– Jag är ganska ny på befattningen och har inte hunnit sätta mig in i läget som helhet ännu, men det är klart att jag är orolig. Vi kommer att analysera resultaten och fundera över åtgärder. Men närmaste chef kommer behöva ta samtal med sina medarbetare och diskutera vad som kan göras för att minska arbetsbördan i det korta perspektivet, säger Kim-Lena Ekvall Svedenblad. 

Ett område som är oförändrat sedan FM Vind 2020, är ovälkommet beteende. Sju procent av medarbetarna uppger att de någon gång blivit utsatta för ovälkommet beteende. 

– Vi har nolltolerans mot alla former av trakasserier, sexuella trakasserier, kränkande särbehandling och repressalier och vi är absolut inte nöjda med det här resultatet. Men vi jobbar hårt med frågorna och kommer att fortsätta göra det, säger Kim-Lena Ekvall Svedenblad. 

Normalt genomförs FM Vind en gång om året, men 2021 ställdes den in på grund av byte av leverantör av undersökningen. I den enkätundersökning som gjordes 2022 svarade 16 500 medarbetare på arbetsgivarens frågor. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Att Försvarsmakten är beroende av samarbeten med civila aktörer för militära transporter, framgick under Försvarsmaktens transportdagar i december. I två dagar diskuterades uppbyggnaden av ett transportsystem som fungerar oavsett beredskapsläge.

Järnvägen är det trafikslag där samarbetet mellan Försvarsmakten och civila företrädare kommit längst. ”Vi ska inte bli förvånade om vi får se trupptransporter med tåg under Aurora 23” säger Överstelöjtnant Per Thurhammar vid Produktionsledningen på Högkvarteret.

Under Försvarsmaktens transportdagar 2022, som hölls på en konferensanläggning i Sigtuna den 8 – 9 december, möttes företrädare för tåg, väg och sjöfart (flyget involveras under våren) för att tillsammans med Försvarsmakten diskutera upprättandet av ett fungerande och robust transportsystem för militära behov.

Temat för konferensen var förmågeutveckling, och att en fungerande logistik är grundläggande i en militär organisation poängterades av flera talare. Men att bygga transportlösningar tillsammans med civila aktörer innebär också en rad utmaningar i form av exempelvis nischade lastbärare, mängder av privata företag, brist på personal och inblandning av utländska aktörer. Inom vägtransporter är en försvårande faktor att lastbilarna genom åren blivit alltmer specialiserade mot en viss typ av gods. Försvarsmakten måste därför vara tydlig med sina behov för att kunna sluta avtal med relevanta företag. 

– Vi har ungefär 5 000 medlemsföretag, sa Fredrik Svensson, hållbarhetsansvarig vid Sveriges Åkeriföretag. Det finns cirka 38 000 fordon i Sverige och varje lastbil blir allt mindre flexibel eftersom man övergår till mer individuella lösningar. 

Inom området sjötransporter är utmaningarna än mer komplexa. Bland annat därför att den svenskregistrerade handelsflottan minskat kraftigt de senaste decennierna. Enligt uppgift från föreningen Svensk sjöfart har antalet svenskflaggade handelsfartyg sjunkit med 60 procent sedan 2001 och numera finns endast ett drygt hundratal fartyg kvar under svensk flagg. I ett förhöjt beredskapsläge kan det innebära problem eftersom det endast är flaggstaten som har rätt att förfoga över fartyget. 

» Svenska staten räknar med att ha tillgång till fartyg som kontrolleras av svenska rederier, men som går under annan flagg. Men juridiskt är det inte riktigt så enkelt och regeringen har i andra sammanhang själva sagt att utlandsflaggade fartyg inte är en svensk angelägenhet. «

– Svenska staten räknar med att ha tillgång till fartyg som kontrolleras av svenska rederier, men som går under annan flagg. Men juridiskt är det inte riktigt så enkelt och regeringen har i andra sammanhang själva sagt att utlandsflaggade fartyg inte är en svensk angelägenhet, sa Johan Schelin, professor i transporträtt vid Stockholms universitet. 

En annan fråga kopplad till sjötransporter handlar om bristen på svenska sjömän. I dag är besättningar på svenska handelsfartyg oftast nationellt blandade med befäl och matroser från länder som exempelvis Ryssland, Filipinerna och Polen. I kristider finns en risk att den utländska personalen vänder hem och då är frågan vem som ska köra fartygen. 

– 1970 fanns det 25 000 svenska sjömän, i dag är de långt under 10 000. I ett krisläge kan det bli svårt att behålla personal ombord, det ser vi nu med alla ukrainska och ryska sjömän. Jag skulle säga att bristen på svenska sjömän är den fråga som är svårast att lösa, sa Johan Schelin. 

Även Stefan Nohrenius, avdelningsdirektör vid Produktionsledningen på Högkvarteret, pratade om vikten av svenskflaggade fartyg och svenska sjömän. Han berättade om det pågående samarbetet mellan Försvarsmakten och sjöfartsindustrin och att målet är att hitta sömlösa transportlösningar som fungerar såväl i fred, kris och krig. 

– Vi har behov av militära transporter av både gods och personal och behöver en mängd olika fartygstonnage som roro, bulk och tank men även fartyg i skärgårdstrafiken, sa Stefan Nohrenius. 

Det trafikslag där samarbetet mellan Försvarsmakten och civila företrädare kommit längst, är järnvägen. Överstelöjtnant Per Thurhammar vid Produktionsledningen på Högkvarteret, meddelade att tåg inom en snar framtid åter kan börja användas vid trupptransporter. 

– Vi har en plan för hela riket när det gäller transporter på järnväg och vi ligger före i den processen. Vi ska inte bli förvånade om vi får se trupptransporter med tåg under Aurora 23, sa han. 

Även företrädare för Tågföretagen deltog under konferensen. De tyckte att samtalen som förs mellan inblandade aktörer är kreativa, men upplever också att det finns oklarheter.  

– En stor svaghet är att ingen har beslutandemandat, sa Lina Lagerroth, näringspolitisk expert vid Tågföretagen. Vi sitter runt ett bord och ska komma överens, men i slutändan behöver någon ha mandat att säga att så här gör vi, men det har vi inte i dag. Järnvägens roll är lite oklar och otydlig och vi vet inte vilken tågtrafik det är som vi förväntas upprätthålla vid kris eller krig. 

Fakta
Försvarsmaktens transportsektion

Försvarsmaktens transportdagar är ett årligt arrangemang under ledning av Försvarsmaktens transportsektion där militära och civila transportföreträdare möts för att diskutera logistik. Transportsektionen bildades 1874 (då Kommunikationsavdelningen) och är en av få organisationsenheter inom Högkvarteret från den tiden som fortfarande finns kvar.
Källa: Transportsektionen inom HKV-De första åren

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post