Historisk försvarssatsning – men räcker pengarna?

Ökningen av anslagen till Försvarsmakten är de största på åtminstone 70 år, men trots historiska resurstillskott är det tveksamt hur långt pengarna räcker. Efter decennier av underfinansiering finns ett uppdämt förmågebehov som nu behöver åtgärdas, vilket innebär utmaningar för hela Försvarsmakten. Inte minst inom materielförsörjningen som präglas av en växande fåtalsproblematik med allt färre och dyrare materielsystem.

Sveriges Försvarsutgifter 1900-2025. Källa: Juuko Alozious och Per Olsson. Foto: Axel Öberg.

Regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition från 2020 föreslår en ökning av det militära försvarsanslaget, från 66,1 miljarder 2021 till 88,7 miljarder kronor 2025. Resurstillväxten utgör den största procentuella ökningen av Sveriges försvarsutgifter sedan tidigt femtiotal. De historiska anslagsökningarna sker dock i ljuset av historiska utmaningar, där Sveriges förmåga att möta ett försämrat omvärldsläge försvåras av tidigare decenniers underfinansiering. Detta har lett fram till uppdämda förmågebehov som nu behöver åtgärdas. Utmaningarna berör hela försvaret, inklusive materielförsörjningen som präglas av bristande finanser tillsammans med ökade krav på bättre och dyrare materielsystem. Det har skapat en framväxande fåtalsproblematik där ett stadigt minskande av antal förband och materielsystem gör det allt svårare att lösa uppgifter. 

Nuvarande inriktningsproposition söker bromsa denna utveckling genom att förflytta fokus till ett volymmässigt större, mer uthålligt och nationellt inriktat försvar. En betydande andel av de anslag som aviseras i regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition och i den senaste budgetproposition allokeras till just materiel. Nära 27 procent av försvarsbudgeten planeras att gå till materielanskaffning år 2021 och andelen förväntas växa till 36 procent år 2025. Därutöver går ungefär 15 procent till vidmakthållande av materiel under inriktningsperioden. Materielsatsningarna planeras gå till att underhålla, uppgradera och ersätta försvarets befintliga system, men även till att anskaffa ny och mer avancerad materiel för att utöka Försvarsmaktens förbandsmassa och bidra till dess förmågetillväxt. Frågan som redan uppstått är om de omfattande resurstillskotten räcker för att finansiera de minst lika omfattande målsättningarna. Om man utgår ifrån tidigare erfarenheter blir svaret: Nej! Historiskt har materielprojekt, särskilt stora utvecklingsprojekt, haft en notorisk tendens att bli avsevärt mycket dyrare än initiala uppskattningar. Redan nu förefaller anskaffningskostnaden av såväl stridsflygplan JAS 39 Gripen E som Blekinge-ubåtarna att överstiga ursprungliga projektkalkyler. Sådana fördyringar beror till stor del på den inneboende svårigheten att beräkna kostnader för teknologier och komponenter som ofta behöver utvecklas samtidigt som själva materielsystemet de ska ingå i. Men fördyringar beror också på den strukturella överoptimism som ofta präglar militär materielförsörjning. Alla inblandade beslutsfattare – politiker, myndigheter och industrin – vill se projektet genomföras och lyckas. Därför finns en inbyggd optimism bias att underskatta risker och komplikationer, eftersom dessa skulle kunna göra utvecklingsprojektet oattraktivt eller rentav omöjligt att genomföra.

Ett exakt svar på frågan om de nu anslagna medlen kommer att räcka, skulle kräva en spåkula. Däremot kan det vara en poäng att diskutera vilka faktorer som påverkar hur långt pengarna räcker. Först och främst är det viktigt att konstatera att kvalitet kostar. En avgörande fråga är hur mycket materiel som ska nyanskaffas och hur mycket äldre materiel som kan vidmakthållas. Inriktningspropositionen anger att flera system såsom stridsvagnar, stridsfordon och korvetter ska uppgraderas under inriktningsperioden och ersättas först nästkommande perioder. Även JAS 39 Gripen C/D ska vidmakthållas för att komplettera nya Gripen E. Detta tillåter Sverige att behålla ett större antal stridsflygplan och stridsflygdivisioner. Den här typen av åtgärder utgör ett viktigt steg för att operativt relevanta system inte ska avvecklas i förtid. Men det finns inga universallösningar. Även om vidmakthållande kan medföra lägre kostnader, riskerar vissa system att bli så pass tekniskt föråldrade att den kostar mer att uppgradera än att ersätta. Dessutom kan materiel, även om den fortfarande fungerar rent tekniskt, inte tillåtas bli operativt irrelevanta. 

» Den snabba teknologi­utvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. «

Det finns en skillnad mellan kostnadseffektiva och billiga lösningar. Istället för att se kvalitet eller kvantitet som en generell principfråga för försvarsmateriel, är det viktigt att identifiera vilka system som vi behöver ha många utav och vilka vi behöver ha det bästa utav.

Vissa system behöver helt enkelt nyanskaffas, men då uppkommer frågan hur pass mycket mer avancerade de kan bli och behöver vara. Omfattande prestandaökningar medför möjligheter för långsiktig förmågehöjning, men också högre kostnader och en större risk för förseningar och fördyringar. Design-to-cost är ett vanligt förekommande mantra för att hålla nere kostnader, men inplanerade materielanskaffningar präglas ofta av politiskt fastställda antal och förmågekrav. Det kan ofta vara svårt att kravanpassa den typen av anskaffningar och hitta besparingsmöjligheter, utan konsekvenser på kvantitet eller prestanda.

Däremot bör man i det längsta undvika så kallad gold-plating, det vill säga onödigt avancerade finesser som skulle kunna ersättas med befintlig teknologi eller avvaras helt. Kravglidning är ett annat vanligt fenomen som bör undvikas så långt som möjligt. Detta sker ofta när själva syftet med materielanskaffningen är oklart eller förändras över tid. Det är dock ingen lätt sak att planera för materiel som ska hålla i tre decennier med utgångspunkt i en hotbild som kan förändras om bara något år. Strategisk långsiktighet är viktig för materielförsörjningen och man bör därför undvika kraftiga svängningar i den försvarspolitiska inriktningen med fokus på de nationella förmågor vi vill bygga över tid.

Bara för att militär materiel har tenderat att bli dyrare över tid, innebär det inte att detsamma nödvändigtvis måste gälla även framöver. Så länge vi ersätter nuvarande stridsvagnar med bättre stridsvagnar, nuvarande stridsflygplan med bättre stridsflygplan och så vidare, kommer trenden med ökande kostnader att fortsätta. Men vissa nya typer av system kan hjälpa oss bromsa eller rentav vända nuvarande trend av minskade antal plattformar. Exempelvis skulle ett större antal obemannade system med ett begränsat antal uppgifter kunna utgöra billiga komplement till nuvarande bemannade system. Erfarenheter från Nagorno-Karabach, Syrien och Libyen visar tydligt hur andra länder har använt obemannade system till stor effekt. Denna typ av system skulle kunna utgöra spanings- och ledningsresurs för armén eller loyal-wingmen till framtida generations stridsflyg. Den amerikanska flottan ser obemannade fartyg som en viktig del för att kvantitativt och kostnadseffektivt kunna möta Kinas massiva flottuppbyggnad. I Sverige belyser flera planeringsdokument den möjliga nyttan med och hotet från potentiellt disruptiva teknologier som obemannade system, cyber- och rymdförmågor. Hur vi drar nytta av och bemöter dessa teknologier är något vi behöver fundera mer kring. 

Sveriges materielförsörjning följde länge en trend mot bättre men antalsmässigt färre materielsystem. Nuvarande inriktningsproposition innebär en mer balanserad hållning, men så länge vi vill ha bättre varianter av samma typer av system kommer dessa oundvikligen att bli dyrare. Den snabba teknologiutvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. Om vi vill att pengarna ska räcka även på lång sikt, kommer vi sannolikt att behöva tänka i nya banor.

Per_Olsson_porträtt_urklipp_foto_FOI
Per Olsson forskar inom främst svenska och internationella försvarsutgifter vid Total­försvarets forsknings­institut (FOI).

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Våren 2021 återtog talibanerna makten i Afghanistan. Var tredje utlandsveteran upplever att händelserna har påverkat synen på den egna insatsen. Det visar en Sifo-undersökning som Veterancentrum har initierat.

Afghanistanveteraner är stolta över sin insats visar en Sifoundersökning.

När talibanerna tog över makten blev den mediala uppmärksamheten enorm och stort utrymme gavs till utlandsveteraner som uttalade sig. Det är bakgrunden till beslutet att genomföra en undersökning med svensk personal som tjänstgjort i Afghanistan.

– Med talibanernas maktövertagande följde en mediabild där flera starka åsikter lyftes fram. Vi ville se hur utlandsveteranernas uppfattning såg ut som kollektiv så att vi kan dra mer allmänna slutsatser, säger Christopher van Zant, projektledare vid Försvarsmaktens Veterancentrum.

» Med talibanernas maktövertagande följde en mediabild där flera starka åsikter lyftes fram. «

Drygt 7.500 utlandsveteraner har tjänstgjort i Afghanistan mellan 2002 och 2021, av dem har knappt 30 procent deltagit i studien. De allra flesta uppger att händelseutvecklingen i landet inte har påverkat viljan att delta i fler internationella militära insatser. Överlag är man stolt över sin insats.

Samtidigt visar undersökningen att en av tre upplever att synen på den egna insatsen i stor utsträckning har påverkats av förändringarna i landet. Likaså indikerar resultaten att uppföljningen efter insatsen behöver ses över.

 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Ett antal stridspiloter har ansökt om tjänstledighet. Med anledning av detta kommer flygvapenchef Carl-Johan Edström i veckan att besöka samtliga flottiljer för att träffa personalen. ”Det handlar om att visa respekt för individerna och den uppkomna situationen”, skriver Flygstaben i en skriftlig kommentar till Officerstidningen.

Ett antal stridspiloter har under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje över sin karriärutveckling men också på en frustration över rådande lönestruktur och pensionsavtalet, enligt uppgifter till Officerstidningen

I en skriftlig kommentar skriver Flygstaben att flygvapenchef Carl-Johan Edström i veckan som kommer ska besöka samtliga flottiljer för att träffa personalen. De skriver: ”Det handlar om att visa respekt för individerna och den uppkomna situationen, samtidigt får flygvapenchefen möjlighet att prata med dem. Det visar att han tar detta på stort allvar”, skriver Flygstaben och fortsätter: ”Vi vänder på alla stenar för att hitta möjligheter för att kunna behålla vår personal, inom alla personalkategorier”.

Flygstaben skriver vidare att flygvapnet har en utmaning under den kommande tioårsperioden. ”Vi har många erfarna piloter som går i pension, samtidigt som de yngre väljer att lämna oss. Det är mycket oroande. Därför startades arbetsgruppen, AG Behålla, på försvarsgrensnivå”.

Flygvapenchefen fattade, som ett första steg och inom sitt mandat, förra året beslut om att höja ingångslönen för flygförare.

Flygvapenchefen arbetar i samverkan med Försvarsmaktens produktionschef och personaldirektör med olika incitament för att skapa en längre aktiv karriär i flygtjänst, som främst riktas till flygförare som är födda 1988 eller senare. Det handlar bland annat om lönejusteringar, pensionspremie och åtgärder för att förbättra arbetssituationen (”Det är åtgärder avseende organisationsutveckling, infrastrukturåtgärder som ska möjliggöra att arbeta vid Flygstaben från samtliga av Flygvapnets garnisonsorter med mera”)

Syftet med detta är att, från central nivå, finna lösningar som kan bryta den negativa trenden att personal slutar i förtid samt få fler att vilja stanna längre istället för att gå i pension, enligt Flygstaben.  

När det gäller pensionsfrågan förstår vi att den är viktig. Flygvapenchefen stödjer en fortsatt dialog inom denna fråga med vetskap om att dialogen måste föras på högsta arbetsgivar- och ATO-nivå”, skriver Flygstaben i kommentaren.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Det finns ett missnöje bland flygförare i flygvapnet och enligt uppgifter till Officerstidningen har flera stridspiloter ansökt om tjänstledighet i höst. Officersförbundet tror att situationen kan eskalera ytterligare om Försvarsmakten inte agerar.

Ett flertal stridspiloter har under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje med pensionsavtalet, men också på en frustration över rådande lönestruktur, enligt källor till Officerstidningen.

Pilotförsörjningen inom flygvapnet har varit ett problemområde under många år och de kommande åren väntar stora pensionsavgångar. Samtidigt finns svårigheter att både rekrytera nya flygförare och behålla redan befintlig personal.

Enligt uppgifter till Officerstidningen har ett antal stridspiloter på samtliga stridsflygdivisioner under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje över sin karriärutveckling men också på en frustration över rådande lönestruktur och kommande pension, enligt källor med insyn.

En majoritet av de som sökt om tjänstledighet ska enligt uppgift höra till kategorin stridspiloter som har fått höjd pensionsålder under sin anställning. 

Officersförbundet bekräftar situationen:

– Ja, vi känner till att det finns stridspiloter som överväger att lämna eller redan har börjat fundera på annat, antingen att sluta helt eller vara tjänstlediga för studier. Hur utbrett det är vet vi inte, så det ska förstås inte överdrivas. Men det indikerar något mycket viktigt – att man tappat tilltron till sin karriärutveckling, säger Johan Hansson, Officersförbundets förbundsdirektör. 

» Det indikerar något mycket viktigt – att man tappat tilltron till sin karriärutveckling. «

I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 pekade myndigheten på att antalet flygförare riskerar att minska med upp till en tredjedel inom en tioårsperiod, bland annat till följd av pensionsavgångar och otillräcklig rekrytering.

Officerstidningen har tidigare skrivit om flygvapnets svårigheter att behålla piloter i flygande tjänst. Vid ett besök på Blekinge flygflottilj, F 17, hösten 2020 framkom att flera yngre stridspiloter på flottiljen det senaste året hade sagt upp sig eller tagit tjänstledigt. Majoriteten var gruppchefer och lämnade Försvarsmakten efter 10 till 15 år i flygande tjänst.

2021 skickades en enkätundersökning ut till stridspiloter i flygvapnet rörande avgångar i förtid. Enkäten gjordes inom ramen för kandidatuppsatsen ”Att skjuta ut sig” – Varför stridspiloter väljer att lämna Försvarsmakten i förtid (Bosdotter och Wellborg) vid Luleå tekniska universitet inför studier vid Högre officersprogrammet, HOP, på Försvarshögskolan.

I enkäten svarade en majoritet av de yngre stridspiloterna att de planerar att lämna flygvapnet de närmaste 10 åren. Lön och ändringen i avtal gällande pensionsålder angavs som faktorer bakom övervägandet att sluta. Även sådant som obalans med familjelivet och byte av arbetsort vid kommenderingar har bidragit till att stridspiloterna lämnat Försvarsmakten, enligt enkäten.

Vad tänker Officersförbundet om situationen?

– I rådande omvärldsläge blir frågan om flygförarnas villkor viktig – precis som övriga villkorsfrågor för våra medlemmar. Vi vill givetvis att arbetsgivaren inte bara ska vara framgångsrik i sin rekrytering, vi är mycket måna om att arbetsgivaren Försvarsmakten ska kunna behålla sin militära personal som man investerat stora summor tid och pengar i, säger Johan Hansson.

Flygstaben skriver i en skriftlig kommentar till Officerstidningen att flygvapenchef Carl-Johan Edström i veckan kommer att besöka samtliga flottiljer och träffa personalen med anledning av att ett antal stridspiloter har ansökt om tjänstledighet.

”Det handlar om att visa respekt för individerna och den uppkomna situationen, samtidigt får flygvapenchefen möjlighet att prata med dem. Det visar att han tar detta på stort allvar”, skriver Flygstaben och fortsätter: ”Vi vänder på alla stenar för att hitta möjligheter för att kunna behålla vår personal, inom alla personalkategorier”.

Flygvapenchefen arbetar i samverkan med Försvarsmaktens produktionschef och personaldirektör med flera incitament för att skapa en längre aktiv karriär i flygtjänst, främst för flygförare som är födda 1988 eller senare. Det handlar bland annat om lönejusteringar, pensionspremie och åtgärder för att  förbättra arbetssituationen.

”Syftet är att, från central nivå, finna lösningar som kan bryta den negativa trenden att personal slutar i förtid samt få fler att vilja stanna längre istället för att gå i pension. När det gäller pensionsfrågan förstår vi att den är viktig. Flygvapenchefen stödjer en fortsatt dialog inom denna fråga med vetskap om att dialogen måste föras på högsta arbetsgivar- och ATO-nivå”, skriver Flygstaben i kommentaren.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post