Senast publicerat
Senast publicerat:

Fpan ska borga för en rättssäker prövning av fel som anställda i Försvarsmakten begår

Varje år inkommer runt 30–40 ärenden om allvarliga fel i tjänsten till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd, Fpan. Misskötsamhet och förtroendeskadligt beteende är återkommande ärenden och den som bedöms skyldig kan tilldelas en varning, få löneavdrag eller bli av med jobbet.

Linda Sundgren
Björn Öberg (illustrationer)

Som de flesta andra myndigheter är Försvarsmakten skyldig att ha en personalansvarsnämnd. Försvarsmaktens personalansvarsnämnd, Fpan, är arbetsgivarens organ för att hantera ärenden där anställda misstänks ha begått tjänstefel och andra förseelser och besluta om eventuella påföljder. 

Nämnden är organiserad inom Försvarsstabens juridiska avdelning på Högkvarteret och dess kansli hanterar årligen runt 30–40 ärenden (under pandemiåren något färre) som rapporteras in från förbanden. Det kan handla om osant intygande, ovälkommet beteende, rattfylleri, olika former av våldshandlingar och så vidare. 

Vissa typer av ärenden är oftare återkommande än andra och en genomgång av de senaste fyra årens verksamhetsrapporter visar att de vanligaste ärendena är ovälkommet beteende (13), misskötsamhet (8) och förtroendeskadligt beteende (6). Men långt ifrån alla personalärenden hamnar hos Fpan. I första hand ska fall av misstänkta förseelser hanteras ute på förbanden. Det är förbandschefen som ska utreda vad som har hänt och bedöma om ärendet kan skötas lokalt eller om det ska skickas vidare till Fpan. 

– Men det är bara Fpan som kan besluta om skiljanden eller utfärda disciplinära påföljder.Det är alltså enbart mindre allvarliga händelser som ska hanteras på förbanden, säger Wilhelm Kaldo, en av tre försvarsjurister som tillsammans med en sekreterare utgör Fpans kansli.

Liknande läsning:

Däremot vill kansliet gärna ha kontakt med förbandet innan ärenden skickas in till Fpan. 

– Vi ser helst att förbanden för en dialog med oss om ärendet är sådant att det ska skickas till Fpan eller om det ska hanteras på annat sätt, exempelvis med ett chefssamtal. Kansliet kan också hjälpa till med att redan i det här skedet informera om förbandet behöver inkomma med mer underlag i ärendet, säger Wilhelm Kaldo.  

De ärenden som kommer in till Fpan bereds av en jurist eller sekreteraren på kansliet. Handläggaren kan ställa frågor till förbandet och begära in kompletterande underlag vid behov. Därefter meddelas den organisationsenhet som gjort anmälan för att de i sin tur ska kunna underrätta den anställde. Om det handlar om ett skiljeärende (uppsägning eller avsked) och den anställde är fackligt ansluten, blir även facket informerat. 

– Vanligtvis brukar det ta en till två månader från att ett ärende kommer in till att det tas upp i nämnden. Eftersom det är människor som berörs försöker vi bereda ärenden skyndsamt så att de kommer upp i nämnden så snart som möjligt, säger Wilhelm Kaldo och fortsätter: 

– Ibland finns det dock orsaker till att ett ärende blir liggande lite längre. Oftast handlar det om att underlaget behöver kompletteras. Under tiden som beredningen pågår får förbandet alltid vägledning i hur de ska underrätta den anställde och de informeras om hur ärendet ligger till i processen. 

Vi ser helst att förbanden för en dialog med oss om ärendet är sådant att det ska skickas till Fpan.

Wilhelm Kaldo, försvarsjurist på Fpans kansli

Arbetet med att bereda och handlägga ärenden utgår från vanlig arbetsrätt och följer gällande lagstiftning, som lagen om offentlig anställning (loa) och lagen om anställningsskydd (las). Man tittar också på praxis från tidigare domar i Arbetsdomstolen för att komma fram till en lämplig påföljd.

När ärendet är färdigberett ska den anställde informeras om vilken påföljd som föreslås. I de fall det handlar om varning eller löneavdrag har individen tio dagar på sig att lämna in ett skriftligt yttrande med sin version.

Handlar det om uppsägning eller avsked har den anställde en vecka på sig att begära en så kallad varselöverläggning med arbetsgivaren och – om denne är medlem i facket – även en facklig företrädare. I skiljeärenden har den anställde också rätt att delta när nämnden sammanträder för att återigen ge sin version.

Wilhelm Kaldo
Wilhelm Kaldo, försvarsjurist på Fpans kansli

Personalansvarsnämnden sammanträder ungefär en gång i månaden under vår och höst och 2022 hölls åtta Fpan-möten. Enligt myndighetsförordningen är det myndighetschefen som ska vara ordförande i en personalansvarsnämnd. I Försvarsmakten har dock ÖB delegerat uppgiften och nu är det chefen för Operationsledningen, generallöjtnant Carl-Johan Edström, som är ordförande.

Övriga försvarsmaktsrepresentanter i Fpan är chefsjuristen, personaldirektören samt en representant som har erfarenhet som förbandschef eller motsvarande. I nämnden ingår även representanter för de tre fackliga förbunden på försvarsområdet: Officersförbundet, Försvarsförbundet och Seko. Facken deltar med en representant vardera, men i nämnden företräder de samtliga arbetstagare och inte bara de egna medlemmarna.

Inför ett Fpan-sammanträde skickas allt underlag ut till nämndens ledamöter för att de ska vara väl förberedda när mötet äger rum.

– Normalt avgörs ärendena samma dag som sammanträdet hålls. Hur många ärenden som tas upp under ett sammanträde varierar från mellan två, tre stycken upp till sju, åtta ärenden. Nämnden är oftast enig, men ibland är det någon som reserverar sig mot ett beslut. Då står motiveringen till reservationen i beslutet eller sammanträdesprotokollet, säger Wilhelm Kaldo. 

Bedömningar görs från fall till fall, men vådaskott och sexuella trakasserier leder oftast till löneavdrag medan grov misskötsamhet ofta leder till skiljande från anställning.

Wilhelm Kaldo, försvarsjurist på Fpans kansli

Fpan prövar frågor om skiljande från anställning, disciplinpåföljd, anmälan om åtal eller avstängning från arbetsplatsen. Under 2022 anmäldes 28 ärenden till personalansvarsnämnden. Sex ärenden återkallades av förbanden, i de flesta fallen på grund av att den anklagade sagt upp sig. Övriga händelser gick vidare för beslut i nämnden. Bland de händelser som Fpan beslutade om ledde sju till löneavdrag. Det handlade om bland annat olovligt bruk av fordon, ovälkommet beteende och utsättande av annan för fara. I sju fall fick den anställde lämna sin tjänst efter att ha gjort sig skyldig till sådant som doping, sexuella övergrepp och aggressivt och hotfullt beteende. 

Utifrån vilka kriterier gör ni bedömningen om vilken påföljd som ska utfärdas? 

– Allt bedöms utifrån hur allvarlig händelsen är och om det skulle hålla för en prövning i Arbetsdomstolen eller om vi har juridiskt stöd för att utfärda påföljd. Om påföljden blir beslut om avsked går personen på dagen utan ersättning. Skulle beslutet överklagas och individen vinner fristen ogiltigförklaras beslutet om avsked och individen får komma tillbaka, säger Wilhelm Kaldo. 

Avsked och uppsägning är de mest kraftfulla åtgärder som Fpan kan besluta om. I båda fallen blir personen i fråga av med jobbet. Skillnaden är att den som sägs upp har en uppsägningstid medan den som avskedas måste lämna sin anställning på dagen, utan rätt till lön eller andra anställningsförmåner. För att avskeda någon krävs grova förseelser som exempelvis förtroendemissbruk, våld, hot eller illojalitet. Av de sju personer som fick lämna Försvarsmakten förra året var det en som blev avskedad.

Fallet hade sin upptakt i en mässaktivitet på ett fartyg där en löjtnant gjorde oönskade närmanden mot en kollega med lägre grad. När han blev tillsagd att sluta blev han våldsam mot två överordnade. Löjtnanten hade också underlåtit att berätta att han tidigare dömts för misshandel.

FAKTA

Så görs en anmälan till Fpan

Ärenden som ska avgöras av Fpan tas upp av nämnden efter anmälan av chefen för den organisationsenhet där den anmälde tjänstgör, med följande undantag:

• Anmälan av personal som är placerad vid Högkvarteret ska göras av chefen för Högkvarteret. Dock ska anmälan av personal vid den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, göras av chefen för Must. Anmälan av personal som tjänstgör vid specialförbanden ska göras av chefen för specialförbandsledningen.

• Anmälan av yrkes- och reservofficerare samt civilanställda i nivå OF/CF 5-7 ska göras av ÖB.

• De befattningar som tillsätts genom utnämning av regeringen – generallöjtnant, viceamiral, general och amiral – ska inte anmälas till Fpan. Ärenden som rör dessa befattningar prövas istället av Statens ansvarsnämnd. 

• Ärenden som rör tjänstgörande i internationella insatser anmäls inte till Fpan utan prövas av chefen för förbandet eller enheten där den disciplinansvarige tjänstgör.

Källa: Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 2818:7) samt lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. 

Under 2022 tog Fpan emot ytterligare fem ärenden där skiljande från anställning föreslogs som påföljd. Men eftersom de anställda valde att säga upp sig innan ärendena gick upp i nämnden, blev de avskrivna. 

Fpan kan också besluta om löneavdrag, varning och åtalsanmälan. Löneavdrag innebär en reduktion av lönen med 25 procent i högst 30 dagar. Ett ärende som 2022 ledde till avdrag på lönen var en arbetstagare som lånade ett av Försvarsmaktens fordon för privat bruk och bland annat åkte hem för att hämta sina nycklar. Endast ett av de ärenden som Fpan hanterade förra året avskrevs utan åtgärd.

Går det att säga något generellt om hur Fpan ser på och bedömer olika förseelser?

– Bedömningar görs från fall till fall, men vådaskott och sexuella trakasserier leder oftast till löneavdrag medan grov misskötsamhet ofta leder till skiljande från anställning. Ibland använder vi också gamla fall för att få vägledning, säger Wilhelm Kaldo. 

I de fall där nämnden misstänker att en anställd gjort sig skyldig till brott enligt brottsbalken, är man skyldig att göra en åtalsanmälan. Under 2022 var det två ärenden som lämnades vidare till åtal. 

– Vi måste lämna ärenden till åtal även om individen säger upp sig om det misstänkta brottet skedde medan denne var anställd i Försvarsmakten. Fpan behöver inte invänta ett eventuellt domstolsbeslut innan de beslutar i ärendet och det är inte alltid som ett domslut påverkar beslutet i Fpan. Även misskötsamhet som inte är brottslig enligt lag kan vara tillräckligt allvarlig för ett skiljande, säger Wilhelm Kaldo. 

Fpan är ingen domstol och den som föredrar ett ärende i nämnden är ingen åklagare.

Wilhelm Kaldo, försvarsjurist på Fpans kansli​

De beslut som personalansvarsnämnden fattar kan överklagas. I första hand är det den anställde själv som överklagar beslutet, men blir påföljden skiljande från tjänst och personen i fråga är fackligt ansluten, kan facket driva fallet som ett tvisteärende. Om parterna ändå inte kommer överens finns en möjlighet att ta fallet vidare till Arbetsdomstolen. Den som inte är fackligt ansluten kan på egen hand stämma arbetsgivaren i tingsrätten. 

Fpan skapades 1994 i samband med att den nya myndigheten Försvarsmakten bildades. Nämndens ansvarsområde omfattar alla anställda i Försvarsmakten med yrkesofficerare, soldater, sjömän, civilanställda och anställda i Försvarsmaktens reserv. Däremot kan den som har en chefsbefattning som regeringen beslutat om inte anmälas till Fpan utan prövas istället av Statens ansvarsnämnd. Även personal som tjänstgör i internationella insatser utomlands är undantagna från Fpans prövning i frågor som rör disciplinansvar och åtalsanmälan. Den gruppen omfattas omfattas istället av lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret med mera. 

År 2018 genomförde Statskontoret en granskning av personalansvarsnämnder i statliga myndigheter. Rapporten baseras dels på de årliga enkäter som Arbetsgivarverket genomför, dels på intervjuer som Statskontoret gjort med företrädare för sex myndigheter med stor erfarenhet av att hantera personalansvarsärenden, däribland Försvarsmakten. I rapporten framhålls att personalansvarsnämnderna – utöver att besluta i enskilda personalärenden – också kan användas för att skapa en god förvaltningskultur och bidra till att utveckla organisationernas etiska kompass. I Försvarsmakten sprids informationen om Fpan:s arbete genom utbildningar och myndighetens intranät. 

– Förbanden får varje år kopior av våra verksamhetsrapporter och chefer och HR går löpande på arbetsrättsliga utbildningar som omfattar Fpan. Verksamhetsrapporterna finns också på Emilia. Det här anser vi är tillräckligt, säger Wilhelm Kaldo. 

I Statskontorets rapport lyfts det också fram vissa problem och risker kopplade till personalansvarsnämnder. En fråga som berörs är att dessa nämnder kan uppfattas som en domstol av de anställda där den som föredrar ärenden agerar åklagare. Wilhelm Kaldo tycker dock inte att det är ett problem utan menar att det snarare stärker skyddet för den enskilde anställde. 

– Fpan är ingen domstol och den som föredrar ett ärende i nämnden är ingen åklagare. Men i mina ögon är personalansvarsnämnder betydligt mer rättssäkert för den anställde än att beslut om skiljanden ligger hos en enskild chef, som är fallet i det privata näringslivet. Nämnden borgar för en rättssäker hantering av ett ärende och skulle anmälan inte nå upp till lagens krav kommer nämnden inte att bifalla den. Att det finns en arbetstagarrepresentant borgar också för att arbetstagarperspektivet omhändertas.

I Statskontorets rapport lyfts också svårigheten att hantera ärenden i personalansvarsnämnder och besluta om lämpliga disciplinåtgärder utan att hänga ut medarbetare på ett sätt som kan påverka deras fortsatta anställning. 

– Det är klart att det alltid är jobbigt att få en tillrättavisning om man gjort fel, men den omvända situationen, att du aldrig kan få en påföljd oavsett vad du gör, den tror jag ingen av oss vill ha. Som anställd har du lagar, regler och policys att förhålla dig till och om det inte fanns några sanktionsmöjligheter från arbetsgivarens sida skulle du få en helt ohållbar organisation, säger Wilhelm Kaldo. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

"Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör händelserna på Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall", skriver Håkan Silverup.

Josefine Owetz

Foto: Kollage

Det som nu har uppdagats vid Livgardet är inte bara ännu ett uppmärksammat rättsfall av sexuella övergrepp och trakasserier i Försvarsmakten. Det är en händelse som tvingar fram en mer obekväm och analytiskt krävande fråga: vad säger detta om de sociala och organisatoriska villkor som präglar Försvarsmakten?

Att reducera det som skett till enskilda individers handlingar är otillräckligt. Det osynliggör de mekanismer som gör övergreppen möjliga och återkommande. Sexuella övergrepp och trakasserier återkommer gång på gång – både i Försvarsmakten och i försvarsmakter internationellt.

Fallet på Livgardet framstår, med svenska mått, som exceptionellt i sin omfattning. Det rör sig inte om en isolerad gärningsperson, utan om flera förövare, många utsatta offer och en upprepning över tid som pekar på ett mönster. Det är centralt. När övergrepp sker systematiskt förändras också analysen. Då handlar det inte längre om en avvikelse från en norm, utan om sociala normers faktiska funktion i en given organisation.

Samtidigt finns det en historia av att dessa frågor har uppkommit och hanterats i Försvarsmakten flera gånger tidigare – och att de ändå kvarstår och upprepas. Flera överbefälhavare, från Owe Wiktorin till Micael Bydén, har återkommande deklarerat nolltolerans mot sexuella trakasserier. Dessutom har flertalet politiska interpellationer behandlat ämnet i riksdagen sedan slutet av 1990-talet.

När uppropet #givaktochbitihop, en del av den bredare Metoo-rörelsen, samlade omkring 1 700 kvinnor inom Försvarsmakten, blev det tydligt att erfarenheter av trakasserier och kränkningar inte var marginella. Vittnesmålen pekade mot återkommande mönster: normalisering av sexistisk jargong, tystnad, rädsla för repressalier och en upplevelse av att organisationens interna logik vägde tyngre än individens trygghet. Den centrala frågan blir därmed vad som faktiskt förändrades efter detta. Vilka strukturella åtgärder implementerades – och varför tycks de i så fall inte ha varit tillräckliga? Många händelser och många har agerat genom åren, men ändå återkommer problemen.

För att förstå Livgardet-fallet måste det också placeras i ett bredare, internationellt sammanhang. Liknande problem har dokumenterats i militära organisationer världen över. Tailhook-skandalen i USA visade redan på 1990-talet hur en hierarkisk och homogen kultur kunde möjliggöra omfattande övergrepp. Liknande mönster har därefter uppmärksammats i bland annat Storbritannien, Norge och Kanada. Problemen uppstår inte i marginalen, utan i organisationernas kärna.

Militära organisationer är, ur ett sociologiskt perspektiv, särskilt värda att utforska eftersom de förenar flera faktorer som forskning kopplar till en ökad risk för trakasserier och exkludering. De är strikt hierarkiska, vilket skapar asymmetrier i makt och beroende. De är också ofta starkt könskodade, där maskulinitetsnormer inte bara är närvarande utan också är funktionella för verksamheten i att socialt konstruera det legitima militära dödliga våldet. Detta innebär inte att våld automatiskt riktas internt, men det påverkar hur gränser för acceptabelt beteende konstrueras och upprätthålls.

I sådana miljöer kan trakasserier och övergrepp fungera som mekanismer och medel för social positionering. De kan användas för att testa lojalitet, etablera hierarkier, stärka sin egen maktposition eller markera tillhörighet samt skapa former för social utestängning. Det gäller inte enbart sexuella övergrepp mot kvinnor, utan även andra former av mobbning, kränkningar, inklusive pennalism och destruktiva jargonger riktade mot både män och kvinnor i det militära. Det centrala är att dessa handlingar inte nödvändigtvis uppfattas som avvikelser inom gruppen, utan som en del av dess interna logik.

Samtidigt visar forskning om att anmäla trakasserier och övergrepp i att majoriteten av dem som utsätts för trakasserier inte säger ifrån. I vissa undersökningar inom försvarssektorn uppger runt 80 procent att de inte anmäler sina erfarenheter eller upplevda oegentligheter. Orsakerna är välkända: bristande tillit, rädsla för konsekvenser, osäkerhet kring hur ärenden hanteras – och inte minst en organisatorisk normbildning där gränserna för vad som anses acceptabelt successivt förskjuts.

”Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet?”

Detta skapar en dubbel problematik. Dels sker övergrepp och trakasserier inom organisationen. Dels saknar organisationen förmåga – eller trovärdighet – att fånga upp, bearbeta och åtgärda dem i sitt innersta. Resultatet blir ett slutet system där problemen reproduceras samtidigt som organisationen misslyckas med att hantera dem. För stundtals får förövare stanna kvar i sina befattningar, och ibland går de till och med vidare i sin karriär medan offren står kvar med skam och skuld som leder till psykisk ohälsa.

Det är just i detta resonemang som parallellen till Livgardet blir analytiskt väsentlig. Risken är överhängande att även detta fall kommer att förstås inom ramen för en liknande logik: att identifiera individuella förövare, genomföra disciplinära åtgärder och därefter återgå till den organisatoriska normaliteten. Det innebär inte att ansvar ska upplösas eller relativiseras. Tvärtom. Individuellt ansvar är en nödvändig del av varje rättsprocess. Men om analysen stannar där riskerar man att reproducera samma problem. Erfarenheten visar att en sådan strategi, att enbart jaga det ”ruttna äpplet”, inte bara är otillräcklig – den riskerar att förstärka problemet genom att skapa en illusion av åtgärd utan faktisk förändring.

Den centrala frågan blir därmed mer fundamental: vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall. Det är snarare en del av ett omfångsrikare svenskt – och internationellt – mönster, där militära organisationer återkommande konfronteras med samma typ av problem, och där lösningarna gång på gång visar sig otillräckliga eftersom de inte adresserar de underliggande sociala strukturerna.

Så länge problemen förstås som några enskilda individers agerande  kommer övergrepp att återkomma. Först när Försvarsmakten börjar granska sina egna sociala strukturer finns möjlighet till verklig förändring.

Håkan Silverup, officer och doktorand i militär sociologi vid Lunds universitet

Ur arkivet: