Senast publicerat
Senast publicerat:

I arbetsmiljöns tjänst

Stefan Nilsson blev tidigt fackligt engagerad och upptäckte ett intresse för arbetsmiljöfrågor, men att det skulle leda honom hela vägen till att bli Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud var inte något som han kunde föreställa sig.

Cecilia Gustafsson
Magnus Laupa
”Jag trodde inte jag skulle hamna där jag gjorde när jag började engagera mig fackligt, men det ena steget har lett till det andra. Det har varit väldigt stimulerande”, säger Stefan Nilsson.
Artikel från Officersförbundet.

I sin ungdom var Stefan med i Frivillig befälsungdom och visste redan då att han var intresserad av att fortsätta inom Försvarsmakten. 

– När jag gick i sjätte klass sa jag att antingen blir jag militär eller musiker.

Han är ängelholmare sedan barnsben och även om den ursprungliga planen var att göra värnplikt inom armén blev det efter ett uppskov istället värnpliktstjänstgöring inom flyget hemma i Ängelholm. Han trivdes och fortsatte på Officershögskolan. När han var klar 1988 arbetade han först som markförsvarsofficer och sedan som räddningsledare. Allt på skånska flygflottiljen, F 10.

– Jag hade en nybildad familj, statlig anställning och bodde nära min arbetsplats. Det var guld och gröna skogar, säger Stefan Nilsson och skrattar.

Under ett stormigt och långt fackligt årsmöte blev Stefan invald som ledamot i styrelsen. En kollega hade uppfattat ett visst intresse för fackliga frågor och ropade därför upp hans namn.

– Det var inte planerat, men jag sa inte heller nej. 

Sedan kom en tid med nedläggningar och nedskärningar inom Försvarsmakten och Stefan ställdes inför tuffa val. Han övervägde att börja arbeta i det civila, men kände trots allt att det inte var tillräckligt attraktivt.

Liknande läsning:

– Det var dock lite som en spark i baken för då fick jag vidareutbilda mig till kapten för att börja arbeta som kurschef vid R3-skolan på Försvarsmaktens skolor i Halmstad. 

»Det ligger i människans natur att man vill visa det positiva, men ibland måste man visa det negativa också.«

Efter ett år i Halmstad blev han invald även i den styrelsen. Han var inte närvarande vid det konstituerande mötet och fick därmed ansvar för de frågor som ingen annan ville ha – nämligen arbetsmiljöfrågorna. 

– Jag kom in på ett bananskal. Jag visste inte vad arbetsmiljöfrågorna innebar, men jag blev intresserad. Och jag gick några kurser som Officersförbundet arrangerade. 

Han blev efter några år först skyddsombud och sedan huvudskyddsombud. Under tiden var det nedskärningar och stora omvälvningar på Halmstadsskolorna som resulterade i att Stefan fick många frågor på sitt bord. 

– Jag har alltid ansett att det måste finnas en balans mellan resurser och uppgifter. När man gör nedskärningar och expansioner ska man alltid göra riskbedömningar, men på den tiden fanns inte riktigt det tänket. 

Under tiden fick han god kontakt med Pelle Avelin, dåvarande ombudsman på Officersförbundet, som delade hans intresse för arbetsmiljöfrågor. När en tjänst som ombudsman på förbundets kansli i Stockholm blev ledig var det Stefan som sökte och fick den.  

– Det var spännande. Samma frågor som jag jobbat med lokalt fick jag då arbeta med centralt. Det gav nya perspektiv. 

Efter två år skulle Stefan återvända till sin ordinarie tjänst, men fick ett erbjudande om att åka till Afghanistan med FS 20. Han tackade ja.

– Det var första gången jag arbetade med ett arméförband. Det var intressant då förbandskulturerna vi kommer från skiljer oss åt, men vi skrattade mest åt det. Jag var nyfiken på om man kunde driva arbetsmiljöfrågor även under de omständigheterna. Det var intensivt och när kvällen kom var det ofta någon som knackade på dörren och ville prata. 

Efter en sväng till som ombudsman på förbundet blev Stefan verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, men det gick bara ett halvår innan han 2014 blev vald till Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud.  Det är fyra fackförbund, Officersförbundet, Försvarsförbundet, Saco och Seko, som han arbetat på uppdrag av. Han blev omvald igen 2017 och hade uppdraget sammanlagt i sex år innan han slutade den 1 november. 

– Det roligaste är att jag rest och träffat personal i hela Försvarsmakten. Ena veckan har jag tagit rygg på Säkerhetsinspektionen när de har varit ute på förbanden. Jag har fört dialog med alla – från soldat till förbandschef – om deras arbete, om balansen mellan uppgifter och resurser och om någonting skaver. Veckan efter har jag varit på Högkvarteret, suttit i samverkansmöten och träffat generaler. Då har jag kunnat ta exempel från veckan innan.

Stefan pausar innan han fortsätter: 

– Det ligger i människans natur att man vill visa det positiva, men ibland måste man visa det negativa också. Det finns en tystnadskultur i Försvarsmakten. Jag har som centralt huvudskyddsombud upplevt att jag haft möjlighet att säga mer vad jag tycker och tänker och samtidigt haft ett visst skydd, även om det inte varit bekvämt. Det har trots allt drivit mig. 

Han anser att alla har rätt till en god arbetsmiljö, både chefer och medarbetare. Då är det viktigt att ha ett bra samarbete och att skyddsombud finns på plats.

– Jag tycker att vi medarbetare tillsammans har en skyldighet att göra allt för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att göra ett bra arbete. Någon måste kliva fram och bli talespersoner. För mig är detta att engagera sig. Chefen har ansvar men någon måste ”slå i klockan” när något inte står rätt till. Många gånger är det vi medarbetare som ser var det skaver. Chefen hinner inte vara överallt. Som skyddsombud får du vara med och bidra till en bättre arbetsmiljö för alla.

Bland det svåraste med arbetet har enligt Stefan varit personärenden om kränkande särbehandling.

– Det har varit några personer som har kommit till mig och berättat om hur de upplevt kränkande särbehandling. Det har varit fruktansvärda historier. Jag har alltid lyssnat, men det tär på en. Jag har känt att om inte jag kan hjälpa dem så kan ingen hjälpa dem, samtidigt som det har varit svårt att få till verklig förändring och hjälp. 

Det har funnits delade meningar om vad det centrala huvudskyddsombudet ska ha för insyn och befogenheter. Det var en pågående konflikt som i slutet av Stefans tid som centralt huvudskyddsombud resulterade i ett nytt samverkansavtal med Försvarsmakten och en ny organisation för skyddsombuden. 

Under förbundsmötet 2020 fick Stefan en förtjänstmedalj för sina fackliga insatser. 

– Jag är glad och stolt. Det känns som en form av erkännande på att det jag har gjort har uppskattats. Det känns också som en bekräftelse på de uppmuntrande ord och ryggdunkar jag ofta mötts av.

Nu återvänder Stefan till sin tidigare tjänst som verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, men bara för en kort tid då han blev vald till ersättare som huvudskyddsombud för armén. Ordinarie huvudskyddsombud genomför utlandstjänst i ett halvår. 

– Det är bara för ett halvår och det är skönt att dra sig tillbaka. Vem vet vad som händer sedan? Jag tänker att de får säga var de behöver mig så går jag dit, säger han och skrattar. 

FAKTA

Stefan Nilsson

Ålder: 57.

Fackliga uppdrag: Styrelseledamot F 10, styrelseledamot Försvarsmaktens Halmstadsskolor, skyddsombud, huvudskyddsombud, ombudsman Officersförbundet, Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud. 

Bakgrund i korthet: Värnplikt 1985–1986, Officershögskolan 1986–1988, markförsvarsofficer, räddningsledare, kurschef på Försvarsmaktens Halmstadsskolor, ombudsman Officersförbundet, verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud. 

Familj: Gift. Fyra vuxna barn (”Alla utflugna, även om det inte känns så ibland för de hälsar på så mycket.”)

Bor: I Ängelholm.

På fritiden: Spelar keybord och synt. Och cyklar. (”Jag tycker om att cykla mig trött.”) 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmakten befinner sig i den kraftigaste tillväxtfasen sedan andra världskriget. Då är fackets roll kanske viktigare än någonsin. ”Vi kan bromsa lite, hjälpa arbetsgivaren att tänka rätt”. Det menar Simon Abrahamsson, facklig förtroendeman och styrelseledamot i OF Amfibiekåren.

    Fredrik Hultgren
    Margareta Bloom Sandebäck
    ”När jag startade som GSS var ingångslönen 16 000 kronor, och det var ju på tok för lågt förstås. I-lönerna börjar gå åt rätt håll men vi är inte där än”, säger Simon Abrahamsson.
    ”När jag startade som GSS var ingångslönen 16 000 kronor, och det var ju på tok för lågt förstås. I-lönerna börjar gå åt rätt håll men vi är inte där än”, säger Simon Abrahamsson.

    Vägen in i Försvarsmakten för Simon beskriver han som ”old school”,  det vill säga genom värnplikten. Den genomfördes 2009-2010 som  stridsbåtsmekaniker på Amfibieregementet på Berga, ett förband han sedan dess varit trogen. Efter värnplikten tog Simon sedan anställning som GSS/K för att efter ett par år söka sig till specialistofficersutbildningen, från vilken han tog examen i december 2014. Sedan har det fortsatt i en rad befattningar, tills han förra hösten klev på jobbet som facklig förtroendeman på heltid.

    – Sedan jag var liten har jag varit intresserad av uniformsyrkena, militär, polis och så vidare. Och eftersom jag ryckte in precis i övergången mellan värnplikts– och yrkesförsvar innebar det att i princip alla som gjorde värnplikten erbjöds anställning, så det kändes enkelt att fortsätta.

    Under Simons militära karriär har kraftiga omvälvningar inom Försvarsmakten skett – från fokus på insatsförsvar och internationella insatser till nationellt försvar, införande av trebefälssystem samt skrotad och därefter återuppstånden värnplikt. Och synen på vem man ska vara och vilka erfarenheter man ska ha för att bli en bra officer har ändrats, menar Simon.

    – Det har nog funnits, och finns kanske än på sina ställen, en känsla av att man måste ha en väldig massa erfarenhet innan man kan bli en duglig specialistofficer. Du ska ha jobbat x antal år som GSS och varit på ett gäng utlandsmissioner. Men sättet att arbeta i en internationell kontext skiljer sig i arbetet från nationell kontext. Jag, till exempel, blir inte duktigare i min granatkastartjänst i Mali eller Afghanistan då vi idag inte har granatkastare grupperade där. Det innebär att alla erfarenheter inte går att tillämpa i den nationella kontexten, säger han och fortsätter:

    –Känslan av att man måste kunna jobbet som gruppchef innan man pluggar är inte helt relevant. Du har tid att skaffa erfarenhet och kunskap även under skolan. På den tiden värnplikt begav sig fanns det inget behov att ha arbetat som soldat utan då kunde man gå från soldat till att studera till officer.

    Vägen in i det fackliga arbetet inleddes redan 2011 när Simon jobbade som GSS. Hans dåvarande plutonchef satt i lokalföreningens valberedning och de ville ha in duktiga GSS-anställda.

    – Som 20-årig nyanställd soldat hade jag varken någon större kunskap om det fackliga eller, om jag ska vara ärlig, något jätteintresse. Jag frågade vad det skulle innebära och fick svaret att det bara handlade om att sitta med på ”några möten”.

    Simon tackade ja till att sätta sig i styrelsen för OF Amfibiekåren, följde med på mötena och gick de inledande kurserna. I takt med ökad kunskap följde också en fördjupad förståelse för möjligheten att påverka.

    – Man ser potentialen i att faktiskt kunna påverka sin egen och även alla andras vardag. Jag ägnade mig mycket åt lagsport som ung. Just den erfarenheten – att man uppnår störst effekt tillsammans, som ett lag – var nog det som fick mig att trivas så bra både i Försvarsmakten och i den fackliga rollen.

    I den situation som Försvarsmakten befinner sig i nu – kraftig expansion, återinförd värnplikt och ett snabbt återtagande av förlorade förmågor – behövs facket mer än någonsin menar Simon.

    – Nu i Försvarsmaktens expansionsfas upplever jag att beslut ibland fattas väldigt fort, vilka konsekvenser besluten får tar man tag i senare känns det som. Jag tror att Försvarsmakten skulle vara betjänt av att sätta sig ner och andas lite, titta på uppgiften en gång till innan man rusar iväg. Här kan vi som facklig organisation vara med och bromsa lite, och kanske hjälpa arbetsgivaren att tänka rätt i visa fall innan man fattar beslut som får negativa konsekvenser för både personal och organisation på längre sikt, säger Simon.

    Men den kanske viktigaste frågan för facket, menar Simon, en fråga han kämpat för sedan han först engagerade sig fackligt, är att man ska ha rätt lön, i rätt tid.

    – Det här har varit en hjärtefråga för mig sedan start. När jag startade som GSS var ingångslönen 16.000, och det var ju på tok för lågt förstås. I-lönerna börjar gå åt rätt håll men vi är inte där än. Vad vi på många håll måste få att fungera är frågan om ändrad lön vid byte av befattning. Jag ser en stor förbättring på mitt förband men vet att det haltar betänkligt på många ställen i Försvarsmakten.

    Just lönefrågan ser Simon också som den viktigaste för Försvarsmakten att komma tillrätta med om myndigheten ska lyckas med sin personalförsörjning.

    – Militärer har aldrig haft några jättelöner jämfört med övriga arbetsmarknaden. För tio, tjugo eller till och med trettio år sen var det en helt annan balans mellan förmånerna och lönen i Försvarsmakten. Sedan dess har många av dessa förmåner tagits bort men löneutvecklingen har inte följt med. I dag har allt fler företag förstått värdet av bra förmåner och använder dessa som en balans i samband med lönesättning. Försvarsmakten måste hitta fler vägar för att bli konkurrenskraftiga på riktigt, avslutar Simon Abrahamsson.

    Ur arkivet: