Ges ut av Officersförbundet

I arbetsmiljöns tjänst

Stefan Nilsson blev tidigt fackligt engagerad och upptäckte ett intresse för arbetsmiljöfrågor, men att det skulle leda honom hela vägen till att bli Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud var inte något som han kunde föreställa sig.

”Jag trodde inte jag skulle hamna där jag gjorde när jag började engagera mig fackligt, men det ena steget har lett till det andra. Det har varit väldigt stimulerande”, säger Stefan Nilsson.

I sin ungdom var Stefan med i Frivillig befälsungdom och visste redan då att han var intresserad av att fortsätta inom Försvarsmakten. 

– När jag gick i sjätte klass sa jag att antingen blir jag militär eller musiker.

Han är ängelholmare sedan barnsben och även om den ursprungliga planen var att göra värnplikt inom armén blev det efter ett uppskov istället värnpliktstjänstgöring inom flyget hemma i Ängelholm. Han trivdes och fortsatte på Officershögskolan. När han var klar 1988 arbetade han först som markförsvarsofficer och sedan som räddningsledare. Allt på skånska flygflottiljen, F 10.

– Jag hade en nybildad familj, statlig anställning och bodde nära min arbetsplats. Det var guld och gröna skogar, säger Stefan Nilsson och skrattar.

Under ett stormigt och långt fackligt årsmöte blev Stefan invald som ledamot i styrelsen. En kollega hade uppfattat ett visst intresse för fackliga frågor och ropade därför upp hans namn.

– Det var inte planerat, men jag sa inte heller nej. 

Sedan kom en tid med nedläggningar och nedskärningar inom Försvarsmakten och Stefan ställdes inför tuffa val. Han övervägde att börja arbeta i det civila, men kände trots allt att det inte var tillräckligt attraktivt.

– Det var dock lite som en spark i baken för då fick jag vidareutbilda mig till kapten för att börja arbeta som kurschef vid R3-skolan på Försvarsmaktens skolor i Halmstad. 

»Det ligger i människans natur att man vill visa det positiva, men ibland måste man visa det negativa också.«

Efter ett år i Halmstad blev han invald även i den styrelsen. Han var inte närvarande vid det konstituerande mötet och fick därmed ansvar för de frågor som ingen annan ville ha – nämligen arbetsmiljöfrågorna. 

– Jag kom in på ett bananskal. Jag visste inte vad arbetsmiljöfrågorna innebar, men jag blev intresserad. Och jag gick några kurser som Officersförbundet arrangerade. 

Han blev efter några år först skyddsombud och sedan huvudskyddsombud. Under tiden var det nedskärningar och stora omvälvningar på Halmstadsskolorna som resulterade i att Stefan fick många frågor på sitt bord. 

– Jag har alltid ansett att det måste finnas en balans mellan resurser och uppgifter. När man gör nedskärningar och expansioner ska man alltid göra riskbedömningar, men på den tiden fanns inte riktigt det tänket. 

Under tiden fick han god kontakt med Pelle Avelin, dåvarande ombudsman på Officersförbundet, som delade hans intresse för arbetsmiljöfrågor. När en tjänst som ombudsman på förbundets kansli i Stockholm blev ledig var det Stefan som sökte och fick den.  

– Det var spännande. Samma frågor som jag jobbat med lokalt fick jag då arbeta med centralt. Det gav nya perspektiv. 

Efter två år skulle Stefan återvända till sin ordinarie tjänst, men fick ett erbjudande om att åka till Afghanistan med FS 20. Han tackade ja.

– Det var första gången jag arbetade med ett arméförband. Det var intressant då förbandskulturerna vi kommer från skiljer oss åt, men vi skrattade mest åt det. Jag var nyfiken på om man kunde driva arbetsmiljöfrågor även under de omständigheterna. Det var intensivt och när kvällen kom var det ofta någon som knackade på dörren och ville prata. 

Efter en sväng till som ombudsman på förbundet blev Stefan verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, men det gick bara ett halvår innan han 2014 blev vald till Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud.  Det är fyra fackförbund, Officersförbundet, Försvarsförbundet, Saco och Seko, som han arbetat på uppdrag av. Han blev omvald igen 2017 och hade uppdraget sammanlagt i sex år innan han slutade den 1 november. 

– Det roligaste är att jag rest och träffat personal i hela Försvarsmakten. Ena veckan har jag tagit rygg på Säkerhetsinspektionen när de har varit ute på förbanden. Jag har fört dialog med alla – från soldat till förbandschef – om deras arbete, om balansen mellan uppgifter och resurser och om någonting skaver. Veckan efter har jag varit på Högkvarteret, suttit i samverkansmöten och träffat generaler. Då har jag kunnat ta exempel från veckan innan.

Stefan pausar innan han fortsätter: 

– Det ligger i människans natur att man vill visa det positiva, men ibland måste man visa det negativa också. Det finns en tystnadskultur i Försvarsmakten. Jag har som centralt huvudskyddsombud upplevt att jag haft möjlighet att säga mer vad jag tycker och tänker och samtidigt haft ett visst skydd, även om det inte varit bekvämt. Det har trots allt drivit mig. 

Han anser att alla har rätt till en god arbetsmiljö, både chefer och medarbetare. Då är det viktigt att ha ett bra samarbete och att skyddsombud finns på plats.

– Jag tycker att vi medarbetare tillsammans har en skyldighet att göra allt för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att göra ett bra arbete. Någon måste kliva fram och bli talespersoner. För mig är detta att engagera sig. Chefen har ansvar men någon måste ”slå i klockan” när något inte står rätt till. Många gånger är det vi medarbetare som ser var det skaver. Chefen hinner inte vara överallt. Som skyddsombud får du vara med och bidra till en bättre arbetsmiljö för alla.

Bland det svåraste med arbetet har enligt Stefan varit personärenden om kränkande särbehandling.

– Det har varit några personer som har kommit till mig och berättat om hur de upplevt kränkande särbehandling. Det har varit fruktansvärda historier. Jag har alltid lyssnat, men det tär på en. Jag har känt att om inte jag kan hjälpa dem så kan ingen hjälpa dem, samtidigt som det har varit svårt att få till verklig förändring och hjälp. 

Det har funnits delade meningar om vad det centrala huvudskyddsombudet ska ha för insyn och befogenheter. Det var en pågående konflikt som i slutet av Stefans tid som centralt huvudskyddsombud resulterade i ett nytt samverkansavtal med Försvarsmakten och en ny organisation för skyddsombuden. 

Under förbundsmötet 2020 fick Stefan en förtjänstmedalj för sina fackliga insatser. 

– Jag är glad och stolt. Det känns som en form av erkännande på att det jag har gjort har uppskattats. Det känns också som en bekräftelse på de uppmuntrande ord och ryggdunkar jag ofta mötts av.

Nu återvänder Stefan till sin tidigare tjänst som verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, men bara för en kort tid då han blev vald till ersättare som huvudskyddsombud för armén. Ordinarie huvudskyddsombud genomför utlandstjänst i ett halvår. 

– Det är bara för ett halvår och det är skönt att dra sig tillbaka. Vem vet vad som händer sedan? Jag tänker att de får säga var de behöver mig så går jag dit, säger han och skrattar. 

FAKTA

Stefan Nilsson

Ålder: 57.

Fackliga uppdrag: Styrelseledamot F 10, styrelseledamot Försvarsmaktens Halmstadsskolor, skyddsombud, huvudskyddsombud, ombudsman Officersförbundet, Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud. 

Bakgrund i korthet: Värnplikt 1985–1986, Officershögskolan 1986–1988, markförsvarsofficer, räddningsledare, kurschef på Försvarsmaktens Halmstadsskolor, ombudsman Officersförbundet, verksamhetsäkerhetsofficer på Försvarsmaktens tekniska skola, Försvarsmaktens centrala huvudskyddsombud. 

Familj: Gift. Fyra vuxna barn (”Alla utflugna, även om det inte känns så ibland för de hälsar på så mycket.”)

Bor: I Ängelholm.

På fritiden: Spelar keybord och synt. Och cyklar. (”Jag tycker om att cykla mig trött.”) 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.