Jag är utbildad specialistofficer och tog examen som en av de första på specialistofficersutbildningen, SOU, 2008. Det är snart 15 år sedan vi kom till förbandet i en helt ny personalkategori. Då visste ingen vad vi kunde, vad vi skulle göra eller hur vi skulle utvecklas.
Sedan dess har mycket hänt och i dag finns ett tydligt system för utveckling av specialistofficeren, vår roll samt våra uppgifter. Jag anser att det i dag inte kan vara några frågor eller oklarheter om vad det innebär att vara specialistofficer och vad vi står för kompetensmässigt, vilket ofta verkar vara fallet i debatten kring det slutgiltiga införandet av flerbefälssystemet.
Jag har genom mina år i Försvarsmakten burit min specialistofficersgrad med stolthet och fått utvecklas och utveckla andra dagligen. Det jag tycker är tråkigt i debatten om det slutgiltiga införandet av flerbefälssystemet är framför allt fokuset på den degradering och den ”förnedring” som NBO-officerare känner inför en omgalonering och som lyftes fram i Officerstidningen nr 8/2022.
» En stor majoritet bär stolt sin fanjunkargrad men får nu höra av äldre kollegor, som vi många ser upp till, att denna grad ses som en förnedring att få. «
Jag tycker det är beklagligt att det är dessa signaler förbundet vill skicka ut till sina medlemmar, där en stor majoritet stolt bär sin fanjunkargrad men nu får höra av äldre kollegor, som vi många ser upp till, att denna grad ses som en förnedring att få. Att det är utbildningstiden som ses som talande för ett kunnande, inte den kompetens eller den yrkeskunskap som förvärvats under åren.
Jag hade önskat att debatten var något mer nyanserad. Inte någonstans har jag läst eller hört det slutgiltiga införandet ur den ”riktiga” specialistofficerens syn. Hur ser vi på att NBO-officerare ska träda in i vår personalkategori och få våra grader? Inte heller har det lyfts fram i en nämnvärd omfattning NBO-officerare som bytt personalkategori och haft en positiv erfarenhet av detta.
En fanjunkargrad står för ett stort yrkeskunnande och ryggraden i vårt flerbefälssystem och vi ska vara föregångsmän, alltid, och få våra yngre kollegor att känna stolthet för det jobb de gör i en tid av oro och utmaningar och jag hoppas och tror att mina NBO-kollegor gör detsamma, oavsett grad.
/Stolt fanjunkare
Svar från Officersförbundet:
Tack för ditt engagemang och viktiga debattinlägg.
I grunden blir jag glad och hoppfull av din beskrivning hur du kommit in som specialistofficer och hur du utvecklats i yrket som yrkesofficer. Jag både hoppas och tror att denna utveckling ska fortsätta positivt och att löneutvecklingen för specialistofficerarna ska hänga med i takt med ökat kompetensdjup.
Jag kan förstå att det kan tolkas negativt när missnöjda NBO-officerare ger uttryck för sin besvikelse med den beslutade omgaloneringen. Emellertid är det den enskildes reflektion och frustration som ventileras i Officerstidningen. I detta perspektiv kan jag förstå att de äldre löjtnanterna och kaptenerna känner sig överkörda och trampade på tårna.
Yrkesofficerens grad och tjänsteställning har under århundraden varit central för såväl befälsrätt som för den egna identiteten. När den rycks ifrån en individ på grunder som är svåra att förstå och ta till sig, så tror jag tyvärr att det kommer fram en viss bitterhet – en bitterhet som förstås inte ska stänka på vår mycket viktiga specialistofficerskår.
Fortsätt håll specialistofficersfanan högt – ni utgör tillsammans med officeren den helt centrala Yrkesofficerskåren som bär hela vår profession.
