Senast publicerat
Senast publicerat:

”Hur ser vi specialistofficerare på att NBO-officerare blir fanjunkare?”

En stolt fanjunkare

Foto: Försvarsmakten.

370 nya specialistofficerare utnämndes vid en ceremoni i Halmstad arena i december 2022. Foto: Magnus Persson/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är utbildad specialistofficer och tog examen som en av de första på specialistofficersutbildningen, SOU, 2008. Det är snart 15 år sedan vi kom till förbandet i en helt ny personalkategori. Då visste ingen vad vi kunde, vad vi skulle göra eller hur vi skulle utvecklas.

Sedan dess har mycket hänt och i dag finns ett tydligt system för utveckling av specialistofficeren, vår roll samt våra uppgifter. Jag anser att det i dag inte kan vara några frågor eller oklarheter om vad det innebär att vara specialistofficer och vad vi står för kompetensmässigt, vilket ofta verkar vara fallet i debatten kring det slutgiltiga införandet av flerbefälssystemet.

Jag har genom mina år i Försvarsmakten burit min specialistofficersgrad med stolthet och fått utvecklas och utveckla andra dagligen. Det jag tycker är tråkigt i debatten om det slutgiltiga införandet av flerbefälssystemet är framför allt fokuset på den degradering och den ”förnedring” som NBO-officerare känner inför en omgalonering och som lyftes fram i  Officerstidningen nr 8/2022.

» En stor majoritet bär stolt sin fanjunkargrad men får nu höra av äldre kollegor, som vi många ser upp till, att denna grad ses som en förnedring att få. «

Jag tycker det är beklagligt att det är dessa signaler förbundet vill skicka ut till sina medlemmar, där en stor majoritet stolt bär sin fanjunkargrad men nu får höra av äldre kollegor, som vi många ser upp till, att denna grad ses som en förnedring att få. Att det är utbildningstiden som ses som talande för ett kunnande, inte den kompetens eller den yrkeskunskap som förvärvats under åren. 

Jag hade önskat att debatten var något mer nyanserad. Inte någonstans har jag läst eller hört det slutgiltiga införandet ur den ”riktiga” specialistofficerens syn. Hur ser vi på att NBO-officerare ska träda in i vår personalkategori och få våra grader? Inte heller har det lyfts fram i en nämnvärd omfattning NBO-officerare som bytt personalkategori och haft en positiv erfarenhet av detta. 

En fanjunkargrad står för ett stort yrkeskunnande och ryggraden i vårt flerbefälssystem och vi ska vara föregångsmän, alltid, och få våra yngre kollegor att känna stolthet för det jobb de gör i en tid av oro och utmaningar och jag hoppas och tror att mina NBO-kollegor gör detsamma, oavsett grad. 

/Stolt fanjunkare

Svar från Officersförbundet:

Tack för ditt engagemang och viktiga debattinlägg.

I grunden blir jag glad och hoppfull av din beskrivning hur du kommit in som specialistofficer och hur du utvecklats i yrket som yrkesofficer. Jag både hoppas och tror att denna utveckling ska fortsätta positivt och att löneutvecklingen för specialistofficerarna ska hänga med i takt med ökat kompetensdjup.

Jag kan förstå att det kan tolkas negativt när missnöjda NBO-officerare ger uttryck för sin besvikelse med den beslutade omgaloneringen. Emellertid är det den enskildes reflektion och frustration som ventileras i Officerstidningen. I detta perspektiv kan jag förstå att de äldre löjtnanterna och kaptenerna känner sig överkörda och trampade på tårna.

Yrkesofficerens grad och tjänsteställning har under århundraden varit central för såväl befälsrätt som för den egna identiteten.  När den rycks ifrån en individ på grunder som är svåra att förstå och ta till sig, så tror jag tyvärr att det kommer fram en viss bitterhet – en bitterhet som förstås inte ska stänka på vår mycket viktiga specialistofficerskår.

Fortsätt håll specialistofficersfanan högt – ni utgör tillsammans med officeren den helt centrala Yrkesofficerskåren som bär hela vår profession.

Johan Hansson, förbundsdirektör

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg
Veteraner håller formen tillsammans
Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

Håkan Swedin

Håkan Swedin

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Veteraner håller formen tillsammans

Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Torsten Gerhardsson

Torsten Gerhardsson

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Veteraner håller formen tillsammans

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ur arkivet: