Regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition från 2020 föreslår en ökning av det militära försvarsanslaget, från 66,1 miljarder 2021 till 88,7 miljarder kronor 2025. Resurstillväxten utgör den största procentuella ökningen av Sveriges försvarsutgifter sedan tidigt femtiotal. De historiska anslagsökningarna sker dock i ljuset av historiska utmaningar, där Sveriges förmåga att möta ett försämrat omvärldsläge försvåras av tidigare decenniers underfinansiering. Detta har lett fram till uppdämda förmågebehov som nu behöver åtgärdas. Utmaningarna berör hela försvaret, inklusive materielförsörjningen som präglas av bristande finanser tillsammans med ökade krav på bättre och dyrare materielsystem. Det har skapat en framväxande fåtalsproblematik där ett stadigt minskande av antal förband och materielsystem gör det allt svårare att lösa uppgifter.
Nuvarande inriktningsproposition söker bromsa denna utveckling genom att förflytta fokus till ett volymmässigt större, mer uthålligt och nationellt inriktat försvar. En betydande andel av de anslag som aviseras i regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition och i den senaste budgetproposition allokeras till just materiel. Nära 27 procent av försvarsbudgeten planeras att gå till materielanskaffning år 2021 och andelen förväntas växa till 36 procent år 2025. Därutöver går ungefär 15 procent till vidmakthållande av materiel under inriktningsperioden. Materielsatsningarna planeras gå till att underhålla, uppgradera och ersätta försvarets befintliga system, men även till att anskaffa ny och mer avancerad materiel för att utöka Försvarsmaktens förbandsmassa och bidra till dess förmågetillväxt. Frågan som redan uppstått är om de omfattande resurstillskotten räcker för att finansiera de minst lika omfattande målsättningarna. Om man utgår ifrån tidigare erfarenheter blir svaret: Nej! Historiskt har materielprojekt, särskilt stora utvecklingsprojekt, haft en notorisk tendens att bli avsevärt mycket dyrare än initiala uppskattningar. Redan nu förefaller anskaffningskostnaden av såväl stridsflygplan JAS 39 Gripen E som Blekinge-ubåtarna att överstiga ursprungliga projektkalkyler. Sådana fördyringar beror till stor del på den inneboende svårigheten att beräkna kostnader för teknologier och komponenter som ofta behöver utvecklas samtidigt som själva materielsystemet de ska ingå i. Men fördyringar beror också på den strukturella överoptimism som ofta präglar militär materielförsörjning. Alla inblandade beslutsfattare – politiker, myndigheter och industrin – vill se projektet genomföras och lyckas. Därför finns en inbyggd optimism bias att underskatta risker och komplikationer, eftersom dessa skulle kunna göra utvecklingsprojektet oattraktivt eller rentav omöjligt att genomföra.
Ett exakt svar på frågan om de nu anslagna medlen kommer att räcka, skulle kräva en spåkula. Däremot kan det vara en poäng att diskutera vilka faktorer som påverkar hur långt pengarna räcker. Först och främst är det viktigt att konstatera att kvalitet kostar. En avgörande fråga är hur mycket materiel som ska nyanskaffas och hur mycket äldre materiel som kan vidmakthållas. Inriktningspropositionen anger att flera system såsom stridsvagnar, stridsfordon och korvetter ska uppgraderas under inriktningsperioden och ersättas först nästkommande perioder. Även JAS 39 Gripen C/D ska vidmakthållas för att komplettera nya Gripen E. Detta tillåter Sverige att behålla ett större antal stridsflygplan och stridsflygdivisioner. Den här typen av åtgärder utgör ett viktigt steg för att operativt relevanta system inte ska avvecklas i förtid. Men det finns inga universallösningar. Även om vidmakthållande kan medföra lägre kostnader, riskerar vissa system att bli så pass tekniskt föråldrade att den kostar mer att uppgradera än att ersätta. Dessutom kan materiel, även om den fortfarande fungerar rent tekniskt, inte tillåtas bli operativt irrelevanta.
» Den snabba teknologiutvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. «
Det finns en skillnad mellan kostnadseffektiva och billiga lösningar. Istället för att se kvalitet eller kvantitet som en generell principfråga för försvarsmateriel, är det viktigt att identifiera vilka system som vi behöver ha många utav och vilka vi behöver ha det bästa utav.
Vissa system behöver helt enkelt nyanskaffas, men då uppkommer frågan hur pass mycket mer avancerade de kan bli och behöver vara. Omfattande prestandaökningar medför möjligheter för långsiktig förmågehöjning, men också högre kostnader och en större risk för förseningar och fördyringar. Design-to-cost är ett vanligt förekommande mantra för att hålla nere kostnader, men inplanerade materielanskaffningar präglas ofta av politiskt fastställda antal och förmågekrav. Det kan ofta vara svårt att kravanpassa den typen av anskaffningar och hitta besparingsmöjligheter, utan konsekvenser på kvantitet eller prestanda.
Däremot bör man i det längsta undvika så kallad gold-plating, det vill säga onödigt avancerade finesser som skulle kunna ersättas med befintlig teknologi eller avvaras helt. Kravglidning är ett annat vanligt fenomen som bör undvikas så långt som möjligt. Detta sker ofta när själva syftet med materielanskaffningen är oklart eller förändras över tid. Det är dock ingen lätt sak att planera för materiel som ska hålla i tre decennier med utgångspunkt i en hotbild som kan förändras om bara något år. Strategisk långsiktighet är viktig för materielförsörjningen och man bör därför undvika kraftiga svängningar i den försvarspolitiska inriktningen med fokus på de nationella förmågor vi vill bygga över tid.
Bara för att militär materiel har tenderat att bli dyrare över tid, innebär det inte att detsamma nödvändigtvis måste gälla även framöver. Så länge vi ersätter nuvarande stridsvagnar med bättre stridsvagnar, nuvarande stridsflygplan med bättre stridsflygplan och så vidare, kommer trenden med ökande kostnader att fortsätta. Men vissa nya typer av system kan hjälpa oss bromsa eller rentav vända nuvarande trend av minskade antal plattformar. Exempelvis skulle ett större antal obemannade system med ett begränsat antal uppgifter kunna utgöra billiga komplement till nuvarande bemannade system. Erfarenheter från Nagorno-Karabach, Syrien och Libyen visar tydligt hur andra länder har använt obemannade system till stor effekt. Denna typ av system skulle kunna utgöra spanings- och ledningsresurs för armén eller loyal-wingmen till framtida generations stridsflyg. Den amerikanska flottan ser obemannade fartyg som en viktig del för att kvantitativt och kostnadseffektivt kunna möta Kinas massiva flottuppbyggnad. I Sverige belyser flera planeringsdokument den möjliga nyttan med och hotet från potentiellt disruptiva teknologier som obemannade system, cyber- och rymdförmågor. Hur vi drar nytta av och bemöter dessa teknologier är något vi behöver fundera mer kring.
Sveriges materielförsörjning följde länge en trend mot bättre men antalsmässigt färre materielsystem. Nuvarande inriktningsproposition innebär en mer balanserad hållning, men så länge vi vill ha bättre varianter av samma typer av system kommer dessa oundvikligen att bli dyrare. Den snabba teknologiutvecklingen i vår omvärld kan snart tvinga oss att tänka bortom avvägningen kvalitet eller kvantitet av materiel vi redan har. Om vi vill att pengarna ska räcka även på lång sikt, kommer vi sannolikt att behöva tänka i nya banor.
