Senast publicerat
Senast publicerat:

Beslut väntas kring slutligt införande av trebefälssystemet

Försvarsmakten vill slutföra införandet av trebefälssystemet. En arbetsgrupp på Högkvarteret arbetar nu med att ta fram beslutsunderlag i frågan. Den slutliga implementeringen kan innebära att vissa NBO-officerare behöver byta personalkategori och övergå till att vara specialistofficerare.

Josefine Owetz
Försvarsmakten
En arbetsgrupp i Högkvarteret arbetar med att ta fram beslutsunderlag för hur det slutliga införandet av trebefälssystemet ska gå till. I början av maj ska ÖB fatta beslut i frågan.

Den 1 januari 2019 infördes trebefälssystemet i Försvarsmaktens organisation och en systematik för vilka befattningar som är avsedda för officerare respektive specialistofficerare introducerades.

I dag bedömer myndigheten att ungefär 2 000 befattningar avsedda för specialistofficerare bemannas av officerare. Huvuddelen av dessa är officerare som härstammar från den nya befälsordningen, NBO, med en officersexamen från 2005 eller tidigare. 

Att övergången till trebefälssystemet inte slutförts har medfört såväl strukturella som planeringsmässiga utmaningar för Försvarsmakten, enligt överste Peter Tagesson, chef för planeringssektionen vid Ledningsstabens personalavdelning på Högkvarteret.

– Vi behöver skapa likhet i de personal- och befattningsflöden som Försvarsmaktens organisation är formad efter. När vi tillämpar felaktigt och bemannar med andra personalkategorier skapar det systemfel, vilket påverkar personalflöden inom organisationen. Vi börjar få en del problem med att vi inte fullt ut gått in i trebefälssystemet, säger han.

» Helt plötsligt är vi nu i en situation där vi lägger mer tid på att hitta alternativa utbildningar och vägar för att möta enskildas behov, istället för att fokusera på Försvarsmaktens tillväxt «

Vad får det för följder?

– Det är svårt att prognosticera utbildningsvolymer, svårt att göra beräkningar för tillväxt och vilka förmågor som vi ska bygga vidare på. Helt plötsligt är vi nu i en situation där vi lägger mer tid på att hitta alternativa utbildningar och vägar för att möta enskildas behov, istället för att fokusera på Försvarsmaktens tillväxt.

Peter Tagesson är ansvarig för den arbetsgrupp i Högkvarteret som arbetar med att ta fram beslutsunderlag för hur det slutliga införandet av trebefälssystemet ska gå till.

Arbetsgruppens uppdrag är att ta fram olika handlingsalternativ över hur myndigheten åstadkommer detta och när trebefälssystemet kan vara intaget. I början av maj ska ÖB fatta beslut i frågan.

– Arbetsgruppens uppdrag utgår från att Försvarsmakten införde flerbefälssystemet redan 2008. Vid ett antal tillfällen sedan dess har man sagt att organisationen inte är mogen att ta det slutgiltiga beslutet. Nu har vi kommit så pass långt i processen att ÖB vill fatta ett beslut som innebär att vi jobbar efter och verkar i enlighet med det beslutade trebefälssystemet, säger Peter Tagesson.

Liknande läsning:
Peter Tagesson
Peter Tagesson, chef för planeringssektionen vid Ledningsstabens personalavdelning på Högkvarteret.

» Officerare med NBO-bakgrund är viktiga, kompetenta och en stor del av Försvarsmakten. Vi måste förvalta den kompetensen på bästa sätt för organisationen, genom att de fortsätter som antingen officer eller som specialistofficer «

Samtliga förbandschefer fick i höstas i uppdrag att på individnivå analysera och inkomma med utvecklingsplaner för NBO-officerare upp till OF 3. Kompetensinventeringen syftade bland annat till att kunna prognosticera antalet utbildningsplatser till nivåhöjande utbildningar de kommande åren.

– Officerare med NBO-bakgrund är viktiga, kompetenta och en stor del av Försvarsmakten. Vi måste förvalta den kompetensen på bästa sätt för organisationen, genom att de fortsätter som antingen officer eller som specialistofficer. Vi vill omhänderta individens potential och intresse, och identifiera dennes utveckling på sikt.

Handlingsalternativen som arbetsgruppen har tagit fram innefattar bland annat olika typer av övergångsutbildningar, beroende på om individen växlar till specialistofficer eller ska fortsätta som officer. Arbetsgruppen tittar också på eventuella undantag och vilka som inte ska omfattas, där åldersläge är en faktor.

– Vi måste göra individuella bedömningar på lokal nivå med centrala stödverktyg för att ta reda på vad individen har för potential och vilja, både vad gäller kompetensutveckling men också var man geografiskt vill arbeta. Beroende på vad dessa bedömningar ger oss så kommer vi förhoppningsvis att se var den här individen ska placeras in i organisationen och på vilken nivå, säger Peter Tagesson. 

» En individ som har kommit fram till en viss nivå, OF 1 eller OF 2, och inte själv aktivt har sökt sig vidare eller inte bedömts lämplig till OF 3-nivån, har nu en stor möjlighet till att erhålla kompetensutveckling i djup och bredd «

Hittills har byte av personalkategori skett genom frivillighet. Under perioden 2010 till januari 2021 har runt 600 officerare från tidigare utbildningssystem konverterat till specialistofficer, enligt Försvarsmakten.  

– Risken är att rörelsen i förflyttning nu har avstannat för att man har bestämt sig för att grad upplevs som viktigare än Försvarsmaktens utveckling. Genom att växla personalkategori öppnas det upp stora möjligheter för den enskilde, säger Peter Tagesson

Vad finns det för personliga incitament för den enskilde att omgalonera sig?

– En individ som har kommit fram till en viss nivå, OF 1 eller OF 2, och inte själv aktivt har sökt sig vidare eller inte bedömts lämplig till OF 3-nivån, har nu en stor möjlighet till att erhålla kompetensutveckling i djup och bredd. För individen innebär det möjligheter till kompetensutveckling och en större palett till befattningar. Många av individerna sitter redan i dag på befattningar som är avsedda för specialistofficerare och trivs och vill fortsätta där.

Nyligen genomförde Officersförbundet en medlemsundersökning om trebefälssystemet. Den visade att 9 av 10 av de tillfrågade NBO-officerarna är kritiska till tvingande omgalonering.

Vad anser ni är vinsten med att slutligt genomföra ett impopulärt beslut på kort sikt nu när Försvarsmakten ska tillväxa?

– Vinsten är att vi har ett beslutat system och att vi slutligen genomför det. Varje dag som vi inte renodlar våra beslut skapar det nya utmaningar som vi försöker åtgärda med kreativa och tillfälliga lösningar som gör att vi inte skapar den bästa organisationen. Många av individerna som är negativa kan förhoppningsvis, med fördjupad kunskap och dialog, se vilka fördelar som byte av personalkategori faktiskt innebär.

600 officerare med NBO-bakgrund har konverterat till specialistofficer under perioden 2010–2021, enligt Försvarsmakten.
0

Av svaren i Officersförbundets undersökning framgår också att en tredjedel av medlemmarna tror på lägre status för specialistofficerarna om det blir en obligatorisk omgalonering.

Hur ser ni på risken att ni sänker statusen för specialistofficerssystemet i och med detta?

– Vi ser att det kan finnas en sådan uppfattning och oro, som med alla större systemförändringar. Det ska inte uppfattas som att det blir en värdesänkning att bli specialistofficer. Vi värnar bara de systembilder vi har tagit fram och logiken i trebefälssystemet. Vi tar fram metoder och valideringsverktyg för att säkerställa att kvaliteten i respektive systembeskrivning säkerställs.

» Varje dag som vi inte renodlar våra beslut skapar det nya utmaningar som vi försöker åtgärda med kreativa och tillfälliga lösningar som gör att vi inte skapar den bästa organisationen «

Kommer någon NBO-officer över OF 3 att behöva omgalonera sig?

– Nej, ingen över OF 3 omfattas av detta, för vi drog en gräns mellan OF 3 och OF 4. Vi bedömer att vi har validerat in dessa individer genom att de har gått stabsprogrammet. Men vi kommer att erbjuda utvecklande samtal även för OF 3, och om de vill bredda sig och inneha befattningar som är kravställt för OR 8, då kommer de erbjudas att konvertera till specialistofficer, säger Peter Tagesson. 

Arbetsgruppens resultat ska snart föreläggas överbefälhavare Micael Bydén. I början av maj ska ÖB fatta beslut i frågan om när trebefälssystemet för alla befälskategorier ska vara infört och hur implementeringen ska gå till.

Officersförbundet har tidigare uttryckt farhågor om att Försvarsmakten ska börja genomföra tvingande byten av grad bland NBO-officerare som är placerade på specialistofficersbefattningar. Förbundet efterlyser också tydligare utvecklingsmöjligheter och bättre löneutveckling för specialistofficerare. Peter Löfvendahl, Officersförbundets förbundsdirektör:
 
– Försvarsmakten borde se till att det finns reella möjligheter för specialistofficerare att utvecklas – både yrkesmässigt och lönemässigt, det har man inte lyckats med sedan 2008.  Men gör man den läxan först blir det ju attraktivt att vara specialistofficer och rimligen borde det leda till att fler väljer att frivilligt byta spår, säger han och tillägger: 

– Tvång leder sällan till något gott och Officersförbundet har därför gett ÖB rådet att det fortsatt ska vara frivilligt att omgalonera sig och vi vet, genom vår medlemsundersökning, att vi har våra medlemmar med oss i den här frågan, säger Peter Löfvendahl. 

Torsdagen den 22 april anordnar Officersförbundet en livesänd diskussion om trebefälssystemet. Läs mer om den här

FAKTA

Trebefälssystemet 

2008 införde Försvarsmakten tvåbefälssystemet med officerare och specialistofficerare. I samband med införandet av GSS skapades ytterligare en befälskategori i form av gruppbefäl. 2016 definierades systemet som trebefälssystemet, och en systembeskrivning för systemet och de olika kategoriernas roller fastställs. 2018 beslutades om implementering av trebefälssystemet i Försvarsmaktens organisation (exklusive Högkvarteret) och vilka militära befattningar som är OR respektive OF. Källa: Försvarsmakten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

    Peter Haldén
    Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
    De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

    Foto: Försvarsmakten

    Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

    Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

    Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
    Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

    Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

    Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

    Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

    Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

    Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

    För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

    I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

    Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

    Fregatter

    De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

    Foto: REA/Pierre Ollier

    I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
    För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

    För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

    Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

    Peter Haldén

    Peter Haldén

    Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

    Fakta

    Drönare i sjökrigföring

    Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

    Källa: Försvarsmakten

    Ur arkivet: