Senast publicerat
Senast publicerat:

»Engagera sig fackligt är bästa sättet att förbättra sin arbetssituation«

När han var på specialflygenheten i Linköping skrev han ett mejl till styrelsen i OF F 7 och undrade om det var möjligt att insatsarbetstiden inte följde avtalet. Nu är piloten Alexander Skånberg själv med i styrelsen och uppmanar fler att engagera sig fackligt.

Gerd Eriksson
Johan Alp
Sedan årsskiftet arbetar transport- piloten Alexander Skånberg på statsflyget på Arlanda. Deras uppdrag är att transportera regeringen och kungahuset .
Artikel från Officersförbundet.

– Jag kunde inte så mycket om det fackliga arbetet tidigare, men sedan jag gick med i styrelsen har jag fått utbildningar, nya perspektiv och en annan insyn i Försvarsmaktens arbete, säger Alexander Skånberg.

Han är transportpilot på Skaraborgs flygflottilj, F 7. En flottilj som finns i både Såtenäs, Linköping och på Arlanda. Tidigare sysslade han med radar- och signalspaning och pendlade i fyra år mellan Stockholm och flottiljen i Linköping. Alltid med tåget och vid tåget väntade cykeln.

Liknande läsning:

Sen årsskiftet är han på statsflyget på Arlanda. Där jobbar runt 35 personer varav tio är piloter. Deras uppdrag är att transportera regeringen och kungahuset när de ska till olika platser i världen. Flottan består av två transportplan, ”24:an” som främst används för flygningar inom Europa och ”25:an” som i huvudsak är för längre flygningar.

– Vi är ett bra gäng och jag trivs väldigt bra. Man vet aldrig hur nästa arbetsvecka ser ut eller var man kommer att vara. Först på fredagar får vi besked om nästkommande veckas arbetstid. Det går bra för mig som är ung, men för äldre kollegor som har familj och barn kan det vara tuffare.

» Nästa steg är att bli befälhavare sedan får vi se hur det blir i framtiden. Jag har inte bestämt vilken bana jag vill gå än men är öppen för det mesta.«

På långflygningar över 14 timmar är de alltid tre piloter ombord som löser av varandra. När de transporterat kunden till rätt plats brukar Alexander Skånberg passa på att träna på hotellet eller ge sig ut och springa. Många resor går till Bryssel där mötena kan dra ut på tiden. Och är de i någon världsdel där det politiska läget förändras snabbt kan det bli frågan om att både stanna längre eller att flyga hem tidigare. 

Alexander Skånberg  lägger i snitt ett par timmar i veckan på det fackliga arbetet. Det handlar om att granska arbetstidslistor, medverka på möten med enhetens samverkansgrupp och att svara på olika frågor om avtal från kollegorna. Och eftersom den fackliga styrelsen i OF F 7 är spridd på tre ställen i landet var de redan innan coronan vana vid att ha månatliga möten via länk.

– Det är såklart en nackdel att inte kunna ses i verkligheten. Det är svårt att få samma personliga utbyte och kontakt. Fördelen är att det är enkelt, smidigt och sparar tid, säger han. 

En kollega som sysslar med logistik och teknik på statsflyget sitter också i OF F 7:s styrelse och de hjälps åt med de fackliga uppgifterna. Vilket Alexander Skånberg tycker gör det både roligare och enklare.

– Vi jobbar inte med några speciella frågor just nu utan det är granskning av listor och vissa möten. Tidigare under året har vi tagit fram förslag på ändringar till framtida avtal. Och snart är förhoppningsvis den årliga löneöversynen igång.

En del av det fackliga arbetet sköter han från sitt kontor. Där har han ett höj- och sänkbart skrivbord. Som alltid står på högsta läge eftersom han gillar att stå. Och på väggen hänger en tavla på ”24:an”, som han tycker är vacker. Där finns också olika ritningar på det tekniska i cockpit för att friska upp minnet vid behov.

Alexander Skånberg har velat bli stridspilot sedan han var liten, de militära flygplanen lockade eftersom de var mer avancerade och spännande än de civila. Han gjorde lumpen som röjdykare och säger att han gillar utmaningar och fysisk verksamhet.

– Jag har alltid haft ambitioner och vetat vad jag vill och jobbat hårt för det. Både i skolan och på jobbet. Jag är bra på att anstränga mig och prestera.

Direkt efter lumpen blev det läkarlinjen, men han fortsatte att söka till flygvapnet. Efter en termin kom han in på utbildningen till transportpilot. Det blev militärhögskolan Karlberg och sedan flygskolan i Linköping. Hela tiden med ett öga öppet för statsflyget.

– Nu ska jag först växa in i min roll här. Nästa steg är att bli befälhavare sedan får vi se hur det blir i framtiden. Jag har inte bestämt vilken bana jag vill gå än men är öppen för det mesta.

Som pilot på statsflyget förväntas han ha ett vårdat yttre i tjänst. Det gäller att vara nyrakad och välkammad. När han flyger kunder har han alltid på sig den blå m/87:an.

Hur har det varit för er i coronatider?

– Vi har haft mindre att göra än annars. Då har vi fokuserat på utbildningar och tagit hand om annat som behövts. Och så har vi kört folk inom ”firman” som bor i Luleå och Ronneby och vanligtvis flyger med SAS. Vi har sett till att de har kunnat komma till och från jobbet.

PERSONFAKTA

Alexander Skånberg
Ålder: 32 år i december.
Fackligt uppdrag: Ledamot i OF F 7:s styrelse, enhetsrepresentant och med i strategiska utskottet.
Bakgrund: Läste läkarlinjen en termin.
Familj: Sambon Linda, tre syskon och mamma och pappa på västkusten.
Bor: Stockholm.
På fritiden: Flyg-femkamp, träning, matlagning och att träffa vänner.
På fritiden: Reser mycket (inte i år då), snowboard.

Oavsett om det är ÖB, Stefan Löfven eller drottning Silvia som är i planet så är det samma toalett för alla längst bak i planet. När Alexanders Skånberg går genom kabinen till toaletten hälsar han bara om kunderna gör det först, annars  går han diskret förbi. Men kabinvärdinnan har lärt honom en sak som är noga med toalettbesöket.

– Att toalettpapperet ska vara vikt som en flik så att det är fint när nästa gäst kommer.

Två år efter att Alexander Skånberg skrev sitt brev till OF F 7 kom de fackliga organisationerna och Försvarsmakten överens om ett nytt kollektivavtal som bättre reglerade extra insatser och övertid. Han säger att det nya avtalet gjorde att det blev mer uppstyrt mellan Försvarsmakten och arbetstagarna, både inom flyget och för de andra förbanden i Försvarsmakten.

– Att engagera sig fackligt är bästa sättet att förbättra en arbetssituation oavsett om det gäller frågor som är kopplade till avtal eller handlar om trivsel på arbetsplatsen, säger Alexander Skånberg. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin

    Det är grått och fuktigt i luften. Längs grusvägen ligger det vattenpölar efter det tidigare regnet. Jag känner att jag är blöt om skorna efter att jag klev ur bilen i höggräset längs skogskanten. En stor karta vecklas upp och läggs på motorhuven samtidigt som chefen A 9 pekar ut i terrängen och beskriver ett framtida regemente.

    Under hösten har jag besökt flera förband. På ett besök på A 9 i Kristinehamn fick jag och de övriga deltagarna från förbundet bland annat besöka platsen där det nya regementet ska byggas. Det är en nästan overklig känsla att stå i terrängen och samtidigt titta på en karta som beskriver hur det slutligen ska bli. Bygga utefter det nuvarande behovet, och samtidigt förbereda för att växa ytterligare. En mening som för några år sedan var helt otänkbar. Samtalen med förbandschefen och förbandsförvaltaren kan sammanfattas med ordet glädje. En glädje av att få återetablera Försvarsmakten i Kristinehamn, men även en glädje över att få växa och att som myndighet vara relevant och efterfrågad. 

    I hyrbilen på väg hem fortsatte stämningen vara på topp. Historier från nedläggningsåren avslutas nu med en upprymdhet av att få uppleva en försvarsmakt som växer. Det finns en känsla av engagemang i tillväxten som skapar arbetsglädje. Den arbetsglädjen föder just nu Försvarsmakten med kraft. Det är en slutsats från alla höstens förbandsbesök.

    Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal?

    Efter en stund funderar jag över medaljens baksida. Under besöken på förbanden träffar vi förbundets lokalföreningar och medlemmar. I dessa möten är det så tydligt att arbetsglädjen och kraften riskerar att lägga krokben på hela tillväxten. Personalen i Försvarsmakten går nu på högvarv för att lojalt lösa alla uppgifter, och hänga med i ambitionshöjningen. Samtidigt är förväntansbilden skyhög. Snart kommer resurserna, snart får jag rätt ersättning. 

    På medlemsmötena är det samma frågor. ”När är URA löst?”, ”Vilka avtal gäller vid FLF?”, ”Varför prioriteras inte militär kompetens i lön?” och framför allt ”Vi går för tungt. När ska uppgifter prioriteras bort?”

    Legitima frågor, och för att kunna leverera svar på dessa frågor behöver vi en lösningsfokuserad motpart som aktivt vill förbättra villkoren för sin personal. Just nu upplever jag att Försvarsmakten är framåtlutad och modig i allt utom personalfrågorna. 

    Vi behöver komma ihåg den skuld vi bär med oss från nedläggningstiden. Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal? Den uttalade viktigaste resursen behöver prioriteras. Budgetera för personalsatsningar utöver revisionsmärket på samma sätt som vi budgeterar för materiel- och infrastruktursatsningar.

    Det finns en kultur av att ställa personalfunktioner i kontrast till medarbetare. Ett konstigt synsätt där en viktig uppgift är att bromsa villkor och ersättningar. Som att vi delar ut medalj till ”Bästa besparare”. Varför vill Försvarsmakten inte satsa på sin personal? Eller det kanske är fel fråga. Rätt fråga är kanske; hur blev HR en ledningsfunktion? Om och om igen hör jag samma mening ”chefen vill men HR säger nej”. Det är dags att reda ut begreppen kring stöd- och ledningsprocesser igen. De militära cheferna i myndigheten måste på ett betydligt mer aktivt sätt leda personaltjänsten och peka ut riktningen för personalpolitiken!

    Ur arkivet: