»Jag minns att jag tänkte: nu får jag aldrig mer flyga igen«

Stridspiloten Johan Lindqvist drabbades av en depression 2010. Att våga tala om psykisk ohälsa är viktigt, menar han.

Stridspiloten Johan Lindqvist drabbades av en djup depression och lades in på psykiatrisk avdelning. Men hans eget mående var inte den största oron – det var att aldrig mer få återgå till flygande tjänst. Nu arbetar Johan för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa i Försvarsmakten.

Johan Lindqvist minns det tydligt, trots att det är elva år sedan. Då, hösten 2010, hade han haft en ovanligt tuff period. De senaste månaderna hade varit jobbiga privat, med en alkoholiserad pappa och en svårt sjuk mamma boende 25 mil bort. Hans lillebror Martin var av och till deprimerad och hemma hos Johan och hustrun Jenny fanns två små barn. 

Själv veckopendlade han från hemmet utanför Vänersborg till Stockholm där han deltog på en av Försvarsmaktens chefsutbildningar samtidigt som han höll sig uppdaterad med det vanliga jobbet som stridspilot på Skaraborgs flygflottilj, F 7, i Såtenäs. Ett jobb som han verkligen tyckte om, och som blivit en stor del av hans identitet och som han skulle återgå till efter chefsutbildningen. 

I föräldrahemmet hade det varit turbulent under större delen av Johans uppväxt. Visserligen hade han flyttat hemifrån för länge sedan och skaffat en egen familj, men nu när föräldrarna började bli gamla kom helt andra utmaningar. 

– Jag hade kämpat hela hösten för att få in pappa på avgiftning och mamma på ett avlastningsboende, men misslyckats. Jag lyckades inte få till någon förändring och jag kände en enorm vanmakt, säger Johan. 

Jag minns att jag tänkte att ’nu har jag sjukskrivit mig, nu är det kört. Nu får jag aldrig mer flyga igen’.

Familjesituationen i kombination med den upplevda pressen att prestera på topp på jobbet gjorde att Johan började må dåligt under senhösten och julledigheten. Han ältade saker som hänt under barndomen, var arg på sin pappa vars alkoholism påverkat hela familjen och han kom inte ur de destruktiva och negativa tankelooparna. Dessutom kände han sig otillräcklig. Han räckte varken till som son, pappa, make eller på jobbet. Han var stressad, hade svårt att sova och prioriterade bort träningen. Han var håglös och nedstämd. Inget av det Johan tidigare tyckt varit roligt eller njutit av gjorde honom längre på gott humör. 

Men att gå till arbetsgivaren och berätta att han inte mäktade med tillvaron satt långt inne. Johan älskade sitt jobb, och hade kämpat så hårt för att nå dit. Framför allt var han rädd för att han skulle anses olämplig som stridspilot om han mådde dåligt psykiskt. 

– En dag efter julledigheten kände jag att det inte gick längre. Jag sa till chefen att jag inte mådde bra och fick en tid hos företagshälsovården, berättade hur jag mådde och bad att få bli sjukskriven. 

Johan blev sjukskriven i två veckor. I bilen på vägen hem började tankarna mala och paniken kom krypande. 

– Jag minns att jag tänkte att ”nu har jag sjukskrivit mig, nu är det kört. Nu får jag aldrig mer flyga igen”. För mig var det jättestort. Flygningen var ju en del av mitt liv, det var mitt jobb. 

“Jag insåg att jag inte var ensam, att flera medarbetare i perioder gått runt med liknande symptom, symptom som de inte riktigt vågade prata om på grund av stigmatiseringen i och utanför Försvarsmakten och av rädsla för att det ska påverka deras tjänst”, säger Johan.

Johan drabbades av en kraftig panikångestattack där i bilen, men lyckades efter en stund ta sig tillbaka till Såtenäs där han fick hjälp att kontakta psykakuten. Han fick komma in direkt, undersöktes och fick ångestdämpande medicin. Samma eftermiddag kunde han återvända hem till Jenny och barnen. 

De närmaste dagarna var kaotiska. Den första panikångestattacken följdes av flera. Johan började få självmordstankar och insåg någonstans att han behövde ytterligare hjälp. Men det var först när hans fru sa ifrån på skarpen som Johan återigen kontaktade psykakuten. 

– Det slutade med att jag bad om att bli inlagd. Jag var rädd att det skulle kunna hända väldigt otäcka saker om jag inte fick hjälp.  Läkarna tog mig på allvar och jag blev inlagd flera veckor för depression orsakad av kumulativ stress. 

För Johan var det både skrämmande och skönt att släppa taget. Här, inne på den psykiatriska avdelningen, blev han omhändertagen och han slapp ta något ansvar. Samtidigt var Johan skräckslagen inför framtiden. För även om den psykiatriska kliniken var som en skyddad bubbla, visste han att den verkliga världen fanns där utanför. En värld som han skulle behöva möta, förr eller senare. Johan oroade sig över att aldrig bli frisk och han var rädd för att behöva stanna på marken för all framtid. 

– I det destruktiva tankemönster som kännetecknar depression tänkte jag att det var kört. Att jag aldrig skulle få flyga igen. Och jag insåg hur mycket av min självkänsla och min identitet jag lagt in i den här overallen, säger Johan, och gör en gest mot den flygaroverall som han bär. 

Jag var rädd att det skulle kunna hända väldigt otäcka saker om jag inte fick hjälp.

Han berättar att han under de två första veckorna på sjukhuset hade panik mer eller mindre konstant. Tankarna malde kring jobbet och oron för att bli av med det, och i början kunde han inte fokusera på något annat än just den rädslan. 

Att flyga var ju det han drömt om sedan han var liten grabb och hur många gånger han sett på filmen Top Gun kan han inte svara på. 

– När jag efter värnplikten kom in på utbildningen… Det var som att få tusen likes på Facebook, säger Johan med ett leende. 

Vi har stämt möte på en lunchrestaurang nära Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm. Johan har dykt upp i flygaroverall och vårt samtal avbryts flera gånger av kolleger som vill komma fram och byta några ord. 

Gång på gång fångar vi upp den tappade tråden och Johan fortsätter sin berättelse. 

– Den största rädslan, den allra största stressen var, där och då, mitt i min depression, att aldrig mer få flyga, att bli av med vingarna. För oss som är flygande personal inom Försvarsmakten gäller speciella medicinska krav vilket är helt rimligt. Men samtidigt kan det ju också medföra en viss underliggande omedveten stress av att man måste hålla sig frisk hela tiden. Både fysiskt och psykiskt. Och för mig blev det påtagligt när jag väl blev sjuk i depression hur den underliggande oron helt tog över mina tankar i mitt sjuka tillstånd.

Johan, som alltid drivits av bekräftelsebehov och en stark vinnarinstinkt, började fundera på vem han skulle vara om han inte längre var stridspiloten Johan. 

– Men efter de där första två veckornas panik över att tvingas sluta flyga började jag må bättre. 

Han fick behandling på avdelningen och ett stort stöd från anhöriga och vänner. Han fick också stöd från sina chefer, kollegor och försvarshälsan. 

Snart märkte han att hjärnan började fungera igen, även om han var fortsatt sjukskriven under ytterligare några månader. 

– Jag är född med en extremt stark tävlingsinstinkt och nu slog den till igen. Jag ville så snabbt som möjligt ta mig ur depressionen, och troligen hjälpte den instinkten mig, säger Johan. 

Efter bara några månader var han tillbaka på flottiljen igen. Men, så var det ju där med att återgå till den flygande tjänsten. I normala fall är det inte diskvalificerande för flygande tjänst att ha haft depression men i Johans fall hade depressionen varit djup vilket gjorde att han fick vänta länge efter avslutad medicinering och behandling och även genomföra speciella tester.

– Jag fick bland annat genomgå en rad kognitiva tester i kombination med minnestester på ett specialiserat demenscenter i Katrineholm för att få svar på om min hjärna fungerade lika bra som före min djupa depression, berättar han. 

FAKTA

Symptom på depression
• låg självkänsla
• känsla av hopplöshet
ständig trötthet och orkeslöshet
• koncentrationssvårigheter
• ångest, irritation och/eller ilska
• kroppsliga besvär som ont i magen, ont i rygg/nacke/axlar eller huvudvärk
• bristande sexlust
• sömnproblem
• självmordstankar
Källa: 1177

Johan presterade bra på testerna, och fick ungefär ett år efter tillfrisknandet återgå till sin tidigare tjänst som stridspilot på F 7 i Såtenäs. Under tiden fram tills att han fick flyga igen jobbade han på sin stridsflygdivision med utbildning, planering och utvärdering av flygning och tog även många extrapass som instruktör i flygsimulatorn.

– Läkare och psykologer på både sjukhuset och demenscentret konstaterade att jag var helt återställd. Det bevisar att man inte behöver få några men efter en depression, säger Johan. 

För hans del blev ändå depressionen en väckarklocka. Han insåg vikten av att ta hand om sig med hjälp av träning, tillräckligt med sömn, men också genom terapi. Faktum är att han, tack vare terapin, fått en betydligt starkare självkänsla än innan, menar han. Terapin har också hjälpt honom att hitta en väl fungerande strategi mot depressioner. I och med att han lärt känna sig själv och sina signaler bättre kan han numera uppmärksamma tecken på om han är på väg in i en ny depression, något som innebär att han kan bromsa, genom att se till att sova mer, träna mer och sakta ner tempot i övrigt. 

– Jag bestämde mig för att inte dölja det som hänt, och när jag kom tillbaka till Såtenäs pratade vi öppet om det här på avdelningen. Vi är vana vid att ha ett öppet samtalsklimat eftersom vissa typer av uppdrag är väldigt extrema. Hela vår utbildningsidé bygger på total öppenhet. Då måste man vara trygg med att den man flyger med berättar om det är något jobbigt på gång, säger Johan. 

Men det är stor skillnad mellan att ”må dåligt för att man har det lite körigt privat” till att bli inlagd på psykiatrisk avdelning under nästan två månader på grund av djup depression. 

Delvis därför fattade Johan mod till sig. Han insåg att det finns ett stort behov av att våga prata om psykisk ohälsa inom Försvarsmakten, och när han väl började prata var det som att glänta på Pandoras ask. 

– Jag insåg att jag inte var ensam, att flera medarbetare i perioder gått runt med liknande symptom, symptom som de inte riktigt vågade prata om på grund av stigmatiseringen i och utanför Försvarsmakten och av rädsla för att det ska påverka deras tjänst. 

Efter sin depression insåg Johan hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa och började på eget initiativ föreläsa om depression för medarbetare inom Försvarsmakten och för civil publik. Föreläsningarna blev fullsatta direkt. 

Han är övertygad om samtal kring psykisk ohälsa kan innebära skillnaden mellan liv och död och han menar att samtal är den enskilt mest effektiva metoden för att minska den psykiska ohälsan. 

– Att prata om det här är viktigt. Bara det att våga prata om depression skulle minska antalet diagnoser. Jag tror också att det skulle minska antalet självmord. Kan vi visa att det inte är farligt att prata om hur man mår inombords har vi kommit långt. 

Att prata om det här är viktigt. Bara det att våga prata om depression skulle minska antalet diagnoser.

Johan tror att för hans del finns en stor del av förklaringen till hans psykiska ohälsa i barndomen. Han växte upp med en alkoholiserad och auktoritär pappa och en multisjuk mamma. 

– Men min lillebror blev kvar hemma under några tuffa år och fick uppleva mycket skit. Han fick sin första depression när han var 16 år och drabbades av återkommande depressioner fram tills att han begick självmord för två år sedan, säger Johan. 

Johan däremot hittade en utväg i träningen, och när det var dags att börja gymnasiet flyttade han hemifrån för att börja på skidskyttegymnasiet. Det tror han blev räddningen. 

Johan säger att det under hans snart 30 år inom Försvarsmakten har skett en utveckling till det bättre vad gäller stigmat kring psykiska sjukdomar. Men han menar också att det fortfarande finns mer att göra för att varje enskild medarbetare ska känna sig trygg med att prata om sitt mående på jobbet. 

– Det absolut enklaste vi kan göra är att våga prata med varandra och framförallt att lyssna på varandra. Prata och lyssna innan ett mående utvecklas till en diagnos. Och vår enskilt största utmaning är att vi fortfarande är en mansdominerad arbetsplats. Män är ju av någon anledning fortfarande inte lika bekväma med att prata om känslor och mående som vad kvinnor är. Men det kan vi ändra på

FAKTA

Hit kan du vända dig om du mår dåligt:

SOS Alarm
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.

Självmordslinjen
Stödlinje för personer med ­tankar på självmord.
Telefon: 901 01
www.mind.se

Vårdguiden 1177
Sjukvårdsrådgivning samt ­uppgifter om närmaste
psykiatriska akutmottagning.
Telefon: 1177
www.1177.se

Jourhavande medmänniska
För den som söker medmänskligt stöd på natten.
Telefon: 08-702 16 80
www.jourhavande-medmänniska.se.

Jourhavande präst
Ring 112 och be att få tala med jourhavande präst.
www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Samtalsstöd via medlemsförsäkring
Alla medlemmar med en personförsäkring genom
Officersförbundet har tillgång till samtalsstöd av psykolog via If.
Samtalsstöd når du genom att ringa Ifs kundservice för medlemmar i förbundet på 0770-82 00 01.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.