Det finns en magisk gräns i Försvarsmakten. Ni känner säkert till den, den där gränsen alla andra omkring dig verkar kliva över utan att blinka medan du står kvar. Den där gränsen där gräset verkligen är grönare än på din sida.
På andra sidan verkar man kunna göra precis vad man vill. Beställa ammunition och övningsfält för att skjuta lite med släkten och sin nya privata puffra? Inga problem. Strunta i ordersatta fystester? Jajamensan, det finns ingen som kan sätta åt dig ändå. Lägga tiden på precis det du tycker är roligt och lämna administration och logistik åt andra att lösa? Herregud, det är väl ändå därför man är på jobbet, för att ha roligt. Vissa individer som hoppar över gränsen fastnar självklart i Försvarsmaktens disciplinära nät medan andra tycks ha fått mandat från Gud att tillämpa regler och statuter fritt efter eget huvud.
Jag har funderat lite på hur den där gränsdragningen sker och vilka parametrar som avgör om just du kan kliva över den eller bör stanna kvar i tryggheten, men utan större framgång. Ålder tycktes först vara en framgångsfaktor men eftersom jag själv är i den åldern då officerare chefar över bataljoner tycks åldersargumentet inte bita, inte på mig i alla fall. År i tjänst däremot, det verkar vara en faktor. Med mina dryga tio år i Försvarsmakten är jag långt från en inventarie även om jag inte är en duvunge heller. Samtidigt vet jag många med halva livet i det gröna som ändå aldrig lyckats hoppa över skaklarna utan att piskan snärtat ner över breda ryggtavlor.
» Lägga tiden på precis det du tycker är roligt och lämna administration och logistik åt andra att lösa? Herregud, det är väl ändå därför man är på jobbet, för att ha roligt. «
Grad då? För den som lyckas ta sig över kaptens grad i taktikerspåret och fanjunkare längs specialistofficersstigen kanske det finns en möjlighet att ta ut svängarna så pass att man kanske till och med lämnar banan för lite friåkning offpist. Där kanske jag är något på spåren ändå. Att ha fler under sig än över sig skulle kunna vara frikortets heliga graal. Fast karriärister verkar nästan ännu mer under lupp eftersom ett felsteg in på rivaliserande territorium kan innebära ett oöverstigligt hinder med karriärstopp som följd. Och det finns ju exempel på soldater som redan tidigt i karriären hoppar fram och tillbaka över gränsen.
Så om ålder, tjänstgöringstid och grad möjligtvis är påverkande men inte avgörande variabler i jakten på det utvidgade handlingsmandatet, vad kan då vara kvar? Än viktigare, hur tillskansar jag mig själv denna je ne sais quoi-egenskap? Till syvende och sist tror jag att det kokar ner till kontentan av uttryck som ”no guts, no glory” eller varför inte vårt eget ”lyckan stå den djärve bi”. Det handlar om en fuck it-attityd, en riskbenägenhet där det må bära eller brista, men ingen minns en fegis.
I vår organisation är disciplin och lydnad viktiga grundvalar för framgång men jag tror att varje organisation behöver ett antal av dessa fria radikaler för att vinna. Utan dem blir vi förutsägbara, för att inte säga tråkiga, ett öde jag håller nästan värre än döden. Förmågan att tänja på gränserna och göra det oväntade kommer inte att uteslutande uppstå på slagfältet utan börjar redan på kasernen, så varje gång jag hör talas om någon av dessa interna rebeller knyter jag handen i fickan och spretar med fingrarna.
”V is for victory.”
