Senast publicerat
Senast publicerat:

Vill in i berget

Bildandet av marinstaben skulle ge ökad tydlighet, effektivare ärendehantering och mer ansvar till marinchefen. Snart har ett år passerat sedan förbandet bildades, men man är fortfarande i en uppstartsfas. Mycket arbete återstår och flytten ner i Musköberget kan ske tidigast 2021.

Medan vi väntar på att bli insläppta genom grindarna till marinbasen på Muskö i Haninge Garnison söder om Stockholm, passeras vi av flera civila lastbilar med gods och minibussar med arbetare som kör in på området. Muskö har förvandlats från en marginaliserad anläggning med ett hundratal tjänstgörande till hemvist för den nyinrättade marinstaben och arbetet med att väcka liv i den gamla anläggningen är i full gång. Ovan jord färdigställs konstruktioner för marinstabens enheter för stöd- och vidmakthållande som snart ska flytta hit från Berga och på gaveln till den rödmålade stabsbyggnaden snickras en altan. Men det är nere i berget som det mesta av byggarbetet äger rum med att färdigställa förbandets permanenta lokaler.  

– Min målbild är att vi ska flytta ner i berget 2021, säger marinchef Jens Nykvist när vi sitter och pratar i ett konferensrum i de tillfälliga lokaler som staben är placerad i. 

– Kontor finns redan där nere, men vi håller på att uppdatera dem till 2019 års standard. 

Liknande läsning:
Vi vill ner i berget, det är en robusthetsfråga. Att det inte finns några fönster där nere vänjer man sig vid.

Jens Nykvist, marinchef

De nya försvarsgrensstaberna inom marinen, flyget och armén bildades den 1 januari i år, men marinstaben var den sista av de tre att lämna huvudstaden och inrättades på Muskö först i juni. Fördröjningen berodde på att även de tillfälliga lokalerna behövde uppdateras och anpassas till dagens behov efter att ha stått tomma i över ett decennium. Det 50-tal individer från marinstaben som i första skedet följde med i flytten till Muskö är placerade i träbyggnader på marknivå, men så snart kontoren nere i berget är färdigställda kommer man att omgruppera. Ovanför huvudentrén ner till berget lyser det gulmålade vapnet mot den gråa graniten. Vapnet hade plockats ner och ställts undan i ett förråd, men har i och med marinstabens etablering på ön putsats upp och hängts tillbaka på sin ursprungliga plats. 

– Vi vill ner i berget, det är en robusthetsfråga. Att det inte finns några fönster där nere vänjer man sig vid. Det vet jag som jobbat på ubåt i flera år, säger Jens Nykvist. 

Marinstaben bildades genom en sammanslagning av Produktionsledningens marinavdelning, Prod marin, och marintaktisk stab. Vissa kompletterande delar från Försvarsmakten och Försvarets materielverk, som teknikkontor, vidmakthållandet och operationsledningscentral ingår också. Men ännu är inte alla enheter plats på Muskö och ytterligare funktioner ska tillföras, såväl från Högkvarteret som från Berga. Till årsskiftet är det meningen att logistikenheten ska flytta hit och när det finns lämpliga lokaler kommer också operationsledningscentralen att ansluta. Men Jens Nykvist hade gärna sett att ännu fler av Försvarsmaktens funktioner placerades här ute.    

– Fördelen om vi blir fler är att vi får bättre öppettider på expeditionen, tätare bussturer och ett större kundunderlag i lunchrestaurangen. Och plats har vi ju. Jag vet att det pågår diskussioner om att flytta hit fler enheter men inte vilka det handlar om.  

I takt med att marinstaben utökar sin kompetens kommer mer ansvar att flyttas från Högkvarteret i Stockholm till marinchefen Jens Nykvist.

Initiativet till försvarsgrensstaberna togs av Försvarsmakten, men det formella beslutet fattades av riksdagen förra året. I budgetunderlaget för 2019 beskrivs hur återinrättandet av försvarsgrensstaberna (de gamla avvecklades 1994) ska leda till ökad robusthet, större geografisk spridning och tydlighet och effektivitet i det dagliga arbetet. Enligt Jens Nykvist har marinstaben kommit en bit på vägen mot de målen. Flytten av de marina enheterna till Muskö är genomförd, i alla fall till del, mer ansvar flyttas över till marinchefen och man verkar för att förbättra samarbetet med förbanden och förklara den nya arbetsordningen.

– Vi har inte nått hela vägen fram, men vi går i rätt riktning. Min uppfattning är att förbanden tycker att det har blivit tydligare. De har en väg in och det är till marinstaben och vi har två vägar uppåt – till chefen prod och chefen insats i Stockholm, säger han.  

Jens Nykvist arbetar nära tillsammans med marinens förvaltare, Anders Wiberg. När Wiberg började sin befattning för snart två år sedan var han den förste marinförvaltaren någonsin och några klara instruktioner för hur den tjänsten skulle utformas fanns inte. 

– Vi började med två tomma papper och har utvecklat vårt samarbete över tid, säger Anders Wiberg när han slagit sig ner vid konferensbordet bredvid marinchefen. Jag försöker hela tiden att vara där jag gör mest nytta. 

I egenskap av specialistofficer och förvaltare har han tagit ansvar för uppföljning och utveckling av utbildningar och övningar, främst gentemot specialistofficerare och soldater. Han är ofta på resande fot och avverkar en hel del förbandsbesök. 

– Det är sagt att jag inte ska sitta för mycket bakom skrivbordet utan vara ute i verksamheten. Man kan säga att jag är en budbärare och översättare mellan dem ute på de sjögående förbanden och marinchefen. Jag lyssnar på deras funderingar och för det vidare till marinchefen och jag förklarar marinchefens vilja för dem ute på förbanden, säger Anders Wiberg. 

Till stor del handlar det om att genom diskussioner och samtal bryta gamla mönster och tankesätt.

Anders Wiberg, marinens förvaltare

Jens Nykvist håller med om att samarbetet mellan honom och förvaltaren fungerar väl.  

– Som marinchef räcker man aldrig riktigt till och Anders är till väldigt stor hjälp. Vi kompletterar varandra jättebra och försöker att vara på rätt ställen hela tiden. 

En viktig uppgift för marinstaben, säger Nykvist och Wiberg, är att verka för att förbanden på allvar inför trebefälssystemet som trädde i kraft den 1 januari i år. Det, menar de, är ett måste för att underlätta för den tungt belastade officerskåren och skapa en mer flexibel organisation. Men att införa en ny arbetsordning tar tid och kräver en hel del stödinsatser uppifrån, säger Anders Wiberg: 

– Till stor del handlar det om att genom diskussioner och samtal bryta gamla mönster och tankesätt. När jag är ute på förbanden och de säger att de inte har tillräckligt med befäl för vissa utbildningsmoment brukar jag fråga om de tänkt på att använda specialist-officerare eller gruppbefäl istället för taktiska officerare. 

Att det kommer att dröja innan det nya befälssystemet får genomslag fullt ut är Anders Wiberg inställd på. 

– Det här handlar om att bygga en ny kultur och en sådan kan inte beordras fram. Den måste få utvecklas över tid. 

Utöver ett nära samarbete med marinchefen har Anders Wiberg också en hel del kontakt med sina förvaltarkollegor inom armén och flygvapnet. 

– Förr skulle allting vara lika och försvarsmaktsgemensamt. Nu bejakar vi istället varandras olikheter och kompletterar varandra så att vi får en så hög operativ förmåga som möjligt, säger han. 

Anders Wiberg är specialist­officer och marinförvaltare. Han fungerar som en länk mellan de marina förbanden och marinchefen.

Försvarsgrensstaberna ska fungera som en länk mellan förbanden och försvarsmaktsledningen på Högkvarteret. Förhoppningen är att frågor som väcks ute på förbanden snabbare ska kunna hanteras genom att staberna får relativt långtgående befogenheter att själva fatta beslut, utan att skicka ärenden vidare uppåt i organisationen. Ytterligare effektivisering hoppas man på genom att Prod marin och marintaktiska staben slagits samman och att man därmed kan bidra med olika infallsvinklar i en och samma fråga. En annan ambition med försvarsgrensstaberna var att ge respektive chef ett större ansvar. Jens Nykvist säger att han succesivt får ökade befogenheter, men att det tar tid att växa in i den nya organisationen och rollfördelningen.

– Jag har påbörjat ekonomidelen med början i år och genomförde de så kallade produktionsdialogerna med de marina förbanden. För att kunna ta ytterligare ansvar måste vi ha den kompetens som krävs. Vi bygger ut vartefter och när vi är mogna att överta ett nytt ansvarsområde meddelar vi det uppåt i organisationen. Ett område där vi i dag saknar tillräcklig kompetens är stöd- och vidmakthållande. Där behöver vi rekrytera ytterligare. 

Att rekrytera är en utmaning, men vi har det inte mycket svårare än andra förband i Försvarsmakten.

Helene Hansell, HR-chef marinstaben

Hela marinstaben omfattar drygt 160 rader och av dem ska strax över 90 individer vara placerade på Muskö. Övriga är inrättade i Stockholm liksom i Karlskrona där teknik och vidmakthållande finns med ett tiotal anställda. Att hitta personal till vissa tjänster är en utmaning då hela Försvarsmakten har svårt att bemanna med officerare. Det säger Helene Hansell, HR-chef på marinstaben med placering på Muskö. 

– Att rekrytera är en utmaning, men vi har det inte mycket svårare än andra förband i Försvarsmakten. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med militär personal för att fylla alla rader. De högre militära tjänsterna är något lättare att tillsätta på grund av deras karriärplanering där stabstjänst ofta ingår. Svårast är det att hitta personal till nivåerna strax under. 

FAKTA

Marinstaben
Den gamla marinstaben upplöstes den 30 juni 1994. I dess ställe bildades marinledningen som en del i det nyinrättade Högkvarteret. I februari 2018 föreslog Försvarsmakten att nya försvarsgrensstaber skulle bildas och utlokaliseras till tre olika platser i Stockholms närhet: flygvapnet till Uppsala, armén till Enköping och marinen till Muskö. Försvarsgrensstaberna inrättades den 1 januari i år. Invigningen av marinstaben på Muskö skedde den 30 september i år, på dagen 50 år efter den ursprungliga öppningsceremonin. 

Att det skulle ha blivit svårare att rekrytera till marinstaben efter flytten från Stockholm på grund av långa pendlingsavstånd, upplever inte Helene Hansell. Inte heller att särskilt många ska ha bytt tjänst i samband med flytten. 

– Det är klart att de som tidigare kunde promenera till jobbet på Tre vapen eller L24 (Högkvarteret på Lidingövägen red. anm.) säkert inte tycker att det är enbart positivt att behöva pendla. Men min uppfattning är att det endast är en handfull som bytt tjänst för att slippa åka till Muskö och det var främst de som bor norr om Stockholm och som skulle få en pendling på tio mil enkel väg. De som följt med ut hit tycker att det är roligt att vara med och skapa något nytt och det råder en fin nybyggaranda.  

För marinchefens del innebär det ansträngda personalläget på förbanden ett pusslande med personal och prioritering av uppgifter. De närmaste åren väntas personalläget förvärras ytterligare med stora pensionsavgångar samtidigt som hela organisationen ska växa. Men Jens Nykvist tycker att han har kontroll över situationen och att den är hanterbar.

– Jag för en kontinuerlig dialog med förbandscheferna om var personalen gör mest nytta. Marinstaben underlättar det arbetet eftersom det ger en bra överblick av hela verksamheten och jag tar på mig ansvaret för att ta fram den bästa planen, säger han och fortsätter. 

– Enligt min uppfattning är förbanden väldigt transparanta när det kommer till personal och resurser. Finns det bekymmer någonstans känner jag till dem, det blir sällan några överraskningar. Förbandscheferna är tydliga med vilka resurser de har och vad de kan bistå med. Om det inte finns tillräckligt med resurser för att lösa en uppgift får vi antingen stryka den eller besluta om att genomföra den ändå, trots att det får konsekvenser. 

– Det råder nybyggaranda här ute, säger marinstabens HR-chef, Helene Hansell.

Personal är inte det enda som saknas i marinen, det finns också ett behov av nya fartyg. Jens Nykvist har inte gjort någon hemlighet av att han gärna hade sett fler ytstridsfartyg och han hoppas på ett sådant beslut i nästa års försvarsbudget. 

– Nu ska vi leverera innevarande försvarsbeslut, men den viktigaste utmaningen är perioden 2026 till 2028. Då kommer mycket av vår materiel vara föråldrad och frågan är hur länge man ska ägna sig åt vidmakthållande och när det faktiskt är dags att köpa nytt? Försvarsmakten har lämnat sitt svar på regeringens budgetunderlag för nästa höst och jag tycker att det ser bra ut. Sedan är det upp till politikerna att fatta beslutet, säger han.  

När det började talas om att marinstaben skulle placeras på Muskö ledde det till diskussioner om avståndet till huvudstaden och pendlingsproblem. Musköbasen ligger cirka sju mil söder om Stockholm. Att ta sig hit med reguljär lokaltrafik är nästintill ogörbart och att döma av den välfyllda parkeringen utanför marinstabsbyggnaden väljer många att ta bilen. För att underlätta jobbresandet har Försvarsmakten hyrt in en buss som kör mellan Stockholm och Muskö med två turer om dagen, en på morgonen och en på kvällen. 

– Det brukar vara mellan fem och femton personer som tar bussen, säger marinstabens Karl-Henrik Anner som ansvarar för busslinjen och som själv tar den till jobbet ibland. 

– Förra veckan hade vi UD här som tog bussen och då var det väl ett trettiotal som åkte med och någon gång har delar av Högkvarteret tagit bussen. Annars brukar det inte vara så många.  

Bussen avgår från Vattugatan nära Stockholms centralstation klockan sju på morgonen och gör sedan ett antal stopp på vägen innan den anländer till Muskö strax innan åtta. Enligt avtalet ska bussen gå under marinstabens två första år ute på Muskö, men Karl-Henrik Anner tror att den kommer att fortsätta även efter att avtalstiden löpt ut. 

– Jag har svårt att se att man skulle kunna dra in den om vi ska klara personalförsörjningen till marinstaben. Däremot har vi utvärderat och ändrat i rutten eftersom vi märkt att det finns ett större behov av att trafikera vissa hållplatser än andra och av att korta restiden. 

Karl-Henrik Anner tillhör gruppen återvändare som arbetat på Muskö tidigare, innan försvarsbeslutet 2004 som ledde till att en stor del av verksamheten här ute försvann. När beskedet om att Ostkustens marinbas, som den då hette, skulle avvecklas fick Karl-Henrik Anner i uppdrag att lägga ner teknikkontor fartyg på Berga.

– Då trodde jag aldrig att jag skulle komma hit igen eller få vara med om en upprustning av Försvarsmakten. Även om vi ännu inte har sett så mycket konkret av upprustningen har fallet bromsats och det är roligt att vara tillbaka här ute, säger han. 

Karl-Henrik Anner.
Även om vi ännu inte har sett så mycket konkret av upprustningen har fallet bromsats och det är roligt att vara tillbaka här ute.

Karl-Henrik Anner, logistikofficer

Även om det mesta av verksamheten på Muskö försvann i samband med avvecklingen 2005, har viss aktivitet funnits kvar. Nere vid vattnet har varvsverksamheten fortgått och även den här gråtyngda novemberdagen är ett antal båtar uppställda på kajen för åtgärd; ytterligare en handfull ligger förtöjda vid bryggorna. Sjöinformationsbataljonen har haft sin verksamhet rullande inne i berget med ett drygt hundratal anställda och fartygsdockorna som ligger insprängda i berget är i bruk. Jens Nykvist säger att hans ambition är att även involvera den personal som var på plats innan marinstaben flyttade hit i samarbetet.

– Det är viktigt att få med sig hela laget så att vi bygger lite muskler också, säger han. Det kan man göra genom att bjuda in dem till olika grejer och gå runt och hälsa på alla. Det är lätt hänt att sådant inte blir av, men ska man bygga ett gemensamt team måste man anstränga sig lite. 

Arkivbild från invigningen av marinbasen på Muskö år 1969. I talarstolen står kung Gustaf VI Adolf. Foto: TT

FAKTA

Fakta Muskö
År 1950 påbörjades bygget av militäranläggningen på Muskö och 19 år senare – den 30 september 1969 – invigdes marinbasen av Gustaf VI Adolf. Då hade en och en halv miljoner kubikmeter berg sprängts bort för att ge plats åt en underjordisk anläggning lika stor som Gamla stan. Här fanns fartygsdockor dolda i berget, kontor, verkstäder, förråd, sjukhus och ett kök som kunde leverera 2.000 portioner mat. I försvarsbeslutet 2004 beslutades att marinbasen på Muskö skulle läggas ner och den 3 juni 2005 hölls en avvecklingsceremoni.  

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

"Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

Josefine Owetz

Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

 

Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Ur arkivet: