Senast publicerat
Senast publicerat:

Ökade värnpliktskullar kräver mer resurser

Annika Nordgren Christensen
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Överbefälhavare Micael Bydén samlade i slutet av sommaren Försvarsmaktens chefer till seminarium om förändringsområden och vad som krävs internt för att tillväxa in i målbild FM 2025. Det visade sig vara såväl utmärkt tajming som rätt fokus med tanke på det budgetbesked regeringen med samarbetspartier lämnade den 30 augusti: Det militära försvaret tillförs fem miljarder kronor år 2022 och ytterligare fem miljarder årligen under den resterande försvarsinriktningsperioden, i enlighet med Försvarsberedningens förslag. Det är naturligtvis ett mycket välkommet besked, historiskt rentav, och inledningen på en ny fas i svensk försvars-politik. 

För Försvarsmakten, marinerad i fredsrationalitet och tilltvingad välutvecklad förmåga att fördela underskott, krävs nu genomgripande förändringar. Det handlar bland annat om chefsroller som inte sällan utvecklats utifrån förvaltningsmässiga utgångspunkter snarare än militära, förändrat tankesätt och attityd, mandat till regional och lokal nivå och förändrade arbetssätt och processer. Tillväxt kan vara svårare än neddragningar, i synnerhet om man har tränat på det sistnämnda i flera decennier. 

Nu är det upp till bevis: Myndigheten ska förvalta tillskotten väl och bli farligare för en angripare. ÖB ska också lyckas gå balansgång i kommunikationen och på en och samma gång få den politiska nivån att känna att man gjorde rätt, att man kan känna förtroende för Försvarsmaktens hantering och att det krävs mer resurser än vad som nu är överenskommet. Över tid, betydligt mer. FOI konstaterade till exempel nyligen att om Försvarsmakten i perioden fram till år 2025 i ett första steg ska uppnå en uppfylld FM Org 16 för att därefter växa mot den operativa förmåga som erfordras enligt perspektivstudien (FM 35) bör anslaget optimalt uppgå till mer än 90 miljarder kronor år 2025.*

Men att Försvarsmakten får pengatillskott är inte allt och det räcker inte med att myndighetens medarbetare kopplar om till tillväxtläge. När Försvarsberedningens tidigare ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade totalförsvarsrapporten i december 2017 sade han att det handlar om en samhällsreform. Det har han helt rätt i och reformen måste bli verklighet om målen ska kunna uppnås. Politiken kan inte luta sig tillbaka och tänka att allt nu är upp till Försvarsmakten eftersom produktionsförutsättningarna många gånger avgörs utanför den egna verksamheten. Det rör sig om allt från stödjande myndigheters begränsningar, kreativa politiska beslut som innebär att göra mer för samma peng, försvarsindustrins möjligheter att leverera till friktioner och fördröjningar genom överklaganden. 

Ett exempel på bristande politiskt ansvarstagande för att helheten ska gå ihop, är hanteringen av Rekryteringsmyndigheten i statsbudgeten för nästa år. Rekryteringsmyndighetens budgetunderlag för 2020–2022 tog bland annat upp ökade mönstringsvolymer och förslag på finansiering för att möta dessa – inklusive tydlig konsekvensbeskrivning vid utebliven resursförstärkning. Det vann inte gehör i finansdepartementet. Om inte detta rättas till i vårändringsbudgeten i april 2020, kommer myndigheten inte kunna mönstra det antal individer Försvarsmakten planerar för. Ökningen försenas eller uteblir. Ett annat exempel är infrastruktur. Tillväxten på Gotland kan med fördel utgöra studiecirkelmaterial i lokala, regionala och nationella politiska församlingar och alla utfästelser, lockrop och ekonomiska beräkningar vad gäller militära nyetableringar bör nagelfaras med tillståndsprocesser i bakhuvudet. 

* FOI Memo: 6827 Försvarsbeslutet 2020 – Resurser i förhållande till ambition

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Han var ett välkänt ansikte i media som expert på kriget i Ukraina – tills han blev ökänd som ”toppmilitären som greps i razzia”, misstänkt för brott mot rikets säkerhet. Närmare tre år efter att överstelöjtnant Johan Huovinen greps är misstankarna mot både honom och frun Lena avskrivna – och livet börjar återgå till det normala.

    Annica Ögren
    Johan Huovinen
    Även om gripandet 2023 har satt spår i Johan Huovinen säger han att det samtidigt stärkt hans relation med frun Lena.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Johan Huovinen sitter bakåtlutad i en av mässens soffor på Försvarshögskolan, FHS, i Stockholm. Han är klädd i en ljusgrå kostym. Det har gått nästan två och ett halvt år sedan vi sågs för att göra detta personporträtt. Han är sig lik, bortsett från håret som har hunnit bli lite gråare.

    När vi träffades senast, hösten 2023, ringde Johan Huovinens telefon i ett. Då var han klädd i sin marinblå uniform och svarade på frågor om den senaste utvecklingen i kriget i Ukraina.

    – Ibland kan det ringa fem gånger om dagen från olika mediehus, förklarade han då.

    På det högra ficklocket på uniformen hade han fäst ryska generalstabsakademins utbildningstecken, vit och rombformad med en örn på. Ovanför den i höjd med bröstet syntes det ukrainska märket ”znak poshany” som på engelska blir ”badge of honour”, som Johan Huovinen tilldelades 2015 av dåvarande ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak. Att han placerade det ryska tecknet under det ukrainska på uniformen var en symbolhandling, berättade han.

    – Jag tycker att jag har förtjänat det och är stolt över att jag gått där. Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan, sa Johan Huovinen då.

    Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan.

    Jobbet som lärare i militärstrategi vid Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan hade han vid den tidpunkten haft i ett år. Kontoret låg på markplan och delades med ”den andra finnen” som han själv beskrev det, överstelöjtnant Joakim Paasikivi.

    De båda blev efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 snabbt välkända ansikten i media som experter på kriget. Johan Huovinen har synts i intervjuer i SVT:s Aktuellt, i TV4:s Nyhetsmorgon, i Sveriges Radio, SvD och DN. Arbetet som militär lärare var en annorlunda roll för honom, som närmast kom från en treårig tjänst som militär rådgivare vid Sveriges ständiga delegation vid OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i Wien.

    – Jag har aldrig varit lärare förut och jag har heller aldrig pratat med media tidigare egentligen. Jag har gjort kanske två eller tre intervjuer tidigare någon gång på rysk tv, på ryska, that’s it, sa han då.

    Men mycket har hänt sedan den oktoberdagen. Och vi återkommer dit snart.

    Johan Huovinen föddes 1967 och växte upp i ett hus i Bålsta utanför Stockholm i en familj med föräldrar och två yngre syskon. Mamman jobbade som lärare och pappan drev en bilfirma och arbetade senare som flygplanstekniker.

    Några officerare har inte funnits i familjen. Militäryrket var heller inget som han själv eftersträvade som barn.

    – Jag ville bli polis. Det var min dröm.

    Under sommarloven från Sigtunaskolan humanistiska läroverket jobbade han extra i den kiosk som hans föräldrar om somrarna drev vid ett bad i Bålsta. Rätt ofta stannade de patrullerande poliserna i området för en fikapaus.

    – Jag brukade prata med dem och blev väl lite fascinerad. Någon gång fick jag också åka med på en kvällspatrull, det tyckte jag var kul.

    Johan Huovinen

    Johan Huovinen tog examen från Ryska federationens väpnade styrkors generalstabs­akademi i Moskva med högsta betyg.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    För att skynda på processen mot Polishögskolan ansökte han om att få mönstra tidigare och beta av värnplikten så tidigt som möjligt. Men under värnpliktstjänstgöringen på Norrbottens regemente förändrades drömmen.

    – Det var väl äventyret som lockade: utbildningen, att få gå i befattning och ordning och reda. En organiserad strukturerad verksamhet.

    Nästan direkt efter muck började han jobba på Roslagens luftvärnskår, Lv 3, i Norrtälje där han stannade tills regementet lades ned 2000. I någon slags panik över framtiden anmälde han sig som frivillig till kontingenten, KS 03, i Kosovo för att skaffa sig lite betänketid.

    – Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

    Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

    För väl hemma från missionen låg ett kuvert på köksbordet. Det visade sig att Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, skulle sätta upp en ny internationell underrättelseavdelning med ansvar för bland annat Kosovo och Bosnien. Johan Huovinen sökte sig dit och arbetade där fram till 2004. Efter det läste den högre officersutbildningen på Försvarshögskolan, följt av två år som elev – och som tredje svensk någonsin – vid den Ryska federationens väpnade styrkors generalstabsakademi i Moskva. Han lämnade med högsta betyg.

    Tillsammans med fru och två småbarn flyttade familjen sedan till Moskva där han de tre kommande åren var Sveriges armé- och flygattaché i Ryssland men även i Belarus.

    – De fem åren var den lyckligaste tiden i livet. Barnen var små, vi hade inte samma stress som många andra med hämtning och lämning eftersom Lena kunde vara hemma med dem. Vi var ute på ett enda äventyr hela familjen, med möjlighet att resa. Det var en bra tid.

    Att tala ryska är än idag inga problem, säger han, trots att han inte skulle kalla sig själv för flytande.

    – Jag tycker man ska vara ödmjuk inför språk. Det finns alltid någon som kan det bättre.

    Under åren som attaché representerade han Sveriges intressen under en period som präglades av kriget i Georgien 2008 och där Sverige hade avbrutit de bilaterala och militärdiplomatiska förhållandena med Ryssland.

    – Det var en svår balansgång där en del av jobbet var att återupprätta relationerna och en annan del att utbyta information, ta emot besök från de övriga 104 länderna som hade militärattachéer i Ryssland. Och samtidigt skulle man försöka komma ut och se saker i landet.

    Under dessa år påbörjade Ryssland dessutom en stor militär reform som lett fram till där vi är idag, vilket Johan Huovinen följde i detalj under sin tid i landet. 2014 till 2017 jobbade han även tre år som EU:s första militära rådgivare i Ukraina. Ett uppdrag som han trivdes med.

    – Uppdraget var väldigt fritt, det var att samverka med interlokutörer och att rapportera till EU. Jag fick träffa alla möjliga människor, samarbeta med försvarsattachéer och rådgivare, internationella organisationer och ukrainska generalstaben, säkerhetstjänsten SBU och alla frivilligorganisationer. Det gav en enorm inblick i ett land som varit under stor press sedan 2014, om vad som fungerade och inte. Kontakter jag har nytta av än i dag.

    Några dagar efter vår intervju i oktober 2023 skulle den här artikeln gå till tryck. I ett mejl den 16 oktober skriver Johan Huovinen att ”Jag läser detta ikväll och så får du svar under morgondagen, senast”. Men något svar kommer aldrig. Följande gryning, runt klockan fem på morgonen den 17 oktober står Johan Huovinen, som varje morgon i badrummet och rakar sig, till ljudet av den ukrainska piloten Denys Davidovs YouTube-kanal, med nästan en miljon prenumeranter.

    – Min fru är så otroligt trött på det där. ”Nej, inte den mannen igen” brukar hon säga. ”Skaffa hörlurar”.

    Men just den här morgonen hinner hon inte säga något. I stället reagerar Johan Huovinen på ett ljud från ytterdörren och börjar gå mot hallen. Halvvägs framme möts han av nationella insatsstyrkan som stormar in, ledd av Säpo. En av männen skriker ”polis, polis, ta det lugnt” och visar upp en polisbricka.

    Johan Huovinen grips och förs till Kronobergshäktet, misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift, ett brott mot rikets säkerhet. Det innebär att någon utan lov skaffar sig eller röjer uppgifter om Sveriges försvar som kan skada Sveriges säkerhet om uppgifterna röjs för främmande makt. Brottet kan ge fängelse i upp till fyra år. Även frun Lena, som under 28 år jobbat på Försvarets radioanstalt, FRA, grips och misstänks för samma brott.

    Johan Huovinen

    ”Jag trivs bra med mitt jobb idag. Men de allra roligaste eller mest spännande uppdragen är så klart sådant som jag inte kan prata om”, säger Johan Huovinen.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Efterföljande dygn försöker jag kontakta Johan Huovinen igen. Officerstidningen har pressläggning och citaten från intervjun några dagar tidigare behöver hans godkännande. Media känner ännu inte till att han sitter inlåst i en cell, utan någon möjlighet till kontakt med omvärlden.

    Ett dygn senare kommer en push-notis från Expressen i mobilen. ”Svensk toppmilitär och hans fru gripna i razzia” intill en pixlad bild som jag känner igen. Artikeln ställs.

    I åtta veckor satt Johan Huovinen häktad med fulla restriktioner utan kontakt med omvärlden och det skulle dröja nästan ett år innan åklagaren avskrev honom från utredningen. Under tiden i häktet hann han tänka tillbaka på vår intervju och om artikeln ändå publicerades till slut, berättar han när vi ses igen.

    – Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

    Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

    Men sedan september 2024 är Johan Huovinen att betrakta som juridiskt oskyldig. Gripandet har satt spår i honom och påverkat hans relationer med kollegor och vänner. Han beskriver att många till en början tog avstånd och att han upplevde att hans förtroende var borta. Planen då var att rida ut stormen de sista åren till pension, vilket man inom Försvarsmakten kan ta ut som 61-åring.

    Men så här nästan två år efter att Johan Huovinen kom tillbaka till sin tjänst på Försvarshögskolan – och snart tre år efter gripandet – har något hänt. Förutom att han flyttat upp en våning på jobbet till ett eget kontorsrum och att kontorskollegan Joakim Paasikivi gått i pension, har hans telefon börjat ringa igen. Media fortsätter att ställa frågor om kriget i Ukraina och vänner har börjat höra av sig.

    Och i början av juli i år meddelar chefsåklagaren i fallet, Per Lindqvist, att utredningen läggs ned, inkluderat misstankarna mot Johans fru Lena. ”Jag har lagt ned förundersökningen på grund av att brott inte kan styrkas. Skälet är att det inte är möjligt att i alla delar förhöra de vittnen som är nödvändiga. Vittnena är på grund av sekretess förhindrade att förhöras om vissa uppgifter”, skriver chefsåklagaren i ett pressmeddelande.

    Upplever du att du har lyckats vända på skutan nu?

    – Ja, det tycker jag. Samtidigt finns det ju de som säger ”ingen rök utan eld”. Och det finns ingen transparens i detta. Jag kan inte transparent förklara vad som ligger bakom. Det skulle annars kanske lägga saker till rätta.

    Så, vad var det som hände? Hela rättsfallet har omgärdats av omfattande sekretess och Johan Huovinen är belagd med yppandeförbud, vilket hindrar honom från att kunna berätta om fallet. Det är frustrerande, förklarar han.

    – Det finns ju en story där även om jag inte har något med den att göra.

    Har du en förhoppning om att alla uppgifter ska komma fram till slut?

    – Ja, och det finns en del som pekar på det. Vi får se. Det hade känts bra och som en slags återupprättelse.

    Johan Huovinen

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Fakta

    JOHAN HUOVINEN

    Ålder: 58 år.

    Yrke: Lärare i militär strategi på Försvarshögskolan.

    Familj: Fru och två vuxna barn.

    Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.

    Läser: ”Baltikums befrielse” av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

    Lyssnar på just nu: ”Sommar i P1” med bland andra Martin Kragh.

    Karriär i urval:
    1986: Värnplikt, gruppchef, I 19/P 5.

    1991: Officersexamen, därefter instruktör robot 70-pluton, Lv 3.

    1997–1998: Stf Sektionschef S5/BA 09 och BA 10, Bosnien.

    2000: Sektions­chef S5/KS 03, Kosovo.

    2009–2012: Sveriges armé- och flyg­attaché i Ryssland.

    2014–2017: EU:s militära rådgivare i Ukraina.

    2017–2022: Militärrådgivare vid Sveriges ständiga delegation till OSSE i Wien.

    2022–: Militär lärare på FHS.

    Ur arkivet: