Överbefälhavare Micael Bydén samlade i slutet av sommaren Försvarsmaktens chefer till seminarium om förändringsområden och vad som krävs internt för att tillväxa in i målbild FM 2025. Det visade sig vara såväl utmärkt tajming som rätt fokus med tanke på det budgetbesked regeringen med samarbetspartier lämnade den 30 augusti: Det militära försvaret tillförs fem miljarder kronor år 2022 och ytterligare fem miljarder årligen under den resterande försvarsinriktningsperioden, i enlighet med Försvarsberedningens förslag. Det är naturligtvis ett mycket välkommet besked, historiskt rentav, och inledningen på en ny fas i svensk försvars-politik.
För Försvarsmakten, marinerad i fredsrationalitet och tilltvingad välutvecklad förmåga att fördela underskott, krävs nu genomgripande förändringar. Det handlar bland annat om chefsroller som inte sällan utvecklats utifrån förvaltningsmässiga utgångspunkter snarare än militära, förändrat tankesätt och attityd, mandat till regional och lokal nivå och förändrade arbetssätt och processer. Tillväxt kan vara svårare än neddragningar, i synnerhet om man har tränat på det sistnämnda i flera decennier.
» Politiken kan inte luta sig tillbaka och tänka att allt nu är upp till Försvarsmakten eftersom produktionsförutsättningarna många gånger avgörs utanför den egna verksamheten. «
Nu är det upp till bevis: Myndigheten ska förvalta tillskotten väl och bli farligare för en angripare. ÖB ska också lyckas gå balansgång i kommunikationen och på en och samma gång få den politiska nivån att känna att man gjorde rätt, att man kan känna förtroende för Försvarsmaktens hantering och att det krävs mer resurser än vad som nu är överenskommet. Över tid, betydligt mer. FOI konstaterade till exempel nyligen att om Försvarsmakten i perioden fram till år 2025 i ett första steg ska uppnå en uppfylld FM Org 16 för att därefter växa mot den operativa förmåga som erfordras enligt perspektivstudien (FM 35) bör anslaget optimalt uppgå till mer än 90 miljarder kronor år 2025.*
Men att Försvarsmakten får pengatillskott är inte allt och det räcker inte med att myndighetens medarbetare kopplar om till tillväxtläge. När Försvarsberedningens tidigare ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade totalförsvarsrapporten i december 2017 sade han att det handlar om en samhällsreform. Det har han helt rätt i och reformen måste bli verklighet om målen ska kunna uppnås. Politiken kan inte luta sig tillbaka och tänka att allt nu är upp till Försvarsmakten eftersom produktionsförutsättningarna många gånger avgörs utanför den egna verksamheten. Det rör sig om allt från stödjande myndigheters begränsningar, kreativa politiska beslut som innebär att göra mer för samma peng, försvarsindustrins möjligheter att leverera till friktioner och fördröjningar genom överklaganden.
Ett exempel på bristande politiskt ansvarstagande för att helheten ska gå ihop, är hanteringen av Rekryteringsmyndigheten i statsbudgeten för nästa år. Rekryteringsmyndighetens budgetunderlag för 2020–2022 tog bland annat upp ökade mönstringsvolymer och förslag på finansiering för att möta dessa – inklusive tydlig konsekvensbeskrivning vid utebliven resursförstärkning. Det vann inte gehör i finansdepartementet. Om inte detta rättas till i vårändringsbudgeten i april 2020, kommer myndigheten inte kunna mönstra det antal individer Försvarsmakten planerar för. Ökningen försenas eller uteblir. Ett annat exempel är infrastruktur. Tillväxten på Gotland kan med fördel utgöra studiecirkelmaterial i lokala, regionala och nationella politiska församlingar och alla utfästelser, lockrop och ekonomiska beräkningar vad gäller militära nyetableringar bör nagelfaras med tillståndsprocesser i bakhuvudet.
* FOI Memo: 6827 Försvarsbeslutet 2020 – Resurser i förhållande till ambition
