Senast publicerat
Senast publicerat:

”Säg människor istället för rader”

I skrift och tal beskrivs ofta Försvarsmaktens anställda som ”rader” när de bör omnämnas som människor, menar Patric Hjärtemyr.

Patric Hjärtmyr, 18:e bevakningsplutonen. Listförhandlare, ledamot i OF Amf P 18 Gotlands Regemente
Jimmy Croona/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I Försvarsmakten använder vi systemet Prio. För lönerapportering, friskanmälan, beställning av utrustning för kortlån, tjänsteresor, arbetstidsplanering och en massa andra uppgifter.

Det är helt naturligt att såväl utrustning som materiel och personal är listade i radform i ett sådant digitalt system. Det är överskådligt och lätt att sortera i den ordning jag vill se de data jag arbetar med. Dessutom är det ofta lätt att exportera till Excel – programmet som mer än något annat kommit att symbolisera indelningen i rader, kolumner och cellhantering.

Men när det gäller hantering av rader i samband med oss anställda blir jag upprörd. Alltför ofta under min anställningstid (jag blev anställd som GSS/K år 2012) har jag läst och hört uttrycket ”rader”, när man egentligen menar personal, människor.

Hur kan man låta en listmetod i ett systemstödprogram styra oss i så hög grad att vi till och med anpassar hur vi pratar med varandra, hur vi benämner våra anställda?

Jag har bläddrat i senaste årets utgåvor av Officerstidningen, och kan konstatera att många medlemmar, till och med vår förbundsordförande Lars Fresker, går i fällan och kallar oss rader. Säkert inte avsiktligt, mer som olycksfall i arbetet. Jag har tre snabba exempel:

”De runt 140 raderna är inte uppfyllda” – Officerstidningen nr 7 sidan 26.

”Det är tomt på 50 av 250 rader” – Officerstidningen nr 6 sidan 3.

”Vi ska anställa 30 nya rader” – okänd, citat från P 18.

Det första jag kommer att tänka på är att personen i det andra citatet tappat bort några rader i sitt kollegieblock eller excelark. Nästa tanke är: skriv något i de tomma raderna då, så är de inte tomma.

Varför kallar man inte saker och ting för vad de faktiskt är – vakanser, lediga befattningar. Eller människor?

Försvarsmakten består av drygt 22.000 anställda plus Hemvärnet. Organisationen och vi tillsammans hävdar alltid att det är just på grund av vår personal som vi vinner, som lyckas så bra som vi gör. Men i skrift och tal beskrivs vi som rader.

Hur kan rader skapa ett vinnande lag?

Liknande läsning:

Vi har låtit själva ordet ”rader” bli norm. Jag tror det ligger en fara i det. Vi devalverar oss själva som militärer. Vi är människor, inte rader.

Låt oss istället göra följande, låt raderna stanna i Prio eller Excel, kalla oss människor, anställda, befattningar, beroende på vilken situation som ska beskrivas.

”Jag har 100 lediga befattningar (sök!)”

”Vi har idag 50 lediga befattningar”

”Vi ska nu anställa 30 nya människor på olika befattningar”

Jag tycker det låter MYCKET mer positivt än de tidigare citaten. För om jag inte missminner mig, så säger vår överbefälhavare att just personalen är vår viktigaste resurs – inte raderna.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det har snart gått ett år sedan utredningen som slog fast vad många redan visste: Försvarsmakten behöver en ny personalkategori för erfarna gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS. Ändå har ingenting hänt. Under tiden fortsätter vi att göra exakt det vi alltid har gjort: utbilda soldater, utveckla dem, och sedan tappa dem när de når sin högsta operativa nivå.

    Josefine Owetz
    Soldater uppställda, bakifrån

    Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

    Det har snart gått ett år sedan utredningen ”Redo! En utredning om personalförsörjningen av det militära försvaret” (SOU 2025:86) tydligt slog fast vad många redan visste: Försvarsmakten behöver en ny personalkategori för erfarna gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS.

    Ändå har ingenting hänt.

    Under tiden fortsätter vi att göra exakt det vi alltid har gjort: utbilda soldater, utveckla dem, och sedan tappa dem när de når sin högsta operativa nivå. Systemet är enbart designat för omsättning, inte förmåga. Problemet är inte otydlighet. Problemet är tempo. Eller snarare: bristen på det.

    Rapporter har skrivits. Brister har identifierats. Lösningar har föreslagits. Trots det fastnar frågan i byråkratiska mellanrum – mellan utredning och beslut, mellan ansvar och genomförande. Istället för handling ser vi fortsatt beredning.

    Under tiden diskuteras nya kategorier, modeller och strukturer. Men varje månad som går utan beslut är ytterligare en månad där erfaren personal lämnar. Det är inte en teoretisk brist, det är ett pågående kompetenstapp.

    Hur många erfarna soldater har vi råd att förlora?

    Det här är kärnan: systemet är redan identifierat som otillräckligt. Lösningen är redan föreslagen. Ändå står vi still. Vi har inte ett kunskapsproblem. Vi har ett genomförandeproblem.

    Om Sverige menar allvar med sin militära upprustning måste vi också våga agera när bristerna är uppenbara. Att utreda vidare det som redan är utrett är inte försiktighet, det är ineffektivitet.

    Snart är det 12 månader sedan utredningen offentliggjordes. Hur många erfarna soldater har vi råd att förlora? Frågan är inte längre vad som behöver göras, utan varför det fortfarande inte har gjorts.

    Olle Dahlkvist, GSS i flygvapnet

    Ur arkivet: