Senast publicerat
Senast publicerat:

Rymdchefen: ”Mycket handlar om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade”

Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

Maria Widehed
Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

Foto: Försvarsmakten

Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

– Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

– Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

– Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

Varför är rymddomänen viktig?

– En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

– I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

– Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

– Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

Liknande läsning:

Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

– Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

– Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

– Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

– Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

– Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

– Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

– Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

– Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

– Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

Berätta något som få vet om rymddomänen.

– Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

 

Fakta

Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Kanadas militära engagemang i Europa växer samtidigt som landet vill minska beroendet av USA. Men Kanada är militärt nära integrerat med USA, och den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Christophe Premat
Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point
Kanada kan inte längre enbart förlita sig på sin nära allierade granne i syd, USA, för försvaret av sitt land, skriver analysförfattaren. På bilden: Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point.

Foto: Gavin John/The New York Times

Kanadas premiärminister Mark Carney sammanfattade det nya geopolitiska läget i ett uppmärksammat tal vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2026 på följande vis: ”If you are not at the table, you are on the menu.”

För ett land som under större delen av efterkrigstiden har kunnat förlita sig på sin geografi, sitt nära förhållande till USA och den regelbaserade internationella ordningen var budskapet ovanligt skarpt. Carney beskrev en värld där stormaktsrivaliteten åter präglar världspolitiken och där medelstora stater måste stärka sin egen handlingsförmåga. I detta sammanhang genomgår den kanadensiska försvarspolitiken sin största förändring sedan kalla krigets slut.

Efter årtionden av relativt låga försvarsutgifter och åldrande materiel ska landet åter kunna försvara sitt eget territorium mot en militärt avancerad motståndare. Försvaret av Nordamerika moderniseras, nya stridsflygplan anskaffas och närvaron i Arktis förstärks. Samtidigt leder Kanada en multinationell Natobrigad i Lettland. Upprustningen handlar dock om mer än nya vapensystem. Föreställningen att landets geografi i sig erbjuder säkerhet håller på att omprövas.

Efter andra världskriget knöt Kanada som betydande militärmakt tidigt sin säkerhet till de västliga allianserna. Landet blev 1949 en av Natos tolv grundarstater och stationerade under kalla kriget armé- och flygförband i Europa. Men en central strategisk uppgift fanns på hemmaplan. Den kortaste vägen från Sovjetunionen till Nordamerika gick över polarområdet och det kanadensiska Arktis. Under 1950-talet byggdes därför radarkedjor genom norra Kanada för att ge tidig varning om sovjetiska bombflygplan.

År 1958 formaliserades samarbetet med USA genom Norad (North American Aerospace Defense Command), det gemensamma militärkommando som övervakar och försvarar Nordamerika. För Kanada blev samarbetet ett sätt att förena amerikansk militär styrka med inflytande över försvaret av det egna territoriet. Samtidigt växte bilden av Kanada som en mellanstormakt. Utrikesminister Lester B. Pearsons roll i tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrka under Suezkrisen 1956 bidrog till att göra fredsbevarande insatser till en del av den kanadensiska självbilden. Kanadas säkerhetspolitiska roll kom att omfatta flera dimensioner, däribland försvaret av det egna landet och Nordamerika, åtagandena inom Nato samt ett internationellt engagemang genom bland annat FN.

Efter Sovjetunionens fall minskade Kanada sitt försvar. De sista permanent stationerade markförbanden lämnade Europa 1993 och landet tog ut en fredsdividend. Samtidigt fortsatte Canadian Armed Forces att användas internationellt, från Balkan till striderna i Kandahar i Afghanistan.

Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro.

Kanada använde sin militär internationellt, men investeringarna i långsiktig försvarsförmåga släpade efter. När säkerhetsläget försämrades under 2010-talet präglades försvaret av personalproblem och åldrande materiel.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en viktig förklaring, men den kanadensiska omsvängningen kan inte förstås enbart genom kriget i Europa. För Kanada är förändringen särskilt tydlig i Arktis. Omkring 40 procent av landets territorium ligger i Arktis. Regionen är glest befolkad, avstånden enorma och infrastrukturen begränsad. Samtidigt gör klimatförändringen området mer tillgängligt. Ryssland har betydande militära resurser i sitt arktiska område, medan Kina har ökat sitt strategiska intresse för regionen. Det förändrar också innebörden av kanadensisk suveränitet i norr. Det räcker inte längre att hävda kontroll över ett enormt och glest befolkat territorium. Kanada måste kunna övervaka området, snabbt föra dit militära resurser och tillsammans med allierade visa faktisk närvaro. Arktisk infrastruktur blir därmed en del av försvarspolitiken. Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro. Kanada är även en av grundarna av Arktiska rådet, som bildades i Ottawa 1996, och ser rådet som det viktigaste multilaterala forumet för att driva sina arktiska intressen.

Teknikutvecklingen har dessutom minskat värdet av Kanadas geografiska avstånd. Kalla krigets radarsystem byggdes främst för att upptäcka sovjetiskt bombflyg. Idag måste Kanada och USA kunna upptäcka och möta kryssningsrobotar, avancerade ubåtar, ballistiska och hypersoniska vapensystem samt obemannade system. Den nya inriktningen formulerades tydligt i försvarspolicyn Our North, Strong and Free från 2024. Försvaret av Arktis och norra Kanada har blivit en av landets viktigaste försvarsuppgifter. Kanada ska fortfarande kunna bidra till militära insatser utomlands, men tyngdpunkten förskjuts mot det egna territoriet och försvaret av Nordamerika. Det är ett tydligt skifte från årtiondena efter kalla kriget, då internationella insatser hade en mer framträdande roll.

En av de största satsningarna är moderniseringen av Norad. År 2022 beslutade Kanada att investera 38,6 miljarder kanadensiska dollar under tjugo år för att stärka försvaret av Nordamerika. Bakgrunden är ett förändrat strategiskt läge där Arktis inte längre ses som en skyddande barriär. Kanada måste kunna upptäcka och möta hot långt innan de når landets befolkningscentra. Samtidigt handlar upprustningen om relationen till USA. Kanada har avtal om 88 F-35A, men regeringen har inlett en översyn av anskaffningen och svenska Gripen har åter aktualiserats som ett möjligt alternativ för delar av den framtida stridsflygflottan. Diskussionen gäller inte bara militär förmåga utan också beroendet av amerikansk försvarsteknik, industriella investeringar och arbetstillfällen i Kanada. Här finns en tydlig motsättning. Försvarsupphandlingen blir också ett verktyg för att balansera den militära integrationen med USA mot ambitionen om större strategisk handlingsfrihet. Politiskt vill Ottawa minska beroendet av USA och bredda relationerna med Europa. Militärt är Kanada samtidigt närmare integrerat med USA än de flesta andra länder genom Norad. Den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA, utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Kanadas militära engagemang i Europa växer. Sedan 2017 leder landet Natos multinationella styrka i Lettland. Efter Rysslands invasion av Ukraina har den kanadensiska närvaron byggts ut till brigadnivå. Kanada har därmed fått en större roll i Natos försvar av den östra flanken. Europas säkerhet har åter blivit en direkt del av Kanadas egen försvarsplanering, snarare än främst en arena för internationella insatser.

Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson

Kanada närmar sig Europa i försvarspolitiska frågor. Här möts landets premiärminister Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) under ett Natomöte i Haag, Nederländerna, i juni 2025.

Foto: Sean Kilpatrick/AP

Under Mark Carney har banden till Europa stärkts ytterligare. Kanada fortsätter sitt omfattande stöd till Ukraina och deltar i den brittisk-franska koalitionen av villiga som diskuterar framtida säkerhetsgarantier för landet. För Carney är detta också en fråga om Kanadas strategiska handlingsutrymme. När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

Sverige har fått en tydligare roll i den nya kanadensiska säkerhetspolitiken. Kanada var det första landet som ratificerade Sveriges Natoanslutning. Sedan Sverige blev medlem har det bilaterala försvarssamarbetet fördjupats. I samband med det svenska statsbesöket i Kanada i november 2025 lanserade statsminister Ulf Kristersson och Kanadas premiärminister Mark Carney ett strategiskt partnerskap mellan länderna. Försvar och säkerhet, Arktis, innovation och försvarsindustri hör till de områden där samarbetet ska fördjupas.

Båda är nordliga Natoländer med stora och glest befolkade områden, avancerad försvarsindustri och ett växande fokus på Ryssland och säkerheten i Arktis och Östersjöområdet. Under 2025 deltog svensk militär också i den kanadensiska Operation Nanook i Arktis tillsammans med bland andra USA, Finland, Norge och Danmark. Det svensk-kanadensiska samarbetet har dessutom fått en konkret industriell dimension. I maj 2026 valde den kanadensiska regeringen Saab som föredragen leverantör för diskussioner om GlobalEye. Systemet kombinerar Saabs radar- och ledningsteknik med det kanadensisktillverkade Bombardier Global 6500. Om Kanada går vidare skulle affären förena svensk försvarsteknik med kanadensisk flygindustri och samtidigt stärka övervakningen av Arktis. Samarbetet illustrerar också en bredare förändring. Kanada söker inte bara större militär förmåga utan även tätare försvarsindustriella relationer med allierade. För Sverige öppnar den kanadensiska upprustningen därför möjligheter både operativt inom Nato och industriellt.

Försvarsbudgeten visar omfattningen av omsvängningen. Under 2024 låg Kanada på omkring 1,5 procent av BNP. För budgetåret 2025–26 ökade de samlade försvarsutgifterna till mer än 63 miljarder kanadensiska dollar och landet nådde Natos tvåprocentsnivå. Men den viktiga frågan är inte bara hur mycket pengar Ottawa anslår, utan om de kan omvandlas till operativ effekt. Kanada har personalbrist, eftersatt infrastruktur och en försvarsupphandling som länge präglats av långa processer. F-35, nya fartyg, ubåtar, radar och annan avancerad materiel kräver dessutom utbildad personal, underhåll, ammunition och fungerande logistik. Upprustningen kommer därför att ta många år. Det kanadensiska problemet liknar det svenska och övriga Europas: politiska beslut och ökade anslag kan fattas snabbt, men militär förmåga tar tid att bygga.

Försvaret av landet börjar i Arktis, är en del av försvaret av Nordamerika och knyts genom Nordatlanten till Europas säkerhet. Ett robotangrepp över norra Kanada, rysk militär aktivitet i Arktis och den kanadensiska brigaden i Lettland är delar av samma strategiska miljö. Den avgörande förändringen är därför inte en viss försvarsbudget eller ett enskilt materielprojekt. Ottawa har dragit slutsatsen att allianser måste kompletteras med större egen militär förmåga. För Carneys Kanada handlar upprustningen också om politisk handlingsfrihet och om att ha tillräcklig tyngd för att sitta vid bordet när den nya säkerhetsordningen formas.

Christophe Premat, foto Rickard Kilström, Stockholms universitet_

Christophe Premat

Forskare och föreståndare vid Centrum för Kanada­studier, Stockholms ­universitet.

Karta över Arktis

Fakta

Arktis

Arktis är området kring Nordpolen. Det utgörs till stor del av Norra ishavet och de nordligaste delarna av Sverige, Danmark (Grönland), Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Alaska). Dessa åtta länder samarbetar kring frågor som rör Arktis inom ramen för Arktiska rådet, tillsammans med sex organisationer för urfolken i Arktis, däribland Samerådet. Men på kort tid har säkerhetsläget i Arktis skärpts, bland annat genom Rysslands krig i Ukraina, USA:s anspråk på Grönland och Kinas strategiska intresse i regionen. Med ett varmare klimat och smältande isar öppnas nya handelsvägar och tillgången till potentiella naturresurser, vilket riskerar att göra Arktis till en ny konfliktzon.

Källa: Utrikespolitiska institutet och Naturvårdsverket

Ur arkivet: