Nya tider för slagfältets konung

Artilleriet har länge varit underdimensionerat för sin uppgift, men när riksdagen klubbade den nya försvars­inriktningen blev den kommande upprustningen ett faktum. Officerstidningen reste till Boden för att ta reda på vilka utmaningar framtidens indirekta eld­funktion har, hur det nya artilleriet ska organiseras, vilken roll P 4 i Skövde kommer att spela och varför chefen för A 9 vill anskaffa raketartilleri.

Artilleriet har länge varit underdimensionerat för sin uppgift, men när riksdagen klubbade den nya försvars­inriktningen blev den kommande upprustningen ett faktum. Officerstidningen reste till Boden för att ta reda på vilka utmaningar framtidens indirekta eld­funktion har, hur det nya artilleriet ska organiseras, vilken roll P 4 i Skövde kommer att spela och varför chefen för A 9 vill anskaffa raketartilleri.

Att landsvägar, järnvägar och Luleälven möttes här var det som avgjorde att en fästning restes i just Boden. Det blev grunden till en av landets största och viktigaste militärorter.

I oktober 2020 öser regnet ner i Boden och förvandlar skoningslöst det som nyss var idyllisk pudersnö till slask. Pälsmössa M59 till trots – regementschef överste Magnus Ståhl och skolförvaltare Daniel Hellberg är dyngsura. Men däremot inte på dåligt humör. Samtalet på väg in genom A 9-grinden till kaserngården handlar nämligen om förväntningarna inför att snart få montera ner den gigantiska röda nian – för att välkomna A 8 tillbaka till Norrbotten.

Och innan förra året nådde sitt slut stod det klart. Riksdagen antog propositionen ”Totalförsvaret 2021–2025” som fastslår att de åter ska ha namnet Bodens Artilleriregemente A 8 – och att det svenska artilleriets återuppbyggnad nu ska starta.

I Sverige har vi framför allt två stora utmaningar; vi har för få artilleriförband och vi skjuter för kort.

Magnus Ståhl, regementschef A 9

A 9 består i dag av regementsstab och en artilleribataljon som ansvarar för all grundutbildning av rekryter, samt utbildar de två krigsförbanden 91:a respektive 92:a artilleribataljonen. Dessa har förmågan att upptäcka och träffa mål på långa avstånd – så långt som 50 kilometer bort. Artilleriets huvuduppgifter är förenklat att ”understödja de stridande förbanden med indirekt eld och bekämpning av mål på djupet”. Vid förbandet finns också Artilleriets stridsskola som utbildar officerare och specialistofficerare, samt jobbar med utvecklingsfrågor. Det är ett litet förband och 2020 har därför varit ett utmanande år. Totalt har man genomfört tre internationella insatser; RCA Afrika 07 och 08, samt Afghanistan FS 39. Samtidigt har man upprätthållit beredskap med krigsförband och beredskapsstyrkor som kan strida i vintermiljö, stöttat förband inför internationella insatser och hållit igång all utbildning.

Än mer utmanande hann det dessutom bli innan årets slut, några veckor efter Officerstidningens besök tvingade pandemin förbandet att ställa in de värnpliktigas hemresor fram till julledigheten.

FAKTA

A 9 

Artilleriregementet i Boden, A 9, är Försvarsmaktens kompetenscentrum för indirekt bekämpning. Regementet bevarar och utvecklar kompetenser, materiel och metoder för framtidens precisionsammunition. Vid regementet finns en stab, artilleriets stridsskola och artilleribataljonen. A9 är specialiserade på indirekt bekämpning – alltså att skjuta på mål som man inte kan se från skjutplatsen, ofta flera mil bort.

När Magnus Ståhl för drygt 1,5 år sedan tog över som regementschef på A 9 var arméchef Karl Engelbrektson på plats i Boden. Arméchefen påminde om den tuffa period som avgående överste Jonas Lotsne klev in i som ny regementschef; ”På den tiden var funktionen indirekt eld väldigt ifrågasatt på stridsfältet. Men, ni överlevde denna period tack vare en god förbandsanda och officerskår som fortsatte att utveckla artilleriets förmåga trots knapra resurser”.

Daniel Hellberg, projektledare för regementets arbete kopplat till arméorganisation 2025, minns den tiden väl. När de första pjässoldaterna på Archer anställdes på A 9 fanns inga pjäser. Under ett par år saknade landets enda två artilleribataljoner helt och hållet artilleri-pjäser eftersom leveransen av det nya systemet drog ut på tiden. Under Hellbergs första år som kompanichef på förbandet fick man öva med granatkastare. Då hade det svenska artilleriet nått botten.

•••

A9:s ledord ”Ultima ratio regum” – Konungarnas yttersta argument – berättar om artilleriets historiska betydelse på slagfälten, där den tunga elden ofta var avgörande i striden.

Men sedan 2005, då Artilleriregementet A 9 omlokaliserades från Kristinehamn till Boden och artilleribataljonen vid I 19 inordnades i regementet, har detta varit landets enda kvarvarande plattform för utbildning och utveckling av artilleriförband.

Den totalförsvarsproposition som klubbades i riksdagen den 15 december är starten på en ny era. När försvaret förstärks i den största upprustningen på decennier ligger tyngdpunkten på armén.

Att stärka förmågan till indirekt eld var ett av de prioriterade förslagen i det betänkande som utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov resulterade i 2018. Indirekt eld, konstaterade man, spelar en avgörande roll för markstriden. 

Enligt Försvarsmaktens perspektivstudie 2018 ska armén kunna ta initiativ genom anfall in på djupet av motståndarens gruppering. Och i Försvarsberedningens slutrapport Värnkraft 2019 är beredningen tydlig med att funktionen indirekt eld måste utökas.

– Ja, när vi kommer till förslaget att ett artilleriregemente ska bli två så är det inget nytt, vi har redan gjort den historiska resan. Sedan är det ingen som kommer ihåg hur man gjorde då, säger Magnus Ståhl och ler.

Magnus Ståhl, regementschef A 9. Foto: Pär Bäckström

Inriktningen i totalförsvarspropositionen innebär att Bergslagens artilleriregemente A 9 i Kristinehamn återuppstår för att utbilda artillerister i södra Sverige.

De tre mekaniserade brigaderna som ska organiseras tillförs en artilleribataljon vardera, samtidigt som det på divisionsnivå tillförs ytterligare två artilleribataljoner. Förbanden på Gotland och Livgardesbrigaden får varsitt fristående artillerikompani.

– Detta är en bra början, men inte tillräckligt. I Sverige har vi framför allt två stora utmaningar; vi har för få artilleriförband och vi skjuter för kort, säger Magnus Ståhl.

För understöd av en brigads strid krävs två till fyra artilleribataljoner. Med dagslägets två bataljoner klarar man således endast att anfalla på en tät. Och man har begränsade resurser för att kunna operera rikstäckande. Ökade numerärer av förband krävs för att nå tillräcklig uthållighet, menar Ståhl.

– Nu har man tagit tag i frågan om den numerära artillerifunktionen. Man har startat en resa för att utveckla, det är det viktigaste.

Det krävs också ytterligare resurser för att kunna ta emot och stötta förband som kommer till Sverige, säger Ståhl och lyfter exemplet med arméövningen Northern Wind som genomfördes i Norrbotten i mars 2019, då ett finskt raketartilleriförband deltog.

Vi skjuter någonstans upp till 50 kilometer och sedan är det flygvapnet.

Magnus Ståhl, regementschef A 9

I den studie av framtidens indirekta bekämpning som Artilleriregementet redovisat för arméchefen konstaterar man att också en högkvalificerad motståndare i framtiden har utvecklat bekämpningssystem med allt längre räckvidder. I den svenska totalförsvarspropositionen är det flygvapnet man tittar på när det gäller förmågan till långräckviddig bekämpning på avstånd om 200 kilometer bort. När det gäller långskjutande markmålsbekämpning upp till 200 kilometer har Sverige i dag däremot ingen egen förmåga.

– Vi skjuter någonstans upp till 50 kilometer och sedan är det flygvapnet. Så det är ett väldigt stort glapp i distansen.

Nya förmågor, där räckvidd bedöms särskilt viktigt, krävs för att bland annat kunna möta hot i oväntad riktning samt bekämpa mål på djupet, menar Ståhl.

•••

Det är en pampig syn, när samtliga förbandsatta pjäser står uppradade i Archerhallen.

Det har gått mer än sju år sedan de första levererades till Boden. I dag menar man på A 9 att elduthålligheten är god.

– Systemet börjar bli välbeprövat. De tiderna som är satta som målkrav för omladdning och logistikkedja når vi med besättningen, säger Daniel Hellberg.

Är ni nöjda med Archer?

– Absolut, det är världens bästa pjäs. Det är ju det, säger Magnus Ståhl och fortsätter:

– Men ibland tycker jag att vi blir väldigt fokuserade på Archer-pjäsen. Det är en stor apparat som krävs runt systemet – logistik, radar, samband, ledning, sjukvårdstjänst och teknisk tjänst. Allt måste fungera.

Archersystemet bygger på artilleripjäsen Haubits 77 B, men i stället för att dras av en lastbil är pjäsen numera monterad på en modifierad Volvo-dumper. En av de stora fördelarna är flexibiliteten och rörligheten. Archerpjäsen grupperar på 30 sekunder, jämfört med forna system som behövde upp till 20 minuter.

Hittills har Sverige haft tillgång till 24 artilleripjäser av typen Archer. Ytterligare 12 har varit placerade i förbandsreserven, och 12 var tänkta att säljas.

Nu fastslår försvarsberedningens proposition att samtliga 48 artilleripjäser ska organiseras i förband och att anskaffningen av nya artilleripjäser till divisionsartilleribataljonerna bör inledas under nuvarande inriktningsperiod.

Men det är inte alla som skulle hålla med regementschef Ståhl om att det är ”världens bästa pjäs”. På sina håll kallas pjäsen för oönskad gökunge och kritiseras för att vara ett långräckviddigt precisionsartilleri med låg uthållighet i eldgivning. Samtidigt framgår det av rapporten Värnkraft att försvarsberedningen ville köpa in ett helt nytt artillerisystem till brigaderna från 2026.

– Jag tycker att vi ska fortsätta med Archer-systemet. Mitt resonemang har två parametrar; den ena är att eldrörsartilleri inte blir så mycket bättre oavsett vilket man väljer, det är marginellt. Som att köpa en Volvo eller Audi, säger Magnus Ståhl och fortsätter:

– Den andra är att om vi nu väljer att införa ett annat eldrörssystem så kommer all vår kraft gå till att få det att fungera. Då kommer vi inte att orka med tillväxten.

När det gäller Archer ska vi satsa krut på att få en ammunitionsutveckling, inte på att byta ut kanonen i sig.

Magnus Ståhl, regementschef A 9

I kommande inriktning vill överste Ståhl däremot se att en bekämpningsbataljon med raketartilleri kompletterar Archer i Boden, något även beredningen bakom Värnkraft lyfter som ett möjligt sätt att stärka indirekt eld-funktionen.

Raketartilleri medger främst längre skjutavstånd och betydligt större verkan, men även möjlighet att bygga in avancerad teknik i ammunitionen – som styrsystem och målsökare för hög precision.

– Vi skjuter fortfarande för kort. Det enda som kan hantera det är ett raketartilleri. Det är där vi ska satsa, på räckvidden. När det gäller Archer ska vi satsa krut på att få en ammunitionsutveckling, inte på att byta ut kanonen i sig.

•••

– Den största utmaningen i artilleriets återuppbyggnad är personalförsörjningen, det går inte att svara något annat, säger Magnus Ståhl och slår sig ner med en kopp kaffe i en av stridsskolans lektionssalar.

Personalförsörjningen är en utmaning inom artilleriet och det krävs att man lyckas rekrytera i tillräcklig takt för att kunna bemanna den nya organisationen.

Artilleriets stridsskola utbildar inom indirekt eld-funktionen till hela Försvarsmakten. Och platserna på skolan har ökat de senaste åren. Dels har man specialistofficersutbildningen vid Markstridsskolan där den sista terminen är förlagd i Boden. I december 2020 blev en kull om tio specialistofficerare färdigexaminerade, ytterligare en kull tar examen om ett år. Även antalet kadetter som genomgår officersutbildning i Boden har ökat.

Men man börjar bli trångbodda på Artilleriets stridsskola. Redan till hösten behöver man hitta nya lokallösningar för att få plats.

Att artilleriutbildning även förläggs till A 9 i Kristinehamn ser han som ett måste. Men att etableringen påbörjas under perioden 2021–2025 och når full kapacitet först under nästkommande försvarsperiod räcker inte, menar Ståhl – artillerister måste börja utbildas nu.

– Lek med tanken att ett förband ska sättas upp 2026–27. Det innebär att bataljonschefen skulle ha startat sin militärkarriär för tio år sedan, det säger mycket om utmaningarna vi står inför i dag.

Han får medhåll från Daniel Hellberg.

– Det är en förutsättning om vi ska bli fler krigsförband – för att skapa en handlingsfrihet för vår personal, ha personal med artillerikunskap i södra Sverige och kunna bemanna allt från brigadstaber till divisionsstaber.

Tillsammans med P 4 lade A 9 tidigt fram förslaget att starta upp utbildningen i Skövde, för att sedan flytta till Kristinehamn. Sedan hösten 2019 har arbetet pågått, man har skapat kontaktytor och tagit fram de övergripande ramarna. Etableringen på Gotland utgör ett bra exempel på förbandsuppbyggnad, menar Ståhl.

På Skaraborgs regemente P 4 är major Daniel Lagrell chef för nystartade Noraskogs kompani, som det nu står klart ska utbilda artillerister i Skövde redan i år. Med start i sommar rycker 44 värnpliktiga in som ska bilda ett reducerat pjäskompani med en pjäspluton samt en stab- och trosspluton. Om allt går som det ska finns tre Archer-pjäser på plats innan oktober är slut.

Daniel Hellberg, skolförvaltare. Foto: Pär Bäckström

Daniel Lagrell har varit etableringsledare för indirekt eld på P 4 sedan i somras och har en bakgrund på A 9 i Kristinehamn – det nystartade kompaniet på P 4 har fått sitt namn från hans gamla regemente. 

I dag är man tre officerare på plats på kompaniet. Platsannonser är ute för såväl officerare som soldater. Archer-instruktörer kommer ner från Boden under våren.

Går det att hitta rätt kompetens i Skövde?

– Ja, det ser bra ut på rekryteringsfronten, tydligt positivt.  

Utmaningen handlar snarare om att hinna få allt på plats, lägga beställningar och ordna fram materiel.

– Armén har ju trångt om till exempel lastbilar, och det finns inte hur många Archer som helst, säger Daniel Lagrell. 

När utbildningsåret väl startar är ett mål det viktigaste: att få de värnpliktiga att vilja stanna kvar.

– Det är viktigt att vi hittar dem som vill gå vidare som anställda soldater – eller ännu hellre till specialistofficer och officer. Målet är
att leverera så bra förutsättningar som möjligt här och nu, inte minst är det viktigt för det nya regementet i Kristinehamn.

200121-lagrell-staende
Daniel Lagrell, major P 4

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

      Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

      Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.