Senast publicerat
Senast publicerat:

”Att lägga om kursen för att ta oss tillbaka till NBO är inte rätt kurs”

Kommendör Anders Widén, militär lärare vid Försvarshögskolan

Foto: Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I senaste numret av Officerstidningen (2/2025) reflekterade Officersförbundets förbundsdirektör Johan Hansson om huruvida officersutbildningen är på rätt kurs. Synpunkter på utbildningen är viktiga i syfte att kunna utveckla densamma. Några reflektioner från min sida kommer här:

Dagens officersutbildning är en konsekvens av två strategiskt viktiga beslut.

Det ena är regeringens beslut att framtidens officerare ska genomgå en högskoleutbildning i syfte att uppnå ”förstärkta inslag av vetenskap och beprövad erfarenhet, starkare samband mellan forskning och utbildning samt utveckling av officersstudenters förmåga att agera självständigt och tillägna sig ett kritiskt förhållningssätt” (prop 2006/07:64, Högskoleutbildning av officerare m.m.).

Det andra är ÖB:s beslut om (åter-)införande av ett flerbefälssystem i Försvarsmakten (Införande av tvåbefälssystem i Försvarsmakten, HKV 2008-04-09 16100:66576).

I det nya systemet skulle officerare (OF) utvecklas mot chefs- och stabsbefattningar på högre nivåer, medan specialistofficerare (SO) skulle utvecklas mot kvalificerade operatörer och delsystemledare.

Vad var det som låg bakom dessa båda beslut? I allt väsentligt en uppfattning om att ny befälsordning, NBO, inte fungerade. Det gick inte längre att försvara tanken på ett multipurpose-befälssystem där man skulle börja som specialist (utan djup) och sluta som generalist (utan bredd).

Hanson (influerad av överstelöjtnant Urban Schöön i en tidigare publicerad artikel) missar att det utbildas specialistofficerare och menar att Officersprogrammet till exempel saknar specifik luftvärnsutbildning. Specialistofficersutbildningen (SOU) och Officersprogrammet (OP) är olika utbildningar för olika uppgifter.

I takt med att omvärlden förändras kommer det sannolikt bli fler anpassningar för att möta framtidens kompetensbehov.

Sedan de ovan nämnda besluten fattades har Officersprogrammet anpassats i flera steg för att möta den av Försvarsmakten efterfrågade kompetensen. I takt med att omvärlden förändras kommer det sannolikt bli fler anpassningar för att möta framtidens kompetensbehov.

Det som framförallt behövs är att Försvarsmakten fullt ut anpassar organisationen till det flerbefälssystem som är beordrat, ett befälssystem där samtligt befäl skall arbeta integrerat i tre kategorier, på olika nivåer, i olika roller och i olika befattningar.

Att lägga om kursen för att ta oss tillbaka till NBO är inte rätt kurs. Det är kontrakurs!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: