Senast publicerat
Senast publicerat:

Så fungerar Förbundsmötet

Förbundsmötet är Officersförbundets högst beslutade organ. Den 14–16 november samlas drygt 100 förtroendevalda ombud för att bland annat välja förbundsstyrelse och bestämma vilken riktning förbundets ska gå i och vilka frågor förbundet ska driva de kommande åren.

Redaktionen
Ett vanligt styrelsemöte på Officersförbundets kansli i Stockholm. Ledamöterna har rest till mötet från sina hemförband runtom i landet.
Artikel från Officersförbundet.

Officersförbundet är en demokratisk organisation. Det betyder att du som är medlem i förbundet kan påverka hur förbundet styrs och vilka fackliga frågor som förbundet ska driva. Det är du som vid din officersförenings årsmöte väljer förtroendevalda som ska sitta i din föreningens styrelse. Förbundsmötet äger rum var tredje år och på mötet deltar förtroendevalda, så kallade ombud, för att representera dig och din officersförening. Antalet ombud som en officersförening kan skicka till mötet beror på föreningens storlek.  

Inför mötet tas det fram olika beslutsförslag. De förslag som kommer från en förening eller enskild medlem kallas för motioner. Mer om hur de fungerar kan du läsa på sida 81. De förslag so9 kommer från förbundsstyrelsen kallas för propositioner. Du kan läsa propositionerna på Förbundsmötets webbplats of-forbundsmote.se. De propositioner som återkommer vid varje möte är bland annat förbundets fackliga program, stadgar, samt budget. Det fackliga programmet är det som ska styra förbundsstyrelsens arbete de kommande åren. 

– Det är inga större förändringar vad det gäller propositionen för det fackliga programmet, men vi lever i omvälvande tid med konsekvenserna av tillväxt, kriget i Ukraina och Nato-ansökan. Det kommer ställa höga krav på att förbundsstyrelsen också kan göra korrekta analyser och fatta rätt beslut för medlemmarna, säger Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

»Förbundsmötet kan tyckas omständligt och komplext, men vi är en demokratisk organisation som kräver en demokratisk process.«

Det är en proposition som sticker ut – proposition nummer åtta stadgar. Den föreslår att Förbundsmötet ska äga rum vart fjärde år i stället för tredje år som idag. Det tar tid att sätta sig in i olika frågor och förbundsstyrelsen menar att det skulle vara bättre om styrelsen fick arbeta med de olika frågorna under en längre tid. Denna proposition föreslår även att presidiets sammansättning ska ändras. I dag är det ett krav att presidiet, med ordförande och två vice ordförande, ska bestå av förtroendevalda från de tre försvarsgrenarna. Förslaget innebär att det kravet försvinner.

– Tanken är att de som är bäst lämpade ska sitta i presidiet oavsett försvarsgren eller stridskraft. Om man sitter i förbundsstyrelsen representerar man samtliga medlemmar, säger Lars Fresker och tillägger:

Liknande läsning:

– Förbundsmötet kan tyckas omständligt och komplext, men vi är en demokratisk organisation som kräver en demokratisk process. 

Så om du som är medlem vill få insyn och påverka både din närmaste arbetssituation och de stora frågorna så finns det flera sätt – till Förbundsmötet kan du skriva motioner, men det är minst lika viktigt att engagera dig och bli förtroendevald i din officersförening. Det är de förtroendevalda ombuden som kommer att representera dig och din officersförening i röstningen om beslutsförslagen.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin

    Det är grått och fuktigt i luften. Längs grusvägen ligger det vattenpölar efter det tidigare regnet. Jag känner att jag är blöt om skorna efter att jag klev ur bilen i höggräset längs skogskanten. En stor karta vecklas upp och läggs på motorhuven samtidigt som chefen A 9 pekar ut i terrängen och beskriver ett framtida regemente.

    Under hösten har jag besökt flera förband. På ett besök på A 9 i Kristinehamn fick jag och de övriga deltagarna från förbundet bland annat besöka platsen där det nya regementet ska byggas. Det är en nästan overklig känsla att stå i terrängen och samtidigt titta på en karta som beskriver hur det slutligen ska bli. Bygga utefter det nuvarande behovet, och samtidigt förbereda för att växa ytterligare. En mening som för några år sedan var helt otänkbar. Samtalen med förbandschefen och förbandsförvaltaren kan sammanfattas med ordet glädje. En glädje av att få återetablera Försvarsmakten i Kristinehamn, men även en glädje över att få växa och att som myndighet vara relevant och efterfrågad. 

    I hyrbilen på väg hem fortsatte stämningen vara på topp. Historier från nedläggningsåren avslutas nu med en upprymdhet av att få uppleva en försvarsmakt som växer. Det finns en känsla av engagemang i tillväxten som skapar arbetsglädje. Den arbetsglädjen föder just nu Försvarsmakten med kraft. Det är en slutsats från alla höstens förbandsbesök.

    Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal?

    Efter en stund funderar jag över medaljens baksida. Under besöken på förbanden träffar vi förbundets lokalföreningar och medlemmar. I dessa möten är det så tydligt att arbetsglädjen och kraften riskerar att lägga krokben på hela tillväxten. Personalen i Försvarsmakten går nu på högvarv för att lojalt lösa alla uppgifter, och hänga med i ambitionshöjningen. Samtidigt är förväntansbilden skyhög. Snart kommer resurserna, snart får jag rätt ersättning. 

    På medlemsmötena är det samma frågor. ”När är URA löst?”, ”Vilka avtal gäller vid FLF?”, ”Varför prioriteras inte militär kompetens i lön?” och framför allt ”Vi går för tungt. När ska uppgifter prioriteras bort?”

    Legitima frågor, och för att kunna leverera svar på dessa frågor behöver vi en lösningsfokuserad motpart som aktivt vill förbättra villkoren för sin personal. Just nu upplever jag att Försvarsmakten är framåtlutad och modig i allt utom personalfrågorna. 

    Vi behöver komma ihåg den skuld vi bär med oss från nedläggningstiden. Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal? Den uttalade viktigaste resursen behöver prioriteras. Budgetera för personalsatsningar utöver revisionsmärket på samma sätt som vi budgeterar för materiel- och infrastruktursatsningar.

    Det finns en kultur av att ställa personalfunktioner i kontrast till medarbetare. Ett konstigt synsätt där en viktig uppgift är att bromsa villkor och ersättningar. Som att vi delar ut medalj till ”Bästa besparare”. Varför vill Försvarsmakten inte satsa på sin personal? Eller det kanske är fel fråga. Rätt fråga är kanske; hur blev HR en ledningsfunktion? Om och om igen hör jag samma mening ”chefen vill men HR säger nej”. Det är dags att reda ut begreppen kring stöd- och ledningsprocesser igen. De militära cheferna i myndigheten måste på ett betydligt mer aktivt sätt leda personaltjänsten och peka ut riktningen för personalpolitiken!

    Ur arkivet: