Så har vi klivit in i ett nytt år. Pandemin präglar fortfarande vardagen i hela världen, men jag hoppas att vi börjar se ljuset i tunneln med den mildare omikronvarianten av covid-19. Utöver pandemin så påverkas vår vardag av det utmanande säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närhet. I Turkiet, ett land med lång gräns mot EU och dessutom en av världens 20 största ekonomier, har man haft en inflation på 30 procent i december. Förtroendet för den turkiska liran är mycket låg. Ett land med svajig ekonomi och krympande medelklass skapar inte bra förutsättningar för säkerhetspolitisk stabilitet, och president Erdoğan ifrågasätts mer och mer.
Men det är läget i Ukraina med direkt EU-gräns till Rumänien, Ungern, Slovakien och Polen, som skapar de direkta utmaningarna för den europeiska säkerhetsordningen. De stora aktörerna står på tå och USA försöker agera tydligt, med flera. Nato sluts samman allt hårdare. Putins agerande skapar därmed precis det han säger sig frukta, ett tydligt sammansvetsat Nato med hög operativ förmåga och beredskap nära Rysslands gränser. I skrivande stund är utgången av samtalen mellan USA och Ryssland inte klar, men jag hoppas att man besinnar sig och hittar konstruktiva lösningar.
»Med anledning av läget i Ukraina och närområdet reses förstås en hel del frågor om vår egen samlade förmåga.«
Med anledning av det spända läget reses förstås frågor om vår egen samlade förmåga. Redan i försvarsbeslut 2015 talade både dåvarande ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Peter Hultqvist om behovet av att satsa på bottenplattan i vår operativa förmåga. Bottenplattan exemplifierades med grundläggande behov av en fungerande personalförsörjning, logistik och ammunition samt grundläggande materiel på grupp- och soldatnivå utöver satsningar på större materielprojekt som Gripen E/F och ubåt A26 samt den omtvistade brigadförmågan.
Det är därför besvärande att det två år in i försvarsbeslut 2020 – sju år efter fokuseringen på basplattan – ännu pratas om brister av grundläggande ammunitionsbehov. Det hämmar förstås vår operativa förmåga. Riksrevisionens rapport om försvarsbeslut 2015 (RIR2021:23) belyser även utmaningarna med materieltjänsten; ”Försvarsmakten har tappat kompetens när det gäller krigsplacering av materiel, och under perioden av nedskärningar och fokus på internationella insatser försvann systematiken i arbetet med utrustningslistor. Försvarsmakten har tvingats hitta nödlösningar för att lösa problemen, men detta har i sin tur lett till brister.”
Omställningen av Försvarsmakten är svår. Kompetenser och rutiner har försvunnit, vilka är svåra att återta. Samtidigt har det varit dyrt att vara fattig med materiella brister. Vi ser att tunga materielprojekt har trängt undan behovet av det mest nödvändiga. Vissa materielsystem, som till exempel C-130, har nu livstidsförlängts så många gånger att jag har tappat räkningen. Transportdivisionen på F 7 lappar och lagar på ett beundransvärt sätt, dock sjunker flygtidsuttaget då varje flygtimme kräver allt fler underhållstimmar.
Problemet ska varken underskattas eller överdrivas men beredskap och operativ effekt måste vara i fokus. Det finns därför skäl att fintrimma ÖBs egen avvägning så att grundläggande behov bättre tillgodoses. Politiken måste vara beredd att skjuta till extra medel. Försvarsviljan är hög i Sverige och det förfaller finnas gott stöd bland befolkningen för att just i dessa tider skjuta till ”beredskapspengar”.