Allt det här påverkar i allra högsta grad Officersförbundets medlemmar. Det är våra medlemmar som ska se till att de höjda anslagen leder till ökad försvarsförmåga – från materielprocesser till utbildning av värnpliktiga och upprätthållande av den territoriella integriteten. Det är våra medlemmar som ska bemanna de svenska befattningarna i de olika Nato-staberna om Sverige väljer att gå med i försvarsalliansen. Utan oss ingen tillväxt. Så enkelt – eller så svårt – är det.

För en tid sedan träffade vi ett stort antal förtroendevalda i samband med att vi genomförde en förbundskonferens. Viljan att ta ansvar för Försvarsmaktens utveckling och försvaret av Sverige är mycket stark. Försvarsmakten ska vara glad över att ha sådana medarbetare. Men ”it takes two to tango”, som man brukar säga. Personalen går redan nu hårt och tuffare kommer det att bli vart efter ambitionen ökar. Dessutom är det slutliga införandet av trebefälssystemet alltjämt ett öppet sår på många håll. Budskapet till Försvarsmakten är därför tydligt: glöm inte bort att personalen är mer än bara rader i Prio. Det är människor av kött och blod som behöver ges de bästa av förutsättningar för att leverera det som det svenska folket förväntar sig att vi ska göra.

Mycket av fokus ligger nu, av naturliga skäl, på det som Försvarsmakten gör i Sverige. Men så här, ungefär en månad innan Veterandagen, tycker jag också det är viktigt att uppmärksamma de internationella insatserna. Exempelvis var det inte länge sedan specialförbandsinsatsen Task Force Takuba avslutades i Mali. Till alla er som nyligen kommit hem, till er som just nu genomför insats hemma eller utomlands: tack för era insatser! Det är ni som är människorna bakom sifforna i förtroendemätningarna!