Johan minns flygplan, hangarer och pappan i uniform från flottiljen F 4. Det fanns där hela tiden. När familjen senare flyttade till Boden blev intrycken ännu starkare. Lekplatserna kantades av militär verksamhet, pansarfordon, arméhelikoptrar och soldater. Vart han än vände blicken fanns Krigsmakten som den då hette.
– Man kan nog säga att jag blev marinerad i det militära livet, men jag fick med mig mer än det militära hemifrån. Mamma hade ett starkt samhällsengagemang och morfar, född 1892, engagerade sig för skogsarbetarnas villkor i Härjedalen långt innan fackföreningsrörelsen fått ordentligt fäste. Han tog strid mot orättvisor, betalade ett högt pris för det, men fick också uppleva hur utvecklingen så småningom gick åt rätt håll.
Så här i efterhand ser Johan hur de två arvslinjerna har följt honom genom livet. Från pappan: inblicken i och fascinationen av officersyrket. Från mamman och mormor och morfar: övertygelsen om att människor behöver någon som står upp för dem.
Det fanns däremot ingenting som tydde på en spikrak karriär. När grundskolan var slut var Johan skoltrött. Sommaren 1979 började han arbeta på ett slakteri som styckarlärling.
– Jag ville tjäna pengar. Hålla på med bilar, mopeder och utförsåkning – allt som intresserade en tonåring.
Jag hade egentligen mycket emot mig. Men det fanns människor på Fältjägarregementet I 5 som såg mig och gav mig en chans att utvecklas.
I dag skrattar han åt minnet, men berättar också öppet om den osäkerhet han länge bar med sig.
– Jag hade nog ett slags bildningskomplex. Trots att jag inte såg det då fanns en intellektuell nyfikenhet som väntade på att få utlopp. Familj och släktingar fick mig att förstå att det fanns större möjligheter än jag hade förstått. Det var nog med värnplikten som vändpunkten kom!
Liknande läsning:
Kort efter muck sökte Johan FN-tjänst och blev antagen. Efter det bestämde han sig för att bli officer. Han lämnade slakteriet, läste in gymnasiet på Komvux och kämpade sig fram trots att många dörrar först stängdes.
– Jag hade egentligen mycket emot mig. Men det fanns människor på Fältjägarregementet I 5 som såg mig och gav mig en chans att utvecklas.
Även efter att ha blivit officer fanns drivkraften kvar. Bränslet bestod av lika delar bildningskomplexet och en stark nyfikenhet. Johan började läsa statsvetenskap, tog så småningom en akademisk examen och fortsatte att fylla på sina kunskaper med en vilja att förstå världen lite bättre. Att inte nöja sig.
Det tog honom bland annat till Genève, där han 2011–2012 utsänd av Försvarsmakten studerade säkerhetspolitik tillsammans med officerare, diplomater och jurister från hela världen.
Många officerare får breda karriärer. Johans blev ovanligt bred. Han har varit bataljonschef, tjänstgjort internationellt vid flera tillfällen, undervisat och varit chef på Försvarshögskolan, arbetat med doktriner och försvarsbeslut samt ansvarat för några av Försvarsmaktens mest långsiktiga framtidsstudier. Yrket har fört honom nära de högsta nivåerna inom svensk försvarsplanering. Samtidigt beskriver han inte främst de formella befattningarna när han ser tillbaka. I stället talar han ofta om teamwork och människor, om chefer som trodde på honom och om medarbetare som växte när de fick ansvar.
– Jag tror på att ge människor ansvar – för då tar de ansvar. Det har jag sett hela mitt yrkesliv.
Johan visar Kalle runt i kvarteren kring Sturegatan 15. Från en förbundsdirektör till en annan.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
När frågan om att bli förbundsdirektör på Officersförbundet dök upp hade Johan trott att han skulle avsluta karriären inom Försvarsmakten. Ändå väcktes nyfikenheten. Bland annat eftersom Officersförbundet inte bara är ett fackförbund utan också en företrädare för en viktig militär profession. En kombination som lockade.
– Där fanns någonting som tilltalade mig väldigt mycket och under dessa fem år har jag arbetat för att stärka båda delarna. Självklart de klassiska fackliga frågorna om villkor, arbetsmiljö och löner. Men också diskussionen om vad yrkesofficersyrket är och borde vara, samt utvecklingen för kontinuerligt anställda gruppchefer, soldater och sjömän.
Johan har drivit frågor om utbildning, professionens utveckling och behovet av forskning om det militära yrket.
– Ett yrke utvecklas inte av sig självt. Professionen måste vara med och forma sin egen framtid.
Ett yrke utvecklas inte av sig självt. Professionen måste vara med och forma sin egen framtid.
Men vad kommer då medlemmarna att minnas av hans tid som förbundsdirektör?
– Inte någon särskild tvist. Inte någon enskild framgång. Nej, att vi har tagit alla medlemmar på största allvar, oavsett position eller grad. Om medlemmen är soldat, specialistofficer, officer eller general är utgångspunkten densamma: Människan först.
Nu väntar pensionärslivet. Eller åtminstone något som liknar pension. Johan beskriver sig själv som både nostalgiker och framtidsmänniska. Han älskar historia men fascineras lika mycket av vad som väntar runt hörnet. Hustru, vuxna döttrar och förälder kommer att få mer tid. Husen och fritidsintressena också. Men ett område tänker han inte lämna.
– Jag kommer nog alltid att vara intresserad av säkerhetspolitik. Och när Försvarsmakten inför en ny militär förmåga som vi diskuterade redan för femton år sedan kommer jag att fira och följa utvecklingen med samma entusiasm som alltid.
Johan Hansson lämnar över stafettpinnen till Kalle Fahlander, som tar över som ny förbundsdirektör.
– Välkommen, Kalle, till ett av de mest meningsfulla uppdragen man kan ha. Ta vara på människorna, värna professionen och fortsätt utveckla förbundet. Jag önskar dig all framgång i ditt nya uppdrag.
Läs mer om Kalle i kommande Förbundsnytt och Officersinfo.
Fakta
Johan Hansson
Slutar på Officersförbundet efter fem år som förbundsdirektör.
Kalle Fahlander
Kommer närmast från befattningen som chef för organisationssektionen vid Marinstabens planeringsavdelning. Han har sin bakgrund i sjöstridskrafterna; bland annat som fartygschef på HMS Sundsvall.
