I skrivande stund har Rysslands anfalls-krig mot Ukraina pågått i lite mer än ett år och det syns inga tecken på att denna konflikt är nära en lösning, snarare tvärtom. Den ryska politiska ledningens strategiska målsättning har inte ändrats sedan den 24 februari 2022. Målet är att återvinna den politiska kontrollen över Ukraina med militära medel, och permanent införlemma landet i det som den ryska politiska ledningen menar är Rysslands intressesfär. Den ryska politiska ledningen har givit de väpnade styrkorna till uppgift att uppnå de politiska målen, men dessa målsättningar bör inte förväxlas med de allestädes skiftande operationella eller taktiska målen på slagfältet. Ukrainas självständighet är ur en rysk synvinkel en historisk anomali – detta klargjorde Vladimir Putin i en artikel från 2021, som publicerades på presidentadministrationens hemsida. Ukrainas gradvisa rörelse mot väst, och inte minst mot EU och Nato, utgör från rysk synvinkel ett hot mot idén om ett ryskt imperium i det tjugoförsta århundradet. Samtidigt bedriver Ryssland också ett krig mot väst som idé i Ukraina – det är ett krig om värderingar, om historiskt tolkningsföreträde, men inte minst om vem som har rätten och sanningen på sin sida. I denna kamp speglar sig Ryssland främst mot USA, som man anser vara den enda jämbördiga parten, och därmed den enda parten värd att tala med beträffande Ukraina.
Under 2022 har de ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring debatterats intensivt. En central fråga är vilka reella förutsättningar Ryssland egentligen hade för ett invasionskrig av den typ landet nu bedriver. En kommande FOI-rapport av Jonas Kjellén visar med stor tydlighet att Ryssland inte utkämpar det krig man har byggt sin militära organisation för. De omfattande reformer av de ryska väpnade styrkorna som tog sin början under 2000-talet syftade till att ställa om organisationen från ett dyrt och tungrott (och i hög grad ineffektivt) Sovjetiskt massmobiliseringssystem, till en typ av insatsförsvar inte helt olikt Sveriges – om än i mycket större skala. Detta visade sig också fungera tillräckligt väl vid avgränsade insatser, där snabba förlopp gav stor politisk utväxling till en relativt liten kostnad – och där motståndet var begränsat eller i det närmaste obefintligt. Invasionen och annekteringen av Krim 2014 är det mest framträdande exemplet på hur delar av organisationen fungerade under så gott som optimala förhållanden.
» Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts än på slagfältet. «
Det finns fortfarande en mängd frågetecken kring hur effektivt reformarbetet faktiskt var. Genomslaget i organisationen förefaller högst varierat i ljuset av det nuvarande kriget, när organisationen utsätts för ett tryck på ett sätt som den inte tidigare har gjort. Ett specifikt område som fick stå tillbaka under reformåren var just den logistiska organisationen – vilket de väpnade styrkorna också bittert fick erfara, i synnerhet under krigets tidiga skeden. Vilka tentativa lärdomar går det redan nu att dra av det som under året har kunnat observeras från slagfältet? Det är egentligen en fråga för minst en doktorsavhandling, och nedan delges endast några få aspekter – och många av dem kan tyckas motsägelsefulla.
Det som är viktigt att minnas, är att det är en enorm militär uppgift som den ryska politiska ledningen har givit sin generalstab och de väpnade styrkorna, en uppgift vars omfattning vare sig krigsorganisationen eller det ryska samhället saknat egen erfarenhet av i modern tid. Ukraina är efter Ryssland det till ytan största landet i Europa, innan kriget med cirka 44 miljoner invånare. Detta land ämnade man lägga under sig, initialt med cirka 200 000 man. Som jämförelse krävdes det för Sovjetunionen och några övriga länder i Warszawapakten ungefär 500 000 man för att invadera och besätta Tjeckoslovakien år 1968. Att Rysslands invasion av Ukraina i alla bemärkelser har varit underdimensionerad, går att klart konstatera.
Som komplement till de existerande militära strukturerna har även personal och resurser från de ryska inrikestrupperna (Rosgvardija), samt legosoldater ur Wagnergruppen, deltagit i striderna under invasionen. Detta utgör förvisso en förstärkning, men deras närvaro har komplicerat såväl ledning som kommunikation. På slagfältet förs striderna av relativt små förband; det ryska bruket av bataljonsstridsgrupper förefaller bitvis ha fungerat illa under de rådande förhållandena – geografin har där varit gränssättande, då man helt enkelt agerat utspritt över en för stor yta för att effektivt kunna uppnå sina mål.
Den ryska traditionen av kommando- och toppstyrning står i konflikt med den dynamik som slagfältet ofta kräver; kontrollbehovet från såväl den ryska politiska som den militära ledningen har varit en begränsande faktor på den ryska sidan, som givit upphov till förvirring och handlingsförlamning i kritiska skeden. Detta bruk är något som Ukraina och dess militära ledning istället gradvis har rört sig från. Trots detta, har de ryska styrkorna också visat att man klarar av att hantera mycket komplexa situationer i stor skala.
Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts på slagfältet. Dessa observationer har ofta tolkats som ett tecken på institutionell svaghet och brister hos anfallaren – detta gör emellertid denne inte mindre farlig. Även gammalt material eller gammal utrustning kan fungera tillräckligt väl för ändamålet om soldaterna vet hur den ska användas, så till vida att den inte är helt obrukbar. Samtidigt kan alltså ett materiellt övertag spela mindre roll, om man inte kan utnyttja det någotsånär optimalt eller samordnat.
Kriget har krävt enorma förluster på både den ryska och ukrainska sidan. De soldater som inledningsvis ingick i striderna, men som sedermera stupat, får också antas ha haft åtminstone en rudimentär nivå av militär grundutbildning som minimum. Cirka ett år in i kriget vittnar ukrainska officerare om de nytillkomna ukrainska soldaternas brist på utbildning och erfarenhet i att bedriva strid, detta beskrivs också som ett problem. Det finns även gott om frågetecken kring utbildningsnivån hos de soldater som Ryssland med sin ”partiella mobilisering” fortsätter att pytsa in i operationen. Ju längre kriget fortsätter, desto mer ökar betydelse av att kunna bedriva utbildning av nya soldater bakom frontlinjen – detta gäller alltså båda parter. I brist på detta kommer istället soldaternas vilja till strid att spela en ännu större roll.
Ukraina är fortsatt helt beroende av västerländskt militärt stöd. Ryssland har å sin sida en egen förmåga att producera materiel, men där kommer istället produktionstakten och förmåga att anpassa äldre materiel att vara avgörande. Rysslands politiska vilja till krig ligger fast, och landets ledning har tydligt signalerat att man kommer att lägga så mycket resurser som de väpnade styrkorna behöver för att klara uppdraget som de blivit ålagda. Framgent kommer de stridande parternas respektive vilja och förmåga att anpassa sig, vara mycket viktiga faktorer för krigets utgång.
