Senast publicerat
Senast publicerat:

”Hur ser vi specialistofficerare på att NBO-officerare blir fanjunkare?”

En stolt fanjunkare

Foto: Försvarsmakten.

370 nya specialistofficerare utnämndes vid en ceremoni i Halmstad arena i december 2022. Foto: Magnus Persson/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är utbildad specialistofficer och tog examen som en av de första på specialistofficersutbildningen, SOU, 2008. Det är snart 15 år sedan vi kom till förbandet i en helt ny personalkategori. Då visste ingen vad vi kunde, vad vi skulle göra eller hur vi skulle utvecklas.

Sedan dess har mycket hänt och i dag finns ett tydligt system för utveckling av specialistofficeren, vår roll samt våra uppgifter. Jag anser att det i dag inte kan vara några frågor eller oklarheter om vad det innebär att vara specialistofficer och vad vi står för kompetensmässigt, vilket ofta verkar vara fallet i debatten kring det slutgiltiga införandet av flerbefälssystemet.

Jag har genom mina år i Försvarsmakten burit min specialistofficersgrad med stolthet och fått utvecklas och utveckla andra dagligen. Det jag tycker är tråkigt i debatten om det slutgiltiga införandet av flerbefälssystemet är framför allt fokuset på den degradering och den ”förnedring” som NBO-officerare känner inför en omgalonering och som lyftes fram i  Officerstidningen nr 8/2022.

» En stor majoritet bär stolt sin fanjunkargrad men får nu höra av äldre kollegor, som vi många ser upp till, att denna grad ses som en förnedring att få. «

Jag tycker det är beklagligt att det är dessa signaler förbundet vill skicka ut till sina medlemmar, där en stor majoritet stolt bär sin fanjunkargrad men nu får höra av äldre kollegor, som vi många ser upp till, att denna grad ses som en förnedring att få. Att det är utbildningstiden som ses som talande för ett kunnande, inte den kompetens eller den yrkeskunskap som förvärvats under åren. 

Jag hade önskat att debatten var något mer nyanserad. Inte någonstans har jag läst eller hört det slutgiltiga införandet ur den ”riktiga” specialistofficerens syn. Hur ser vi på att NBO-officerare ska träda in i vår personalkategori och få våra grader? Inte heller har det lyfts fram i en nämnvärd omfattning NBO-officerare som bytt personalkategori och haft en positiv erfarenhet av detta. 

En fanjunkargrad står för ett stort yrkeskunnande och ryggraden i vårt flerbefälssystem och vi ska vara föregångsmän, alltid, och få våra yngre kollegor att känna stolthet för det jobb de gör i en tid av oro och utmaningar och jag hoppas och tror att mina NBO-kollegor gör detsamma, oavsett grad. 

/Stolt fanjunkare

Svar från Officersförbundet:

Tack för ditt engagemang och viktiga debattinlägg.

I grunden blir jag glad och hoppfull av din beskrivning hur du kommit in som specialistofficer och hur du utvecklats i yrket som yrkesofficer. Jag både hoppas och tror att denna utveckling ska fortsätta positivt och att löneutvecklingen för specialistofficerarna ska hänga med i takt med ökat kompetensdjup.

Jag kan förstå att det kan tolkas negativt när missnöjda NBO-officerare ger uttryck för sin besvikelse med den beslutade omgaloneringen. Emellertid är det den enskildes reflektion och frustration som ventileras i Officerstidningen. I detta perspektiv kan jag förstå att de äldre löjtnanterna och kaptenerna känner sig överkörda och trampade på tårna.

Yrkesofficerens grad och tjänsteställning har under århundraden varit central för såväl befälsrätt som för den egna identiteten.  När den rycks ifrån en individ på grunder som är svåra att förstå och ta till sig, så tror jag tyvärr att det kommer fram en viss bitterhet – en bitterhet som förstås inte ska stänka på vår mycket viktiga specialistofficerskår.

Fortsätt håll specialistofficersfanan högt – ni utgör tillsammans med officeren den helt centrala Yrkesofficerskåren som bär hela vår profession.

Johan Hansson, förbundsdirektör

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det har snart gått ett år sedan utredningen som slog fast vad många redan visste: Försvarsmakten behöver en ny personalkategori för erfarna gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS. Ändå har ingenting hänt. Under tiden fortsätter vi att göra exakt det vi alltid har gjort: utbilda soldater, utveckla dem, och sedan tappa dem när de når sin högsta operativa nivå.

    Josefine Owetz
    Soldater uppställda, bakifrån

    Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

    Det har snart gått ett år sedan utredningen ”Redo! En utredning om personalförsörjningen av det militära försvaret” (SOU 2025:86) tydligt slog fast vad många redan visste: Försvarsmakten behöver en ny personalkategori för erfarna gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS.

    Ändå har ingenting hänt.

    Under tiden fortsätter vi att göra exakt det vi alltid har gjort: utbilda soldater, utveckla dem, och sedan tappa dem när de når sin högsta operativa nivå. Systemet är enbart designat för omsättning, inte förmåga. Problemet är inte otydlighet. Problemet är tempo. Eller snarare: bristen på det.

    Rapporter har skrivits. Brister har identifierats. Lösningar har föreslagits. Trots det fastnar frågan i byråkratiska mellanrum – mellan utredning och beslut, mellan ansvar och genomförande. Istället för handling ser vi fortsatt beredning.

    Under tiden diskuteras nya kategorier, modeller och strukturer. Men varje månad som går utan beslut är ytterligare en månad där erfaren personal lämnar. Det är inte en teoretisk brist, det är ett pågående kompetenstapp.

    Hur många erfarna soldater har vi råd att förlora?

    Det här är kärnan: systemet är redan identifierat som otillräckligt. Lösningen är redan föreslagen. Ändå står vi still. Vi har inte ett kunskapsproblem. Vi har ett genomförandeproblem.

    Om Sverige menar allvar med sin militära upprustning måste vi också våga agera när bristerna är uppenbara. Att utreda vidare det som redan är utrett är inte försiktighet, det är ineffektivitet.

    Snart är det 12 månader sedan utredningen offentliggjordes. Hur många erfarna soldater har vi råd att förlora? Frågan är inte längre vad som behöver göras, utan varför det fortfarande inte har gjorts.

    Olle Dahlkvist, GSS i flygvapnet

    Ur arkivet: