Senast publicerat
Senast publicerat:

”Jag tror inte att folk slutar för att de ska bli fanjunkare utan för att de känner sig överkörda”

Vid årsskiftet blir kapten Andreas Jönsson på Södra skånska regementet, P 7, omgalonerad till fanjunkare. ”Vi måste försöka förlika oss med att vi aldrig kommer få några logiska svar på varför detta beslut är viktigt”, säger han.

Josefine Owetz
Emil Malmborg

Kapten Andreas Jönsson på Södra skånska regementet har arbetat i Försvarsmakten sedan 2001. Han beskriver att beslutet om slutlig implementering av trebefälssystemet kom som en blixt från klar himmel förra våren för honom och hans kollegor. 

– Vi fick en hint om vad som var på gång någon vecka innan, men ingen av oss trodde att det skulle landa slutligt i det här. Jag tror inte att försvarsmaktsledningen förstår hur arga och ledsna vi som är drabbade fortfarande är över detta beslut, säger Andreas Jönsson. 

När han och kollegorna fick vetskap om beslutet skrev de ett brev till ÖB. I det uppmanade de honom att inte fullfölja införandet.  

– Alla drabbade på förbandet skrev under. Vi fick dock aldrig något svar. Redan från början har det saknats någon logisk förklaring till beslutet. Man säger att man fattat beslutet för att kunna tillväxa, men det har bara lett till att folk har slutat. Det är det enda som man har fått ut av det här. Försvarsmakten har blivit av med specialister genom detta. 

Andreas Jönsson arbetar som officer och har tjänstgjort 20 år på GU-bataljonen i olika roller kopplat till grundutbildningen, däribland kompanichef och sektionschef. 

– Jag har genomgående under hela min karriär suttit på officersrader och varit chef. Jag är så mycket generalist som man kan bli, jag är inte någon specialist. Vi är flera NBO-kaptener som varit lämpliga nog att vara kompanichefer på P 7 de senaste åren. Ute i verkligheten, till skillnad från vad Högkvarteret kanske tror, tittar man på kompetens och individ när man bemannar befattningar. 

» Jag är inte sur och bitter som person. Men stridslystnaden kommer ändå. «

För honom var det självklart att stanna kvar i Försvarsmakten, även om det från och med nu blir som specialistofficer. Vid årsskiftet omgaloneras Andreas Jönsson till fanjunkare. Nu närmast väntar en tjänst som chef för utbildningsavdelningen på garnisonsenheten.

Liknande läsning:

– Jag trivs så bra med mitt jobb, mina kollegor och mina chefer. Vi har fantastiskt duktiga chefer här på P 7. Det är ett kul och utvecklande jobb. Så nej, jag har inte funderat på att sluta på grund av detta. Det är det som gör det ännu mer retligare. Jag och mina kollegor har sagt det under året: fan, att vi inte kunde vara mer som stridspiloterna och våga gå ihop som kollektiv och sätta ner foten. Men man är som man är, man blir kvar för att man ändå trivs så pass bra.

Han funderar en stund och fortsätter:

– Jag är inte sur och bitter som person. Men stridslystnaden kommer ändå. Man kan som arbetsgivare inte bete sig hur som helst mot sina anställda. Jag tror inte att folk slutar i huvudsak för att de ska bli fanjunkare eller behöver byta kategori, utan de slutar för att de känner sig överkörda. De vill inte vill bli behandlade på det här viset av sin arbetsgivare.

Vilken kompromiss hade du velat se i stället?

– Jag tycker att Officersförbundets förslag på kompromiss hade kunnat vara en lösning. Det gick ut på att berörda officerare organisatoriskt i systemen skulle kunna placeras som specialistofficerare, men få behålla sin grad. Då är det rätt i datasystemen, men man får behålla sin gradbeteckning, det tycker jag hade varit en bra kompromiss. 

Från början var det 35 officerare på P 7 som berördes av beslutet, berättar Andreas Jönsson. Därefter har vissa fått skolplats på nivåhöjande utbildning eller planering mot att gå utbildning nästa år, medan andra har slutat i Försvarsmakten.

– Vi har några som redan har slutat, de fick nog och drog kort efter att beslutet kom. De var redan på väg att lämna, och detta gjorde att de slutligt bestämde sig. Vi har två riktigt duktiga fordonsspecialister som har lämnat Försvarsmakten. Nu är vi 18 officerare kvar som drabbas och som ska omgaloneras.

Hur ser du på att bli fanjunkare?

– Jag har pluggat två år på officershögskolan och sedan läst till både löjtnant och kapten. Men jag får en grad som motsvarar 1,5 års studier. Då känner man: vad gjorde jag i ett Skövde i ett år för att gå utbildning?  Utöver ögonblick i livet som när ens barn föddes och man gifte sig, så var utnämningen till kapten ett av de stoltaste ögonblicken i ens karriär.

För några år sedan tjänstgjorde han som militärobservatör i Mellanöstern och har tänkt att han gärna skulle bemanna en sådan befattning igen i karriären. Men i och med att han nu omgaloneras är det inte längre aktuellt, förklarar han.

– Jag tänker inte åka ut som observatör igen. Vi har fått information om att det går bra att som fanjunkare konstitueras till kapten under tjänstgöringen utomlands. Men kan jag inte vara kapten i Sverige så kan jag inte vara det utomlands heller. Det är ett principbeslut.

» Vår regementschef har varit superbra genom detta, men det är chefer högre upp som har varit osynliga. «

När Officerstidningen talar med Andreas Jönsson är han ömsom upprörd och ömsom uppgiven. Han berättar att han har ställt upp på intervjun med förhoppning om att försöka påverka nästa generations chefer i Försvarsmaktens ledning.

– Kanske kan våra vittnesmål göra att chefer i framtiden tänker efter en eller två gånger innan man fattar beslut som är direkt kontraproduktiva i förhållande till det man vill uppnå, säger han.

Perioden som har följt efter det slutliga beslut uppfattar han har präglats av brist på ledarskap från chefer högre upp i myndigheten. Han och hans kollegor har efterfrågat fler motiv bakom beslutet, men han uppfattar inte att de har fått några svar.

– Man har lagt det här rätt ner i knäna på förbandscheferna, som inte heller har kunnat ge några svar till oss på varför detta behöver genomföras. Vår regementschef har varit superbra genom detta, men det är chefer högre upp som har varit osynliga. Det har varit en avsaknad av ledarskap. Vi måste försöka förlika oss med att vi aldrig kommer få några logiska svar på varför detta beslut är viktigt, säger han och fortsätter:

– Skulle man från försvarsmaktsledning komma ner och upplysa oss om en sak som blivit bättre på P 7 i Revinghed på grund av detta beslut så kanske man kan vara beredd att omvärdera sin syn. Just nu ser jag bara dugliga kollegor som har sagt upp sig.

Han poängterar flera gånger att han har förtroende för regementsledningen på Södra skånska regementet. De har skött denna fråga ”exemplariskt”, säger Andreas Jönsson.

– De har gjort ett väldigt jobb utifrån de förutsättning de har haft. Jag tar mig friheten att tala för de på P 7 som är berörda, och vi har alla ett orubbligt förtroende för vår förbandsledning.

De berörda officerarna fick en fråga från förbandschefen om de ville ha en ceremoni nu i december i samband med att de ska konverteras till den nya personalkategorin. 

– Vi fick frågan men alla sa nej i kör. Det skulle vara förnedrande, så alla sådana planer lades ner.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

Josefine Owetz

Foto: iStock

Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

Konsulter utan tydlig rollmärkning
Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

Kravställning som låser upphandlingar
Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

Ledningar som börjar se ett enda alternativ
Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


Med risk för slutet på min egen karriär,

anonym yrkesofficer

Ur arkivet: